Kap Verde-resan
– Livet är svårt här, life is hard in Santa Maria.
Det säger Mamadou, en tanig kapverdier som följt med mig och Carro under promenaden utmed öns sydspets. Hans ögon är rödoljiga och han tror inte att han skulle överleva i Sverige, när vi berättar om snö och visar en nolla med fingrarna.
– Noll grader, zero degrees, ryser Mamadou.
Oktoberhösten i Sverige känns långt borta när man befinner sig på en atlantö i höjd med Västafrika. Det är ständigt över 20 grader, mitt på dagen långt över 30. Jag tog med mig övertröjor i tron att kvällen skulle komma med kyla, som den svenska sommarnatten, men nätterna är bara mariginellt svalare. Över huvud taget packade jag fel – för tungt, för mycket av det ena, för lite av det andra. Carro som är van resenär har luft i kofferten.
Ön – som heter Sal, uppkallad efter sin största naturtillgång salt – är inte stor. Tre mil lång och 1,2 mil bred. Den är den äldsta av Kap Verdes tio öar, resterna av vulkanisk aktivitet för miljoner år sedan. Till väster ligger vulkanön Fogo som fortfarande är igång och hade sitt senaste utbrott 1995. Sal däremot är flat och torrlagd.
Vi går längs en oändlig ökenstrand och Mamadou travar beskedligt på vid sidan av oss. Han försöker med franska och engelska – det egentliga språket bygger på portugisiska men allt jag kan är att feluttala obrigada, tack – för att få oss att komma till moderns butik inne i stan – in the local market. Det är många som försökt att få oss att komma dit, men vi går aldrig. Det funkar inte att vara inne i Santa Maria, det närmaste samhället med 3 000 invånare och ofärdiga hus. Och horder av försäljare. De fungerar lite som vandrande interaktiv reklam och är trevliga, ihärdiga och väldigt många.
Försäljarna på ön är visserligen idoga – hello, where are you from? Sweden? Goddaa, goddaa! Men de har inte riktigt utvecklat rovinstinkterna som finns på mer etablerade turistmål. Möjligtvis på grund av det lokala mottot: "No stress". Om det är en variant på mañana mañana eller bara en gimmick vet jag inte, men Carro upptäcker så småningom att det är kryptonit för att avvärja de mest enträgna försäljarna.
Det har vi ännu kvar att upptäcka på vår färd in mot Santa Maria. Livet är hårt, säger Mamadou. Han har inte råd med någon fiskebåt och det finns inga jobb. På hela ön bor 20 000 människor. Några få sysselsätts av saltindustrin uppe i norr, vid Pedra de Lume. Vid sidan av saltproduktionen i kratern har de anlagt ett litet spa och snabbuppfunnit en myt om att man blir tio år yngre för varje timme man badar i vattnet.
Carro och jag åker med på en svettig rundtur på ön där saltbaden är ett av stoppen. Vi skrattar åt känslan att flyta som en kork. Till slut får jag saltstänk i ögonen som inte går att gno ur med saltade händer så det är bara att blinka bort med tårkanalernas hjälp. Uppe vid byggnaden kostar en dusch en euro.
Jag dricksar till höger och vänster, men kan inte riktigt lösa det dåliga samvetet av att vara turist. Den dansk-norska reseledaren Ninne säger att turismen är bra för ön. Folk får jobb, mer pengar kommer in i samhället, barn kan skickas till högre studier bortom ön. Hon är så klart partisk, men turism är vid sidan av saltet och fisket den stora inkomstkällan på ön. I övrigt är det fattigt – BNP per kapverdian är en tiondel av BNP per svensk.
Vi besöker en skola och ett dagis på rundturen också – småttingar i klänningsliknande ljusblå skoluniform rumlar runt på skolgården och mammor, men antagligen mest mormödrar, som står och väntar i bakgrunden. På Kap Verde är det nåt fel på dig om du är i min ålder och inte fått några barn. Här börjas det innan tjugo och man får många. Tanterna i hörnet är nog mormödrar, strax över femtiostrecket och välklädda. De påminner om Margot, min gamla dagmamma.
Skolgång är gratis i landet, men man måste stå för böcker, uniform och andra kringkostnader. Därför börjar inte alla barn samtidigt när de är sju år gamla och en del går inte hela vägen till 15 års ålder. Klassrummet med de äldre barnen som vi går in i är dunkelt, på ena väggen hänger en griffeltavla och det är överfullt med barn. Det fattas skolmaterial och Carro halar upp en penna och ett sudd ur väskan som hon ger till den moderliga lärarinnan. Barnen stirrar, lärarinnan nickar och ler.
Universitet finns det två av och de ligger inte på Sal, utan på de större öarna, men mer vanligt är att kapverdier åker utomlands för att studera, till Portugal eller USA. Problemet är att nästan ingen återvänder. Det bor en halv miljon i Kap Verde men över en miljon utanför landets gränser. Kap Verde, som måste importera nästan allt, är beroende av de pengar som diasporan skickar hem.
Boston har en stor kapverdisk befolkningsgrupp på 200 000 personer och parlamentet i Kap Verde har två platser vikta åt sin utlandsbefolkning – båda ledamöterna bor i New England. Jag läser i tidningen The Boston Globe om John Monteiro, ett kapverdiskt flyktingbarn som kommit tillbaka som frälsare. När han lämnade ön 1959 plågades landet av svält efter år av torka. Nu har Monteiro tagit med sig investerare tillbaka till hemlandet och byggt ut infrastrukturen. En annan utlandsuppväxt kapverdier Dana Mohler-Farian startade 2007 ett av universiteten.
Regeringen i landet tar tacksamt emot all hjälp och kopplingen för många kapverdier i förskingringen till sitt gamla hemland är oerhört stark, även efter flera generationer. Det startade inte så bra – en transitö för portugisernas slavhandel – men Kap Verde är nu en av Afrikas stabilaste demokratier. Kanske är det inflytandet från de utlandsboendet som drivit på – eller villkorat – utvecklingen i den riktningen.
Vid piren inne i Santa Maria håller några unga killar på att hoppa från bryggan. En av dem har bara ett ben. Vi säger hejdå till Mamadou.
Hotellet är som en liten ökenstad med murar och en rödhyad befolkning, mestadels britter och nordbor, som är lite längre bort från hemma än det brukliga chartemålet. Men inte mycket. Håkan och Annalena, mina grannar ombord på flyget, är ett jovialiskt par från Skövde som ägnar resan nästan uteslutande vid poolen. På kvällen äter de gott, dricker lite vin och somnar framför dubbad tysk film på hotellrummet. Aktivitetsmänniskor, säger de när vi berättar att vi varit runt ön och åkt med undervattensbåten Neptunus. Vi förtar oss inte, säger vi.
Jag vill till havet och vågorna. Carro säger att det är mer avslappnade vid poolen och det är det, men jag vill pröva mina simglasögon och den fåniga näsklypan som jag köpt hemma. Den fungerar sådär, men när jag till slut justerat alla gummiband, tätat vakuum och fått lock, så är det första jag ser under vattenytan en fisk – en riktigt stor akvarievariant. Uppspelt som ett barn. Det är gul flagg alla dagar vi är på stranden, men man lär sig snabbt att gunga med i vågorna. Carro får en våg i ansiktet och kommer tillbaka skrattande med vattnet rinnande ur bihålorna.
Det är först på stranden som saker lossnar i mig, spänningar släpper och jag står länge länge med tårna i sanden och känner vattnet forsa in och sugas tillbaka. Varma vindar och tystnad. För det är inte så mycket liv på stranden, bara ljudet från vågorna och stillsamma samtal bland folk. Lite längre bort ser jag den enbenta killen från piren som sitter och vänslas med en tjej.
De få försäljarna som finns vid stranden uppehåller sig på den lilla stigen utanför hotellet. De flesta erbjuder dagsturer till havs och någon säljer krimskrams. Den sista dagen tänker jag att jag nog vill ha lite krimskrams med mig hem – de gör fina trä- och pärlsmycken och behöver pengarna – så jag stannar till. Men de andra försäljarna som närmar sig, det visar sig att de alla känner varandra, säger att killen som har smyckesförsäljningen inte är där. De går och ropar lite, men han är som bortblåst. Kom tillbaka sen, säger de.
På hemvägen är killen på plats, det är den enbente unge mannen med kryckorna. Det är lite skönt, att livet inte är så svårt i alla fall – han har tid att hänga med tjejen på stranden istället för att sälja turistsaker till mig.
Det säger Mamadou, en tanig kapverdier som följt med mig och Carro under promenaden utmed öns sydspets. Hans ögon är rödoljiga och han tror inte att han skulle överleva i Sverige, när vi berättar om snö och visar en nolla med fingrarna.
– Noll grader, zero degrees, ryser Mamadou.
Oktoberhösten i Sverige känns långt borta när man befinner sig på en atlantö i höjd med Västafrika. Det är ständigt över 20 grader, mitt på dagen långt över 30. Jag tog med mig övertröjor i tron att kvällen skulle komma med kyla, som den svenska sommarnatten, men nätterna är bara mariginellt svalare. Över huvud taget packade jag fel – för tungt, för mycket av det ena, för lite av det andra. Carro som är van resenär har luft i kofferten.
Ön – som heter Sal, uppkallad efter sin största naturtillgång salt – är inte stor. Tre mil lång och 1,2 mil bred. Den är den äldsta av Kap Verdes tio öar, resterna av vulkanisk aktivitet för miljoner år sedan. Till väster ligger vulkanön Fogo som fortfarande är igång och hade sitt senaste utbrott 1995. Sal däremot är flat och torrlagd.
