Loggboken

Vi lever i internets upplysningstid, Facebooks tidevarv.

Under den förra upplysningstiden hyllades positivistisk kunskap, alltså mätbara ting, men också nytänkande, uppfinningsrikedom och allmän nyfikenhet. Allt ska prövas, all ny kunskap är av godo. Perioden följde på renässansen som återuppväckt Europa ur det religiösa mörker som vilat över kontinenten. Det måste ha varit oerhört befriande för de befolkningslager som fick uppleva gradvis skillnad – att ha det bättre än tidigare generationer, att få rättigheter och möjligheter som ingen annan hittills haft.

Internet har gjort saker med vår tillvaro som får ses som revolutionerande, om än kanske i litet format om man tar till liknelsen med upplysningstidens episka framsteg. Några exempel: Wikipedia har tillgängliggjort encyklopedisk kunskap för en långt större allmänhet än vad bokförlagens lexikon någonsin gjorde där de samlade damm i hem till människor med högre utbildning.

Youtube banade väg för rörlig bild; alltfler tevekanaler låter surfare ta del av sitt material i efterhand (skulle man ha det i arkiv? vad ska det göra där för människan?). I och med den utveckling har min värld växt; jag kan se både amatörfilmer rakt in i folks privata liv på andra platser i världen och jag kan se händelser i realtid via webcasts från kontinentparlament och FN-toppmöten och allt man vill. Nya vyer, mer kunskap – upplysning!

Till internets upplysningstid hör dock en sak som inte förekom under den förra.

Då, på 1700-talet fick alla män (inte kvinnor. det kom sen. typ.) rättigheter, men inte en röst. Inte alla, inte i praktiken.

Inom vetenskap och filosofi gäller att en elit har tolkningsföreträde, man bygger sig ett namn på erkännandet av andra kunniga och kan sedan uttala sig. Professionalisering följer helt klart på idén om att kunskap är ett högt stående värde. I sak okunniga personer var föremål för rättigheter men hade ingenting att säga till om. De var uteslutna från möjligheten att skaffa utbildning och därigenom kunskap eftersom de satt fast i det låsta systemet på behovstrappans allra nedersta överlevnadstrappsteg.

I internets upplysningstid har däremot alla en röst. Och vi är många. Det finns mellan en och två miljard PC-datorer i bruk i världen, enligt olika källor. Här är en räknare av hur många som sålts i år. Inte alla använder datorer på samma sätt – men tillräckligt många i Sverige gör det på ett likartat sätt, så att det går att tala om ett paradigm, som påminner om andra länder i närheten (lite andra rutiner i USA, men samma grundbultar). Paradigmet rymmer att allting är möjligt att interagera med på nätet.

Vi facebookar, vi twittrar, vi lägger nu för tiden upp uppgifter och bilder på oss själva och det finns ett tusen och en bloggar om vad du vill (men troligast en tjej mellan 16 och 23 år som med text och bild vill berätta om sin unika stil och vardag). Vill du kommentera det som skrivits eller kanske tipsa om att du själv skrivit något lika unikt så gör du det i kommentarsfältet till bloggen.

Tidningar och tidskrifter testar också att öppna sina alster för kommentering. Det ska nog ses som ett försök att kapitalisera på idén om öppna forum, en populär företeelse med rötter i nätets barndom. Kvällstidningarnas nätbilagor har syltat ihop artiklar, kommentarer och samarbetspartners i form av spel, datingservice och företagssponsrade livsstilspropaganda, så att det är i princip ett forum.

Men vart leder detta då? Helt plötsligt har alla chans att kommentera allt och där kommentarspolicys sätter käppar i hjulet, är det bara att skapa en egen blogg och köra på. På så sätt kan inte kunskap monopoliseras av företag, stat eller andra makthavare. Felaktiga fakta kan påpekas i realtid. Proteströrelser får ett nytt gratis rum att röra sig i.

So far, so good. Yttrandefrihet, kunskapsspridning och andra goda effekter frodas. Du sköna nya värld. Eller?

