Loggboken

Mycket har förändrats sedan sist.

Förrförra måndagen tillträdde den nya chefredaktören på tidningen och annonserade bums om neddragningar och kraftigt förändrade förutsättningar för oss på nätet. Vi samlades en liten nedslagen skara på Söders hjärta på kvällen. Ovisshet är klart skakande. Skulle man själv förlora jobbet? Nån av kollegorna? Vad händer nu? Men det var bra att ses och prata, hade varit jobbigt att sitta hemma och grubbla.

Nu två veckor senare har läget klarnat. Men bara lite, vi vet fortfarande inte vilka som blir kvar. Den nya chefen för vår avdelning har också börjat. Han verkar vettig och jobbar väl med de förutsättningar som givits. Lite svårt att vända till något positivt, det är fortfarande åtstramningar det handlar om.

Förutom turbulensen på jobbet har jag haft lite ledigt och bland annat gått på måndagsklubben, den här gången på Bröderna Olsson, samt spelat spel i Vällingby och Västberga.

Mitt liv går lite som en sinuskurva. Två veckors intensivt jobbande, två lediga helger, jobb-ledighet-jobb-ledighet. Kanske mer som en marsch? Temporikt och roligt är det i vart fall.

Idag reste mor och far härifrån, efter att ha spenderat helgen i Stockholm. De gick på musikal, träffade kompisar på stan och fick ha lägenheten för sig själva. Jag och Jimmy stod för markservicen i form av middagar och fick oss en liten sväng till Ikea. Det är fortfarande lite småplock som behövs till hemmet, så det var bra och sen är det ju inte särskilt blodigt längre, det här med Ikeafärder. Det ligger i Kungens kurva, inte långt härifrån, och jag tror att jag blivit imun mot sånt jag tidigare irriterade mig på, såsom trängsel och vilda barn. Kanhända är det allt podradiolyssnande som gjort det möjligt att helt stänga av bakgrundssorl och med upphöjt lugn spatsera genom den värsta turbulens. Bra i det här sammanhanget, dåligt i trafiken.

Mamma och pappa verkade hur som helst nöjda med resan och nu sitter jag och konsumerar överbliven mat och godsaker. Skönt och lugnt. Det blev nämligen inte så mycket uppladdningstid från förra helgens äventyr i Eskilstuna, då jag besökte Carro och firade av hennes 29:e levnadsår. För att slippa åka buss på grund av ett oheligt rälsarbete så tog jag omvägen över Mälaren och fick se Sala, Västerås och det enorma energiskogsbältet däremellan. Väl i Eskilstuna blev jag hämtad av Carros far på stationen, en lågmäld, men klart sympatisk man, som upplät sitt hus för den födelsedagsmiddag som Carro skulle ha.

Väl framme vid villan var det bara att slå sig ner vid bordet och skaka tass med gästerna, som jag hört om när Carro berättat om sina barndomskompisar och nu fick jag se dem i sin naturliga miljö. Mycket trevliga typer och med likartade intressen som jag. Vi käkade tacosbuffé och fortsatte sedan på kalas hos andra bekanta. Festen var kul och jag lärde känna flera stycken, bland annat värdens två systrar som redogjorde för Eskilstunas karaktär som stad och vi diskuterade roller inom syskonskaran.

Tyvärr gick inte hela kvällen geschwint; jag klämde fingret i dörren. Alla var högst hjälpsamma, men känseln i fingertoppen har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag tog det med ro då och vi gick och käkade kebab på stan. Eskilstuna har en kebabfabrik, fick jag veta, och aspirerade på att ha den bästa kebaben i hela landet. Sen promenerade vi hem genom natten. Det var mysigt att hänga med Carro och se hennes hemstad.

Innan den ledigheten börjar det bli diffust i minnet, men vi spelade spel nån kväll, jag besökte det nya Liljeholmen och var på den Måndagsklubben som var på Vampire Lounge. Det ska väl förklaras att Lova tagit med sig en trevlig tradition från Göteborg som innebär att man ses varje måndag och går ut mellan halv sju och nio på kvällen. Lite afterwork. Varje gång på ett nytt ställe, vilket är bra även för urinvånarna eftersom man får testa lite nytt. Ska även gå på det imorgon och kombinera med en jobböl som huserar i närheten.

