Tisdag 7 augusti
Efter för lite sömn så kom jag iväg på min färd mot min nya lägenhet. Jag skulle möta Anton klockan 13.30 utanför lägenheten, men kom dit alldeles för tidigt. Dagen var stekande så jag klev in i skuggan bredvid byggnaden som ligger på norra Kungsholmen och där på en skylt så fick jag läsa att jag befann mig på Stockholms högsta naturliga punkt. Det var upptrampade stigar till några bänkar från vilka man kunde blicka ut över båthamnen och vad jag antar var Vasastan och Solna. Utsikten var strålande. Där jag väntade stod även en buss och brummade, vilket skulle visa sig var en linje som går ofta och passerar precis utanför jobbet.
Anton var en ganska bohemisk yngling, med små antydningar till välbärgad bakgrund. Lägenheten tillhörde honom, men hans far använde vindsförrådet för att förvara segelduk på vintertid. Själva boningen, en etta på 40 kvadratmeter, var nyrenoverad, men låg i ett gammalt hus. Det var högt till tak, den hade tjusigt kök och en balkong. Till extravaganserna tillhörde diskmaskin och en terass på taket från vilken man såg så gott som hela stan.
Vi kom överens och jag ska flytta in första september. Han ska bo i Lund ett bra tag och vi pratade löst om att jag kunde få hyra längre än ett år, men att det var nåt för bostadsrättsföreningens styrelse i så fall.
Efter denna förlösande upplevelse (jag har nånstans att bo till hösten och det är en bra lägenhet) så begav jag mig skyndsamt till jobbet och veckomötet. Det var ett efterlängtat möte om strategi och riktlinjer, och jag lyckades min vanliga tunghäfta till trots komma med en mängd inlägg som jag längtat efter att få göra. Och det kändes som ett riktigt bra möte.
Sen spenderades kvällen med att joxa med DN-galan och försöka få fatt i mina nära och kära för att förmedla de goda nyheterna. Mamma och pappa befann sig i ett muntert släktsammanhang där de visade bilder från Gotlandsresan, en födelsedagstur för mina kusiners morfar som fyllde respektingivande åratal. De var glada för min skull, men hann inte prata så länge. Sara, på sin kust, hade besök av Håvards föräldrar och var tillika uppspelt över mitt samtal, men kunde inte prata så länge.
Jag kände mig lite övergiven och sprillandes glad på en gång, men så är det ibland. Jag har nånstans att bo igen!
Anton var en ganska bohemisk yngling, med små antydningar till välbärgad bakgrund. Lägenheten tillhörde honom, men hans far använde vindsförrådet för att förvara segelduk på vintertid. Själva boningen, en etta på 40 kvadratmeter, var nyrenoverad, men låg i ett gammalt hus. Det var högt till tak, den hade tjusigt kök och en balkong. Till extravaganserna tillhörde diskmaskin och en terass på taket från vilken man såg så gott som hela stan.
Vi kom överens och jag ska flytta in första september. Han ska bo i Lund ett bra tag och vi pratade löst om att jag kunde få hyra längre än ett år, men att det var nåt för bostadsrättsföreningens styrelse i så fall.
Efter denna förlösande upplevelse (jag har nånstans att bo till hösten och det är en bra lägenhet) så begav jag mig skyndsamt till jobbet och veckomötet. Det var ett efterlängtat möte om strategi och riktlinjer, och jag lyckades min vanliga tunghäfta till trots komma med en mängd inlägg som jag längtat efter att få göra. Och det kändes som ett riktigt bra möte.
Sen spenderades kvällen med att joxa med DN-galan och försöka få fatt i mina nära och kära för att förmedla de goda nyheterna. Mamma och pappa befann sig i ett muntert släktsammanhang där de visade bilder från Gotlandsresan, en födelsedagstur för mina kusiners morfar som fyllde respektingivande åratal. De var glada för min skull, men hann inte prata så länge. Sara, på sin kust, hade besök av Håvards föräldrar och var tillika uppspelt över mitt samtal, men kunde inte prata så länge.
Jag kände mig lite övergiven och sprillandes glad på en gång, men så är det ibland. Jag har nånstans att bo igen!
Kommentarer
Postat av: Vegard
Grattis! En bra bostad i sthlm är lite som den helige gralen: ingen är riktigt säker på att den finns. Även när man sent om sider ser den är man benägen att misstro sina ögon. Nu har du dessutom nedförsbacke till precis allt, något som en gammel arvikabo torde uppskatta. Speciellt när den kommunala trafiken oftast står beredd att ta ens trötta fötter tillbaka uppför back-aset. Skönt!
Postat av: Modey
Verkligen! Att gå från hemlös till rätt nöjd är ett stort steg. Mina försök att köpa lägenhet har ju varit mindre lyckade, mest för att jag inte vill gå med på hur stolligt dyrt det ska vara, men då får man ju heller ingen lägenhet. Nu har jag fått ro för ett helt år. Gôtt är det!
Trackback
