Den gamla världen är borta
Då menar jag den värld som jag har upplevt, nån annan tänker jag inte uttala mig om, vilken handlar om Europa efter murens fall. Innan 1989 och järnridåns fall så var det möjligt att hålla på endera sidorna av USA:s poppiga kapitalism, med industrier, bilar, flärd men också totala ytlighet, eller 68-generationens kommunism. För bortom det kosmetiska flummet så fanns ju ändå verkligt engagemang hos vänstern; politiska idéer om samhällsbygge och på många håll i världen påbörjat snickrande på en sån värld.
Sverige valde att ställa sig nästan utifrån sin geografiska position, i mitten. Inte mitten som i dagens jämngråa vi-är-för-sånt-som-är-bra-partipolitik, utan mitten som i socialism genom reformer istället för väpnad revolution. Tilltalade många och man kunde bygga folkhem. Länder som valde den revolutionära vägen tappade efter ett tag greppet om ideologin och föll – under trycket från intern maktkamp alternativt på grund av att den högste ledaren drabbats av narcissistiskt stolleryck – till samma nivå och samhällsform som fascism.
Efter 1989 gick det inte längre att bortse från att många länder stegvis misslyckats med att skapa kommunistiska samhällen. Jag har hört skildringar av äldre ryssar som berättade om rätt härliga tider i början, med måltider ihop på gården och samvaro, så som det antagligen var tänkt från början. Sen har jag också tagit till mig, kanske lite för mycket eftersom jag har en fascination för hemskheter, livet i arbetsläger i Sibirien.
Under de senaste 20 åren har socialismen fått allt svårare med sin image. Jag tänker att det förenklat beror på några saker – makt gör en lat och bekväm och obenägen till förändringar, makt gör en också stor och stora apparater är svåra att forma samt makt gör att man vill ha mer makt. Då är det lätt att glömma sin ideologi – vad det var man ville och varför.
Socialisternas starkaste dragningskraft låg i att engagera folk. I dagens val och på flera andra håll i Europa går det dåligt för de socialistiska partierna, man lyckas inte engagera folk och jag tror att det beror på att ideologin är för verklighetsfrånvänd. Den är tagen från gamla paroller, inte vunnen på egen hand.
68-generationen fick bygga sin politik från grunden, med faktiska, påtagliga göromål som att samla folk, skapa mötesrum, fixa protester, osv. Jag tror att ur det sprang en mer praktiskt grundad tankeskola, om vad som funkar. Exempel: Demonstrationer förr i tiden slutade inte med huliganbråk och stenkastning, de drog enorma mängder folk och arrangörerna var noga med ordning i leden och icke-våldsprinciper.
Värden måste vinnas på nytt och sättet att uppnå dem måste återuppfinnas i den här världen, den nya, med andra förutsättningar.
Det andra lagets problem är annorlunda. Där pratar man om ekonomi och driver landet som om det vore ett företag. Allting är en sifferexcersis. Omätbara saker kanske får en kolumn om de har tur. Problemet är att syftet med en god ekonomi är ju att främja de andra sakerna, olika värden.
Med pengar som man skaffar sig genom väl genomförd hushållning ska man ju se till att olika goda värden uppstår. Exempelvis uppstår omätbara saker som glädje, värdighet, kreativitet, trygghet, rättvisa och stolthet knappast när man får behålla några hundra kronor mer eller mindre varje månad. Eller när pengarna går som vinst till ett privat intresse. De värdena uppstår när man säkrar folks grundtillvaro (jag kommer inte att lida när jag blir sjuk eller gammal), deras möjlighet till uttryck och makten över sitt eget öde.
Alliansen och de högerregeringar som finns nu har varit på gång sedan långt innan den här finanskrisen, dvs deras fixering vid resurser beror inte bara på kristider, och de har varit involverad i flera finansiella upp- och nedgångar innan dess. Liksom kommunismens förfall så förändrade sig ju USA:s glada 50- och 60-tal också från en stabil idealvärld till dagens evigt krisande resurskarusell. Högerns relation till ekonomi är som ätstörd persons relation till mat.
