Loggboken

Av lite oklar anledning har jag börjat producera eget material på jobbet. Mest för att jag kände för omväxling. Men eftersom jag samtidigt ska sköta mitt hetsiga jobb så blir det inga långa drapor, skulle vara riktigt skoj att få lägga ner lite mer tid än ett förfluget ögonblick.

Här är några bitar:

Spökstad på auktion i Lettland

TV: "Glee" kommer till Japan

Området söder om Sahara hotas av svält i år

Och så min lilla obsession över vapentransaktioner:

Kinesisk ilska över amerikansk vapenaffär

Franrike säljer krigsfartyg till Ryssland

Har precis avslutat ett mycket långt och mycket jobbigt pass. Nu är det hög tid för lek och vila.

Usch, ibland får man rapportera om mycket hemskheter. Vanligtvis går det att anta en professionell roll och fjärma sig lite från bilder och historier, men nån gång då och då går saker rakt igenom skölden. Det är lite otippade grejer och svårt att veta när det slår till, men det som oftast går igenom är anekdoter. Mänskligt ansikte och allt det där.

Idag dog två soldater i Afghanistanstyrkan och vi skrev om det. Stupade i strid, inte dödade, fick jag veta att det hette av en upprörd läsare. Till slut la försvarsmakten ut namn och bild på de som dött på sin hemsida. Jag tittade på ansiktena, men det var lite för avlägset ändå, tills dess att en äldre medarbetare kom förbi.

Han berättade om när de där soldaterna skulle resa från Sverige i höstas. Då hade han varit på plats på flygplatsen för att rapportera om avfärden och sett den ena av killarna som nu dött. Kom ihåg honom speciellt för att han verkat uppåt och skrattat. En ögonblicksbild; en ganska liten kille som suttit och skojat med någon. Bara så. Där nånstans blev det svårt för mig.

Det finns många sorger i världen och man kan inte begrava sig i alla. Men man kan heller inte jobba med det jag gör utan att känna av några.

I dag lades ett varsel på tidningen på 100-120 tjänster och om det går igenom i sin nuvarande form så ryker alla som är anställda på 2000-talet, mig inklusive. Detta kom väldigt ur det blå eftersom det varslades om futtiga nio tjänster i höstas och alla processer satts igång för att anpassa verksamheten efter det. Det här varslet är en tsunami i jämförelse med det förra.

Jag väcktes av Clas som sa att jag skulle läsa min mail. Sånt är alltid oroväckande.

När vi var små väckte mamma oss när det hade hänt nåt stort och satte oss framför teven; mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen och sådana där saker. Jag kommer ihåg de händelserna rätt klart, kanske på grund av detta, men framför allt minns jag stämningen som kom med omvälvande händelser.

Som om tillvaron plötsligt gått från sin vanliga skepnad (leksam, lite banal eller gråtrist vardaglig) till nånslags primitiv skräck. Människans inre värld när hon blir skrämd är ingen trevlig upplevelse. Det är ju tänkt för när björnen kommer; man ska vara alert, slåss eller fly, och fort ska det gå. Men när den där stämningen infinner sig, utan nån tillhörande katastrof, utan egentligen bara en livsförändring, så blir det rätt märkligt.

Jag är glad att jag inte var på jobbet idag. Just när det händer får alla lite förhöjd adrenalinnivå och det blir riktigt dålig stämning. Jag hanterar helst detta själv, utan det där domedagsfiltret för ögonen.

Sista kvällen på jobbet var det partiledardebatt på teve. Jag får krupp på debatter. Det måste vara den sämsta formen av demokratiyttring någonsin. Sju folkrepresentanter på tvivelaktig ideologisk grund, två programledare på uppåttjack och ett snuttifierat tevemedium - låt spelen börja. Jag gjorde en webbfråga, som visserligen inte har så stort opinionsvärde, men 88 procent av 13.000 svarande visste vad de ska rösta på i valet 2010. 2 procent var osäkra efter kvällens debatt. Vad säger det om effekten av tv-debatter?