Det finns så klart problem här med, som alltid i en komplex värld.

För det första; bara för att en röst säger någonting så blir inte det sagda sant.

På internet är det inte ens säkert att talaren är den som den utger sig för att vara. Det troligaste är motsatsen till och med. Det som slår mig när jag läst rasistiska kommentarer till nyhetsartiklar de senaste fyra åren, är ju hur ofta de är undertecknade med "Jenny" eller "Eva" eller annat generiskt svenskt kvinnonamn. Nu när Sverigedemokraterna tagit sig in i Sveriges riksdag så skjuts andelen kvinnor i parlamentet i sank – för att det är så få kvinnor i partiet, liksom bland dess väljare. Food for thought.

Sverigedemokraterna har bemötts, ilsket och högljutt, där de tillåtits få ta plats i konventionella politiska sfärer. På nätet har de däremot kunnat breda ut sig genom taktisk hårdmarkering, dels idoga bifall till högerextrema inlägg och dels brännmärkning av all form av kritik som förtryckande PK-kultur.

Och om man oförhappandes snubblar förbi en pågående debatt på nätet under den här tiden, så ser det ju onekligen ut som att det myllrar av Sverigedemokrater i Sverige. En orättvisande bild med tanke på de 94,3 procent av landets befolkning som myllrade till vallokalerna och röstade på något helt annat på valdagen. (Den politiska debattsajten Newsmill fick problem med detta och gjorde ett lappkast i frågan.)

Två, i vårt privata användande av nätet, t ex facebookande i glada vänners lag eller surfande i jakt på information om saker vi behöver veta, så finns det många fler krafter som arbetar målmedvetet med att påverka oss. Företag som vill sälja saker, enskilda personer eller organisationer som vill sprida sitt budskap. Det är sällan du får objektiv information på nätet. Jag går gärna så långt att jag säger: Tro aldrig på något du läser på nätet.

Upplysningstiden, den historiska förlagan nu då, följdes av romantiken, en slags motrörelse mot all kantig och komprisslös vetenskap. Folk började tro på väsen och gammal folklore, de gillade fluffig estetik och tog strid för subjektivitet. Om det är sant för dig så är det giltigt i din värld. Och det ska jag säga er, det finns gott om romantiker, tomtar och troll på internet. Om vi bortser från de klassiska luddigheterna och saker man kan tro på utan belägg, så har jag ett exempel som berör förnuftstro – klimatfrågan.

Kort sammanfattning: En hel värld sluter upp när FN:s klimatpanel hävdar att människan påverkar atmosfären med sina utsläpp. Klimatmötet i Köpenhamn blir den samlande punkten. Medierna går igång på alla cylindrar – äntligen säger någon någonting påtagligt, som vi har väntat. Fram med chattar, interaktiva grafiker och expertutlåtanden.

Hackare tar dock fram bevis på interna stridigheter och mygel i en forskarvärld som svärtats av kamp om resurser och prestige. Bloggbävning följer. Fyndiga begrepp som Climategate myntas och forskare och medier utmålas på nätet som dogmatiskt lögnaktiga sammansvurna. FN:s klimatpanel ifrågasätts och tvingas tillsätta en utredning. Forskare överlag ifrågasätts. Klimatmötet i Köpenhamn floppar. Klimatfrågan kollapsar som en döende dandy.

Ni skulle se vad folk sa och hävdade sig veta under den här tiden. Forskarsamfundet må ha sina sidor men de, till skillnad från konspirationsteoretiker och slösurfande unga män kanske med en lätt släng av asperger, behöver bevisa saker gång efter annan genom vetenskaplig metodik och inför andra forskare. De kan inte bara slänga ur sig tvärsäkra uttalanden på nätet utan källa och med tvivelaktiga motiv.

Resultatet har ju blivit att planeten fortfarande blir varmare, oavsett hur orsakat det är av mänskliga handlingar, och opinionen som skulle kunna ha hjälpt till för att ge stöd åt lösningar, faktiska möjliga åtgärder, mot uppvärmningen eller varför inte teknologi som kan hjälpa människor i låglänta områden vid översvämningskatastrofer, föll ihop under tyngden av sig själv.

