Huligan-måndag 22 oktober
I dag var det oerhört mycket huliganer på stan, vilket ställde till arbete för mig. Det har varit lite av ett tema det här arbetspasset så jag har funderat lite på konceptet.
Vi lever i det mest ordnade av samhällen. Detta skildras ganska snyggt i filmen Fight Club där huvudpersonen har svårt att passa in i det överciviliserade livet han ordnat åt sig själv. Han jobbar som kontorsråtta, har sömnsvårigheter och ägnar sin tid åt att köpa en massa Ikeamöbler och gå i terapigrupper. Så en dag stöter han på en kille som är hans totala motsats, någon som tar för sig och lever ut sina drifter. Tillsammans startar de slagsmålssammankomster som drar till sig en massa folk. Detta får huvudpersonen att leva upp och, för ett tag, ta tag i sitt själsliv. Nu är det inte filmens hela poäng, men introt skildrar i alla fall hur människan kan ha behov av att vara primitiv.
Min kollega på kvällen hade ett tag kontakt med en huligan som mailade filmer på när de träffats i skogen för att göra upp, firmor sinsemellan, och det var ganska spännande att få insyn i. Det var precis som när man var liten och lekte kurragömma i mörkret i skogen. Minus själva slåssingen då förstås. På filmerna kunde man se hur de andades tungt, sprang över stock och sten och slutligen drabbade samman i nåt slags förvirrat tumult med "de andra".
- Låt han va, låt han va, han ligger ner, väste en av personerna på filmen när de backade tillbaka och någon måttat en spark mot nåt på marken.
Så, leken har uppenbarligen regler och ett syfte. Men det är inte alla som är som det här gänget. De man faktiskt ser på teve slåss med polisen, med pubinredningen, med publikvärdarna, allt som kommer i deras väg.
Jag läste för ett par år sen boken "Among The Thugs" av Bill Buford, som är en reporter som infiltrerat engelska fotbollsfans. Han beskriver själv i ett skede av boken hur han dras med av hopen, när de börjar springa, började han också springa,och att det kändes overkligt att gå upp i flocken så totalt. Buford beskriver hur helt vanliga män, med jobb, fru och barn, kunde göra de mest brutala dåd och sen gå tillbaka till sin vardag.
Det är kanske grader i helvetet, men att slåss med andra som vill slåss med en, det är en sak, att slåss så att det går ut över oskyldiga är en helt annan femma. Och här är då det stora problemet som får de allra flesta att avsky fotbollshuliganer. Det går ut över sporten.
På grund av få personers önskan om att få spänning och slagsmål i sina liv, så får vanliga fotbollssupportrar problem med att gå på exempelvis såna här högriskmatcher, vanliga kvällsflanörer på stan får problem när det flyger flaskor i deras väg, polisen måste lägga absurda resurser på idrottsevenemang och alla blir heligt förbannade.
Å det senaste har det blivit vanligare för huliganer att stämma träff någonstans långt borta och gärna fler dagar innan match, som i fallet med IFK- och AIK-huliganerna nu senast. Varför inte löpa hela linan ut? Frikoppla det från fotbollen, gå ut i skogen och ha en stor sammandrabbning som inte drabbar någon som inte är med på det alls.
Det skulle vara det mest raka. Inte ge poängavdrag till sin klubb, inte få dryga böter personligen och inte ens riskera att skada förbipasserande. Vi har faktiskt enorma skogsarealer i Sverige.
Sen har jag kommit att inse å det senaste att den nära kontakten mellan klackarna och klubbarna faktiskt går lite djupare än vad de visar på ytan. Och om en fotbollsklubb gör beslut med utgångspunkt i hur deras mer brottsbelastade anhängare resonerar och kan tänkas handla så är det helt obeskrivligt illa. Det är som en korrumperad stat, eller varför inte Sicilien, där gangsters hade såpass mycket makt att de kunde styra det civila samhället.
Det paradoxala är ju hur flockdjuret kom in i bilden. De här människorna fastnar i den egna gruppens sociala och, säkerligen i sin mest tillspetsade form, rent fysiska tryck att handla som den starkaste i gruppen önskar. Vore det då inte den högsta formen av spänning- och våldsökande att gå emot gruppen. Det skulle ju ge både adrenalin, puls och spänning samt en stor portion av det våld som de söker. Att göra som man blir tillsagd är väl ingen konst, det är att gå emot strömmen som skapar dramatik i livet.
Så, kontentan är att huliganer antingen borde ägna sig åt mer friluftsliv eller testa att bryta det verkliga tabut, eftersom det skulle generera mest spänning för dem.
