Loggboken

Hittade dessa gamla seriestrippar som jag kom att tänka på när nån på Facebook uppmanade till att "inte acceptera Sverigedemokraterna". En illa vald formulering kanske – att inte acceptera saker kan göra det svårt att diskutera dem.

(Klicka på bilderna för lättare läsning på Get Fuzzy Archive. Om man klickar även där blir serierna över förväntan läsbara.)

Höstens första förkylning – har lite svårt att bedöma styrkan på Saffir-Simpson-skalan. Den kanske är dramatisk för att den är först? Det enda jag vet säkert är att den fick fritt spelrum i och med att jag var med och hjälpte Björn att flytta i lördags. Nu hade den nog brutit ut i alla fall, men det brukar vara nåt som knuffar hälsan över kanten.

Kanske för att man blir varm och kall om vartannat under flyttande och anstränger sig mer än vanligt. För egen del har flytthjälp blivit min enda regelbundna form av träning och varje gång tänker jag att jag borde träna mer inför just såna här tillfällen. Sen glömmer man bort det till nästa gång.

Hur som helst, flytten gick finfint och jag fick träffa Björns pappa och syster för första gången. Trevligt att träffa de andra också visserligen för det har varit lite väl sällan på sistone. Här nedan har Alessandra fixat flyttfika i det nya köket efter flera timmars idogt slit. Erik till vänster och Alex till höger.



Innan detta hann jag ha Sofia, Erik och Olle över på fredagsmys. Planen var att vi skulle spela spel, men vi satt och åt och pratade så länge att det inte hanns med.

På fredagen var jag också på arbetsförmedlingen och skrev in mig, något som i vanlig ordning var mer krångel med än man tycker att det borde. (Jag glömmer alltid att packa ner den, men min plan är att ständigt bära med mig ett exemplar av Kafkas Processen för att kunna plocka upp i sammandrabbningar med byråkrater.) När systemet som jag skulle skriva in mig i slutligen havererade klockan 16.05 så gav handläggaren med sig och snabbprocessade mig. Min första arbetslösa dag spolierades dessförinnan av att de ringde från jobbet och ville att jag skulle jobba.

I onsdags var det spel i Husby, i tisdags hos mig och i måndags var måndagsklubben på dagen-efter-valet-aktiviteter, men avslutade på fantastiska Peppar, där Olle fick sin utlovade färgglada födelsedagsdrink (en tradition jag upphåller sedan min första tid i den stockholmska bekantskapskretsen).



Innan dess var det val och jobb. Jag satt på redaktionen tills dess att alla valdistrikten räknats in på valnatten. Pratade med taxichauffören på hemresan, han hade kört folk av och an mellan olika valvakor hela kvällen och hade radion på. Vi pratade lite politik, mycket Förbifart Stockholm från hans sida, men det var trevligt. Det känns alltid lite befriande att folk öppnar sig när stora saker händer i samhället.

När man går ner på valdistriktsnivå så kan det se ganska olika ut.

Min valkrets i Midsommarkransen bekräftar bilden av de som bor här – kulturmänniskor som inte behöver köra bil.

Min valkrets hemma i Arvika där jag vuxit upp – påminner mer om riket i stort.

Hela Arvika röstade dock mer rött – men M går framåt från sina 18,3 procent 2006.

Det här är alltså fortfarande valnattsresultaten, ska tilläggas. Såsom jag förstått det så kontrollräknar man nu, undersöker ogiltigförklarade röster en gång till och börjar räkna personröster.

Det har varit på gång länge, men i och med det här valet så går den gamla världen i graven.

Då menar jag den värld som jag har upplevt, nån annan tänker jag inte uttala mig om, vilken handlar om Europa efter murens fall. Innan 1989 och järnridåns fall så var det möjligt att hålla på endera sidorna av USA:s poppiga kapitalism, med industrier, bilar, flärd men också totala ytlighet, eller 68-generationens kommunism. För bortom det kosmetiska flummet så fanns ju ändå verkligt engagemang hos vänstern; politiska idéer om samhällsbygge och på många håll i världen påbörjat snickrande på en sån värld.

Sverige valde att ställa sig nästan utifrån sin geografiska position, i mitten. Inte mitten som i dagens jämngråa vi-är-för-sånt-som-är-bra-partipolitik, utan mitten som i socialism genom reformer istället för väpnad revolution. Tilltalade många och man kunde bygga folkhem. Länder som valde den revolutionära vägen tappade efter ett tag greppet om ideologin och föll – under trycket från intern maktkamp alternativt på grund av att den högste ledaren drabbats av narcissistiskt stolleryck – till samma nivå och samhällsform som fascism.

Efter 1989 gick det inte längre att bortse från att många länder stegvis misslyckats med att skapa kommunistiska samhällen. Jag har hört skildringar av äldre ryssar som berättade om rätt härliga tider i början, med måltider ihop på gården och samvaro, så som det antagligen var tänkt från början. Sen har jag också tagit till mig, kanske lite för mycket eftersom jag har en fascination för hemskheter, livet i arbetsläger i Sibirien.