För klimatfrågan är iskall nu. Och det bara för att några människor med för mycket tid och ett saftigt internetberoende ville visa att de också har makt nu.

Om man bortser från människor med en agenda, så finns det också alldeles för mycket folk som vandaliserar på nätet. Om vi nu skippar floskler, lögner, vinklade påståenden och usel debatteknik så skriver folk ändå fruktansvärda saker bakom sin mask av anonymitet. Efter Bjästavåldtäkten pågick till exempel fullkomligt sanslösa trakasserier av offret ända tills TV4 tog upp saken. Men då vände vinden och förövaren förföljdes med samma sataniska intensitet på bloggar och Facebook.

Människor som får vara anonyma beter sig som – och är i all rimlig tolkning – den pöbelhop som de inte skulle behöva vara i en tid av upplysning.

Hittade dessa gamla seriestrippar som jag kom att tänka på när nån på Facebook uppmanade till att "inte acceptera Sverigedemokraterna". En illa vald formulering kanske – att inte acceptera saker kan göra det svårt att diskutera dem.

(Klicka på bilderna för lättare läsning på Get Fuzzy Archive. Om man klickar även där blir serierna över förväntan läsbara.)

När man går ner på valdistriktsnivå så kan det se ganska olika ut.

Min valkrets i Midsommarkransen bekräftar bilden av de som bor här – kulturmänniskor som inte behöver köra bil.

Min valkrets hemma i Arvika där jag vuxit upp – påminner mer om riket i stort.

Hela Arvika röstade dock mer rött – men M går framåt från sina 18,3 procent 2006.

Det här är alltså fortfarande valnattsresultaten, ska tilläggas. Såsom jag förstått det så kontrollräknar man nu, undersöker ogiltigförklarade röster en gång till och börjar räkna personröster.

Det har varit på gång länge, men i och med det här valet så går den gamla världen i graven.

Då menar jag den värld som jag har upplevt, nån annan tänker jag inte uttala mig om, vilken handlar om Europa efter murens fall. Innan 1989 och järnridåns fall så var det möjligt att hålla på endera sidorna av USA:s poppiga kapitalism, med industrier, bilar, flärd men också totala ytlighet, eller 68-generationens kommunism. För bortom det kosmetiska flummet så fanns ju ändå verkligt engagemang hos vänstern; politiska idéer om samhällsbygge och på många håll i världen påbörjat snickrande på en sån värld.

Sverige valde att ställa sig nästan utifrån sin geografiska position, i mitten. Inte mitten som i dagens jämngråa vi-är-för-sånt-som-är-bra-partipolitik, utan mitten som i socialism genom reformer istället för väpnad revolution. Tilltalade många och man kunde bygga folkhem. Länder som valde den revolutionära vägen tappade efter ett tag greppet om ideologin och föll – under trycket från intern maktkamp alternativt på grund av att den högste ledaren drabbats av narcissistiskt stolleryck – till samma nivå och samhällsform som fascism.

Efter 1989 gick det inte längre att bortse från att många länder stegvis misslyckats med att skapa kommunistiska samhällen. Jag har hört skildringar av äldre ryssar som berättade om rätt härliga tider i början, med måltider ihop på gården och samvaro, så som det antagligen var tänkt från början. Sen har jag också tagit till mig, kanske lite för mycket eftersom jag har en fascination för hemskheter, livet i arbetsläger i Sibirien.

Under de senaste 20 åren har socialismen fått allt svårare med sin image. Jag tänker att det förenklat beror på några saker – makt gör en lat och bekväm och obenägen till förändringar, makt gör en också stor och stora apparater är svåra att forma samt makt gör att man vill ha mer makt. Då är det lätt att glömma sin ideologi – vad det var man ville och varför.

Socialisternas starkaste dragningskraft låg i att engagera folk. I dagens val och på flera andra håll i Europa går det dåligt för de socialistiska partierna, man lyckas inte engagera folk och jag tror att det beror på att ideologin är för verklighetsfrånvänd. Den är tagen från gamla paroller, inte vunnen på egen hand.