Vi går längs en oändlig ökenstrand och Mamadou travar beskedligt på vid sidan av oss. Han försöker med franska och engelska – det egentliga språket bygger på portugisiska men allt jag kan är att feluttala obrigada, tack – för att få oss att komma till moderns butik inne i stan – in the local market. Det är många som försökt att få oss att komma dit, men vi går aldrig. Det funkar inte att vara inne i Santa Maria, det närmaste samhället med 3 000 invånare och ofärdiga hus. Och horder av försäljare. De fungerar lite som vandrande interaktiv reklam och är trevliga, ihärdiga och väldigt många.
Försäljarna på ön är visserligen idoga – hello, where are you from? Sweden? Goddaa, goddaa! Men de har inte riktigt utvecklat rovinstinkterna som finns på mer etablerade turistmål. Möjligtvis på grund av det lokala mottot: "No stress". Om det är en variant på mañana mañana eller bara en gimmick vet jag inte, men Carro upptäcker så småningom att det är kryptonit för att avvärja de mest enträgna försäljarna.
Det har vi ännu kvar att upptäcka på vår färd in mot Santa Maria. Livet är hårt, säger Mamadou. Han har inte råd med någon fiskebåt och det finns inga jobb. På hela ön bor 20 000 människor. Några få sysselsätts av saltindustrin uppe i norr, vid Pedra de Lume. Vid sidan av saltproduktionen i kratern har de anlagt ett litet spa och snabbuppfunnit en myt om att man blir tio år yngre för varje timme man badar i vattnet.
Carro och jag åker med på en svettig rundtur på ön där saltbaden är ett av stoppen. Vi skrattar åt känslan att flyta som en kork. Till slut får jag saltstänk i ögonen som inte går att gno ur med saltade händer så det är bara att blinka bort med tårkanalernas hjälp. Uppe vid byggnaden kostar en dusch en euro.
Jag dricksar till höger och vänster, men kan inte riktigt lösa det dåliga samvetet av att vara turist. Den dansk-norska reseledaren Ninne säger att turismen är bra för ön. Folk får jobb, mer pengar kommer in i samhället, barn kan skickas till högre studier bortom ön. Hon är så klart partisk, men turism är vid sidan av saltet och fisket den stora inkomstkällan på ön. I övrigt är det fattigt – BNP per kapverdian är en tiondel av BNP per svensk.
Vi besöker en skola och ett dagis på rundturen också – småttingar i klänningsliknande ljusblå skoluniform rumlar runt på skolgården och mammor, men antagligen mest mormödrar, som står och väntar i bakgrunden. På Kap Verde är det nåt fel på dig om du är i min ålder och inte fått några barn. Här börjas det innan tjugo och man får många. Tanterna i hörnet är nog mormödrar, strax över femtiostrecket och välklädda. De påminner om Margot, min gamla dagmamma.
Skolgång är gratis i landet, men man måste stå för böcker, uniform och andra kringkostnader. Därför börjar inte alla barn samtidigt när de är sju år gamla och en del går inte hela vägen till 15 års ålder. Klassrummet med de äldre barnen som vi går in i är dunkelt, på ena väggen hänger en griffeltavla och det är överfullt med barn. Det fattas skolmaterial och Carro halar upp en penna och ett sudd ur väskan som hon ger till den moderliga lärarinnan. Barnen stirrar, lärarinnan nickar och ler.
Universitet finns det två av och de ligger inte på Sal, utan på de större öarna, men mer vanligt är att kapverdier åker utomlands för att studera, till Portugal eller USA. Problemet är att nästan ingen återvänder. Det bor en halv miljon i Kap Verde men över en miljon utanför landets gränser. Kap Verde, som måste importera nästan allt, är beroende av de pengar som diasporan skickar hem.
Boston har en stor kapverdisk befolkningsgrupp på 200 000 personer och parlamentet i Kap Verde har två platser vikta åt sin utlandsbefolkning – båda ledamöterna bor i New England. Jag läser i tidningen The Boston Globe om John Monteiro, ett kapverdiskt flyktingbarn som kommit tillbaka som frälsare. När han lämnade ön 1959 plågades landet av svält efter år av torka. Nu har Monteiro tagit med sig investerare tillbaka till hemlandet och byggt ut infrastrukturen. En annan utlandsuppväxt kapverdier Dana Mohler-Farian startade 2007 ett av universiteten.
Regeringen i landet tar tacksamt emot all hjälp och kopplingen för många kapverdier i förskingringen till sitt gamla hemland är oerhört stark, även efter flera generationer. Det startade inte så bra – en transitö för portugisernas slavhandel – men Kap Verde är nu en av Afrikas stabilaste demokratier. Kanske är det inflytandet från de utlandsboendet som drivit på – eller villkorat – utvecklingen i den riktningen.
Vid piren inne i Santa Maria håller några unga killar på att hoppa från bryggan. En av dem har bara ett ben. Vi säger hejdå till Mamadou.
Hotellet är som en liten ökenstad med murar och en rödhyad befolkning, mestadels britter och nordbor, som är lite längre bort från hemma än det brukliga chartemålet. Men inte mycket. Håkan och Annalena, mina grannar ombord på flyget, är ett jovialiskt par från Skövde som ägnar resan nästan uteslutande vid poolen. På kvällen äter de gott, dricker lite vin och somnar framför dubbad tysk film på hotellrummet. Aktivitetsmänniskor, säger de när vi berättar att vi varit runt ön och åkt med undervattensbåten Neptunus. Vi förtar oss inte, säger vi.
Jag vill till havet och vågorna. Carro säger att det är mer avslappnade vid poolen och det är det, men jag vill pröva mina simglasögon och den fåniga näsklypan som jag köpt hemma. Den fungerar sådär, men när jag till slut justerat alla gummiband, tätat vakuum och fått lock, så är det första jag ser under vattenytan en fisk – en riktigt stor akvarievariant. Uppspelt som ett barn. Det är gul flagg alla dagar vi är på stranden, men man lär sig snabbt att gunga med i vågorna. Carro får en våg i ansiktet och kommer tillbaka skrattande med vattnet rinnande ur bihålorna.
Det är först på stranden som saker lossnar i mig, spänningar släpper och jag står länge länge med tårna i sanden och känner vattnet forsa in och sugas tillbaka. Varma vindar och tystnad. För det är inte så mycket liv på stranden, bara ljudet från vågorna och stillsamma samtal bland folk. Lite längre bort ser jag den enbenta killen från piren som sitter och vänslas med en tjej.
De få försäljarna som finns vid stranden uppehåller sig på den lilla stigen utanför hotellet. De flesta erbjuder dagsturer till havs och någon säljer krimskrams. Den sista dagen tänker jag att jag nog vill ha lite krimskrams med mig hem – de gör fina trä- och pärlsmycken och behöver pengarna – så jag stannar till. Men de andra försäljarna som närmar sig, det visar sig att de alla känner varandra, säger att killen som har smyckesförsäljningen inte är där. De går och ropar lite, men han är som bortblåst. Kom tillbaka sen, säger de.
På hemvägen är killen på plats, det är den enbente unge mannen med kryckorna. Det är lite skönt, att livet inte är så svårt i alla fall – han har tid att hänga med tjejen på stranden istället för att sälja turistsaker till mig.
Erövrar långsamt Mellansverige
Mitt liv går lite som en sinuskurva. Två veckors intensivt jobbande, två lediga helger, jobb-ledighet-jobb-ledighet. Kanske mer som en marsch? Temporikt och roligt är det i vart fall.
Idag reste mor och far härifrån, efter att ha spenderat helgen i Stockholm. De gick på musikal, träffade kompisar på stan och fick ha lägenheten för sig själva. Jag och Jimmy stod för markservicen i form av middagar och fick oss en liten sväng till Ikea. Det är fortfarande lite småplock som behövs till hemmet, så det var bra och sen är det ju inte särskilt blodigt längre, det här med Ikeafärder. Det ligger i Kungens kurva, inte långt härifrån, och jag tror att jag blivit imun mot sånt jag tidigare irriterade mig på, såsom trängsel och vilda barn. Kanhända är det allt podradiolyssnande som gjort det möjligt att helt stänga av bakgrundssorl och med upphöjt lugn spatsera genom den värsta turbulens. Bra i det här sammanhanget, dåligt i trafiken.
Mamma och pappa verkade hur som helst nöjda med resan och nu sitter jag och konsumerar överbliven mat och godsaker. Skönt och lugnt. Det blev nämligen inte så mycket uppladdningstid från förra helgens äventyr i Eskilstuna, då jag besökte Carro och firade av hennes 29:e levnadsår. För att slippa åka buss på grund av ett oheligt rälsarbete så tog jag omvägen över Mälaren och fick se Sala, Västerås och det enorma energiskogsbältet däremellan. Väl i Eskilstuna blev jag hämtad av Carros far på stationen, en lågmäld, men klart sympatisk man, som upplät sitt hus för den födelsedagsmiddag som Carro skulle ha.
Väl framme vid villan var det bara att slå sig ner vid bordet och skaka tass med gästerna, som jag hört om när Carro berättat om sina barndomskompisar och nu fick jag se dem i sin naturliga miljö. Mycket trevliga typer och med likartade intressen som jag. Vi käkade tacosbuffé och fortsatte sedan på kalas hos andra bekanta. Festen var kul och jag lärde känna flera stycken, bland annat värdens två systrar som redogjorde för Eskilstunas karaktär som stad och vi diskuterade roller inom syskonskaran.