Det har varit ett par hektiska veckor, både på jobbet och utanför. Förra ledigheten styrde jag kosan till Uppsala för att fira av 30-åringen Marie. Vi började med att bowla, ganska ringrostigt, förutom Marie som ägde upp mig och Therese i brygga och slog sitt personliga rekord. Sedan blev det italiensk restaurang, pubrunda, dans och falsksång. Härlig kväll!

Hade gärna stannat lite längre, men på lördagen skulle Lovas hyresvärd spela på Broder Tuck. Det var ska-musik, så det passade mig alldeles utmärkt. Bra genre och dansvänligt som tusan. Vi besökte kollektivet i Skarpnäck innan och fick grönsakslasagne. Jag orkade nästan hela vägen, men den sista timmen på utestället klipptes det med ögonen så jag och Jimmy skippade efterfesten och åkte hem. Sov som en stock.

Jag kan vara med på två måndagsklubbar i månaden och de två som varit nu var Judith och Bertil, känd för en politikerpuss och mer för mig som bodde första sommaren på Hornstull. Den andra var Mosebacke på mitt initiativ, men tyvärr var Teaterbaren stängde och i lokalen vi var i hölls en minneskonsert för Anita Lindblom ("Sånt är livet"). En massa äldre människor i publiken och så vi som satt i ett hörn. Kändes som om vi var ungdomsbordet på en femtioårsfest.

På jobbet har jag tagit tag och skrivit lite artiklar själv. Nu hinns det inte med särskilt mycket research eller välbyggda meningar, så några mästerverk blev det inte men det kändes mycket bra ändå. Att se att man kan.

Imorgon ska jag gå med Tomas och kolla på lokalen till 30-årsfesten. Har fått en massa svar och pratat med Halldór på telefon; att bjuda in till kalas gör ju som sagt att man får kontakt med folk igen. Väldigt roligt!

Tillbaka på jobbet och nu relativt oförkyld. Jag fick stanna hemma första dagen, vilket nog var precis vad jag behövde för sedan var det nästan avklarat. Förkylning måste vara den fånigaste åkomman någonsin. Vätska in, tapetklister ut och därtill hörande täppa i rören. Och tröttheten.

Sista halvtimmen på passet inträffade jordbävningen på Haiti. Vi gjorde så gott det gick, men i inledningsfasen av naturkatastrofer är allting mycket oklart. Jag har följt nyheterna därifrån under ledigheten och det ser verkligen fruktansvärt ut. Idag på Rapport stod en förtvivlad Stefan Åsberg och berättade om hemskheterna. Det är inte ofta man ser en förbannad reporter, men han var verkligen i affekt.

Själv brottas jag med enklare frågor; tjänster som utlysts och försök att hitta en bra lokal för födelsedagsfirande. Vardagligheter, men de tar upp min tankeverksamhet. Jag satte in lite pengar till Radiohjälpens Haiti-insamling i ett försök att mildra dissonansen.

På fredagen spelade vi spel och drack vin hemma hos Jimmys kompis Gustaf. Det var skojigt, alldeles lagom fredagsmysigt. Tyvärr började Jimmys grannar sin dag tidigt med att lägga klinkers. Jag undrade länge vad i hela friden man behöver spika i timtal för att tillverka i en lägenhet. Det blev störd slummer som bäst och en lugn dag idag, med godis och film (Watchmen och Orphan).

Har börjat bjuda in folk till födelsedagen för att se hur många det kan tänkas bli. I processen att ta kontakt med folk så får man också just det; kontakt. Det är roligt och väldigt nostalgiskt, samtidigt som man får en del erbjudanden om sociala aktiviteter. Uppiggande!

Helgerna är avbockade och jag klarade mig nästan hela vägen i mål utan att bli förkyld. Snubblade på mållinjen, kan man säga.