På tågresan ner mot Skåne letade jag efter Fredrik Lindströms dialektgräns som ska gå genom de södra landskapen. Han pratar om den i Svenska dialektmysterier och den hade, vid sidan av språket, nåt att göra med korstimrade hus och huruvida kaffe serveras vid bordet på konditorier.

Jag satt med Kupé-tidningens tågkarta och noterade nogsamt var vi befann oss. Skåne var en uppenbarelse när vi väl rullade ut ur de småländska skogarna. Böljande gula fält prydda av vindmöllor och ett mäktigt sceneri av ovädersmoln mot en klarblå himmel. De var höga och solbelysta på toppen fast kolsvarta och med regndraperier under sig.

Min migrän från gårdagen hade nästan släppt helt när jag angjorde Malmö Central. Tomas var redan på plats ute hos Sara och Håvard så jag begav mig dit. De bor i Limhamn, i det sötaste lilla huset. Astridlindgrenskt, har jag beskrivit det som tidigare. Äppelträd på gården, delad dörr och tegeldetaljer.

Stormen hade nått Malmö. Vi kurade bland stearinljusen och åt god mat. Jag passade på att överräcka Saras födelsedagspresenter. De är något tidiga, hon fyller inte förrän i november, men vi kan inte vara på plats då. Det sjöngs jamåhonleva och jag och Håvard försökte åminna oss våra egna 25-årsdagar. Jag minns faktiskt inte min, men det kan ju ha varit nåt kalas på Pennygången? Senare på kvällen kom Tomas lokala vänner Frans och Elin på besök.

Det hårt arbetande värdparet fick sova ut på lördagen och jag vaknade först. Det kändes skönt att få hasa runt i tofflor och göra frukost, helt utvilad och i ett fridfullt hem. Kaffe, ägg och något så exotiskt som dansk television. Vi spenderade dagen i loj samvaro och först framåt kvällsmaten började vi ta tag på riktigt. Då blev det restaurangbesök i Limhamn. Alla tre spanade på olika spännande varmrätter, men det slutade så klart med kött. Just när man har tillgång till ett finkök blir det lätt så.

Den egentliga planen för kvällen var att vi skulle gå på kalas hos en bekant till Frans och Elin, men eftersom det var min semester så tog vi det i en maklig takt och kom oss inte iväg förrän sent. Turligt nog hade festen just tagit fart och vi fick uppleva några härligt högintensiva timmar i Malmö-bornas sällskap. Jag introducerade en idé som jag stulit från Lova, där man sätter upp ett tomt stort ark på någon genomfartsled där alla kan fylla i hur de känner varandra. Just den här umgängeskretsen hade en stor repertoar så det blev underhållande.

Taxichauffören hem tog vid när jag frågade Sara och Håvard om vad vi passerade. På gemytlig skånska gick han igenom sevärdheterna, som dock inte gick att se helt i kolmörkret, men det var Nobeltorget, Triangeln (uttalas triangelen) och Malmös arena, nuförtiden vid omdöpt i Mammons namn till Swedbank arena.

Söndagen var vilodag. Det var Chelsea-Tottenham, så vi letade lite efter nåt ställe som visade fotboll, men i hela Limhamns centrum fanns inte ett enda sådant ställe. En överförfriskad man på den brittiska puben försökte ge oss vägledning, men det var helt enkelt kört. Hemma i huset försökte Håvard hitta matchen streamad över nätet, men det laggade något bedrövligt. Chelsea vann dock och vi fick gudomligt god mat av Sara. Överlag blev jag bortskämd med mathållningen och mjuka sängar och ett allmänt behagligt tempo.

Det enda avbräcket från Limhamns villamiljö kom på måndagen då Sara och jag begav oss ut på stan. Dels skulle hon sondera terrängen för vad hon skulle köpa med sina presentkort och dels ville jag se Malmö centrum. Det var maffigt, med gamla fina hus och torg. Mindre än Göteborg, men större än Uppsala. Vi köpte lite stickade tröjor, hösten är ju här, och tog oss en kaffe och bulle med äppel och kanel i. Nåt märkligt måste ha skett i Malmös cafévärld för jag såg inte mindre än fyra Espresso House på stråket vi gick. Hostile take-over?