Tyvärr gick inte hela kvällen geschwint; jag klämde fingret i dörren. Alla var högst hjälpsamma, men känseln i fingertoppen har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag tog det med ro då och vi gick och käkade kebab på stan. Eskilstuna har en kebabfabrik, fick jag veta, och aspirerade på att ha den bästa kebaben i hela landet. Sen promenerade vi hem genom natten. Det var mysigt att hänga med Carro och se hennes hemstad.
Innan den ledigheten börjar det bli diffust i minnet, men vi spelade spel nån kväll, jag besökte det nya Liljeholmen och var på den Måndagsklubben som var på Vampire Lounge. Det ska väl förklaras att Lova tagit med sig en trevlig tradition från Göteborg som innebär att man ses varje måndag och går ut mellan halv sju och nio på kvällen. Lite afterwork. Varje gång på ett nytt ställe, vilket är bra även för urinvånarna eftersom man får testa lite nytt. Ska även gå på det imorgon och kombinera med en jobböl som huserar i närheten.
Idag reste mor och far härifrån, efter att ha spenderat helgen i Stockholm. De gick på musikal, träffade kompisar på stan och fick ha lägenheten för sig själva. Jag och Jimmy stod för markservicen i form av middagar och fick oss en liten sväng till Ikea. Det är fortfarande lite småplock som behövs till hemmet, så det var bra och sen är det ju inte särskilt blodigt längre, det här med Ikeafärder. Det ligger i Kungens kurva, inte långt härifrån, och jag tror att jag blivit imun mot sånt jag tidigare irriterade mig på, såsom trängsel och vilda barn. Kanhända är det allt podradiolyssnande som gjort det möjligt att helt stänga av bakgrundssorl och med upphöjt lugn spatsera genom den värsta turbulens. Bra i det här sammanhanget, dåligt i trafiken.
Mamma och pappa verkade hur som helst nöjda med resan och nu sitter jag och konsumerar överbliven mat och godsaker. Skönt och lugnt. Det blev nämligen inte så mycket uppladdningstid från förra helgens äventyr i Eskilstuna, då jag besökte Carro och firade av hennes 29:e levnadsår. För att slippa åka buss på grund av ett oheligt rälsarbete så tog jag omvägen över Mälaren och fick se Sala, Västerås och det enorma energiskogsbältet däremellan. Väl i Eskilstuna blev jag hämtad av Carros far på stationen, en lågmäld, men klart sympatisk man, som upplät sitt hus för den födelsedagsmiddag som Carro skulle ha.
Väl framme vid villan var det bara att slå sig ner vid bordet och skaka tass med gästerna, som jag hört om när Carro berättat om sina barndomskompisar och nu fick jag se dem i sin naturliga miljö. Mycket trevliga typer och med likartade intressen som jag. Vi käkade tacosbuffé och fortsatte sedan på kalas hos andra bekanta. Festen var kul och jag lärde känna flera stycken, bland annat värdens två systrar som redogjorde för Eskilstunas karaktär som stad och vi diskuterade roller inom syskonskaran.
Tyvärr gick inte hela kvällen geschwint; jag klämde fingret i dörren. Alla var högst hjälpsamma, men känseln i fingertoppen har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag tog det med ro då och vi gick och käkade kebab på stan. Eskilstuna har en kebabfabrik, fick jag veta, och aspirerade på att ha den bästa kebaben i hela landet. Sen promenerade vi hem genom natten. Det var mysigt att hänga med Carro och se hennes hemstad.
Innan den ledigheten börjar det bli diffust i minnet, men vi spelade spel nån kväll, jag besökte det nya Liljeholmen och var på den Måndagsklubben som var på Vampire Lounge. Det ska väl förklaras att Lova tagit med sig en trevlig tradition från Göteborg som innebär att man ses varje måndag och går ut mellan halv sju och nio på kvällen. Lite afterwork. Varje gång på ett nytt ställe, vilket är bra även för urinvånarna eftersom man får testa lite nytt. Ska även gå på det imorgon och kombinera med en jobböl som huserar i närheten.
Skåneland
På tågresan ner mot Skåne letade jag efter Fredrik Lindströms dialektgräns som ska gå genom de södra landskapen. Han pratar om den i Svenska dialektmysterier och den hade, vid sidan av språket, nåt att göra med korstimrade hus och huruvida kaffe serveras vid bordet på konditorier.
Jag satt med Kupé-tidningens tågkarta och noterade nogsamt var vi befann oss. Skåne var en uppenbarelse när vi väl rullade ut ur de småländska skogarna. Böljande gula fält prydda av vindmöllor och ett mäktigt sceneri av ovädersmoln mot en klarblå himmel. De var höga och solbelysta på toppen fast kolsvarta och med regndraperier under sig.
Min migrän från gårdagen hade nästan släppt helt när jag angjorde Malmö Central. Tomas var redan på plats ute hos Sara och Håvard så jag begav mig dit. De bor i Limhamn, i det sötaste lilla huset. Astridlindgrenskt, har jag beskrivit det som tidigare. Äppelträd på gården, delad dörr och tegeldetaljer.
Stormen hade nått Malmö. Vi kurade bland stearinljusen och åt god mat. Jag passade på att överräcka Saras födelsedagspresenter. De är något tidiga, hon fyller inte förrän i november, men vi kan inte vara på plats då. Det sjöngs jamåhonleva och jag och Håvard försökte åminna oss våra egna 25-årsdagar. Jag minns faktiskt inte min, men det kan ju ha varit nåt kalas på Pennygången? Senare på kvällen kom Tomas lokala vänner Frans och Elin på besök.
Det hårt arbetande värdparet fick sova ut på lördagen och jag vaknade först. Det kändes skönt att få hasa runt i tofflor och göra frukost, helt utvilad och i ett fridfullt hem. Kaffe, ägg och något så exotiskt som dansk television. Vi spenderade dagen i loj samvaro och först framåt kvällsmaten började vi ta tag på riktigt. Då blev det restaurangbesök i Limhamn. Alla tre spanade på olika spännande varmrätter, men det slutade så klart med kött. Just när man har tillgång till ett finkök blir det lätt så.
Den egentliga planen för kvällen var att vi skulle gå på kalas hos en bekant till Frans och Elin, men eftersom det var min semester så tog vi det i en maklig takt och kom oss inte iväg förrän sent. Turligt nog hade festen just tagit fart och vi fick uppleva några härligt högintensiva timmar i Malmö-bornas sällskap. Jag introducerade en idé som jag stulit från Lova, där man sätter upp ett tomt stort ark på någon genomfartsled där alla kan fylla i hur de känner varandra. Just den här umgängeskretsen hade en stor repertoar så det blev underhållande.
Taxichauffören hem tog vid när jag frågade Sara och Håvard om vad vi passerade. På gemytlig skånska gick han igenom sevärdheterna, som dock inte gick att se helt i kolmörkret, men det var Nobeltorget, Triangeln (uttalas triangelen) och Malmös arena, nuförtiden vid omdöpt i Mammons namn till Swedbank arena.
Söndagen var vilodag. Det var Chelsea-Tottenham, så vi letade lite efter nåt ställe som visade fotboll, men i hela Limhamns centrum fanns inte ett enda sådant ställe. En överförfriskad man på den brittiska puben försökte ge oss vägledning, men det var helt enkelt kört. Hemma i huset försökte Håvard hitta matchen streamad över nätet, men det laggade något bedrövligt. Chelsea vann dock och vi fick gudomligt god mat av Sara. Överlag blev jag bortskämd med mathållningen och mjuka sängar och ett allmänt behagligt tempo.
Det enda avbräcket från Limhamns villamiljö kom på måndagen då Sara och jag begav oss ut på stan. Dels skulle hon sondera terrängen för vad hon skulle köpa med sina presentkort och dels ville jag se Malmö centrum. Det var maffigt, med gamla fina hus och torg. Mindre än Göteborg, men större än Uppsala. Vi köpte lite stickade tröjor, hösten är ju här, och tog oss en kaffe och bulle med äppel och kanel i. Nåt märkligt måste ha skett i Malmös cafévärld för jag såg inte mindre än fyra Espresso House på stråket vi gick. Hostile take-over?
Sent på måndagen kom Tomas, som åkt till Kristianstad för att hämta Dani. Det är inte så konstigt som det låter; Dani kommer därifrån och var på besök hos sina föräldrar. Pojkarna fick sova i den lilla gäststugan på gården och vi satt där och pratade, eftersom värdparet åter skulle ge sig in i vardagslivet och därmed upp tidigt dagen därpå. Jag gjorde mitt bästa för att försöka mildra det, genom att baka äppelpaj och göra kaffe när de kom hem på tisdagen. Äpplena plockade jag faktiskt ute på gården och det lade sig till det övriga intrycket av Skåne på ett fint vis. Den skånska myllan, höstsol och hemmagjord mat.
Tågresan hem gick bra. Tomas sov en massa och jag läste tidningar. Satt en stund i cafévagnen och drack kaffe och läste, men där ville en, visserligen helt harmlös, men ändå lite för aktiv kulturarbetare prata med mig. Han satt själv och drack rödvin. Vem gör det? På ett tåg? Jag krånglade mig ur samtalet och han vände uppmärksamheten mot en intet ont anande tant som slagit sig ner bredvid. Tillbaka vid sittplatsen hade Tomas vaknat till och vi käkade godis och pratade resten av vägen.