68-generationen fick bygga sin politik från grunden, med faktiska, påtagliga göromål som att samla folk, skapa mötesrum, fixa protester, osv. Jag tror att ur det sprang en mer praktiskt grundad tankeskola, om vad som funkar. Exempel: Demonstrationer förr i tiden slutade inte med huliganbråk och stenkastning, de drog enorma mängder folk och arrangörerna var noga med ordning i leden och icke-våldsprinciper.

Värden måste vinnas på nytt och sättet att uppnå dem måste återuppfinnas i den här världen, den nya, med andra förutsättningar.

Det andra lagets problem är annorlunda. Där pratar man om ekonomi och driver landet som om det vore ett företag. Allting är en sifferexcersis. Omätbara saker kanske får en kolumn om de har tur. Problemet är att syftet med en god ekonomi är ju att främja de andra sakerna, olika värden.

Med pengar som man skaffar sig genom väl genomförd hushållning ska man ju se till att olika goda värden uppstår. Exempelvis uppstår omätbara saker som glädje, värdighet, kreativitet, trygghet, rättvisa och stolthet knappast när man får behålla några hundra kronor mer eller mindre varje månad. Eller när pengarna går som vinst till ett privat intresse. De värdena uppstår när man säkrar folks grundtillvaro (jag kommer inte att lida när jag blir sjuk eller gammal), deras möjlighet till uttryck och makten över sitt eget öde.

Alliansen och de högerregeringar som finns nu har varit på gång sedan långt innan den här finanskrisen, dvs deras fixering vid resurser beror inte bara på kristider, och de har varit involverad i flera finansiella upp- och nedgångar innan dess. Liksom kommunismens förfall så förändrade sig ju USA:s glada 50- och 60-tal också från en stabil idealvärld till dagens evigt krisande resurskarusell. Högerns relation till ekonomi är som ätstörd persons relation till mat.

Hur som helst, högervindar tillhör också den nya världen. Det var i den gamla inte möjligt för främlingsfientliga att få stöd i de breda folklagren (antagligen till stor del för att andra världskriget fanns färskt i minnet) och demokratins principer tillhörde de som hade kämpat för dem, inte emot dem. Mycket länge så retades jag med bekanta av norsk härkomst om deras Fremskrittsparti, som en pinsamhet. Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti välte bilden av gladlynta och godmodiga danskar över ända som jag ändå månat som kvartsdansk, men de var fortfarande någon annans att skämmas över. Ny Demokrati var ju mest bara stollar.

Nu står vi här i en ny värld, och jag skäms som ett litet djur över att ha fått in främlingsfientliga i parlamentet. En bekant tipsade om att Grästorp fått in en nazist i sin kommunfullmäktige. Inte möjligt i den gamla världen, men i den nya.

SD har rötter och medlemmar, liksom högst sannolikt en stor grupp väljare, som är antidemokratiska i sinne och hjärta. Däremot använder sig partiet av alla de fri- och rättigheter som demokrati ger. Principer och värden som jag högaktar. Jag har sett bekanta skriva på Facebook nu: "Om det här är demokrati så får det vara". Jag håller inte med, man kan inte släppa demokrati som samhällsform bara för att saker inte passar en. Sättet att få bort missnöjesyttringar och populistiska partier är att skapa alternativ. Mänskliga, hållbara, verklighetsförankrade alternativ som går att använda och förhålla sig till.

Jag tror att det behövs omdaning på båda sidor av blockgränsen, så att man i verkligheten når fram till de goda föresatser som samtliga partiledare nu upprepar som ändlösa men fullkomligt tomma mantran. Vi måste nå fram till värdena på riktigt.

Det är det enda sättet att göra den nya världen möjlig att leva i.

Och det måste vi för den gamla är död.

