Loggboken

Husfasad i Gokarna i delstaten Karnataka i södra Indien.

Allting handlar om perspektiv. När Lova mötte mig i Goa hade hon spenderat månader i Varanasi i norra Indien. Staden byggdes för 2500 år sedan vid Gangesfloden och är en av de allra heligaste platserna i Indien, med pilgrimer, religiösa fesivaler och galenskap. Där läste hon hindi, sov på tagelmadrass och fick känna på indiskt stadsliv. För henne var Goa, med sina stränder och palmer och försäljare, riktigt turistigt.

För mig, som kom från vardagen hemma i Sverige och landade mitt bland alla människor som fanns precis överallt, färgsprakande och kontaktsökande, mitt i en tropisk miljö uppblandad med dofter och och matos och oljud och lort, så var det Indien. Däremot ändrades mitt perspektiv långsamt och efter en vecka i det tillrättalagda Palolem beslöt vi oss för att lämna Goa i jakt på något mer genuint, kanske lite stadsliv. Lova propsade på staden Gokarna tio mil söderut i grannstaten Karnataka. Den är en hinduisk pilgrimsort, med ungefär lika många invånare som Arvika kommun.


Main Street Gokarna.

Therezas svåger körde oss och han tutade om möjligt ännu mer än Mr Castello. Men med fog, kan man säga, då vägarna slingrade sig fram genom en alltmer bergig trakt. När vi skulle passera ut ur Goa blev vi stannade vid statsgränsen av uniformerade män. Chauffören förde en ganska utdragen förhandling med dem och stack till slut åt dem en sedel. När jag frågade om det var problem så sa han stött att de åtminstone kunde fråga artigt om sin muta.

Jag har hört allt från hobbyresenärer till världsreportrar redogöra för obehaget att passera vägspärrar. Det är någonting obönhörligt och oförutsägbart över situationen – någon har givit lite för mycket makt till männen som står där och de är inte sena att utnyttja det.

Vi bodde under Gokarna-vistelsen vid en av de närliggande stränderna, i det här fallet Om Beach, som fått sitt namn av den här heliga stavelsen aum. Jag köpte ett armband med aum-symboler där försäljerskans pitch var att de är ett verktyg för att hjälpa människor att komma i kontakt med världssjälen, medan min bevekelsegrund var att det var ett trevligt armband.

 

På stranden vandrade kossorna fritt. Den var kantad med små hippieställen av betydligt mer spartansk art än Palolems fashionabla strandhus. Stranden var även resmål för indier på tur och horder av barn på skolresa. Till skillnad från goanerna, som var fullkomligt blassé över västerlänningar, så blev vi turister plötsligt del av upplevelsen i den indiska hemmaturismen.

Ett av nöjena var att ta kort på eller kanske mer förbryllande bli tagen kort på av en utlänning. Indierna verkade vara helt nöjda med att ha blivit förevigade i någon turists fotoalbum hemma i Europa. Alla badade med kläderna på och gjorde mer doppövningar och plaskade under mycket skrik och skratt än faktiskt simmande.


Skolbarn på tur på Om Beach.

Gokarna var inbäddad i disig grönska, med tempel överallt i varje hörn. Vi fick dock inte gå in i nåt av dem, inga västerlänningar tillåts inne i de hinduiska heliga platserna i staden. Men det räckte bra med att titta på från håll – kvinnor sålde blommor utanför ingångarna, jättelika karnevalvagnar stod parkerade på sidogator. I övrigt var staden fylld med butiker, jordiga gator och folk, mycket färre västerlänningar än i norr. Vi drack chai, sött te, och åt dosa, en pannkaka med het potatisröra i.

Allt var billigare än i Goa och jag som hade fått pröva på att köpslå lite kunde nu göra några inköp på egen hand även om Lova fungerade som stödhjul. Indiska försäljare sätter ett högre pris än vad de förväntar sig att få i slutänden och först ville jag inte bråka om priset, dels av någonslags konfliktovilja och dels för att allting var billigt i jämförelse med svenska förhållanden. Men Lova, som redan genomgått samma process, sade att det fanns en poäng med att inte driva upp priserna eftersom det då skulle bli dyrt för vanligt folk att bo i turisttäta områden.