Sent på måndagen kom Tomas, som åkt till Kristianstad för att hämta Dani. Det är inte så konstigt som det låter; Dani kommer därifrån och var på besök hos sina föräldrar. Pojkarna fick sova i den lilla gäststugan på gården och vi satt där och pratade, eftersom värdparet åter skulle ge sig in i vardagslivet och därmed upp tidigt dagen därpå. Jag gjorde mitt bästa för att försöka mildra det, genom att baka äppelpaj och göra kaffe när de kom hem på tisdagen. Äpplena plockade jag faktiskt ute på gården och det lade sig till det övriga intrycket av Skåne på ett fint vis. Den skånska myllan, höstsol och hemmagjord mat.

Tågresan hem gick bra. Tomas sov en massa och jag läste tidningar. Satt en stund i cafévagnen och drack kaffe och läste, men där ville en, visserligen helt harmlös, men ändå lite för aktiv kulturarbetare prata med mig. Han satt själv och drack rödvin. Vem gör det? På ett tåg? Jag krånglade mig ur samtalet och han vände uppmärksamheten mot en intet ont anande tant som slagit sig ner bredvid. Tillbaka vid sittplatsen hade Tomas vaknat till och vi käkade godis och pratade resten av vägen.

Vilket äventyr! Lugnt och sansat, men ändå fullt av intryck. Jag ser det som en väl genomförd mini-semester. Skåne, nu lite mer bekant.

Hösten har kommit till Stockholm. Det har blivit rått och kallt om kvällarna, löven har börjat gulna på träden utanför min balkong och jag har fått börja brottas med den dystra tanken på att det är långt till nästa sommar. Brottningsmatchen går rätt bra, men jag har sympati för folk som påverkas starkt av väder och årstider.

Det hände en spännande grej natten/morgonen som jag gick av förra jobbpasset. Sittandes vid datorn till alldeles för sent/tidigt hörde jag plötsligt en helikopter dåna förbi strax utanför. "Det måste vara en polisjakt som heter duga", tänkte jag, helt övertygad om att myndigheter kontrollerar luftrummet. Strax därefter fick jag TT-flashen om Västberga-rånet. Stadsdelen Västberga ligger precis på andra sidan stora vägen från mig, så det var riktigt nära. Det var fortfarande aktuellt när jag återvände till jobbet efter min ledighet och nu börjar jag bli heligt trött på det.

Lediga dagar är till för att avnjutas, men tyvärr har det varit lite småskraltigt med migrän och trötthet. Jimmy och jag kom iväg på resturangbesök och lite shoppande i alla fall. (Jag glömde inte att köpa en T20 när jag väl var i SF-bokhandeln.) På fredagen var vi en sväng på Landet med Erik och Sofia, varpå de, med en hög konstfackkamrater, kom upp till min lägenhet efteråt. Mycket trevligt och dessutom fyllde Tomas med sällskap senare på kvällen.

Nu har Tomas begivit sig till Malmö och jag inväntar fredagen då jag själv ska följa efter. Sara fyller 25 år i november och nu ska det firas. Ser fram emot en liten semester i södern.

Nu har jag gått ur Svenska kyrkan. Det tog ett par år, men nu är det gjort.

Kommandes från en liten stad så har man ganska mycket med kyrkan att göra, utan att egentligen välja det. Ingen av föräldrarna är religiös, men ändå blev det kyrkans barntimme, och senare sjunga i kören. Skolavslutningar, julsamling, allt skedde i kyrkan. På gymnasiet blev vi kompisar med prästsonen som hade tillgång till katakomberna under församlingshemmet där vi kunde spela spel ohämmat nätterna igenom.

När jag var femton år dök konfirmationen upp som en gubbe i lådan. När man är femton så vet man ingenting. Jag tänkte att det är bäst att hålla sig öppen för allt och dessutom skulle mormor bli nöjd. Problemet visade sig dock när själva initieringsriten närmade sig. Jag var ju inte döpt.