Vi lever i det mest ordnade av samhällen. Detta skildras ganska snyggt i filmen Fight Club där huvudpersonen har svårt att passa in i det överciviliserade livet han ordnat åt sig själv. Han jobbar som kontorsråtta, har sömnsvårigheter och ägnar sin tid åt att köpa en massa Ikeamöbler och gå i terapigrupper. Så en dag stöter han på en kille som är hans totala motsats, någon som tar för sig och lever ut sina drifter. Tillsammans startar de slagsmålssammankomster som drar till sig en massa folk. Detta får huvudpersonen att leva upp och, för ett tag, ta tag i sitt själsliv. Nu är det inte filmens hela poäng, men introt skildrar i alla fall hur människan kan ha behov av att vara primitiv.
Min kollega på kvällen hade ett tag kontakt med en huligan som mailade filmer på när de träffats i skogen för att göra upp, firmor sinsemellan, och det var ganska spännande att få insyn i. Det var precis som när man var liten och lekte kurragömma i mörkret i skogen. Minus själva slåssingen då förstås. På filmerna kunde man se hur de andades tungt, sprang över stock och sten och slutligen drabbade samman i nåt slags förvirrat tumult med "de andra".
- Låt han va, låt han va, han ligger ner, väste en av personerna på filmen när de backade tillbaka och någon måttat en spark mot nåt på marken.
Så, leken har uppenbarligen regler och ett syfte. Men det är inte alla som är som det här gänget. De man faktiskt ser på teve slåss med polisen, med pubinredningen, med publikvärdarna, allt som kommer i deras väg.
Jag läste för ett par år sen boken "Among The Thugs" av Bill Buford, som är en reporter som infiltrerat engelska fotbollsfans. Han beskriver själv i ett skede av boken hur han dras med av hopen, när de börjar springa, började han också springa,och att det kändes overkligt att gå upp i flocken så totalt. Buford beskriver hur helt vanliga män, med jobb, fru och barn, kunde göra de mest brutala dåd och sen gå tillbaka till sin vardag.
Det är kanske grader i helvetet, men att slåss med andra som vill slåss med en, det är en sak, att slåss så att det går ut över oskyldiga är en helt annan femma. Och här är då det stora problemet som får de allra flesta att avsky fotbollshuliganer. Det går ut över sporten.
På grund av få personers önskan om att få spänning och slagsmål i sina liv, så får vanliga fotbollssupportrar problem med att gå på exempelvis såna här högriskmatcher, vanliga kvällsflanörer på stan får problem när det flyger flaskor i deras väg, polisen måste lägga absurda resurser på idrottsevenemang och alla blir heligt förbannade.
Å det senaste har det blivit vanligare för huliganer att stämma träff någonstans långt borta och gärna fler dagar innan match, som i fallet med IFK- och AIK-huliganerna nu senast. Varför inte löpa hela linan ut? Frikoppla det från fotbollen, gå ut i skogen och ha en stor sammandrabbning som inte drabbar någon som inte är med på det alls.
Det skulle vara det mest raka. Inte ge poängavdrag till sin klubb, inte få dryga böter personligen och inte ens riskera att skada förbipasserande. Vi har faktiskt enorma skogsarealer i Sverige.
Sen har jag kommit att inse å det senaste att den nära kontakten mellan klackarna och klubbarna faktiskt går lite djupare än vad de visar på ytan. Och om en fotbollsklubb gör beslut med utgångspunkt i hur deras mer brottsbelastade anhängare resonerar och kan tänkas handla så är det helt obeskrivligt illa. Det är som en korrumperad stat, eller varför inte Sicilien, där gangsters hade såpass mycket makt att de kunde styra det civila samhället.
Det paradoxala är ju hur flockdjuret kom in i bilden. De här människorna fastnar i den egna gruppens sociala och, säkerligen i sin mest tillspetsade form, rent fysiska tryck att handla som den starkaste i gruppen önskar. Vore det då inte den högsta formen av spänning- och våldsökande att gå emot gruppen. Det skulle ju ge både adrenalin, puls och spänning samt en stor portion av det våld som de söker. Att göra som man blir tillsagd är väl ingen konst, det är att gå emot strömmen som skapar dramatik i livet.
Så, kontentan är att huliganer antingen borde ägna sig åt mer friluftsliv eller testa att bryta det verkliga tabut, eftersom det skulle generera mest spänning för dem.
Kommentarer
Postat av: Gwellmyn
Att gå emot strömmen gör att en person oftast känner sig mer stolt. Dock är det inte alltid det som känns bäst och speciellt då i det här fallet handlar mycket om grupptryck (tror jag i alla fall). Det är som du säger, det är lättare att falla med än att stå emot. Det kan också vara en rädsla för vad som händer om jag står emot och går åt andra hållet.
Trackback