Inkallad en timma tidigare till jobbet. Båda dagredaktörerna är sjuka och olyckligtvis finns det nu ett konstaterat fall av svininfluensa på redaktionen. Jag ska gå till jobbet i kroppsstrumpa och bada i handsprit. Men, det sägs ju att det bara finns tio låtsaslungor i Sverige och två av dem är redan tagna, så det mest taktiska vore ju att vara bland de första som blir jättesjuka. Eller kanske inte...

Nu har jag skrivit dagbok i ett helt år. Trehundrasextiofem dagar som jag kan gå tillbaka och läsa vad som hände. Det är rätt praktiskt, särskilt när man lever som jag, lite vilse i tiden och ganska oregelbundet.

Ungefär hälften av tiden handlar inläggen om arbetsdagar och det har varit lite vanskligt att skriva om. Artiklar och förlopp på en redaktion är ju en slags företagshemligheter och en del saker får man helt enkelt inte berätta om. Och dessutom, om något inte går att trycka för att det bryter mot spelreglerna för press, radio och tv, så är det lugnt att säga att man inte får ta upp det i en blogg heller.

Överlag har det här året innehållit mycket frustration över just bloggare och deras totala oförmåga till besinning. Rent privat läser jag bara mina vänners bloggar, vilket är ett nöje, men eftersom DN krokat i en bloggfunktion till alla artiklar så har det blivit del av jobbet att kolla igenom alla möjliga och omöjliga skribenter ute i etern.

Vidare har ju bloggosfären vuxit med oanade proportioner. En del använder mediet civilt och sporadiskt, som ett ganska alldagligt uttrycksmedel, medan andra hamrar loss rätt frenetiskt på tangentbordet. Det är sådana som får anhängare och läses av tusentals. De måste ägna oceaner av tid åt att uppdatera sina bloggar, de följer trenderna i samtalsämnen och en del har till och med sponsorer. Detta hade varit helt okej, om inte flera av de allra mest prominenta bloggarna vore galna. Jag tror att de har fått hybris.

Problemet är vårdslösheten; den ständiga längtan efter att bli vördad som en tyckare "med intressanta åsikter" gör att folk häver ur sig saker, ogenomtänkta teser, och när någon invänder så slås det ner på med obönhörlig retorik. Det i sig är en härskarteknik, att använda sin förmåga att debattera för att trumfa motståndaren. Enkla retoriska knep, klaga på stavning eller utnyttja missförstånd för att göra ner sin meningsmotståndare. Billigt. Retorik är bara en färdighet, bevisligen har det missbrukats förr.

En del bloggare vilar dessutom på ganska osmaklig värdegrund, allra helst eftersom de inte behöver stå till svars för det de skriver. Det finns en uppsjö av politiskt motiverade skribenter som är tämligen skrupelfria och det påminner starkt om religiösa förespråkare på alla kanter.

Nåja, nog med galla över bloggosfären; det är fortfarande ett medium och har sina fördelar. Jag tror inte att jag kommer att fortsätta lika pliktskyldigt skildra varje dag längre. Det tar på krafterna att sätta sig ner och redogöra, särskilt när man vill att det ska vara hållbart som publicerad text mätt också.

Min syster Sara kommenterade tidigt bloggen som tråkig och vem ska annars säga sanningen om en om inte ens nära och kära. Då föreslog hon att man kunde göra roliga inslag och återkommande moment för att spexa till det. Vi prövade ett tag med att lista vad Sara ätit varje dag i ren "Du är vad du äter"-stil. Det höll i sig ett tag och var i och för sig intressant för Sara har en enorm metabolism, men så småningom föll det i glömska och dessutom flyttade hon ut ur min lägenhet, så det blev svårt att hålla reda på dagligen.

Men Sara hade en poäng och det är att ska man väl ta upp folks tid med skriven text så ska den ge något; inga fel i att lägga ner omsorg i verket och variation är upplyftande. Min plan är att pröva lite nya modeller, men fortfarande skriva ner vad som hänt, eftersom det verkligen är roligt att se vad man gjort.

Vi får se hur det går.

Just det, ja. Jag sökte efter en gammal artikel från GP-tiden, men den låg inte kvar ute på nätet. Däremot hittade jag det här när jag sökte på mitt namn och gp.se!