Det löstes med ett slags nöddop; en mycket märklig upplevelse för hela familjen. Ingen kunde riktigt hålla sig allvarlig. Sen fick jag tillstånd att knapra oblat i kyrkan - efter ett år av diffusa filosofiska diskussioner som prästen ständigt försökte rikta mot det teologiska.

Därefter har jag vuxit upp och fått en stabil moral, helt utan teism. Jag beter mig väl mot folk, jag säger ifrån när jag tycker annorlunda och jag respekterar andras åsikter. Allt som kvartstod var kyrkoskatten och den behåller jag gärna, eftersom min begravning är säkrad och jag förutsätter att samhället hushåller med mina övriga skattepengar så att behövande inte måste vända sig till kyrkan.

I övrigt har det varit fullt ös, både på jobbet och i det sociala livet. Lova har kommit till staden och vi har varit ute två gånger, varvid jag som kortast fick träffa hennes nya hyresvärd. Jag har spelat lite spel i olika konstallationer och lyckats ta mig an ganska många praktiska sysslor. Under tiden har Sara utfört akademiska stordåd nere i Malmö och jag är så stolt över henne. Det är någonting verkligen speciellt över att slita för något och sedan klara av det, med väl godkänt. Go lillasyster!

Jimmy fyllde år i veckan och vi hade ett litet kalas hemma hos mig på fredagen. Lite lustigt med en hel hög av hans killkompisar som gäster, men Lova var där och senare på kvällen kom Sofia och Erik. Det blev överdos på ost, kex och godsaker, samt idel skönsång och en gemytlig efterfest.

Jag gillar värdskapet som grej. Alltså inte i nidbilden av den överpresterande värdinnan, utan snarare som idé; möjligheten att skapa en miljö som andra trivs i. Förr i tiden hade jag huset i Ålgården och i Göteborg hade vi en stor umgängeskrets. Här i Stockholm är det lite lurigare med fester och sammankomster, det känns som att man bor mer inpå folk och man har definitivt mindre yta att röra sig med.

På lördagen tittade vi på fotboll. Det var Sverige-Ungern och måste vinna. Nu har jag ingen teve, så det fick bli restaurangen nere på gatan. Jag tycker generellt att det finns nåt klart mysigt att titta på fotboll ute. Man blir liksom tjenis med personalen och det är lite livat. Servitören var av balkan-ursprung och stoltserade med att Sverige inte skulle klara sig utan Zlatan. Vilket han har helt rätt i.

Idag söndag kom Jimmys syster Nima nedresande med man och barn för att forsla hit ett par möbler som stått uppe i Tärnsjö i ett halvår. Jag gjorde sen entré, men hann med att fika lite samt genera den 12-årige sonen i familjen genom att tilltala honom direkt. Nima frågade om han var blyg för mig varpå han sa ja och roterade undflyende på snurrstolen. Jag har glömt hur det var att vara i mellanstadieåldern, man var lite lustig då.

Resten av dagen spenderades med att bygga Ikeamöbler. Lite kul, men tidskrävande.

Det har varit en rolig helg. Min kompis Stefan kom uppresande från Göteborg på fredagen och vi hade en gemytlig kväll, han, jag och Jimmy, med spel och vin och prat till sena natten. Stefan hade lite svårt att tro mig när jag sa att jag bott i Stockholm i tre år nu.

På lördagen for jag och Jimmy upp till Uppsala för att gå på grillfest tillika inflyttningskalas. Marie och Daniel hade skaffat sig en enormt fin lägenhet i Sala backe, med frodiga parker runt huset och ett ståtligt grilltorn i tegel på gården. Jag lyckades peta ner en korv på glöden innan jag blev förvisad från grillzonen.

Det var något vagt bekant över de andra på festen och så småningom lyckades vi enas om att vi setts på Maries kalas förr om åren. Rätt kul att återuppta åratal gamla diskussioner. Men mest var det roligt att få umgås med Marie och sedemera också Therese, en annan gammal arvikavän som bor i Uppsala.

Söndagen bestod mest i att navigera hemåt, införskaffa mat och mysa framför en radda filmer. Inte helt tokigt alls.