Den första anhalten var mormors 90-årskalas i Nyköping. För åldern en mycket pigg dam, men just inför firandet hade hon haft lunginflammation så vi fick ta det piano. Mormor har ett väldigt tufft födelsedatum; 19 dec 1919 och dagen efter fyllde lillkusin Andreas 19 år, så det var numeriskt ihophållet firande.

Mamma och pappa tog vägen om Stockholm på hemvägen, så vi hann julhandla lite och se över min kapsejsade tvättmaskin. Tyvärr gick det inte att göra så mycket, så jag ringde Electrolux och bokade mig en hantverkare.

Väl hemma i Värmland fick vi tina upp huset. Jag som blivit ömfotad storstadsbo hasade runt i tofflor och lager av kläder som värsta michelingubben. Föräldrarna har gjort om hallen och både jag och Sara stod helt förstummade. Det är något särskilt med entréer, de sätter liksom tonen på huset och det här blev riktigt snyggt.

Julafton var som den brukar, förutom att jag och Sara inte kivades om vem som skulle klä granen. Eftersom hon var sjuk så klädde jag granen som hon brukar vilja ha den, det vill säga minimalism med glitter och blåa kulor. Sen såg vi på Kalle, spurtade med julrimmen, åt en massa mat och delade ut klapparna. För några år sedan bytte jag rim mot rebusar och i år funderade jag på att avancera till chiffer, men det blev en blandning av alla tre istället.

På juldagen var det utgång i stan med gamla barndomskompisar. Mycket lyckat och framförallt så släppte jag lite på min gamla inställning att det är lite jobbigt att gå ut i Arvika. Det var en bra idé. Det blev flera återseenden, snöbollskrig, efterfest och sen kom Josef med hem till Ålgården för varm choklad i köket. Sara blev lite paff när hon kom ner på morgonen och hittade en snosande gäst på soffan i vardagsrummet.

Dagen efter annandagen tog jag tåget tillbaka till Stockholm och satt hela vägen i en tyst avdelning med smältvatten droppande från hatthyllan. Lite som kinesisk vattentortyr.

När jag nu skulle ha min första kontakt med en hantverkare så tänkte jag igenom vad man skulle kunna förvänta sig. Det är dyrt, de är sena och det drar ut på tiden, var mina fördomar. Hantverkaren ifråga var en och en halv timme sen, stressad men fryntlig och det var rätt dyrt, blev resultatet. Men han lagade min tvättmaskin och höll triumferande upp en hårnål som fastnat. En väldigt dyr hårnål.

Nyår firades i Jimmys kompis Johns lägenhet på Söder; mycket god mat och en massa mingel. Lite marigt när man inte känner nån, men jag pladdrade på och efter att ha sett på fyrverkerierna över Riddarfjärden så for vi över till mina kompisar och kalasade lite till. Bra lösning; vi gjorde så förra året också.

När så helgerna blivit avklarade så bröt min dunderförkylning ut och det kanske var rätt rimligt, med tanke på allt kringflackande och alla människor man träffat. Nu har jag några dar kvar till jobbet och ska väl försöka kurera mig i lugn och ro.

Äntligen jullov!

Snön har rasat ner över Stockholm och min sista julklappsrunda snöade in, men jag tror att jag har det mesta nu. På grund av min långa ledighet var jag tvungen att lära upp en ersättare och det var Jenny, min reporter på kvällen, som fått lotten att ratta sajten över jul.

Hon gick bredvid första dagen och den andra ville hon ta över rodret så mycket som möjligt. Det small till rejält på nyhetsfronten och tre stora grejer hamnade i pipen samtidigt. Jag tänkte först om jag skulle ta tillbaka rodret, men Jenny klarade sig galant och med mig som stödhjul så vi körde på. På slutet av kvällen kom Clas med ett litet pris för insatsen.



