Loggboken

Jag kan tycka att det låter lite naivt när folk på reseforum eller i guideböcker beskriver indier som oerhört hjälpsamma och vänliga människor – inte för att det inte är sant, för det är de – men naivt på grund av bakgrunden, den förkastningsspricka till klassklyfta som är mellan västvärlden och Indien.

Det är klart att man förundras över hur lättvindigt allt går och hur man kan känna sig helt trygg i ganska utsatta situationer. Men orsakerna är, som Lova skrev vid något tillfälle, att vi i den här världen är vandrande penningpåsar, vi är navet som industrin bygger på. Om grundidén är att turister för in pengar i Goa, så är att mörda, råna eller ens vredga en turist, lika dumt som att skrämma bort fisken för en fiskare. Naturligtvis finns det undantag, såsom galningar eller nihilister, men det gör det ju hemma också.


Turistdepartementet söder om gränsen till Karnataka.

Samtidigt är frågan om turismen komplex. En restaurangägare som vi pratade med i Agonda gav en väldigt sansad och samlad bild av turismens effekter på samhället. Kvinnor hade fått mer att säga till om, det ruckades på traditionella roller, till skillnad från andra delar av Indien. Samtidigt höjdes skatter på grönsaker och basvaror, så att vanligt folk fick det svårare och centralregeringen verkade inte vilja hjälpa utan snarare stjälpa Goas turism med krångliga visumregler och förbud mot hög musik kvällstid. De som arbetade längs Goas stränder var oroliga över inställda plan i London. Snö och strejker i Europa kan betyda att tusentals turister uteblir.


Bobby till vänster som har stället Shanti på Agonda beach.

En annan aspekt av varför alla var så tillmötesgående var det obehagligt öppna högvördandet av ariernas ättlingar. Ju vitare skinn desto bättre. Lova visade mig livsstilsreklam med familjer av ljushylta indier och man hajjar till när försäljerskorna som hoppas smickra en till att komma in i sin butik säger "nice white skin, madame". Att man är västerlänning är extra socker på toppen. Det är lite som att praoa som kändis. Av dessa anledningar är man också ganska upphöjd och oberörbar.

Nu visste jag inget av det där när jag for genom den goanska natten i ljusets hastighet med en taxichaufför som kan ha pratat engelska och förhoppningen om att min telefon skulle fungera i Indien, för någon adress till Lova hade jag inte. Det är klart att jag tänkte "vad har jag gett mig in i", där i mörkret i baksätet. Men det ordnade sig. Lova svarade, vi hittade fram och jag satte mig flämtande efter den 13 timmar långa resan på sängen. När det hade slutat snurra tittade jag upp på vad Lova hade bokat för något åt oss.

Mr Castellos Tourist Nest sköttes av herr Castello, omsjungen på internet som svårtillgänglig och surmulen, men kunnig. Han figurerade även i en kort filmsnutt där han skrattade och sa: "If you don't come and stay at my place I will hit you with a stick!" Varpå han skrattade ännu mer. Men stället, som låg i Benaulim, var det bästa inom rimligt avstånd till flygplatsen som vi kunnat hitta.


Plåtskjulet i Benaulim.

Den lilla röda plåtstugan hade god genomströmning av myror, myggor, grodor och i vasken fanns vad som möjligen var en syrsa, som satt ganska orörlig under hela vår vistelsen. Jag och Lova hade helt olika upplevelse av bostaden, av det enkla skälet att jag kom från bekvämligheterna hemma och hon från två spartanska månader i Varanasi. Men detta är min redogörelse, så sängen var hård, man fick inget täcke och toaletten luktade avgrund. Det senare var en stank som återkom lite varstans i Indien. Jag har aldrig känt något liknande och har svårt att beskriva den.

På morgonen skaffade vi ett tyg till täcke och jag fick se Benaulim i dagsljus. Av alla platserna som vi kom till på vår resa så var detta den ocharmigaste, men det visste jag inte då. Stranden var långgrund och det var skönt att bada.


Solnedgång i Benaulim.

Vi hittade en kompis i amerikanen Lucas som bodde i grannstugan – han var 26 år och hade tagit en paus från en pågående karriär som raw food chef i sin hemstad i Idaho. Mitt skämt om att det måste vara ett lättskött jobb om maten inte ska tillredas föll lite platt, men i all övrighet hade vi skoj ihop. Bland annat tog vi en rundtur inne i byn och runt i markerna, för att avsluta med middag och häng på kvällen. Lucas var en hängiven klättrare och var på väg till Hampi, en ruinstad inåt landet, där han tänkte stanna och bara vara i fem-sex veckor.

Det var roligt att höra om andras resor, de som vi mötte på vägen. Många var på resande fot i månader, till och med år. Eftersom vi inte skulle ha riktigt så mycket tid så begav vi oss snart söderut, mot Palolem!

Taget av Lova på flygresan hem.

Lite i taget får bli devisen. Jag reste från Arlanda 7 december och hamnade bredvid en mycket märklig man. Han såg yrvaken ut – håret på ända, orakad och svullna ögon. Han förklarade för mig att han mycket riktigt hade försovit sig. Anledning? Mannen, som skulle till Thailand, hade somnat framför datorn efter ett par öl.