Vilket äventyr! Lugnt och sansat, men ändå fullt av intryck. Jag ser det som en väl genomförd mini-semester. Skåne, nu lite mer bekant.
Jag satt med Kupé-tidningens tågkarta och noterade nogsamt var vi befann oss. Skåne var en uppenbarelse när vi väl rullade ut ur de småländska skogarna. Böljande gula fält prydda av vindmöllor och ett mäktigt sceneri av ovädersmoln mot en klarblå himmel. De var höga och solbelysta på toppen fast kolsvarta och med regndraperier under sig.
Min migrän från gårdagen hade nästan släppt helt när jag angjorde Malmö Central. Tomas var redan på plats ute hos Sara och Håvard så jag begav mig dit. De bor i Limhamn, i det sötaste lilla huset. Astridlindgrenskt, har jag beskrivit det som tidigare. Äppelträd på gården, delad dörr och tegeldetaljer.
Stormen hade nått Malmö. Vi kurade bland stearinljusen och åt god mat. Jag passade på att överräcka Saras födelsedagspresenter. De är något tidiga, hon fyller inte förrän i november, men vi kan inte vara på plats då. Det sjöngs jamåhonleva och jag och Håvard försökte åminna oss våra egna 25-årsdagar. Jag minns faktiskt inte min, men det kan ju ha varit nåt kalas på Pennygången? Senare på kvällen kom Tomas lokala vänner Frans och Elin på besök.
Det hårt arbetande värdparet fick sova ut på lördagen och jag vaknade först. Det kändes skönt att få hasa runt i tofflor och göra frukost, helt utvilad och i ett fridfullt hem. Kaffe, ägg och något så exotiskt som dansk television. Vi spenderade dagen i loj samvaro och först framåt kvällsmaten började vi ta tag på riktigt. Då blev det restaurangbesök i Limhamn. Alla tre spanade på olika spännande varmrätter, men det slutade så klart med kött. Just när man har tillgång till ett finkök blir det lätt så.
Den egentliga planen för kvällen var att vi skulle gå på kalas hos en bekant till Frans och Elin, men eftersom det var min semester så tog vi det i en maklig takt och kom oss inte iväg förrän sent. Turligt nog hade festen just tagit fart och vi fick uppleva några härligt högintensiva timmar i Malmö-bornas sällskap. Jag introducerade en idé som jag stulit från Lova, där man sätter upp ett tomt stort ark på någon genomfartsled där alla kan fylla i hur de känner varandra. Just den här umgängeskretsen hade en stor repertoar så det blev underhållande.
Taxichauffören hem tog vid när jag frågade Sara och Håvard om vad vi passerade. På gemytlig skånska gick han igenom sevärdheterna, som dock inte gick att se helt i kolmörkret, men det var Nobeltorget, Triangeln (uttalas triangelen) och Malmös arena, nuförtiden vid omdöpt i Mammons namn till Swedbank arena.
Söndagen var vilodag. Det var Chelsea-Tottenham, så vi letade lite efter nåt ställe som visade fotboll, men i hela Limhamns centrum fanns inte ett enda sådant ställe. En överförfriskad man på den brittiska puben försökte ge oss vägledning, men det var helt enkelt kört. Hemma i huset försökte Håvard hitta matchen streamad över nätet, men det laggade något bedrövligt. Chelsea vann dock och vi fick gudomligt god mat av Sara. Överlag blev jag bortskämd med mathållningen och mjuka sängar och ett allmänt behagligt tempo.
Det enda avbräcket från Limhamns villamiljö kom på måndagen då Sara och jag begav oss ut på stan. Dels skulle hon sondera terrängen för vad hon skulle köpa med sina presentkort och dels ville jag se Malmö centrum. Det var maffigt, med gamla fina hus och torg. Mindre än Göteborg, men större än Uppsala. Vi köpte lite stickade tröjor, hösten är ju här, och tog oss en kaffe och bulle med äppel och kanel i. Nåt märkligt måste ha skett i Malmös cafévärld för jag såg inte mindre än fyra Espresso House på stråket vi gick. Hostile take-over?
Sent på måndagen kom Tomas, som åkt till Kristianstad för att hämta Dani. Det är inte så konstigt som det låter; Dani kommer därifrån och var på besök hos sina föräldrar. Pojkarna fick sova i den lilla gäststugan på gården och vi satt där och pratade, eftersom värdparet åter skulle ge sig in i vardagslivet och därmed upp tidigt dagen därpå. Jag gjorde mitt bästa för att försöka mildra det, genom att baka äppelpaj och göra kaffe när de kom hem på tisdagen. Äpplena plockade jag faktiskt ute på gården och det lade sig till det övriga intrycket av Skåne på ett fint vis. Den skånska myllan, höstsol och hemmagjord mat.
Tågresan hem gick bra. Tomas sov en massa och jag läste tidningar. Satt en stund i cafévagnen och drack kaffe och läste, men där ville en, visserligen helt harmlös, men ändå lite för aktiv kulturarbetare prata med mig. Han satt själv och drack rödvin. Vem gör det? På ett tåg? Jag krånglade mig ur samtalet och han vände uppmärksamheten mot en intet ont anande tant som slagit sig ner bredvid. Tillbaka vid sittplatsen hade Tomas vaknat till och vi käkade godis och pratade resten av vägen.
Vilket äventyr! Lugnt och sansat, men ändå fullt av intryck. Jag ser det som en väl genomförd mini-semester. Skåne, nu lite mer bekant.
Glatt omedveten
Kärnan i Stockholms uteliv verkar vara att känna folk. Gärna så många som möjligt, men allra helst de som är mest kända. Det blir lite märkligt för mig, eftersom jag dels inte känner någon bortom min lilla kompiscell, och dels inte för mitt liv känner igen de människor som räknas för kändisar i Stockholm. Det gör däremot Hanna.
Vi beslöt oss för att spendera fredagskvällen ihop; skaffade vin och italiensk mat, vilket intogs i min lägenhet, som Hanna inte varit i. Hon visade någon mediemänniskas blogg som innehöll ett öppet brev till Thorbjörn Larsson, vilket bannade denne för att han låtit Hanna lida las-döden. Effekten av brevet hade blivit att Hanna fått ett flertal sockrade erbjudanden om jobb, så vi vred och vände lite på dom. Hon hade varit på presslunch för nåt sminkmärke och prövade glatt en supermascara på mig. Jag såg ut som en proslinsdocka efter pålagd rouge.
Det där erbjudandet (åh, kan inte jag få sminka dig?) har givits av tjejkompisar så länge jag kan minnas. Mitt eget intresse för uppiffning sträcker sig bara visst långt och då är det mest lite kul att bli experimenterad på. Som att klä ut sig, fast slippa göra grovjobbet själv.
Därefter begav vi oss till Söder och en journalisttät inrättning som jag hört om förut, även då av kollegor. Hannas kompis Pelle var trevlig och från Karlstad. Han hade vapendragare som också jobbade med media och det var rätt lustigt hur alla var till sättet, som sina arbetsplatser är. Pelle, öppet, sympatiskt ansikte, var programledare för Lilla Aktuellt. Hans ena kompis saknade minspel i ansiktet, men var rätt djuplodande när man väl pratat lite. Han jobbade på SR och den siste av dem var lite ryckig och glad, fast lite för flackande. Det var TT. Förstås.
Den enda kopplingen jag lyckades få till var att Pelles reporterkollega på Lilla Aktuellt, Karin, berättade att hon var gammal vän till min nuvarande jobbkompis Maria. Vi försökte locka ner just Maria, eftersom hon bor en gata bort från baren. På nästa ställe vi gick till stötte de på ytterligare en gammal klasskamrat till kärntruppen. Denne var rätt dryg till sättet och arbetade på Expressen. Han ville få det till att DN var snobbigt, men jag tyckte nog att det var han som var det. Vi gör ju samma saker (han jobbade på nätet) och upplever exakt samma situationer. Kanske med olika utgångspunkt, men ändå. Han ville inte riktigt mötas i den idén.
På det nya stället hände dock det roliga att Hannas favorit, författaren Jonas Hassen Khemiri, kom fram och sa att han tyckte att hon skrev bra grejer. Hanna svarade på sitt arketypiska sätt att hon ville plocka med honom hem till sig och aldrig låta honom åka hem. Just det sättet, att inte riktigt bete sig som väntat är nog varför jag håller av Hanna så mycket. Visserligen grämde det henne senare under aftonen, men vi trillade glatt vidare i natten och hann besöka fler uteställen innan hemgång.
Jag sov över i dubbelsängen i Sickla, med en Hanna snusande på axeln, en kelsjuk katt med rätt ljudligt vibrato på magen, och boken Pittstim i handen. Jag somnar ju som bekant mycket senare än alla andra, men jag fick läst nästan hela boken och det var bra, för den ville jag verkligen läsa. Det är alltså en uppföljare till feministantologin Fittstim som utkom nån gång sent nittiotal. Det enda jag tänkte på var att killarna som gjort boken är rätt kända figurer och att deras upplevelser kanske inte är fullt så svensson som de vill få det att låta. Men å andra sidan gjordes inte Fittstim av några okända tjejer heller. Det gjorde inte så mycket; jag uppskattade bägge böckerna.