Nu är jag åter på jobbet och alla de ordinarie arbetskamraterna börjar återvända, vilket är trevligt, dels för att jag saknat dem lite och dels för att jag inte behöver göra lika mycket extrainsatser. Det är till att vara lat.

I dag var lite rymdtema. Jag låg på gränsen till ett migränanfall och såg små stjärnor och lustiga ljusfenomen i utkanten av synfältet hela tiden, men som tur var hade jag kommit ihåg att ta med min medicin. Vidare gick vårt system ner och det var riktigt illa; helt utelåsta i två och en halv timma. I nyhetsflödet på nätet, en hel eon.

När vi väl kom upp igen hade jag lovat bort mig på att bygga ett stort paket till ära av Christer Fuglesangs förestående rymdfärd. Vår tekniker hade byggt en liten nedräkningsdosa som synkade med Nasas, men någonstans under kvällen började klockskrället räkna framåt istället för ned. En läsares spydiga kommentar: Har ni köpt klockan på Gekås elllleeer?

Man fick lite space dementia av att titta på den faktiskt; ibland gick den fram, ibland tillbaka och ibland ändrade den hastighet. Jag tog först bort den, men ångrade mig när uppskjutningen av Discovery på Cape Canaveral närmade sig. Den visade åtminstone ungefärlig tid till take-off och mot slutet av den här kvällen kände jag mig inte särskilt knusslig.

Imorgon är de i alla fall uppe i rymden och allt ståhejet är över. Ta i trä.

Jag hade fyra dagar ledigt och spenderade hela måndagen med att restaurera hemmet till sin normala nivå av trivsel. Som tur är har mitt nya hem både tvättmaskin och diskmaskin, men jag kan inte köra dem på natten för grannarnas skull. Jag har länge funderat på hur mycket jag egentligen låter när jag irrar runt på nätterna, men på onsdagen stötte jag på mina närmaste grannar i trapphuset, det var ett par i min ålder, kanske lite äldre, och ur konversationen kunde jag lura ut att de inte hade hört mig alls. Vilket var skönt.

Tisdagen blev en mycket trivsam runda spel, medan onsdagen bjöd på sött och salt. Jag hade en tid hos tandläkaren och det var blodigare än vanligt. Nu råkar jag vara begåvad med hålfria tänder, till största tack antagligen mina fiskätande föregångare i släkten, men istället har jag alltid tandsten. Denna plockades bort med bestämd hand av tandhygienisten och i processen lyckades hon få tandköttet att blöda en hel del. Som tårta på moset skulle hon behandla tänderna med en högtryckstvätt med saltlösning. Jag hade hellre tagit den fåniga banansmakande flourbehandlingen.

Efteråt gick jag och shoppade lite kring Fridhemsplan; gamla jaktmarker efter min tid som boende på Kungsholmen och sen bar det av ut till Björn, som fyllde år. Jag köpte godis, vin och boken Imperiet av Ryszard Kapuscinski. Det är en bok som jag själv håller på med just nu och gillar skarpt. Malin, som fyller något senare, fick boken Faktoider, som behandlar moderna myter, vedertagna missförstånd, etc. Den gav jag även till pappa i julklapp och bägge gångerna har jag önskat att jag köpte en extra till eget bruk. Måste komma ihåg det till nästa gång jag är i en bokhandel.

Sista lediga dagen blev en liten tur på stan där en hjärtlig jeansaffärspraktikant hjälpte mig hitta ett par nya byxor. Jag är kort och inte anorektisk, så problemet är ofta att hitta byxor som inte hasar längs backen, men de skulle lägga upp dem till mig tills imorgon. Det blev även en eltandborste enligt föreskrifter från min lätt sadistiska tandhygienist. Sen åkte jag hem och Jimmy kom över på middag. Kvällen avrundades med filmen Fanboys, en hysterisk resa genom USA med ett gäng Star Wars-fantaster. Bilden av nörden kändes rätt amerikansk och bara bitvis rolig, men däremot var det skoj att de hade med Jay och Silent Bob.

Nu är det fem dagars jobbande igen.