Jag höjde ett ögonbryn. Som jag hade laddat för den här flygresan – min första på egen hand någonsin – skulle det liksom aldrig falla mig in att slarva på det viset. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän, noterade inte detta då han vänt sig mot flygvärdinnan för att beställa en whiskey, den första av många. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän och träffa svärföräldrarna för första gången någonsin, gjorde flera försök till att starta konversation. Inte särskilt påfrestande egentligen, men han verkade som om han glömt nåt att läsa med resten av packningen hemma och att han nu planerade att underhålla sig med småprat i sex och en halv timme. Många av anekdoterna gick ut på att han druckit alkohol någon exotisk stans.

När jag enträget läste-bok eller tittade-på-utsikten övergick han till Ulla Carin i sätet tvärs över gången. Hon kunde kallprata fast på ett varmt vis. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän och träffa svärföräldrarna för första gången någonsin, hade tagit med lite surströmming och svensk sprit åt dem. Det var lite fint. Han benämnde flickvännen, mig och Ulla Carin som kärringar (kategorinamn). Det var sådär.

Vi reste med Qatar Airways, ett rymligt plan, där alla utrop först gjordes på arabiska och menyn var helt halal. Inte tokigt, förutom den pirogliknande rätten med smak av lamm och mint! Mår lite illa än i dag när jag tänker på den, upptäckte jag nu. Jag lyckades inte se så mycket av världen under molnen men på sina håll skymtade den fram. Vi passerade på 10 000 meters höjd över Pontiska bergen och vidare över Zagros-bergen i Irak – en storslagen syn. Mil efter mil av veckade fåror i jordytan bredde ut sig och kvällsljuset färgade bergen i rosa guld, den där varma skära färgen som bara är fin i verkligheten.

När vi nådde ner till Arabiska halvön var det natt över öknen, men här och där lyste eldar från oljekällorna och mellan alla platser löpte spikraka upplysta vägar genom mörkret. På sina håll var det allt man kunde se där nere, en ensam väg som följde kustlinjen. Allt annat av landskapet var brådmörk tom rymd.

Vi landade utan problem i Doha och på transferbussen till själva flygplatsbyggnaden blev jag kompis med Ulla Carin.  Mannen som skulle till Thailand försvann iväg för att få sig en öl. Ulla Carin hade opererat foten och varit sängliggande i sex veckor. Detta var första gången hon var på benen efter det. I mitt stilla sinne tänkte jag att om jag var nyopererad kanske inte Indien skulle vara mitt förstaval, givet dess rykte på infektionsfronten. Men det visade sig att Ulla Carin hade varit i Goa de senaste tjugo vintrarna och var inte ett dugg orolig.

De brukade fira jul där. Hon var glad att hon slapp svensk jul, även om hon ibland undrade lite över hur det skulle vara med en traditionell familjetillställning. I Goa firade man lite annorlunda, mer religiöst, så juldagen är viktigare än julafton. Delstaten har på grund av sitt portugisiska arv en hög andel kristna. Men också mycket vilt festande turister och därmed en del tomtar som raglar omkring på stranden, sade Ulla Carin med ett leende.

Väl inne på flygplatsen märktes det att vi var i en ny världsdel, en förskjutning bort från jeans och ipods, mot en blandning av folk klädda i svarta eller vita dräkter och dok. De qatariska männen hade fotsida dishdasha och huvudbonaden shemagh på sig. De sålde guldklockor och sportbilar på nedre botten. Flygplatsen hade en moské och ett "silent room". Jag glodde nyfiket. Många förbipasserande sällskap glodde nyfiket på mig och Ulla Carin.

Hon vilade foten på en bänk och lovade att passa mina saker om jag ville gå på toa. Det är lite av en lita-lek att betro någon man just träffat med sin packning så där, men jag gjorde en riskkalkyl som vilade stadigt på hennes nyopererade fot.

På flyget från Doha till Goa, över Indiska oceanen, var vi nästan de enda västerlänningarna. Många var på väg hem över jul. Jag fick igång teveanläggningen i flygstolen och hade det riktigt bra. Vid inflygningen över Goas kust såg jag en annan sorts nattlandskap, en mängd mindre ljus, mer jämnt fördelade i terrängen. Små små byar som ligger tätt intill varandra. På ett ställe såg jag ett stort bål omringat av flera mindre eldar, strax invid en massa olikfärgade lampor som blinkade i takt till musik. Skogsrave, tänkte jag!

Väl på marken tackade jag Ulla Carin för de många tipsen för en förstagångsbesökare i Goa och begav mig ut för att försöka hitta en taxi. En hord av chaufförer mötte upp utanför Dabolim-flygplatsens portar, men jag navigerade mig förbi dem ut i den nattheta luften och gick till "prepaid"-båset, som instruerad. Min tilldelade chaufför stuvade raskt in mig i en skruttig bil och drog iväg i en rasande fart på smala slingrande vägar. Det var som en snabbuppspelning av en filmad nattlig bilfärd. Saker dök upp alldeles för fort och försvann svischande i backspegeln. Små samhällen susade förbi och den svala luften fladdrade i ansiktet.

Lova hade inte givit mig en adress utan en vägbeskrivning till vårt första nattläger. Chauffören talade högt och helt obegripligt. Skulle jag hitta fram? Fortsättning följer...