Innan dess var jag på middag hos Olle och Emma ute i Husby och fick se värdfolket bli friserade av Sofia. Det var egentligen ett utbyte som i gamla tider med tjänster och varor. Jag och Tomas var där som maskotar. Det har varit mycket häng med Emma och Olle på det senaste och det är kul. De är ju kulturarbetare och som sådana ständigt stadda i rörelse. Bland annat följde de och Tomas med från måndagsklubben på Little Persia till min jobb-öl på Söders Hjärta. Det är roligt när ens olika världar möts; den finurlige Ossi på jobbet hittade Tomas i lingvistiken som i sin tur kom ihåg vem Jenny var från förra gången alla möttes.

Det är på måndagar som allt händer nuförtiden. På måndagen veckan innan hann jag med stordåd. Vaccinerade mig, gick och blev klippt, hade spelgänget över och när de gått hem ringde Tomas, Olle och Emma från Pub Anchor. De var resterna av den veckans måndagsklubb som dröjt sig kvar och önskade att jag kom dit. Just den dagen i veckan har Anchor musikquiz och det hade de hoppat in under sitt sedvanliga lagnamn. När speakerrösten läste upp vinnarna var det knappt så att man trodde det - "Ovänners kollektiv, finns det någon från Ovänners kollektiv?".


Priset bestod i en gratis runda öl och en respektfull bugning från dj:n som hade gjort testet. Servitrisen som kom ut berättade förtroligt att hon tyckt att det var roligt eftersom det tydligen finns ett gäng som kommer dit alla måndagar och alltid vinner. Jag kunde inte en fråga, men bidrog i alla fall med glada tillrop och en bonusöl till bordet.

Såg nyss ett rådjur nere på gården. Det gick med försiktiga steg ner för gångvägen från grannhuset och stannade  förvirrat i utkanten av ljusringen från gatlyktan. Min förra bostad låg ju i kaninland, nu kanske jag står inför en helt ny biotop.

Jag och Jimmy har firat ett år i helgen. Det var en ungefärlig replikering av den helgen när vi blev ihop; då gick vi och fikade i Gamla stan, var på en italiensk restaurang på Kungsholmen och gick på kalas hos Sofia. Den här gången var vi på en spelning med Isobel & November i Gamla stan på fredagen, gick på italienaren på lördagen och hade Sofia och Erik över på spel och vin på kvällen. Vi pratade en massa om hur det var då, vilket alltid är lite roligt och diskuterade sedemera ritualer med Sofia och Erik.

Söndagen ägnades åt stillsamheter, bland annat såg vi på filmen "9".

Förra helgen var vi på inflyttningsfest hos Lova med Göran Greider-tema. Alla gick runt i rutiga skjortor och hade yvigt hår, det var tipspromenad och en tävling där man skulle rita Göran som rondellhund. Jag vann! Alltså teckningsbiten, inte tipspromenaden. Värden Johan berättade under prisutdelningen om hur det kommit sig att de valt det temat. Tydligen hade Lova och Sara första dagen i Stockholm stött på Göran på Ikea när de skulle köpa en krukväxt. Johan hade dessutom mailat Greider för att se om han ville komma med någon hälsning. Och han svarade!

I all övrighet ska jag vaccinera mig imorgon måndag. Jag måste bara fylla i en hälsodeklaration och köa jättelänge, men sen är det gjort.

Mycket har förändrats sedan sist.

Förrförra måndagen tillträdde den nya chefredaktören på tidningen och annonserade bums om neddragningar och kraftigt förändrade förutsättningar för oss på nätet. Vi samlades en liten nedslagen skara på Söders hjärta på kvällen. Ovisshet är klart skakande. Skulle man själv förlora jobbet? Nån av kollegorna? Vad händer nu? Men det var bra att ses och prata, hade varit jobbigt att sitta hemma och grubbla.

Nu två veckor senare har läget klarnat. Men bara lite, vi vet fortfarande inte vilka som blir kvar. Den nya chefen för vår avdelning har också börjat. Han verkar vettig och jobbar väl med de förutsättningar som givits. Lite svårt att vända till något positivt, det är fortfarande åtstramningar det handlar om.

Förutom turbulensen på jobbet har jag haft lite ledigt och bland annat gått på måndagsklubben, den här gången på Bröderna Olsson, samt spelat spel i Vällingby och Västberga.