Butiksinnehavare med dotter i Gokarna.

Vi återkom flera gånger till en kvinna satt med ett småbarn i famnen inne i svalkan av sin butik som dignade av tyger. En av gångerna var hennes man där och en till dotter, som såg ut att vara fem eller sex år och satt med en skrivbok. "Study girl", sade pappan stolt. Vi passerade en skolgård under vandringarna i staden och det var en olidlig kakofoni när alla barnen var ute samtidigt. Jag tänker på alla hjälpmedel som barn kan få här hemma i Sverige och undrar hur det är med sånt här?


Skola i Gokarna (de färglagda delarna av kartorna på väggarna är delstaten Karnataka).

En annan aspekt av det indiska samhället, som man tänker på när man ser alla barnen på skolgården, är kastsystemet. Ordet kast kommer från portugisiskan och är vad portugiserna som kom till Indien kallade den ståndsindelning de då fann på 1500-talet. Då hade klassystemet existerat i tusentals år och var ganska komplext med över 3000 kaster, samt ännu fler underkaster. De syftar till yrkesindelning, trots att man föds in i dem, och social plats i hierarkin.

Diskriminering på grund av kast är numera förbjudet i lag, men man håller sig ändå efter det i Indien. Till det läggs astrologiskt vägande av din person, liksom det ayurvediska där du får avgjort vilka element du är. Dessa faktorer har något att säga om alla aspekter av ditt liv; vem du ska gifta dig med, vilken sorts mat du ska äta, vilket klimat som är bäst för dig. Varje människa har en plats i tillvaron.

Detta påminner mig om en teori som jag fick presenterad för mig under statsvetenskapslektionerna, en som jag inte gillade, men har kommit att behöva omvärdera ett par gånger, nämligen kommunitarianismen. Idén är egentligen ett svar på liberalism, som kritiseras för att se människan allt för mycket som en ensam enhet, en satellit, och framhäver istället hur mycket vi påverkas av samhället, vårt sammanhang, vår familj och omgivning. Att teorier behöver ta in människan som en byggkloss i samhällslivet.


Apotek i Gokarna.

Indierna har mycket starkt fokus på just "din plats i livet", något som provocerar liberala eftersom individens rättigheter blir helt kringskurna av det enorma sociala trycket. Samtidigt är detta ett sätt att bygga en civilisation av över ofattbara en miljard människor där alla åtminstone har en uppgift och inte är bortglömda eller ensamma som de kan bli i västvärlden. Jag håller inte med om det, men detta är så långt jag kommit i förståelsen av det oerhört komplexa samhällsbygget i Indien.

Nå, tillbaka till resan. Vi valde efter ett par dagar att åka tillbaka upp till Goa för att vara närmare flygplatsen när planet skulle gå och valde då att göra resan med tåg – the Konkani trail. Det var riktigt häftigt. Vi kom dit evigheter för tidigt och tåget var sent, men vi roade oss med att titta på det utdaterade brandsläckningssystemet bestående av hinkar med vatten och sand, samt leka med en mager hundvalp som var sorgligt mobbad av två honor som rörde sig på stationsområdet.


Brandsläckningsutrustning på Gokarnas tågstation.

Jag hade läst på nätet att folk inte kommit på tåget för att det börjat rulla så snabbt igen, men den farhågan visade sig vara obefogad. Tåget hade öppna fönster med tvärstänger och ett helt fantastiskt landskap flödade fram utanför. Samtidigt löpte försäljare upp och ner längs korridoren och erbjöd kylda drycker, mackor och chai. Även tiggare och religiösa väckelsemänniskor presenterade sin sak för envar som ville lyssna.