Dagen därpå låg vi kvar i sängen och försökte skaffa pizza för hemkörning. Lite svårare än nödvändigt, då Hannas internet gått ner, men det innebar att vi kom i kontakt med våra nära och kära, Hanna ringde Pelle, sin far i Värmland och jag ringde Tomas. Till slut fick vi i alla fall maten och tittade på några avsnitt av Big Love, en konstig amerikansk teveserie som handlar om en polygamist som försöker leva ett vanligt liv långt bortom sekten han är uppfostrad i. Det var svårt att sätta sig in i, eftersom Amerika är flera grader mer religiöst och deras idé om "vanligt" också är lite främmande för en sekulär figur som en själv.
Nåja, det var min fredagkväll. I övrigt har jag hunnit jobba en massa, spelade på onsdagen med Jocke, Dani, Ove och Tomas, gick på redaktörsmöte på torsdagen och käkade även middag med Björn och Göran. Imorgon är det tänkt att jag ska åka och spela brädspel med Rasmus, från Arvika. Har också bokat biljetter till Malmö-resan nästa helg.
Vi beslöt oss för att spendera fredagskvällen ihop; skaffade vin och italiensk mat, vilket intogs i min lägenhet, som Hanna inte varit i. Hon visade någon mediemänniskas blogg som innehöll ett öppet brev till Thorbjörn Larsson, vilket bannade denne för att han låtit Hanna lida las-döden. Effekten av brevet hade blivit att Hanna fått ett flertal sockrade erbjudanden om jobb, så vi vred och vände lite på dom. Hon hade varit på presslunch för nåt sminkmärke och prövade glatt en supermascara på mig. Jag såg ut som en proslinsdocka efter pålagd rouge.
Det där erbjudandet (åh, kan inte jag få sminka dig?) har givits av tjejkompisar så länge jag kan minnas. Mitt eget intresse för uppiffning sträcker sig bara visst långt och då är det mest lite kul att bli experimenterad på. Som att klä ut sig, fast slippa göra grovjobbet själv.
Därefter begav vi oss till Söder och en journalisttät inrättning som jag hört om förut, även då av kollegor. Hannas kompis Pelle var trevlig och från Karlstad. Han hade vapendragare som också jobbade med media och det var rätt lustigt hur alla var till sättet, som sina arbetsplatser är. Pelle, öppet, sympatiskt ansikte, var programledare för Lilla Aktuellt. Hans ena kompis saknade minspel i ansiktet, men var rätt djuplodande när man väl pratat lite. Han jobbade på SR och den siste av dem var lite ryckig och glad, fast lite för flackande. Det var TT. Förstås.
Den enda kopplingen jag lyckades få till var att Pelles reporterkollega på Lilla Aktuellt, Karin, berättade att hon var gammal vän till min nuvarande jobbkompis Maria. Vi försökte locka ner just Maria, eftersom hon bor en gata bort från baren. På nästa ställe vi gick till stötte de på ytterligare en gammal klasskamrat till kärntruppen. Denne var rätt dryg till sättet och arbetade på Expressen. Han ville få det till att DN var snobbigt, men jag tyckte nog att det var han som var det. Vi gör ju samma saker (han jobbade på nätet) och upplever exakt samma situationer. Kanske med olika utgångspunkt, men ändå. Han ville inte riktigt mötas i den idén.
På det nya stället hände dock det roliga att Hannas favorit, författaren Jonas Hassen Khemiri, kom fram och sa att han tyckte att hon skrev bra grejer. Hanna svarade på sitt arketypiska sätt att hon ville plocka med honom hem till sig och aldrig låta honom åka hem. Just det sättet, att inte riktigt bete sig som väntat är nog varför jag håller av Hanna så mycket. Visserligen grämde det henne senare under aftonen, men vi trillade glatt vidare i natten och hann besöka fler uteställen innan hemgång.
Jag sov över i dubbelsängen i Sickla, med en Hanna snusande på axeln, en kelsjuk katt med rätt ljudligt vibrato på magen, och boken Pittstim i handen. Jag somnar ju som bekant mycket senare än alla andra, men jag fick läst nästan hela boken och det var bra, för den ville jag verkligen läsa. Det är alltså en uppföljare till feministantologin Fittstim som utkom nån gång sent nittiotal. Det enda jag tänkte på var att killarna som gjort boken är rätt kända figurer och att deras upplevelser kanske inte är fullt så svensson som de vill få det att låta. Men å andra sidan gjordes inte Fittstim av några okända tjejer heller. Det gjorde inte så mycket; jag uppskattade bägge böckerna.
Dagen därpå låg vi kvar i sängen och försökte skaffa pizza för hemkörning. Lite svårare än nödvändigt, då Hannas internet gått ner, men det innebar att vi kom i kontakt med våra nära och kära, Hanna ringde Pelle, sin far i Värmland och jag ringde Tomas. Till slut fick vi i alla fall maten och tittade på några avsnitt av Big Love, en konstig amerikansk teveserie som handlar om en polygamist som försöker leva ett vanligt liv långt bortom sekten han är uppfostrad i. Det var svårt att sätta sig in i, eftersom Amerika är flera grader mer religiöst och deras idé om "vanligt" också är lite främmande för en sekulär figur som en själv.
Nåja, det var min fredagkväll. I övrigt har jag hunnit jobba en massa, spelade på onsdagen med Jocke, Dani, Ove och Tomas, gick på redaktörsmöte på torsdagen och käkade även middag med Björn och Göran. Imorgon är det tänkt att jag ska åka och spela brädspel med Rasmus, från Arvika. Har också bokat biljetter till Malmö-resan nästa helg.
Kulinariska missgrepp
Problemet med matlagning är att jag inte kan improvisera. Om det inte blir fel i kompositionen så blir det fel med tiderna, eller kryddningen, eller som i det senaste fallet, mängden.
Jag skulle få besök i tisdags av Hanna, min gamla GP-kompis som nu bor i Stockholm och skriver krönikor för DN. Jag tror att hon är vegetarian och rådbråkade mig själv över möjliga recept att bjuda på. Marie brukar alltid bjuda på en mycket trevlig pastasallad när jag kommer upp till Uppsala, så jag tänkte pröva det. Nu ringde Hanna och var sjuk, så det blev en stillsam dag, men alla ingredienserna var ju ändå inhandlade. Jag hackade och kokade och rörde ihop, och till min förskräckelse så fick det nästan inte plats i min största gryta.
Pastasallad full med grönsaker är en färskvara, högst olämpad för min vanlig lösning på problemet med stora mängder mat; frysen. Så nu har jag ätit samma mat i flera dagar och så extraordinär var den inte från början. Det var lite trist att Hanna inte dök upp, men jag ser det som ett utfall av karma. När jag var nere i Göteborg i helgen blev jag så trött att jag var tvungen att ställa in en date med Lova. Mycket synd, men jag var helt matt. Det var inget lysande drag att skippa återhämtningsdagen efter jobbpasset och åka direkt ner.
Men vid sidan av detta, så var Göteborgs-besöket riktigt skoj. Josef, Royne, jag och Vegard spelade spel och hängde på fredagen. Dagen efter var det en strålande baluns hos Carro, som skulle flytta ur lägenheten. Många gamla kändisar och mycket roligheter.
Karin och Jonny kom förbi en sväng och jag fick sitta storögd och titta på deras ultraljudsbilder. Bebisen hade ungefär arton centimeter mellan huvudsvålen och rumpan, redan utvecklat näsben och ögonben och man kunde se profilen.Jag tittade fram och tillbaka mellan den svartvita bilden och Karins mage. Den låg ju därinne, det var inte bara ett abstrakt kort längre. Mycket häftigt.
Jag åkte hem på söndagen, spelade rollspel på måndagen och skulle ha haft Hanna över på tisdagen, men det blev istället den där välbehövliga pausdagen. Jag tog en promenad runt Kungsholmen och pratade i telefon med Halldór, en gammal gymnasiekompis som numera bor i Örebro. Mycket att ta igen och samtalet räckte hela ön runt.
Det har faktiskt varit någorlunda konsekvens i promenerandet på det senaste och en solig, fast kall, höstdag i förra ledigheten, så sprang jag faktiskt. Det kan ha varit trehundra år sen sist. Men det var helt okej; fick gå lite, men mest springa. Solen glittrade i vattnet och det finns trivsamma stigar runt Fredhäll. Jag hade musik i hörlurarna och kom ihåg att stretcha, så det blev faktiskt ingen värre träningsvärk dagen efter.
Idag har jag slängt den slokande sista pastasalladen, men kvar finns en spexig olivolja som Marie rekommenderat och ytterligare en insikt om mat och proportioner.
Jag skulle få besök i tisdags av Hanna, min gamla GP-kompis som nu bor i Stockholm och skriver krönikor för DN. Jag tror att hon är vegetarian och rådbråkade mig själv över möjliga recept att bjuda på. Marie brukar alltid bjuda på en mycket trevlig pastasallad när jag kommer upp till Uppsala, så jag tänkte pröva det. Nu ringde Hanna och var sjuk, så det blev en stillsam dag, men alla ingredienserna var ju ändå inhandlade. Jag hackade och kokade och rörde ihop, och till min förskräckelse så fick det nästan inte plats i min största gryta.
Pastasallad full med grönsaker är en färskvara, högst olämpad för min vanlig lösning på problemet med stora mängder mat; frysen. Så nu har jag ätit samma mat i flera dagar och så extraordinär var den inte från början. Det var lite trist att Hanna inte dök upp, men jag ser det som ett utfall av karma. När jag var nere i Göteborg i helgen blev jag så trött att jag var tvungen att ställa in en date med Lova. Mycket synd, men jag var helt matt. Det var inget lysande drag att skippa återhämtningsdagen efter jobbpasset och åka direkt ner.