Hur som helst, högervindar tillhör också den nya världen. Det var i den gamla inte möjligt för främlingsfientliga att få stöd i de breda folklagren (antagligen till stor del för att andra världskriget fanns färskt i minnet) och demokratins principer tillhörde de som hade kämpat för dem, inte emot dem. Mycket länge så retades jag med bekanta av norsk härkomst om deras Fremskrittsparti, som en pinsamhet. Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti välte bilden av gladlynta och godmodiga danskar över ända som jag ändå månat som kvartsdansk, men de var fortfarande någon annans att skämmas över. Ny Demokrati var ju mest bara stollar.
Nu står vi här i en ny värld, och jag skäms som ett litet djur över att ha fått in främlingsfientliga i parlamentet. En bekant tipsade om att Grästorp fått in en nazist i sin kommunfullmäktige. Inte möjligt i den gamla världen, men i den nya.
SD har rötter och medlemmar, liksom högst sannolikt en stor grupp väljare, som är antidemokratiska i sinne och hjärta. Däremot använder sig partiet av alla de fri- och rättigheter som demokrati ger. Principer och värden som jag högaktar. Jag har sett bekanta skriva på Facebook nu: "Om det här är demokrati så får det vara". Jag håller inte med, man kan inte släppa demokrati som samhällsform bara för att saker inte passar en. Sättet att få bort missnöjesyttringar och populistiska partier är att skapa alternativ. Mänskliga, hållbara, verklighetsförankrade alternativ som går att använda och förhålla sig till.
Jag tror att det behövs omdaning på båda sidor av blockgränsen, så att man i verkligheten når fram till de goda föresatser som samtliga partiledare nu upprepar som ändlösa men fullkomligt tomma mantran. Vi måste nå fram till värdena på riktigt.
Det är det enda sättet att göra den nya världen möjlig att leva i.
Och det måste vi för den gamla är död.
Intressant läsning - ditt mest politiska uttalande hittills som jag tagit del av. Din beskrivning av högern skulle dock någon från högern aldrig känna igen sig i. Bakom alla de sifferexerciser som du beskriver finns idéer om rättvisa och vad livet ska gå ut på som dock så klart skiljer sig från vänstern. Men att inte erkänna det betyder att man aldrig kan förstå sin motståndare.
Ja, det finns idéer om värden och hur de ska nås inom alla Allians-partierna. Liberala värden blandat med värdekonservativa dito är ju paradnummer. Men kritiken är att vare sig det röda eller blåa blocket lyckas nå fram, av olika skäl. Hur folk resonerar om politik påverkas mycket, särskilt i valtider, av idéer från den gamla världen. Jag tycker inte att det är relevant längre eftersom politiken som den utförs, antingen stannar upp i sifferexcersis och överskott ses på som ett värde i sig, eller i ett ideologiskt glapp, där de mest engagerade inte kan få med sig de mindre engagerade.
Så här blir det, när man aldrig skriver om politik annars, så när man väl gör det så måste man ta allt hur flygplansperspektiv för att förklara hur tankarna går.
Det är svårt att få med allt - så skriv mer. Men visst du har rätt i att de tankar som ligger bakom politiken ofta försvinner, inte minst i denna valrörelse. Jag tror vi måste bli bättre på att diskutera politik just eftersom det handlar om olika världsbilder och olika värderingar.
Mnjamnja... Är det diskussioner som saknats tycker du? I så fall så måste de bli ärligare och mer rakt på sak. Allt som hörts nu är ju samma konformistiska uttalanden på repeat. Tv-debatter liksom. Sämsta formen. Jag minns inte vilken det var, men i en av debatterna använde sig till och med värdarna av sportdramaturgi. Jag bara såg det klia i Peter Jihde att få dra upp en målområdesskiss och börja rita.
Du har helt rätt. Jag menar snarare att man i vardagen ska diskutera politik. Säga vad man menar. Tyvärr blir det ju så lätt känslömässigt.