Mitt liv går lite som en sinuskurva. Två veckors intensivt jobbande, två lediga helger, jobb-ledighet-jobb-ledighet. Kanske mer som en marsch? Temporikt och roligt är det i vart fall.

Idag reste mor och far härifrån, efter att ha spenderat helgen i Stockholm. De gick på musikal, träffade kompisar på stan och fick ha lägenheten för sig själva. Jag och Jimmy stod för markservicen i form av middagar och fick oss en liten sväng till Ikea. Det är fortfarande lite småplock som behövs till hemmet, så det var bra och sen är det ju inte särskilt blodigt längre, det här med Ikeafärder. Det ligger i Kungens kurva, inte långt härifrån, och jag tror att jag blivit imun mot sånt jag tidigare irriterade mig på, såsom trängsel och vilda barn. Kanhända är det allt podradiolyssnande som gjort det möjligt att helt stänga av bakgrundssorl och med upphöjt lugn spatsera genom den värsta turbulens. Bra i det här sammanhanget, dåligt i trafiken.

Mamma och pappa verkade hur som helst nöjda med resan och nu sitter jag och konsumerar överbliven mat och godsaker. Skönt och lugnt. Det blev nämligen inte så mycket uppladdningstid från förra helgens äventyr i Eskilstuna, då jag besökte Carro och firade av hennes 29:e levnadsår. För att slippa åka buss på grund av ett oheligt rälsarbete så tog jag omvägen över Mälaren och fick se Sala, Västerås och det enorma energiskogsbältet däremellan. Väl i Eskilstuna blev jag hämtad av Carros far på stationen, en lågmäld, men klart sympatisk man, som upplät sitt hus för den födelsedagsmiddag som Carro skulle ha.

Väl framme vid villan var det bara att slå sig ner vid bordet och skaka tass med gästerna, som jag hört om när Carro berättat om sina barndomskompisar och nu fick jag se dem i sin naturliga miljö. Mycket trevliga typer och med likartade intressen som jag. Vi käkade tacosbuffé och fortsatte sedan på kalas hos andra bekanta. Festen var kul och jag lärde känna flera stycken, bland annat värdens två systrar som redogjorde för Eskilstunas karaktär som stad och vi diskuterade roller inom syskonskaran.

Tyvärr gick inte hela kvällen geschwint; jag klämde fingret i dörren. Alla var högst hjälpsamma, men känseln i fingertoppen har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag tog det med ro då och vi gick och käkade kebab på stan. Eskilstuna har en kebabfabrik, fick jag veta, och aspirerade på att ha den bästa kebaben i hela landet. Sen promenerade vi hem genom natten. Det var mysigt att hänga med Carro och se hennes hemstad.

Innan den ledigheten börjar det bli diffust i minnet, men vi spelade spel nån kväll, jag besökte det nya Liljeholmen och var på den Måndagsklubben som var på Vampire Lounge. Det ska väl förklaras att Lova tagit med sig en trevlig tradition från Göteborg som innebär att man ses varje måndag och går ut mellan halv sju och nio på kvällen. Lite afterwork. Varje gång på ett nytt ställe, vilket är bra även för urinvånarna eftersom man får testa lite nytt. Ska även gå på det imorgon och kombinera med en jobböl som huserar i närheten.

På tågresan ner mot Skåne letade jag efter Fredrik Lindströms dialektgräns som ska gå genom de södra landskapen. Han pratar om den i Svenska dialektmysterier och den hade, vid sidan av språket, nåt att göra med korstimrade hus och huruvida kaffe serveras vid bordet på konditorier.

Jag satt med Kupé-tidningens tågkarta och noterade nogsamt var vi befann oss. Skåne var en uppenbarelse när vi väl rullade ut ur de småländska skogarna. Böljande gula fält prydda av vindmöllor och ett mäktigt sceneri av ovädersmoln mot en klarblå himmel. De var höga och solbelysta på toppen fast kolsvarta och med regndraperier under sig.