Inkallad en timma tidigare till jobbet. Båda dagredaktörerna är sjuka och olyckligtvis finns det nu ett konstaterat fall av svininfluensa på redaktionen. Jag ska gå till jobbet i kroppsstrumpa och bada i handsprit. Men, det sägs ju att det bara finns tio låtsaslungor i Sverige och två av dem är redan tagna, så det mest taktiska vore ju att vara bland de första som blir jättesjuka. Eller kanske inte...

Sommaruppehållet är över och loggboken startar på nytt.

Det har varit ett behövligt sommarlov; så långt att jag nästan glömt lösenord och program väl tillbaka på jobbet i augusti. Ledigheten spenderades till största del i landets västra delar, med en liten avstickare till Jimmys hemmatrakter i Uppland.

Arvikafestivalen var en riktig kavalkad av gamla vänner, nostalgiskt campinghäng och roliga storspelningar. Bröderna Heimdal, Jimmy, jag och syster Sara bodde skönt hemma i Ålgården. Vi red ut värmeböljan på dagarna och lekte med systrarna Hillarp Katz på vip-campingen kvällstid. Huvudnumren för årets festival var Nine Inch Nails och Depeche Mode. Publikhavet fyllde hela planen framför Stora Scen och när mörkret föll märkte jag att mobilkameror tagit över efter tändare, en massa små ljus som en stjärnhimmel. Rysningar.

Efter att ha visat upp nära och kära i Arvika och Göteborg kom turen till Jimmys ursprung. Vi åkte tåg till Uppsala och länståg till Heby för att bli upphämtade med bil och färdas ytterligare två mil ut i skogen. Tärnsjö var en tämligen liten ort och vi kunde promenera dit vi skulle, även om man ibland inte ville för myggens räkning. Grannorten Gysinge har satt myggplågan på kartan och jag har nu lärt mig att ogilla de aggressiva Aedes Sticitus-myggen.

Vi hälsade på föräldrar samt storebror Lars-Erik som kallades för "Jocke", storasyster Ann-Marie som kallades för "Nima" och storasyster Ann-Christin som kallades för "Kia"; tjejernas smeknamn lite mer förklarbara än Jockes, kan jag känna. Han var snäll och lånade ut sin lägenhet i mitten av stan. Vi besökte även lite barndomskompisar och spelade brädspel nätterna i ända.

Hemma i Stockholm blev semestern inte lika fylld av programpunkter, utan flöt ut i nånslags njutbar tillvaro av lata dagar. Jag badade med Sofia, spelade spel med pojkarna, gick och såg Arvikabandet Kilroy på det lokala etablissemanget Landet och var på bio för första gången på länge.

Det fanns dock programpunkter kvar; min kusin Emmas bröllop med tillhörande möhippa. Emma lurades iväg på förmodat släktbesök och placerades prompt på en cykeltaxi, vilken förde henne till champagnefrukost och en hel dag av aktiviteter. Jag dök upp till brunch-färden ut i skärgården och fick träffa tärnorna och andra kompisar till Emma, av vilka jag inte kände en enda, men man blir rätt sammansvetsade av den intima miljön. Hela poängen var ju nånslags ritual där man markera övergången från en epok i livet till ett annat. För egen del hägrar inte giftermål, men jag är svag för epoktänk och eftersom Emma nu valt detta så kändes det bra att få vara med och fira.

Innan bröllopet som var förlagt i Emmas hemstad Nyköping hade jag fyra arbetsdagar att ta itu med. Man kom rätt snabbt in i gamla hjulspår och tyvärr hade jag huvudvärk de första två dagarna, så det var inte den nytändning som jag hoppats på riktigt. Förhoppningsvis blir det bättre när fler ordinarie spelare kommer tillbaka från semestern. så att man kan börja ta tag i saker.

Bröllopet hölls i Nikolaikyrkan i Nyköping och själva festen i tingshuset. Det kan ha varit 120 gäster, solen sken och klädseln var satt till högtidsdräkt. Salen blev ganska varm och frackbärarna drabbades hårt av det, men efter hand började man kunna röra sig ut i friska luften mellan talen. Jag hade rotat fram min gamla studentklänning och den kändes rätt lagom med lite blingeling till.