Det är skrivet för ett bra tag sen, men lite kul.

I dag var det oerhört mycket huliganer på stan, vilket ställde till arbete för mig. Det har varit lite av ett tema det här arbetspasset så jag har funderat lite på konceptet.

Vi lever i det mest ordnade av samhällen. Detta skildras ganska snyggt i filmen Fight Club där huvudpersonen har svårt att passa in i det överciviliserade livet han ordnat åt sig själv. Han jobbar som kontorsråtta, har sömnsvårigheter och ägnar sin tid åt att köpa en massa Ikeamöbler och gå i terapigrupper. Så en dag stöter han på en kille som är hans totala motsats, någon som tar för sig och lever ut sina drifter. Tillsammans startar de slagsmålssammankomster som drar till sig en massa folk. Detta får huvudpersonen att leva upp och, för ett tag, ta tag i sitt själsliv. Nu är det inte filmens hela poäng, men introt skildrar i alla fall hur människan kan ha behov av att vara primitiv.

Min kollega på kvällen hade ett tag kontakt med en huligan som mailade filmer på när de träffats i skogen för att göra upp, firmor sinsemellan, och det var ganska spännande att få insyn i. Det var precis som när man var liten och lekte kurragömma i mörkret i skogen. Minus själva slåssingen då förstås. På filmerna kunde man se hur de andades tungt, sprang över stock och sten och slutligen drabbade samman i nåt slags förvirrat tumult med "de andra".

- Låt han va, låt han va, han ligger ner, väste en av personerna på filmen när de backade tillbaka och någon måttat en spark mot nåt på marken.

Så, leken har uppenbarligen regler och ett syfte. Men det är inte alla som är som det här gänget. De man faktiskt ser på teve slåss med polisen, med pubinredningen, med publikvärdarna, allt som kommer i deras väg.

Jag läste för ett par år sen boken "Among The Thugs" av Bill Buford, som är en reporter som infiltrerat engelska fotbollsfans. Han beskriver själv i ett skede av boken hur han dras med av hopen, när de börjar springa, började han också springa,och att det kändes overkligt att gå upp i flocken så totalt. Buford beskriver hur helt vanliga män, med jobb, fru och barn, kunde göra de mest brutala dåd och sen gå tillbaka till sin vardag.

Det är kanske grader i helvetet, men att slåss med andra som vill slåss med en, det är en sak, att slåss så att det går ut över oskyldiga är en helt annan femma. Och här är då det stora problemet som får de allra flesta att avsky fotbollshuliganer. Det går ut över sporten.

På grund av få personers önskan om att få spänning och slagsmål i sina liv, så får vanliga fotbollssupportrar problem med att gå på exempelvis såna här högriskmatcher, vanliga kvällsflanörer på stan får problem när det flyger flaskor i deras väg, polisen måste lägga absurda resurser på idrottsevenemang och alla blir heligt förbannade.

Å det senaste har det blivit vanligare för huliganer att stämma träff någonstans långt borta och gärna fler dagar innan match, som i fallet med IFK- och AIK-huliganerna nu senast. Varför inte löpa hela linan ut? Frikoppla det från fotbollen, gå ut i skogen och ha en stor sammandrabbning som inte drabbar någon som inte är med på det alls.

Det skulle vara det mest raka. Inte ge poängavdrag till sin klubb, inte få dryga böter personligen och inte ens riskera att skada förbipasserande. Vi har faktiskt enorma skogsarealer i Sverige.

Sen har jag kommit att inse å det senaste att den nära kontakten mellan klackarna och klubbarna faktiskt går lite djupare än vad de visar på ytan. Och om en fotbollsklubb gör beslut med utgångspunkt i hur deras mer brottsbelastade anhängare resonerar och kan tänkas handla så är det helt obeskrivligt illa. Det är som en korrumperad stat, eller varför inte Sicilien, där gangsters hade såpass mycket makt att de kunde styra det civila samhället.