Men vid sidan av detta, så var Göteborgs-besöket riktigt skoj. Josef, Royne, jag och Vegard spelade spel och hängde på fredagen. Dagen efter var det en strålande baluns hos Carro, som skulle flytta ur lägenheten. Många gamla kändisar och mycket roligheter.
Karin och Jonny kom förbi en sväng och jag fick sitta storögd och titta på deras ultraljudsbilder. Bebisen hade ungefär arton centimeter mellan huvudsvålen och rumpan, redan utvecklat näsben och ögonben och man kunde se profilen.Jag tittade fram och tillbaka mellan den svartvita bilden och Karins mage. Den låg ju därinne, det var inte bara ett abstrakt kort längre. Mycket häftigt.
Jag åkte hem på söndagen, spelade rollspel på måndagen och skulle ha haft Hanna över på tisdagen, men det blev istället den där välbehövliga pausdagen. Jag tog en promenad runt Kungsholmen och pratade i telefon med Halldór, en gammal gymnasiekompis som numera bor i Örebro. Mycket att ta igen och samtalet räckte hela ön runt.
Det har faktiskt varit någorlunda konsekvens i promenerandet på det senaste och en solig, fast kall, höstdag i förra ledigheten, så sprang jag faktiskt. Det kan ha varit trehundra år sen sist. Men det var helt okej; fick gå lite, men mest springa. Solen glittrade i vattnet och det finns trivsamma stigar runt Fredhäll. Jag hade musik i hörlurarna och kom ihåg att stretcha, så det blev faktiskt ingen värre träningsvärk dagen efter.
Idag har jag slängt den slokande sista pastasalladen, men kvar finns en spexig olivolja som Marie rekommenderat och ytterligare en insikt om mat och proportioner.
Onsdag 31 oktober
Sprang till jobbet eftersom vi hade avdelningsmöte och kom dit tio minuter försent. Det är alltid lika besvärande att komma sent till ett möte. Vi börjar bli rätt många nu så jag fick smyga mig runt rummet för att hitta en stol längs med väggen. Allting låter så mycket i små konferensrum där folk gör sitt bästa för att inte låta; jackan prasslar, det låter som sten mot sten när man drar ut stolen och det låter förvånansvärt mycket när man är lätt andfådd i ett vindstilla rum.
Men det var ett okej möte. Nu för tiden är vi så många att det känns som om det mesta löser sig på ren personalkraft.
Jag satt och väntade in räntebesked från Amerika, när det plingade till i nyhetssverige och en, under de senaste dagarna, rätt jagad dam beslutade sig för att sluta sitt jobb. Detta ledde till febril aktivitet och mycket telefonerande till statsvetare och motvilliga politiker. Själva händelsen gav kvällen ett litet tryck på gaspedalen och tiden flög iväg.
Jag åt fisk i matsalen och lyssnade på Spanarna på podradio. Vid hemgång beslöt jag mig för att promenera hem för första gången och fick sällskap i telefonen av Moa som var på väg hem i Göteborg. Det var trevligt att få pladdra lite. Väl hemma höll Sara på att somna, men jag hann framför grattis på födelsedagen och kränga på henne min present, bestående av ett gymkort på Friskis och Svettis.
Men det var ett okej möte. Nu för tiden är vi så många att det känns som om det mesta löser sig på ren personalkraft.
Jag satt och väntade in räntebesked från Amerika, när det plingade till i nyhetssverige och en, under de senaste dagarna, rätt jagad dam beslutade sig för att sluta sitt jobb. Detta ledde till febril aktivitet och mycket telefonerande till statsvetare och motvilliga politiker. Själva händelsen gav kvällen ett litet tryck på gaspedalen och tiden flög iväg.
Jag åt fisk i matsalen och lyssnade på Spanarna på podradio. Vid hemgång beslöt jag mig för att promenera hem för första gången och fick sällskap i telefonen av Moa som var på väg hem i Göteborg. Det var trevligt att få pladdra lite. Väl hemma höll Sara på att somna, men jag hann framför grattis på födelsedagen och kränga på henne min present, bestående av ett gymkort på Friskis och Svettis.
Tisdag 30 oktober
Idag var dagen då jag fick koll på alla datum och tider.
Den 19:e november ska vi ha konferens och den 19:e december blir jag jullovsledig. Sen fyller Sara år på torsdag och Lova kommer på fredag. Det finns dessutom inplanerad jobböl i november och ett eventuellt besök i december att fylla i kalendern med. Innan Göteborgsresan var jag lite blassé över alla planer eftersom de var i den sk framtiden. Nu är de bakom hörnet och det börjar bli dags att lägga upp loppet på något slugt sätt.
Så dagen ägnades åt att telefonera runt och skaffa sig översikt. I övrigt var jag mycket trött och lite grubblig. När jag kom hem fick Sara ta hand om den saken och vi ägnade lite tid åt att reda ut begreppen.
Den 19:e november ska vi ha konferens och den 19:e december blir jag jullovsledig. Sen fyller Sara år på torsdag och Lova kommer på fredag. Det finns dessutom inplanerad jobböl i november och ett eventuellt besök i december att fylla i kalendern med. Innan Göteborgsresan var jag lite blassé över alla planer eftersom de var i den sk framtiden. Nu är de bakom hörnet och det börjar bli dags att lägga upp loppet på något slugt sätt.
Så dagen ägnades åt att telefonera runt och skaffa sig översikt. I övrigt var jag mycket trött och lite grubblig. När jag kom hem fick Sara ta hand om den saken och vi ägnade lite tid åt att reda ut begreppen.
Måndag 29 oktober
Vaknade lite för tidigt, trots att jag var väldigt trött och gick till jobbet lite lagom vimsig. Mycket i skallen och lite allmänt överväldigad av Göteborgs-besöket. Fick en massa att göra, som vanligt första dagen på passet. Man är liksom i eller ur jobb-läget och det tar ett litet tag att ta sig tillbaka in i det.
Det var en massa blåljus-historier av varierande otäck grad, lite sport och en hel del papper att lägga ut. Fick pratat lite med mamma på telefon, vilket var bra eftersom jag blev tvungen att lägga på hastigt och lustigt dagen innan.
Ska försöka planera de närmaste dagarna. Lova kommer på besök i helgen, samtidigt som Sara fyller år och jag har helt tappat bort vad alla stockholmarna pysslar med. Får använda den där makalösa uppfinningen som gör att man kan kommunicera på håll, helt enkelt.
Det var en massa blåljus-historier av varierande otäck grad, lite sport och en hel del papper att lägga ut. Fick pratat lite med mamma på telefon, vilket var bra eftersom jag blev tvungen att lägga på hastigt och lustigt dagen innan.
Ska försöka planera de närmaste dagarna. Lova kommer på besök i helgen, samtidigt som Sara fyller år och jag har helt tappat bort vad alla stockholmarna pysslar med. Får använda den där makalösa uppfinningen som gör att man kan kommunicera på håll, helt enkelt.
Söndag 28 oktober
Jag har levt backpackerliv i Göteborg ett par dagar, vilket var mycket trevligt, även om jag inte riktigt kommer tillbaka till jobbveckan utvilad. Får gå tillbaka ett par dar i tiden:
Onsdag
Spelade rollspel i Skogås. Jag var inte helt fokuserad eftersom jag höll på att bjuda på min tågbiljett till Göteborg på Tradera samtidigt. 48 timmar innan avresa så kan man börja bjuda på dem och auktionen avslutas sex timmar innan, vilket gör den första tiden lätt poänglös. Det spelar ju bara roll hur man bjuder precis i slutsekunderna ändå. Men, Tradera hade varit med om detta förr och hade en maxbudsfunktion. Jag fick min biljett för 380 spänn vilket var bra pris för sträckan och hur i tid jag var.
Torsdag
Åkte tåg, somnade och vaknade upp i Göteborg. Det är en väldigt speciell känsla att gå ut från Centralstationen i den strida strömmen av andra resenärer mot Drottningtorget, höra spårvagnsljuden, göteborgskan och se folk igen. Hemkärt. Jag åkte till Café Talang och fick åtminstone tjenixat på flera av lajvarna. En hel hög följde med till Haket efteråt, eftersom Raoul och Gill skulle ha synthkväll. Var lite orolig var jag skulle ha mina grejer; det var ingen garderob och det är lite nervöst att kuska runt med alla sina saker i samma ryggsäck, men som tur var skapade lajvargänget en behändig väsk- och jackhög som jag gömde min längst ner i. Efter lite dividerande så slutade det med att jag följde med Carro hem och sov första natten.
Fredag
Fick frukost hos Carro och tog mig sedan in till stan för att köpa födelsedagspresenter till henne. Där mötte Per upp och vi fick en liten pratstund under shoppingrundan. Jag köpte vinterstövlar också. Det är fascinerande att jag bara kan handla saker i Göteborg. Stockholm är för oöverskådligt. Här vet jag var allt finns och min valmöjligheter. Nu var det kanske inte så slugt att lassa på sig en stor skokartong mitt i allt övrigt stök, men vi placerade alla inköpen, min ryggsäck och alkoholen till festen på Roynes kontor eftersom han arbetar mycket fördelaktigt precis på Brunnsparken.
Efter pizzaätning i Kortedala så gick vi hem till Magda och spelade brädspel, sjöng något slags karaeoke-tävlingsspel och festade. Jag kom att inse att jag ska hålla mig till de blyertsbaserade estetiska konsterna, men hade väldigt skoj. Till sist åkte jag och Royne till Brunnsparken och hämtade hela lasset med saker och fortsatte hem till Halvtumsgatan i en taxi.