Vid Agonda i Goa slutade vår resa med ett par dagars absolut lugn och frid. Vi solade och badade och utvärderade resan till toner av musikanter på de lokala restaurangerna/stughotellen. Jag har alltid sett Lova som en av mina närmsta vänner, men man behöver återknyta när man lever skilda liv och då är ett äventyr som detta ett utmärkt sätt. Lova har mycket starkare anknytning till Indien – hon har bott där som liten, hennes pappa jobbar delar av året där och nu kan hon tala hindi – så jag följde henne och en sån guide hon var, vilket äventyr hon bjöd mig på. Samtidigt är äventyret också mitt eget – första gången jag flög själv, mina möten och mina intryck.


Lova i kvällningen på promenad i Agonda.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan resan och den här loggboken var tänkt för att skildra mitt liv och min vardag. Det har hänt mycket så jag ska försöka återvända till det. Det kändes bara som att jag ville få berätta om Indien, detta väldiga och makalösa land, och om resan, vårt lilla lilla guldkorn av allt detta som vi fick bara för oss själva.

धन्यवाद! Dhan'yavāda (tack)!

Den buttre herr Castello körde oss till Palolem. Vi frågade honom om han visste nånstans vi kunde bo och han frustade genom mustaschen: "There will be thirty people around you when you get out."


Strandbrynet på norra änden av Palolem Beach.

Palolem i södra Goa är en bukt på kanske en och en halv kilometer. Den har blivit centralort för ryggsäcksfolk och numera en hel del vanliga turister även om hotellen lyser med sin frånvaro. Anledningen till populariteten är att den är paradisisk; vit sand, palmer, man kan vada hur långt som helst. Omskriven i guideböcker, lite som ett smultronställe som alla har hittat till, men för mig gör det ingenting. Jag hade inte sett det och det var lugnt och vackert och härligt.

Ja, inte inledningsvis kanske.

Efter över en timme på vägar utan mariginaler var det skönt när vi rullade ner mot stranden mellan glest spridda träd. Det är något visst med palmer, antagligen är det för att man inte är van att se grenlösa stammar resa sig i oändlighet mot himlen. Mellan dem hade en avsevärd bebyggelse vuxit upp av små stånd, stugor och skjul. Det tutades och ropades och det kanske inte var trettio, men ett dussin unga män, talandes i mun på varandra, som drogs in i en allt snävare bana runt oss när vi lastade ur bakluckan. Jag är numera bekant med strategin att ha ambulerande inkastare, den är inte dum.

Pojkarna överöste oss med prisförslag och löften om lyx såsom fläkt och toa i anslutning till rummet. Vår ursprungliga plan att strosa runt och kolla föll lite på att packningen var tung, solen het och stranden stor. När Lova fick killarna att låta oss få lite andrum kunde en av dem nästan inte hålla sig utan höll sig krampaktigt om ansiktet av spänning. Vi beslöt oss för att ta ett av de rimligare förslagen och blev vänligt ivägsvepta till Dacosta Cottages, ett etablissemang på den norra delen av stranden.


Lova och Thereza utanför Dacosta Cottages.

Stället sköttes av Thereza, en mild kvinna med förkläde, och hennes olika släktingar som bestod med taxiservice, restaurangen på framsidan som vette mot stranden och skötseln av de små stugorna på baksidan. Husen gav känslan av att vara gjorda i papier-maché, men de behöver vare sig stå pall för några särskilda väderprövningar (det regnade bara en dag) eller hålla mer än en säsong, eftersom de rivs i slutet av turistsäsongen. Detta efter påbud från Indiens centralregering som löst landproblematiken genom lotteri, något som Goas turistnäringsidkare inte alls är nöjda med.

Den dagen det faktiskt regnade gick jag och Lova på promenad söderöver och klättrade runt i terrängen, som plötsligt visade sig från sin mer tropiska skogssida med mycket tät grönska och feta blad. Vi hittade en yogaplatå och ett hippiecafé i en vik, där europeiska föräldrar med dreads lät sina barn leka fritt medan de vuxna använde internet och lyssnade på musik i trådlösa lurar. Längre ner stötte vi på riktiga byar med människor som levde indiskt vardagsliv och tittade på oss som vi var tomtar.


Internetuppkoppling mitt ute i naturen – hippiecafé på väg till Patnem Beach.