Vår kusinfamilj är överbegåvat musikaliska så det var mycket sång och spex. Emma och hennes lillasyster Johanna har varit kända som sångduon systrarna Bergman, men nu meddelade Johanna att hon gör slut och startar band med lillebror Andreas, varpå de två gjorde ett roligt nummer där de berättade den egentliga historien om hur Emma och Erik möttes. Den officiella versionen är att de träffades i orkestern i Uppsala. Även Eriks tvilling gjorde intryck med sin låt till brodern som inte lämnade ett öga torrt.

Allt som allt, en mycket lyckad tillställning och jag, som aldrig varit på bröllop förr, kände att förväntningarna införlivades helt och hållet.

Min målsättning att uppdatera den här bloggen regelbundet har fått möta på den fulla kraften av en riktigt bra semester.

Jag lever ut ett sommarlov i 30 graders värme i glada Göteborg och ska inom kort bege mig hem till Arvika igen för festivalen. Jimmy och även Tomas har förevisats göteborgarna och vice versa. Jag har bränt mig på axlarna och träffat Jonny och Karins bebis. Sara, Håvard, Vegard, Jimmy och jag hade en härlig midsommarhelg hemma i huset i Arvika; egensnickrad midsommarstång, kalas och lekar.

Saker i korthet.

Nu har jag varit på banken och lagt upp mitt lån. Största affären hittills i livet och vad är det jag håller på med egentligen? Bara gissar och skjuter från höften. Vill du ha fast eller rörlig, 10 år, 5 år kanske, vad får det lov att vara? Jo tack, jag tar en i ljusblått och tre av den där sötsura sorten, helst med rapplig ränta och soliga framtidsutsikter.

Nu ska ju visserligen sägas att jag hört mig för bland närstående och fått goda råd, slagit på nätet, frågat ut bankmänniskor och utdraget tvingat dem förklara och upprepa tills jag begriper. Men det är ändå anmärkningsvärt lite reella kunskaper som ligger till grund för besluten. Jag tog rörlig ränta, delade upp lånet i två klossar och fick ett topplån som jag tror att jag kan bränna av på under fem år. Så får det vara, det får bli bra.

Med det är inte sånt här man lever för, det fick jag mig istället till livs under en riktigt härlig sista ledigdag i Hornstull. I väntan på att Jimmy skulle komma loss från sitt jobb och vi skulle gå på bio så hamnade jag i detta soldränkta kvarter och tvingades varva ner, knalla runt och börja njuta lite. Av en stor slump hittade jag bokhandeln Hallongrottan i området och jag har länge letat efter den, men inte på det där aktiva sättet. I bakhuvudet låg att den borde ligga på Söder, men jag har inte gjort nåt större besvär för att ta reda på exakt var och sen bara uppenbarade den sig i samma kvarter som bion.

Jag spankulerade runt därinne och blev upplyst av en försiktig, rakad expedit att det fanns en nedervåning också. All min kurslitteratur som någonsin berört ämnen som genus, feminism, könstillhörighet och sexuell läggning fanns, uppblandat med kitschig erotika, små kylskåpsmagneter i regnbågens alla färger och kläder med klara ställningstaganden. Jag lämnade butiken med två böcker och en lite gladare sinnesstämning.

Bredvid kvartesbion låg café Copacabana, med en av världens minsta utomhusserveringar. Det stod så på skyltarna på bänkraden utanför och man undanbeddes att ställa stolar, barnvagnar och annan bråte på trottoaren. Jag fick en kopp kaffe av en caféanställd med dreads och yvigt skägg, och klämde mig ner bland folk på träbänken i solen. Tanken var att jag skulle läsa min nyinköpta litteratur, men jag ringde istället hem och redogjorde för mina bankaffärer för pappa och sen Sara. Allt under en gassande vårsol och med vågskvalpet från vattnet i bakgrunden.

När Jimmy anlänt och det var dags att gå in på bion började jag ana oråd. Det stod att Coraline skulle visas i 3D och i entrén stod en kille och delade ut rödgröna glasögon. Jag har aldrig framgångsrikt lyckats använda ett par sådana och när filmen drog igång så var bilden lite lätt dubbel och väldigt suddig. Till min förvåning så fungerade det att sätta på sig glasögonen, det blev mycket riktigt fantastiskt verklighetstrogen animering. Det var kanske femton personer i biosalongen så filmupplevelsen var total och Coraline var dessutom bra, en blandning av söt och obehaglig film.