Lördag
Kom något försent iväg till Carros födelsedagskalas. Vi var inbjudna på förmiddag som bestod i smörgåstårta och presentutdelning. Födelsedagstösen fick av oss Midori, Baileys med AfterEight-smak, shotglas, vinglas och biocheckar, och Per skickade med en egen present och en kärvänlig gliring om ålder. Därefter började det droppa in folk i en strid ström och det blev ett riktigt dunderkalas. Dans, fantastisk villervalla och annat som hör till sådana högtidliga tillfällen.
Söndag
Inte fullt lika alert, inte alls faktiskt. Men som tur var så fick vi ju en extra timme av staten. Jag och Royne kollade på "Children of Men", som var en väldigt vacker film, och "Oh Brother Where Art Thou", som vi redan visste var god underhållning. Sen när jag hoppades på att ingen skulle se mig på tåget hem till Stockholm, för jag kände mig lite sunkig, så stötte jag på en av mina arbetskompisar på DN i samma vagn. Vi gick och fikade i cafévagnen, men därefter så proklamerade jag en önskan om att sova och gick och gjorde just detta.
Väl hemma så möttes vi av en bataljon poliser som kom marscherande genom tunnlarna under Centralen. Jag antog att det var en effekt av att fotbollsallsvenskan tog slut i dag. IFK Göteborg vann och de huvudstadsbaserade anhängarna kom nog med det tåget. Så jag gjorde mig liten och tänkte ändra kurs från polispatrullen, men då trampar jag igenom en liten golvbrunn som hoppar upp och skramlar så att alla tittar dit med ett ryck. En av poliserna skrider då resolut fram och rättar till den med stöveln, medan jag ursäktar mig, fast jag inte känner mig särskilt felande i sammnhanget. Golvhål ska ju inte gärna tappa locket i en pendelgång.
Nu har jag fått duscha, surfat ikapp och ätit mumsiga rester från Sara och Håvards helg här. Det var allt som allt en mycket lyckad hemresa.
Onsdag
Spelade rollspel i Skogås. Jag var inte helt fokuserad eftersom jag höll på att bjuda på min tågbiljett till Göteborg på Tradera samtidigt. 48 timmar innan avresa så kan man börja bjuda på dem och auktionen avslutas sex timmar innan, vilket gör den första tiden lätt poänglös. Det spelar ju bara roll hur man bjuder precis i slutsekunderna ändå. Men, Tradera hade varit med om detta förr och hade en maxbudsfunktion. Jag fick min biljett för 380 spänn vilket var bra pris för sträckan och hur i tid jag var.
Torsdag
Åkte tåg, somnade och vaknade upp i Göteborg. Det är en väldigt speciell känsla att gå ut från Centralstationen i den strida strömmen av andra resenärer mot Drottningtorget, höra spårvagnsljuden, göteborgskan och se folk igen. Hemkärt. Jag åkte till Café Talang och fick åtminstone tjenixat på flera av lajvarna. En hel hög följde med till Haket efteråt, eftersom Raoul och Gill skulle ha synthkväll. Var lite orolig var jag skulle ha mina grejer; det var ingen garderob och det är lite nervöst att kuska runt med alla sina saker i samma ryggsäck, men som tur var skapade lajvargänget en behändig väsk- och jackhög som jag gömde min längst ner i. Efter lite dividerande så slutade det med att jag följde med Carro hem och sov första natten.
Fredag
Fick frukost hos Carro och tog mig sedan in till stan för att köpa födelsedagspresenter till henne. Där mötte Per upp och vi fick en liten pratstund under shoppingrundan. Jag köpte vinterstövlar också. Det är fascinerande att jag bara kan handla saker i Göteborg. Stockholm är för oöverskådligt. Här vet jag var allt finns och min valmöjligheter. Nu var det kanske inte så slugt att lassa på sig en stor skokartong mitt i allt övrigt stök, men vi placerade alla inköpen, min ryggsäck och alkoholen till festen på Roynes kontor eftersom han arbetar mycket fördelaktigt precis på Brunnsparken.
Efter pizzaätning i Kortedala så gick vi hem till Magda och spelade brädspel, sjöng något slags karaeoke-tävlingsspel och festade. Jag kom att inse att jag ska hålla mig till de blyertsbaserade estetiska konsterna, men hade väldigt skoj. Till sist åkte jag och Royne till Brunnsparken och hämtade hela lasset med saker och fortsatte hem till Halvtumsgatan i en taxi.
Lördag
Kom något försent iväg till Carros födelsedagskalas. Vi var inbjudna på förmiddag som bestod i smörgåstårta och presentutdelning. Födelsedagstösen fick av oss Midori, Baileys med AfterEight-smak, shotglas, vinglas och biocheckar, och Per skickade med en egen present och en kärvänlig gliring om ålder. Därefter började det droppa in folk i en strid ström och det blev ett riktigt dunderkalas. Dans, fantastisk villervalla och annat som hör till sådana högtidliga tillfällen.
Söndag
Inte fullt lika alert, inte alls faktiskt. Men som tur var så fick vi ju en extra timme av staten. Jag och Royne kollade på "Children of Men", som var en väldigt vacker film, och "Oh Brother Where Art Thou", som vi redan visste var god underhållning. Sen när jag hoppades på att ingen skulle se mig på tåget hem till Stockholm, för jag kände mig lite sunkig, så stötte jag på en av mina arbetskompisar på DN i samma vagn. Vi gick och fikade i cafévagnen, men därefter så proklamerade jag en önskan om att sova och gick och gjorde just detta.
Väl hemma så möttes vi av en bataljon poliser som kom marscherande genom tunnlarna under Centralen. Jag antog att det var en effekt av att fotbollsallsvenskan tog slut i dag. IFK Göteborg vann och de huvudstadsbaserade anhängarna kom nog med det tåget. Så jag gjorde mig liten och tänkte ändra kurs från polispatrullen, men då trampar jag igenom en liten golvbrunn som hoppar upp och skramlar så att alla tittar dit med ett ryck. En av poliserna skrider då resolut fram och rättar till den med stöveln, medan jag ursäktar mig, fast jag inte känner mig särskilt felande i sammnhanget. Golvhål ska ju inte gärna tappa locket i en pendelgång.
Nu har jag fått duscha, surfat ikapp och ätit mumsiga rester från Sara och Håvards helg här. Det var allt som allt en mycket lyckad hemresa.
Tisdag 23 oktober
Sista dagen på passet; riktig fredagskänsla. Det brann i Kalifornien, vilket gav mig den märkliga arbetsuppgiften att sitta och samla ihop bilder med eldmotiv. Det är lite pyromanskt, men just nyhetsbilder av eld blir alltid väldigt vackra. Det är nåt med USA och naturkatastrofer; det blir alltid så bombastiskt i sina proportioner. Federala myndigheter dyker upp, presidenter ska uttala sig och folk måste övernatta i enorma fotbollsarenor.
Jag fick pröva raggmunkar i matsalen och det var inte någon höjdare. Potatispannkakor utan någon vidare smak och mycket flôt. Usch.
Sara däremot är fast besluten att behålla sitt dagliga inslag av "jag är vad jag äter!" (min syster Saras matintag varje dag):
Söndag
Frukost: En dubbelmacka, Proviva Mango och en banan
Lunch: Couscous-sallad, köttbullar och mos
Lunch 2: Köttfärsgratäng med råris och sallad
Middag: Två köttbitar, tomater i ugnen, pasta och broccolli
Måndag
Frukost: En macka och en kopp välling
Lunch: Spaghetti och köttfärssås
Middag: Varma mackor
Glass och chokladsås
Tisdag
Frukost: Äggröra, skinka och en kopp kaffe
Mellanmål: En smörgås
Lunch: Spaghetti och köttfärsås
Jag fick pröva raggmunkar i matsalen och det var inte någon höjdare. Potatispannkakor utan någon vidare smak och mycket flôt. Usch.
Sara däremot är fast besluten att behålla sitt dagliga inslag av "jag är vad jag äter!" (min syster Saras matintag varje dag):
Söndag
Frukost: En dubbelmacka, Proviva Mango och en banan
Lunch: Couscous-sallad, köttbullar och mos
Lunch 2: Köttfärsgratäng med råris och sallad
Middag: Två köttbitar, tomater i ugnen, pasta och broccolli
Måndag
Frukost: En macka och en kopp välling
Lunch: Spaghetti och köttfärssås
Middag: Varma mackor
Glass och chokladsås
Tisdag
Frukost: Äggröra, skinka och en kopp kaffe
Mellanmål: En smörgås
Lunch: Spaghetti och köttfärsås
Söndag 21 oktober
Oj, vad man blir slarvig med skrivandet när jobbet kommer igång. På fredagen hände just ingenting på jobbet, men jag var trött ändå. Helt opåkallat eftersom jag sovit bra.
Jag hade en lustig taxichaufför hem dock. Han kom körande lite försiktigt längs vägen, med bara ett fungerande ljus, stannade vilset på fel ställe och en irriterad omkörare tutade åt honom. Detta kombinerat med en ganska räddhågsen uppsyn och ett försiktigt erkännande att han inte kört tidningsfolk innan gjorde att jag tyckte lite synd om honom. Sen körde han ut mot trafiken (!) i en av korsningarna och körde mot rött när han skulle ta sig tillbaka till rätt plats på vägbanan. Tyckte lite synd om stackarn, för det blev liksom lite för mycket för honom.