Det paradoxala är ju hur flockdjuret kom in i bilden. De här människorna fastnar i den egna gruppens sociala och, säkerligen i sin mest tillspetsade form, rent fysiska tryck att handla som den starkaste i gruppen önskar. Vore det då inte den högsta formen av spänning- och våldsökande att gå emot gruppen. Det skulle ju ge både adrenalin, puls och spänning samt en stor portion av det våld som de söker. Att göra som man blir tillsagd är väl ingen konst, det är att gå emot strömmen som skapar dramatik i livet.

Så, kontentan är att huliganer antingen borde ägna sig åt mer friluftsliv eller testa att bryta det verkliga tabut, eftersom det skulle generera mest spänning för dem.

(Detta blir dubbelt för de som även läser min andra skrivform.)

Eftersom jag hämtat hit alla mina böcker och placerat dem på rad så kände jag även att det var läge att läsa om dem. Jag har faktiskt en massa dötid att fylla, på tunnelbanan, i pauser, när jag ska sova. Tiden däremellan fylls av datorn. På jobbet sitter jag fastklistrad vid skärmen och hemma står den på dygnet runt. När jag ska slappna av så spelar jag sen länge glömda spel som jag kan utan och innan, eller spelar poker som faktiskt är ganska sövande i nätformat.

Så, bokläsandet kändes som en avstannad process som borde återupptas. Efter en inte så lång tid har jag kommit till Ray Bradburys "Fahrenheit 451". Bokens namn hävdas komma från temperaturen som boksidor fattar eld vid. Mitt första rejäla grepp om litteratur tog jag i just den här genren; dystopiska framtidsskildringar. Jag läste Karin Boyes "Kallocain", Aldous Huxleys "Brave New World" och George Orwells "1984" i ett svep. Dock lyckades jag missa den här boken, som kanske mer fokuserar på människans underhållningsmedel, men verkligen platsar bland de andra. Senast jag var i Göteborg så köpte jag den som pocketläsning på tåget hem, men somnade och ställde den i bokhyllan.

I boken är tidpunkten någonstans i framtiden och människan sitter gapande och tankebefriad framför vild och galen tv-underhållning (boken skrevs 1953, så den är ursäktad för att inte skildra den exakta teknologi som människan faktiskt ägnar sig åt i framtiden). Brandmän har sen länge fått en ny uppgift och det är inte att släcka bränder i byggnader (dessa har nämligen täckts med en tunn hinna skyddande material) utan att hitta och bränna böcker.

Huvudpersonen är så klart en brandman som börjat ifrågasätta det hela och får upp ögonen för hur galen världen han lever i är. Hans egen fru sitter klistrad vid färgsprakande, hysteriska tv-väggar och hon blir väldigt störd när han försöker samtala med henne, eller när det blir tyst.

Jag har nu inte läst klart boken, men det känns ändå väldigt plågsamt när man kommer på sig själv med att använda datorn som en metal sopstation. Sara och jag dividerade nyligen om huruvida vi skulle acceptera Tomas erbjudande att få låna en av hans tv-apparater. Ståndpunkten som Sara höll var att hon gärna ville ha en tv, men att den verkligen är ett svart hål. Jag kan känna likaledes inför datorn.

Det är roligt, men så otroligt poänglöst, att surfa bort en natt eller spela bort timmar. Om all den energin skulle ha lagts på någonting annat, skulle man inte då ha kunnat slå världen med häpnad? Ibland får jag lägga ut spelartiklar på nätet som handlar om driftiga gamemakers, som byggt egna företag och tjänat stora stålar på det. Är inte det samma personer som sitter veckor, månader, år framför WoW eller motsvarande spel, men som på något sätt fått med sig kunskapen och gjort nåt produktivt av den?

Man kan annars hävda att datorn med alla sina finesser är avslappning och något man behöver emellan varven. Det gör jag i alla fall, men boken, som är över ett halvt sekel gammal, slår an på en sträng som får mig besvärad. Och är det inte så det ska vara? Input i alla former måste vara en hopkok av roande, fascinerande och besvärande. Annars är det bara sinnesretande stimulans som får en att koppla bort eftertanken.