När vi jämförde synintryck efteråt pratade Jimmy om hur nålen, som kom genom väven, sett ut att gå ut ur filmduken och om smådjurens flykt som en upplevelse i placering framför och bakom duken. Det kunde jag inte se, så slutsatsen är nog att jag har 3D-seende, men att det är skadat av skelningen. (Jag testade Emma och Fridas present för säkerhets skull när jag kom hem. De gav mig ett 3D-block i födelsedagspresent, men tyvärr fungerade det inte nu heller.)

Det var hur som helst en ljuvlig dag. Den första arbetsdagen var redaktionen entledigad på grund av tidningsfri dag, så jag, Caroline och Johan var helt själva i DN-huset hela kvällen. Lugnt och skönt.

Idag var jag och Jimmy och promenerade i Midsommarkransen, stadsdelen där mitt nya tilltänkta hem ligger. Det är grönt och lummigt, just idag hade det regnat och asfalten doftade sommar. Jag tror att jag kommer att trivas där. Däremot så vet jag ingenting om de nya grannarna eller förutsättningarna att leva i en bostadsrättsförening, så istället för en inflyttningsfest hade jag en utflyttningsfest för Stadshagsplan 10 på lördagen.

Det var skoj. Folk kom lite sent, men stannade i gengäld länge; jag krängde min bakmaskin till Rasmus, fick träffa Elsa som jag inte sett på evigheter, lärde känna Jimmys kompis Birger lite mer, blandade tvivelaktig dricka och fick leka lekar. Göran kom sent, men startade ett otippat dansgolv och han, Emma och Tomas stannade sent. Mycket lyckat.

När jag åker tunnelbana till Jimmy har man lite läsetid och jag håller nu på med Hannas bok Karlstad Zoologiska. Vi är lika gamla och kommer båda från Värmland, men lärde känna varandra först i vuxen ålder. Jag tror att jag hade haft en helt annan inställning till innehållet om det varit en främmande person som varit författaren. Nu sitter jag och jämför platser och tidpunkter som Hanna skriver om (det är en barndomsskildring); var var jag då, vad gjorde jag? Det är hög igenkänningsfaktor på alla detaljer.

Imorgon ska jag och Jimmy gå på Coraline på Hornstulls kvartersbio. Ska bli kul,

I söndags hade jag en gammal vän på besök. Lova hade klippt lugg och skaffat glasögon, vilket fick henne att se ut lite grann som en snygg stiliserad bibliotikarie.

Vi satte oss i fiket i Rålambshovsparken och njöt av solen. Jag har sneglat ett par gånger på det och måste säga att hela inrättningen lever upp till förväntningarna. Palmblad fladdrade lojt i vinden från Riddarfjärden och det fanns låga rottingsoffor med dynor, som kuttrande kärlekspar satt och myste i. Vi var inte tillräckligt kosmopolitiska för att ta en drink i utomhusbaren, men det låg något klart semstrigt över platsen.

Tyvärr gick solen i moln framåt eftermiddagen så vi fortsatte på grekrestaurang och vidare hem till mig för kaffe på balkongen och samtal om gamla och nya tider. Lova är nyutexaminerad psykolog och det finns en viss möjlighet att hon kommer hit till Stockholm för ptp-tjänstgöringen. Det vore väldigt trevligt. Det är dock om de andra alternativen faller, men det är jag helt med på; vi som inte är urstockholmare skyr ju som bekant staden.

Ledigheten omfattade även ett besök hos Jimmys bekanta i Fruängen, en rolig kväll med gitarrer och skrock, liksom en fotbollsafton med Stoffe från Arvika, som räddade upp min semifinal i Champions League. Tyvärr gick ju mitt lag bet, men det var skoj ändå. Jag är nog inte så gjuten i mitt anhängarskap än, men jag räknar med att det kommer. Vidare fick jag åter visa upp lägenheten för en spekulant. Hon verkade nöjd, men det gjorde ju även de tidigare, så det kanske inte säger så mycket.

Nu är jag åter i arbete, men efter en överlag väl spenderad ledighet.