Min migrän från gårdagen hade nästan släppt helt när jag angjorde Malmö Central. Tomas var redan på plats ute hos Sara och Håvard så jag begav mig dit. De bor i Limhamn, i det sötaste lilla huset. Astridlindgrenskt, har jag beskrivit det som tidigare. Äppelträd på gården, delad dörr och tegeldetaljer.

Stormen hade nått Malmö. Vi kurade bland stearinljusen och åt god mat. Jag passade på att överräcka Saras födelsedagspresenter. De är något tidiga, hon fyller inte förrän i november, men vi kan inte vara på plats då. Det sjöngs jamåhonleva och jag och Håvard försökte åminna oss våra egna 25-årsdagar. Jag minns faktiskt inte min, men det kan ju ha varit nåt kalas på Pennygången? Senare på kvällen kom Tomas lokala vänner Frans och Elin på besök.

Det hårt arbetande värdparet fick sova ut på lördagen och jag vaknade först. Det kändes skönt att få hasa runt i tofflor och göra frukost, helt utvilad och i ett fridfullt hem. Kaffe, ägg och något så exotiskt som dansk television. Vi spenderade dagen i loj samvaro och först framåt kvällsmaten började vi ta tag på riktigt. Då blev det restaurangbesök i Limhamn. Alla tre spanade på olika spännande varmrätter, men det slutade så klart med kött. Just när man har tillgång till ett finkök blir det lätt så.

Den egentliga planen för kvällen var att vi skulle gå på kalas hos en bekant till Frans och Elin, men eftersom det var min semester så tog vi det i en maklig takt och kom oss inte iväg förrän sent. Turligt nog hade festen just tagit fart och vi fick uppleva några härligt högintensiva timmar i Malmö-bornas sällskap. Jag introducerade en idé som jag stulit från Lova, där man sätter upp ett tomt stort ark på någon genomfartsled där alla kan fylla i hur de känner varandra. Just den här umgängeskretsen hade en stor repertoar så det blev underhållande.

Taxichauffören hem tog vid när jag frågade Sara och Håvard om vad vi passerade. På gemytlig skånska gick han igenom sevärdheterna, som dock inte gick att se helt i kolmörkret, men det var Nobeltorget, Triangeln (uttalas triangelen) och Malmös arena, nuförtiden vid omdöpt i Mammons namn till Swedbank arena.

Söndagen var vilodag. Det var Chelsea-Tottenham, så vi letade lite efter nåt ställe som visade fotboll, men i hela Limhamns centrum fanns inte ett enda sådant ställe. En överförfriskad man på den brittiska puben försökte ge oss vägledning, men det var helt enkelt kört. Hemma i huset försökte Håvard hitta matchen streamad över nätet, men det laggade något bedrövligt. Chelsea vann dock och vi fick gudomligt god mat av Sara. Överlag blev jag bortskämd med mathållningen och mjuka sängar och ett allmänt behagligt tempo.

Det enda avbräcket från Limhamns villamiljö kom på måndagen då Sara och jag begav oss ut på stan. Dels skulle hon sondera terrängen för vad hon skulle köpa med sina presentkort och dels ville jag se Malmö centrum. Det var maffigt, med gamla fina hus och torg. Mindre än Göteborg, men större än Uppsala. Vi köpte lite stickade tröjor, hösten är ju här, och tog oss en kaffe och bulle med äppel och kanel i. Nåt märkligt måste ha skett i Malmös cafévärld för jag såg inte mindre än fyra Espresso House på stråket vi gick. Hostile take-over?

Sent på måndagen kom Tomas, som åkt till Kristianstad för att hämta Dani. Det är inte så konstigt som det låter; Dani kommer därifrån och var på besök hos sina föräldrar. Pojkarna fick sova i den lilla gäststugan på gården och vi satt där och pratade, eftersom värdparet åter skulle ge sig in i vardagslivet och därmed upp tidigt dagen därpå. Jag gjorde mitt bästa för att försöka mildra det, genom att baka äppelpaj och göra kaffe när de kom hem på tisdagen. Äpplena plockade jag faktiskt ute på gården och det lade sig till det övriga intrycket av Skåne på ett fint vis. Den skånska myllan, höstsol och hemmagjord mat.