Under de senaste 20 åren har socialismen fått allt svårare med sin image. Jag tänker att det förenklat beror på några saker – makt gör en lat och bekväm och obenägen till förändringar, makt gör en också stor och stora apparater är svåra att forma samt makt gör att man vill ha mer makt. Då är det lätt att glömma sin ideologi – vad det var man ville och varför.

Socialisternas starkaste dragningskraft låg i att engagera folk. I dagens val och på flera andra håll i Europa går det dåligt för de socialistiska partierna, man lyckas inte engagera folk och jag tror att det beror på att ideologin är för verklighetsfrånvänd. Den är tagen från gamla paroller, inte vunnen på egen hand.

68-generationen fick bygga sin politik från grunden, med faktiska, påtagliga göromål som att samla folk, skapa mötesrum, fixa protester, osv. Jag tror att ur det sprang en mer praktiskt grundad tankeskola, om vad som funkar. Exempel: Demonstrationer förr i tiden slutade inte med huliganbråk och stenkastning, de drog enorma mängder folk och arrangörerna var noga med ordning i leden och icke-våldsprinciper.

Värden måste vinnas på nytt och sättet att uppnå dem måste återuppfinnas i den här världen, den nya, med andra förutsättningar.

Det andra lagets problem är annorlunda. Där pratar man om ekonomi och driver landet som om det vore ett företag. Allting är en sifferexcersis. Omätbara saker kanske får en kolumn om de har tur. Problemet är att syftet med en god ekonomi är ju att främja de andra sakerna, olika värden.

Med pengar som man skaffar sig genom väl genomförd hushållning ska man ju se till att olika goda värden uppstår. Exempelvis uppstår omätbara saker som glädje, värdighet, kreativitet, trygghet, rättvisa och stolthet knappast när man får behålla några hundra kronor mer eller mindre varje månad. Eller när pengarna går som vinst till ett privat intresse. De värdena uppstår när man säkrar folks grundtillvaro (jag kommer inte att lida när jag blir sjuk eller gammal), deras möjlighet till uttryck och makten över sitt eget öde.

Alliansen och de högerregeringar som finns nu har varit på gång sedan långt innan den här finanskrisen, dvs deras fixering vid resurser beror inte bara på kristider, och de har varit involverad i flera finansiella upp- och nedgångar innan dess. Liksom kommunismens förfall så förändrade sig ju USA:s glada 50- och 60-tal också från en stabil idealvärld till dagens evigt krisande resurskarusell. Högerns relation till ekonomi är som ätstörd persons relation till mat.

Hur som helst, högervindar tillhör också den nya världen. Det var i den gamla inte möjligt för främlingsfientliga att få stöd i de breda folklagren (antagligen till stor del för att andra världskriget fanns färskt i minnet) och demokratins principer tillhörde de som hade kämpat för dem, inte emot dem. Mycket länge så retades jag med bekanta av norsk härkomst om deras Fremskrittsparti, som en pinsamhet. Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti välte bilden av gladlynta och godmodiga danskar över ända som jag ändå månat som kvartsdansk, men de var fortfarande någon annans att skämmas över. Ny Demokrati var ju mest bara stollar.

Nu står vi här i en ny värld, och jag skäms som ett litet djur över att ha fått in främlingsfientliga i parlamentet. En bekant tipsade om att Grästorp fått in en nazist i sin kommunfullmäktige. Inte möjligt i den gamla världen, men i den nya.

SD har rötter och medlemmar, liksom högst sannolikt en stor grupp väljare, som är antidemokratiska i sinne och hjärta. Däremot använder sig partiet av alla de fri- och rättigheter som demokrati ger. Principer och värden som jag högaktar. Jag har sett bekanta skriva på Facebook nu: "Om det här är demokrati så får det vara". Jag håller inte med, man kan inte släppa demokrati som samhällsform bara för att saker inte passar en. Sättet att få bort missnöjesyttringar och populistiska partier är att skapa alternativ. Mänskliga, hållbara, verklighetsförankrade alternativ som går att använda och förhålla sig till.

Jag tror att det behövs omdaning på båda sidor av blockgränsen, så att man i verkligheten når fram till de goda föresatser som samtliga partiledare nu upprepar som ändlösa men fullkomligt tomma mantran. Vi måste nå fram till värdena på riktigt.

Det är det enda sättet att göra den nya världen möjlig att leva i.

Och det måste vi för den gamla är död.

Jag spenderar mina tillgångar på vaccin just nu. Det kan inte riktigt ses som lyxliv. Däremot syftet med alla sprutor och antikoleragroggar får nog anses som relativt överdådigt. Carro och jag ska fira hennes 30-årsdag med en resa till varmare trakter, närmare bestämt Kap Verde-öarna.

Ilha do Sal har sol 350 dagar om året och hotellet ser ut typ som bilden nedan. Helt klart spännande och nåt att se fram emot såhär i höstmörkret.