Jag undrar så vad motsvarigheten till detta var innan den teknologiska utvecklingen. Vad gjorde grottmänniskor för att koppla av, koppla bort?

Med anledning av en undran i Arktos blogg och mitt vilda utfall att hålla på Elfsborg i allsvenskan kommer här ett litet åsiktspaket om att ha åsikter.

Småttigt, men inte oviktigt.

Fotbollslag, film- och musik, klädstil och inställning till kollektivt kända personer. De här sakerna är, i min mening, ganska lättplacerade på skalan mellan små frågor om tycke och smak, till stora massiva värderingar, som styr ens handlande genom livet. De är helt enkelt inte värda att brinna för.

Den här ståndpunkten gör mig lite apart i sociala sammanhang, för visst är det underhållande att höra vilda debatter om musikstilar eller se en riktigt inbiten sportfanatiker när det går bra för laget. Att vara en del av populärkulturen, att kunna hålla igång ett samtal med främlingar om oviktiga, men roliga ämnen, det gör en till en starkare person socialt sett. Man markerar delaktighet eller avståndstagande i en lång kavalkad av filmgenrer, loggor, tydligt framställda böcker i sin bokhylla, tröjtryck och pikar om andra människors sätt.

Det är litet, att framhäva sin stil, men så viktigt i vardagen.

Framför allt så skapar det gemenskap. En gemenskap som jag vill ta del av, men inte till priset av att bli en sort, bli indelad i en kategori. Jag har ingen större lust att vara min lista på preferenser.

Sen har vi de stora värderingarna, som naturligtvis kan styra smaken. Men det ger märkliga effekter. En del hanterar politik som om det vore en stil; har rätt kläder, slagord upptryckta var de kommer åt och pratar om partiet eller ideologins framgångar som en OS-bragd.

Detta kanske låter konstigt, men jag tycker att det är ett undflyende sätt, en billig väg ut ur att förklara sig, debattera för sin sak och behöva tänka om när ideologin ändrar karaktär. Det är bara att heja på sitt lag. Så klart finns det människor som har genuina värderingar och bara låter smaken färgas av det, men det är sannerligen inte alla.

De stora värderingarna handlar om hur man hanterar andra människor och sig själv. Det är en myriad av val, inställningar och strategier, som inte ryms i enskilda kategorier, förutom möjligtvis på de samhällsvetenskapliga fakulteterna, där att sätta-namn-på och stämpla ingår i arkiveringsprocessen. Forskningens tafatta försök att sortera en mångfascetterad värld.

Helst ska handlingar visa vad du står för. Om man nu har principer, under förutsättning att du ändrar dem, när du själv ändrar dig, så ska de inte behöva följa samhällets trendsvängningar. Det förringar värderingar till smak.

Och då är vi tillbaka till Elfsborg.

Ibland märker jag att mitt ointresse för kategorisering går ut över mitt sociala liv. Jag är inte ajour med populärkulturen och jag har inga brandtal på lut om vem jag håller på. För det känns inte så viktigt, men innerst inne vet jag att det är det och att jag alienerar mig själv. Då händer det att jag tvingar mig själv att göra val, inte bara på låtsas, utan verkligen titta igenom alternativen och välja det som känns bäst.

Och ärligt talat, det går bäst för Elfsborg.

Det är för lite skrivande i mitt liv. Och det finns det ju faktiskt ingen ursäkt för i tider som dessa, när man kan ösa ut sina åsikter, utläggningar och dagboksanteckningar på nätet. Alla skriver mer kärnfullt och snyggare när de vet att andra kan läsa det, vilket utgör en god standard för att bli en bättre skribent.

Min mormor har hållit sig med en loggboksliknande dagbok de närmaste trettio åren och även om den inte är så fyllig, så är det en livsteckning som heter duga. Den innehåller mest bara vad som hänt och inte så mycket vad hon tyckt om det inträffade. Jag hade nog tänkt hålla mig till det spåret och sen placera åsiktspaketen i en egen kolumn.

Vi får se hur långt det bär.