Tågresan hem gick bra. Tomas sov en massa och jag läste tidningar. Satt en stund i cafévagnen och drack kaffe och läste, men där ville en, visserligen helt harmlös, men ändå lite för aktiv kulturarbetare prata med mig. Han satt själv och drack rödvin. Vem gör det? På ett tåg? Jag krånglade mig ur samtalet och han vände uppmärksamheten mot en intet ont anande tant som slagit sig ner bredvid. Tillbaka vid sittplatsen hade Tomas vaknat till och vi käkade godis och pratade resten av vägen.

Vilket äventyr! Lugnt och sansat, men ändå fullt av intryck. Jag ser det som en väl genomförd mini-semester. Skåne, nu lite mer bekant.

Hösten har kommit till Stockholm. Det har blivit rått och kallt om kvällarna, löven har börjat gulna på träden utanför min balkong och jag har fått börja brottas med den dystra tanken på att det är långt till nästa sommar. Brottningsmatchen går rätt bra, men jag har sympati för folk som påverkas starkt av väder och årstider.

Det hände en spännande grej natten/morgonen som jag gick av förra jobbpasset. Sittandes vid datorn till alldeles för sent/tidigt hörde jag plötsligt en helikopter dåna förbi strax utanför. "Det måste vara en polisjakt som heter duga", tänkte jag, helt övertygad om att myndigheter kontrollerar luftrummet. Strax därefter fick jag TT-flashen om Västberga-rånet. Stadsdelen Västberga ligger precis på andra sidan stora vägen från mig, så det var riktigt nära. Det var fortfarande aktuellt när jag återvände till jobbet efter min ledighet och nu börjar jag bli heligt trött på det.

Lediga dagar är till för att avnjutas, men tyvärr har det varit lite småskraltigt med migrän och trötthet. Jimmy och jag kom iväg på resturangbesök och lite shoppande i alla fall. (Jag glömde inte att köpa en T20 när jag väl var i SF-bokhandeln.) På fredagen var vi en sväng på Landet med Erik och Sofia, varpå de, med en hög konstfackkamrater, kom upp till min lägenhet efteråt. Mycket trevligt och dessutom fyllde Tomas med sällskap senare på kvällen.

Nu har Tomas begivit sig till Malmö och jag inväntar fredagen då jag själv ska följa efter. Sara fyller 25 år i november och nu ska det firas. Ser fram emot en liten semester i södern.

Nu har jag gått ur Svenska kyrkan. Det tog ett par år, men nu är det gjort.

Kommandes från en liten stad så har man ganska mycket med kyrkan att göra, utan att egentligen välja det. Ingen av föräldrarna är religiös, men ändå blev det kyrkans barntimme, och senare sjunga i kören. Skolavslutningar, julsamling, allt skedde i kyrkan. På gymnasiet blev vi kompisar med prästsonen som hade tillgång till katakomberna under församlingshemmet där vi kunde spela spel ohämmat nätterna igenom.

När jag var femton år dök konfirmationen upp som en gubbe i lådan. När man är femton så vet man ingenting. Jag tänkte att det är bäst att hålla sig öppen för allt och dessutom skulle mormor bli nöjd. Problemet visade sig dock när själva initieringsriten närmade sig. Jag var ju inte döpt.

Det löstes med ett slags nöddop; en mycket märklig upplevelse för hela familjen. Ingen kunde riktigt hålla sig allvarlig. Sen fick jag tillstånd att knapra oblat i kyrkan - efter ett år av diffusa filosofiska diskussioner som prästen ständigt försökte rikta mot det teologiska.

