Julia Roberts-lajv
Jag behöver kläder. Jag har sällan tid eller lust att gå och köpa kläder. Det gör att det ibland uppstår klädbrist i mitt hushåll. Inte egentligen, inte som att jag inte har något alls att klä kroppen med. Men som att alla mina jeans simultant fransar upp sig nertill, eller att den sista varma strumpan visar sig ha hål på hälen, eller att jag når insikten att vuxna kvinnor i karriären kan behöva nåt annat än decenniegamla luvtröjor.
Denna onsdagen kom jag i alla fall iväg på en liten räd och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Lova har sagt att jag kan handla på NK nu när jag tillfälligtvis har det gott ställt tack vare slutlön från tidningen. NK har bara varit nåt som mormor refererat till som ett av hennes ungdoms utflyktsmål i Stockholm. Då fick jag för mig att det var nåt slags varuhus med massa grejer bara. Sen har ingen av mina kompisar någonsin sagt något om nåt NK så då antog jag bara att det inte var en aktuell plats att vare sig besöka eller betänka på något som helst sätt.
Nu föll allt på plats. NK är till för snorrika människor som också vill gå i en galleria. Istället för gäng av fjortisar hängde det brats på våningsplanen och äldre damer och herrar med käpp spatserade runt. Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när jag tafatt plockade bland sladdriga scarfar för alltför stora summor och frustade av skratt åt prislappar. En helt vanlig stickad tröja kan helt enkelt inte kosta hur mycket som helst. Det finns ingen rimlig anledning. Den kan kosta rätt så mycket, men inte för mycket. Kanske är det nåt osynligt med ullen eller så ger den här koftan superkrafter. För hur förklarar man annars en ljusbrun stickad tröja för 3500 kronor?
Hur som helst. Jag såg en kavaj jag ville ha och gick in i en av butikerna, försökte få ögonkontakt med expediterna för att fråga om klädstorlekarna som inte följde gängse format, blev ignorerad av personalen, hittade en skylt med chiffret till storlekarna, plockade med mig kavaj och byxor, insåg att provrummet såg ut som en lyxsvit, tänkte att det är bäst att säga till, blev ignorerad av personalen, gick in ändå, provade och insåg att byxorna behövde vara en storlek mindre, gick ut för att få hjälp att plocka fram rätt storlek, blev ignorerad av personalen.
Här står man då inför valet – jag har hittat kläder som är fina, såna som jag skulle behöva, jag är här nu och det passar. Å andra sidan skulle jag vilja välta någonting dyrt för att tvinga till mig personalens uppmärksamhet, som så omsorgsfullt har lagts på annat och mer välklädda andra, alternativt trycka ner kostymtyget i halsen på dem.
Jag köpte kläderna. Fy fan.
Denna onsdagen kom jag i alla fall iväg på en liten räd och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Lova har sagt att jag kan handla på NK nu när jag tillfälligtvis har det gott ställt tack vare slutlön från tidningen. NK har bara varit nåt som mormor refererat till som ett av hennes ungdoms utflyktsmål i Stockholm. Då fick jag för mig att det var nåt slags varuhus med massa grejer bara. Sen har ingen av mina kompisar någonsin sagt något om nåt NK så då antog jag bara att det inte var en aktuell plats att vare sig besöka eller betänka på något som helst sätt.
Nu föll allt på plats. NK är till för snorrika människor som också vill gå i en galleria. Istället för gäng av fjortisar hängde det brats på våningsplanen och äldre damer och herrar med käpp spatserade runt. Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när jag tafatt plockade bland sladdriga scarfar för alltför stora summor och frustade av skratt åt prislappar. En helt vanlig stickad tröja kan helt enkelt inte kosta hur mycket som helst. Det finns ingen rimlig anledning. Den kan kosta rätt så mycket, men inte för mycket. Kanske är det nåt osynligt med ullen eller så ger den här koftan superkrafter. För hur förklarar man annars en ljusbrun stickad tröja för 3500 kronor?
Hur som helst. Jag såg en kavaj jag ville ha och gick in i en av butikerna, försökte få ögonkontakt med expediterna för att fråga om klädstorlekarna som inte följde gängse format, blev ignorerad av personalen, hittade en skylt med chiffret till storlekarna, plockade med mig kavaj och byxor, insåg att provrummet såg ut som en lyxsvit, tänkte att det är bäst att säga till, blev ignorerad av personalen, gick in ändå, provade och insåg att byxorna behövde vara en storlek mindre, gick ut för att få hjälp att plocka fram rätt storlek, blev ignorerad av personalen.
Här står man då inför valet – jag har hittat kläder som är fina, såna som jag skulle behöva, jag är här nu och det passar. Å andra sidan skulle jag vilja välta någonting dyrt för att tvinga till mig personalens uppmärksamhet, som så omsorgsfullt har lagts på annat och mer välklädda andra, alternativt trycka ner kostymtyget i halsen på dem.
Jag köpte kläderna. Fy fan.
Kommentarer
Trackback