En autorikshaw (små trehjuliga motorfordon som var populära överallt) stannade in i en vägkorsning för att släppa av skolbarn och ut ur det där lilla baksätet myllrade kanske sju-åtta uniformerade ungar. Jag fick en flashback till tiden när vi bussbarn i Arvika blev hämtade på lågstadiet med olika lösningar. Ibland när det inte fanns buss var det taxi och ibland satt vi på varandra i de där taxibilarna, och det var roligt med skrik och skratt, lite som de här barnen. Livet händer var man än är i världen, men klyftorna mellan vad varje unge får är svindlande.

Vi gick till Patnem Beach – en bra bit – och hem igen. Efter det äventyret var vi bitna och taggade och begav oss dagen därpå åt andra hållet i stället, i syfte att ta oss till den sägenomspunna Butterfly Beach som skulle ligga bortom bergen som tornade upp sig i norr. Det äventyret fick ett snöpligt slut när vi käckt vandrade över träbron över floden och frågade om vägen vid det första stället. De skrattade och skakade på huvudet. Är ni inte kloka, det går inte. Dit kommer man bara med båt.

Men skam den som ger sig, vi kartade över flodmynningen och försökte se hur passagen såg ut längs strandlinjen. Det var flod på väg in, men när allt är varmt så känner man liksom att man kan simma hem och inget är så spänt. Väl därute på näset insåg vi dock att vi inte kom en meter till och att det hunnit bli lunchtid och att det bara fanns en bar med palmbladstak och lite stugor här.


Baren på udden, med utsikt över till Monkey Island.

Det var då vi mötte Joe-Joe. Jag har valt att stava såhär, han kan ha hetat Jo-Jo också. Det var inte hans riktiga namn, utan vad han kallades i området. Joe-Joe var en brahmin, en person ur den högsta kasten, som ärvt marken på Palolems norra udde när han och hans syster blev föräldralösa i unga år. Han var utbildad landskapsarkitekt och spenderade monsunperioderna i Europa, på partyplatser som påminde om Goa. Ibland blev han ombedd att komma och styra upp trädgårdar med sina färdigheter av människor som ägde slott.

Men väl i Goa så skötte han sitt lilla ställe och underhöll gästerna med anekdoter i baren. Joe-Joe var väldigt bra som bartender, en typ som tänder cigaretter åt folk, lyssnar till deras vedermödor och som lågmält berättar historier och förklarar de lokala omständigheterna för alla vimsiga utlänningar som blir strandade på hans udde. Stugorna var mest till för indiska par som vi såg satt och vänslades bland klipporna, dolda för insyn och med paraplyer mot solen. Det är en gradskillnad på vad vi skulle räkna som kärlekskutter och vad som är tillåtet i Indien. Här kunde paren få vara ifred, i det offentliga fick de knappt hålla i handen. Jag fann arrangemanget högst sympatiskt, en slags lösning på ett problem skapat av samhället.

Indiska parbildningar kommer till genom att man är ett gott parti i den andra släktens ögon och då räknar man även in saker som horoskop och ayurvediska föreställningar om hur ens personligheter överensstämmer. Kastsystemet spökar också, trots att det är avskaffat i lag.


Joe-Joe och Lova och lunchen.

Joe-Joe erbjöd sig hur som helst att bjuda på lunch, vilket bestod i våldsamt starka röror, ris och fisk som han drog upp ur sitt nät han hade nere i viken. Efteråt hängde vi lite i baren och väntade på att ebb skulle komma, varpå det dök upp lite tyskar, ryskor och britter som vi pratade med. Det brittiska paret berättade om ön som låg tvärs över sundet – Monkey Island – som de tänkt vada ut till. För det första är Monkey Island ett humoristiskt datorspel och för det andra hävdade de att det fanns apor därute. Det avgjorde saken, jag och Lova hade hittat ett nytt utflyktsmål.

Joe-Joe berättade medan vi såg på hur britterna med tillhörigheterna på huvudet vadade ut till ön, att en man en gång kommit till hans bar med hjärtesorg, begett sig ut till ön och därefter stannat där i en månad, under vilken han byggde ett altare på öns högsta punkt. I efterhand har jag slagit upp detta – jag vet inte om allt är sant, men det är alltså en amerikansk konstnär som heter Jacek Tylicki.