Därefter har jag vuxit upp och fått en stabil moral, helt utan teism. Jag beter mig väl mot folk, jag säger ifrån när jag tycker annorlunda och jag respekterar andras åsikter. Allt som kvartstod var kyrkoskatten och den behåller jag gärna, eftersom min begravning är säkrad och jag förutsätter att samhället hushåller med mina övriga skattepengar så att behövande inte måste vända sig till kyrkan.

I övrigt har det varit fullt ös, både på jobbet och i det sociala livet. Lova har kommit till staden och vi har varit ute två gånger, varvid jag som kortast fick träffa hennes nya hyresvärd. Jag har spelat lite spel i olika konstallationer och lyckats ta mig an ganska många praktiska sysslor. Under tiden har Sara utfört akademiska stordåd nere i Malmö och jag är så stolt över henne. Det är någonting verkligen speciellt över att slita för något och sedan klara av det, med väl godkänt. Go lillasyster!

Jimmy fyllde år i veckan och vi hade ett litet kalas hemma hos mig på fredagen. Lite lustigt med en hel hög av hans killkompisar som gäster, men Lova var där och senare på kvällen kom Sofia och Erik. Det blev överdos på ost, kex och godsaker, samt idel skönsång och en gemytlig efterfest.

Jag gillar värdskapet som grej. Alltså inte i nidbilden av den överpresterande värdinnan, utan snarare som idé; möjligheten att skapa en miljö som andra trivs i. Förr i tiden hade jag huset i Ålgården och i Göteborg hade vi en stor umgängeskrets. Här i Stockholm är det lite lurigare med fester och sammankomster, det känns som att man bor mer inpå folk och man har definitivt mindre yta att röra sig med.

På lördagen tittade vi på fotboll. Det var Sverige-Ungern och måste vinna. Nu har jag ingen teve, så det fick bli restaurangen nere på gatan. Jag tycker generellt att det finns nåt klart mysigt att titta på fotboll ute. Man blir liksom tjenis med personalen och det är lite livat. Servitören var av balkan-ursprung och stoltserade med att Sverige inte skulle klara sig utan Zlatan. Vilket han har helt rätt i.

Idag söndag kom Jimmys syster Nima nedresande med man och barn för att forsla hit ett par möbler som stått uppe i Tärnsjö i ett halvår. Jag gjorde sen entré, men hann med att fika lite samt genera den 12-årige sonen i familjen genom att tilltala honom direkt. Nima frågade om han var blyg för mig varpå han sa ja och roterade undflyende på snurrstolen. Jag har glömt hur det var att vara i mellanstadieåldern, man var lite lustig då.

Resten av dagen spenderades med att bygga Ikeamöbler. Lite kul, men tidskrävande.

Det har varit en rolig helg. Min kompis Stefan kom uppresande från Göteborg på fredagen och vi hade en gemytlig kväll, han, jag och Jimmy, med spel och vin och prat till sena natten. Stefan hade lite svårt att tro mig när jag sa att jag bott i Stockholm i tre år nu.

På lördagen for jag och Jimmy upp till Uppsala för att gå på grillfest tillika inflyttningskalas. Marie och Daniel hade skaffat sig en enormt fin lägenhet i Sala backe, med frodiga parker runt huset och ett ståtligt grilltorn i tegel på gården. Jag lyckades peta ner en korv på glöden innan jag blev förvisad från grillzonen.

Det var något vagt bekant över de andra på festen och så småningom lyckades vi enas om att vi setts på Maries kalas förr om åren. Rätt kul att återuppta åratal gamla diskussioner. Men mest var det roligt att få umgås med Marie och sedemera också Therese, en annan gammal arvikavän som bor i Uppsala.

Söndagen bestod mest i att navigera hemåt, införskaffa mat och mysa framför en radda filmer. Inte helt tokigt alls.

Nu är jag åter på jobbet och alla de ordinarie arbetskamraterna börjar återvända, vilket är trevligt, dels för att jag saknat dem lite och dels för att jag inte behöver göra lika mycket extrainsatser. Det är till att vara lat.