Parallellt med den historien så fick vi även en annan till livs. Lovas kompis Johan hade varit i Palolem för ett par år sedan och då gått i yogaskola hos en lärare, en yogi, som hette Gosh. Vi hittade honom längs strandsträckan till Joe-Joe, en senig holländare med läderartad hud, vitt hår och skägg, och ett höftskynke som enda plagg.


Yogin Gosh och Lova framför hans klipphem på stranden norr om Palolem Beach.

Han blev glad för hälsningarna från Sverige och visade oss stolt sitt friluftshem bland klippskrevor och presenningar. Där levde han med sin unga flickvän Nadine, en söt blond hippietjej som följde oss med blicken när vi passerade henne i stentrappan. Joe-Joe berättade att Nadine varit föremålet för amerikanen med hjärtesorg, alltså han som byggde altaret på ön. Nadine var den flickvän som övergivit honom. För Gosh, 70+ år gammal som levde på en strand.

Dagen därpå gjorde jag och Lova färden ut till Monkey Island. Inga apor visade sig, men dock lite förvirrade amerikanska pojkar som hade gjort sin utflykt dit också. Vi stannade till på toppen av berget och hittade skulpturen som var en funt på vilken det stod "Give what you can, take if you have to". Vi la i en svensk femkrona för formens skull. Båda två hade lyckats skära oss på rakbladsvassa stenar vid den lilla stranden så vi fick skjuts med en av Joe-Joes förmän tillbaka och räddade med oss en av amerikanerna.


Monkey Island från andra sidan.

I baren hittade vi nu Debbie, en tjeckisk strippa och författare till en erotisk novellbok, som varit uppe alldeles för länge. Hon var dock fnissig och glad och fick ta bilder av skymningen och oss med min kamera. Senare anslöt sig tre unga germaner – en schweizare och två luxemburgare. De hade också vandrat ut mot Joe-Joes eldstad i tron att det var en restaurang. Vi konsulterade "the tidetable" och fick inse att det vara bara att vänta ut tidvattnet.

När det väl sjönk undan tog Joe-Joe med oss allihop till sin familj (de som tagit hand om honom och hans syster när deras föräldrar dog) på restaurangen Fernandes, vilket för övrigt var det absolut vanligaste efternamnet i de lokala tidnigarna. Där fick vi den absolut bästa måltiden på hela resan, en helstekt kingfish (Seriola lalandi, en slags söderhavsfisk utan svenskt namn).

Palolemvistelsen omfattade också ett besök på ett så kallat silent noise-party, vilket skedde på lördagar vid något som hette Neptunes Point. För ett par år sedan stängdes musiken av i hela Goa efter klockan 22 på kvällarna, förödande för en plats känd för sena nätter och yviga festligheter. Så någon innovativ människa kom på att införa trådlösa hörlurar och simsalabim var problemet i stort sett löst.  Man köpte in sig på ett par hörlurar och kunde se på de andra dansarna vilken kanal de lyssnade på med hjälp av färgen på lysdioderna på lurarna.


Silent noise-party vid Neptunes Point strax söder om Palolem Beach.

Upplevelsen var klart exotisk – att ta av sig lurar med tung bas och dånande dansmusik för att plötsligt befinna sig i den miljö som skulle uppstå om man tog bort ljudspåret av musik på en nattklubb. Folk stampar, klappar och låter lustigt; en del småsjunger med, andra gör bara små hoande läten. Hur märkligt som helst. Men grymt bra om man vill övergå till att prata med någon i vanlig samtalston. Och sen hade de musik på låg volym i bardelen.

När vi lämnade Palolem hade vi hunnit bada, leka, lata oss, prövat massa matställen och lärt känna massa olika människor. Känslan var att Palolem är tryggt och ordnat och skönt, men nu ville vi åt någonting lite mer och inte fullt så turistigt, så vi begav oss ut ur staten Goa.