Lördagen var dock en riktigt fantastisk dag att jobba på. Det var kombinationen av händelsenyheter, riktigt bra pappersgrejer och en massa fotboll som gjorde min dag. Dessutom hade vi lyckats synka de långa featureartiklarna med pågående händelser; bland annat hade Fight Club-wannabes från AIK och IFK Göteborg en tjuv- och polisjakt genom Stockholms län och till detta visade det sig att Sporten gjort ett reportage om en avhoppad AIK-huligan som berättade inifrån.
Klart upprymd begav jag mig efter jobbet till Björn och Malins utflyttningsfest i Vårberg. Det gäller att passa på när man kan få lite socialt liv in emellanåt. Emma, Kalle och jag var kvar till sist så vi delade taxi till olika destinationer in mot stan.
Söndagen blev då något tufsig, men det märkliga var att jag inte var så trött, dock enormt hungrig. Jag gick och åt för tidigt och sen blev jag tvungen att gå och handla mer mat vid niotiden.
De stora grejerna för dagen var valet i Polen, Formel 1-dramat och så den underliga situationen som uppstått i Kurdistan. Rebellfolket bor i bergen i norra Irak och gör räder in i Turkiet. Detta slutade senaste gången blodigt och Turkiet vill som hämnd gå in med marktrupper i Irak, men där är redan USA. Tidigare i veckan kallade Turkiet hem sin ambassadör från Washington för konsultation, när USA tänkt erkänna ett gammalt folkmord på armenier för länge sen. Rörigt det här med ordalydelse och nationalstater.
Jag hade en lustig taxichaufför hem dock. Han kom körande lite försiktigt längs vägen, med bara ett fungerande ljus, stannade vilset på fel ställe och en irriterad omkörare tutade åt honom. Detta kombinerat med en ganska räddhågsen uppsyn och ett försiktigt erkännande att han inte kört tidningsfolk innan gjorde att jag tyckte lite synd om honom. Sen körde han ut mot trafiken (!) i en av korsningarna och körde mot rött när han skulle ta sig tillbaka till rätt plats på vägbanan. Tyckte lite synd om stackarn, för det blev liksom lite för mycket för honom.
Lördagen var dock en riktigt fantastisk dag att jobba på. Det var kombinationen av händelsenyheter, riktigt bra pappersgrejer och en massa fotboll som gjorde min dag. Dessutom hade vi lyckats synka de långa featureartiklarna med pågående händelser; bland annat hade Fight Club-wannabes från AIK och IFK Göteborg en tjuv- och polisjakt genom Stockholms län och till detta visade det sig att Sporten gjort ett reportage om en avhoppad AIK-huligan som berättade inifrån.
Klart upprymd begav jag mig efter jobbet till Björn och Malins utflyttningsfest i Vårberg. Det gäller att passa på när man kan få lite socialt liv in emellanåt. Emma, Kalle och jag var kvar till sist så vi delade taxi till olika destinationer in mot stan.
Söndagen blev då något tufsig, men det märkliga var att jag inte var så trött, dock enormt hungrig. Jag gick och åt för tidigt och sen blev jag tvungen att gå och handla mer mat vid niotiden.
De stora grejerna för dagen var valet i Polen, Formel 1-dramat och så den underliga situationen som uppstått i Kurdistan. Rebellfolket bor i bergen i norra Irak och gör räder in i Turkiet. Detta slutade senaste gången blodigt och Turkiet vill som hämnd gå in med marktrupper i Irak, men där är redan USA. Tidigare i veckan kallade Turkiet hem sin ambassadör från Washington för konsultation, när USA tänkt erkänna ett gammalt folkmord på armenier för länge sen. Rörigt det här med ordalydelse och nationalstater.
Torsdag 18 oktober
Ännu en välbalanserad ledighet till ända. Jag hade folk över på onsdagen och det var väldigt skoj. Björn kom tidigt, efter jobbet som ligger alldeles i närheten, och vi gick och handlade, fikade och pratade moralfilosofi. Det är lite svårt när man har så udda lediga dagar, men folk kunde och stannade länge. Tänkte att det var lika bra eftersom det dröjer så tills nästa gång. Dagen därpå var det inte fullt lika piggt, men Tobias kom över och plockade med mig till spelsessionen i Skogås, vilket var bra, för det fick fart på städandet och mig.
Vi plockade upp Tomas på T-centralen och köpte mat vilket blev pastasås och fetaost. Sara har inte lämnat någon "jag är vad jag äter!" så jag puttar in lite av mitt, som inte är fullt lika spännande. Sen hade vi en alldeles utmärkt kväll och kom med alla våra pendeltåg och tunnelbanor hem.
Vi plockade upp Tomas på T-centralen och köpte mat vilket blev pastasås och fetaost. Sara har inte lämnat någon "jag är vad jag äter!" så jag puttar in lite av mitt, som inte är fullt lika spännande. Sen hade vi en alldeles utmärkt kväll och kom med alla våra pendeltåg och tunnelbanor hem.
Tisdag 16 oktober
På söndagen var sista natten på skiftet. Det stora för kvällen var att två älgjägare blev anfallna av en björn. Genast började det rasa in brev och blogginlägg från de båda sidorna i kriget om att skjuta vilda djur. I övrigt gick det ganska stillsamt.
Måndagen spenderades i gemytligt spelsällskap i Skogås. Det finns få saker som jag är så förvånad över får mig på gott humör, som en bra rollspelssession. Vi fick återigen skjuts hem med Jocke och jag hade lägenheten för mig själv eftersom Sara var iväg på ett av sina 24-timmarspass. Det hjälpte dock inte att somna. Min kurs i bildrätt startade klockan nio dagen därpå.
Efter en-två timmars sömn väcktes jag av alarmet och ställde slugt om det en halvtimme, men av någon anledning så gick det inte som planerat. Jag vaknade med ett ryck kvart i nio. Det var bara att slänga på sig kläderna och springa ut genom dörren.
Väl framme vid jobbet så var själva utbildningslokalen i en annan del, en okänd del, av huset. Jag sprang in på en avdelning som jag aldrig sett förut, och det var lite som att trilla ner i kaninhålet. Det sitter en hel våning med människor som sysslar med annonsförsäljning mitt emot oss. Som ett parallelluniversum. Jag kom en kvart försent, ursäktade mig och kom på plats. Så väldigt likt ens gamla skolrelaterade mardrömmar när man springer, försen till ett prov, och inte hittar salen.
Själva kursen var helt okej. Bildrätt är nämligen ett ämne som är både snärjigt och inte helt självklart. Jag fick svar på en massa frågor och fick veta att en skärmdump som jag publicerade för ett halvår sen bröt mot ett antal svenska lagar och internationella överenskommelser. Dock var alla på kursen i samma sits och det var rätt skönt.
Det var märkligt att vara i huset på dagtid. Det är ljust och stimmigt, kanske tjugo gånger så mycket folk. Matsalen är som tagen ur en high school-film, högljudd, överbefolkad och kaotisk. Jag hann träffa fler personer ur organisation nu än på hela tiden sen jag kom tillbaka från semestern. Det var ett litet sällsynt ögonblick då vi fyra redaktörer som befolkar natt och dag på sajten var samlade. Det har mig veterligen aldrig hänt och vi kom överens om att få till ett litet strategimöte.
Saras "jag är vad jag äter!" (min syster Saras matintag dag för dag):
Tisdag
Frukost: Jordgubbssmoothie
Frukost nr 2: Dubbelmacka med kyckling och sallad, en knäckemacka med ost och smör och en kopp kaffe
Kaffe och kakor
Lunch: Kotlettgratäng och potatis
Två riskakor
Middag: En fryscapricciosa
Bilar
Måndag
Frukost: En hel grapefrukt, ett ägg, en GI-macka
En kopp kaffe
Lunch: En kräftstjärtssallad
En mandarin
Middag: Fullkornspasta, köttbullar och tomatsås Grov macka med ost, skinka och tomat
Kvällsmat: Broccollisoppa
Söndag
Frukost: En halv grapefrukt, ett ägg, en ost- och skinkmacka och en kopp kaffe
Lunch: Spenatsoppa och ett ägg
Middag: Ugnsstekt potatis och morötter med fläskkotlettgaträng (krossad tomat, vitlök, lök, bacon, oliver, champinjoner, ost och bönor)
Måndagen spenderades i gemytligt spelsällskap i Skogås. Det finns få saker som jag är så förvånad över får mig på gott humör, som en bra rollspelssession. Vi fick återigen skjuts hem med Jocke och jag hade lägenheten för mig själv eftersom Sara var iväg på ett av sina 24-timmarspass. Det hjälpte dock inte att somna. Min kurs i bildrätt startade klockan nio dagen därpå.
Efter en-två timmars sömn väcktes jag av alarmet och ställde slugt om det en halvtimme, men av någon anledning så gick det inte som planerat. Jag vaknade med ett ryck kvart i nio. Det var bara att slänga på sig kläderna och springa ut genom dörren.
Väl framme vid jobbet så var själva utbildningslokalen i en annan del, en okänd del, av huset. Jag sprang in på en avdelning som jag aldrig sett förut, och det var lite som att trilla ner i kaninhålet. Det sitter en hel våning med människor som sysslar med annonsförsäljning mitt emot oss. Som ett parallelluniversum. Jag kom en kvart försent, ursäktade mig och kom på plats. Så väldigt likt ens gamla skolrelaterade mardrömmar när man springer, försen till ett prov, och inte hittar salen.
Själva kursen var helt okej. Bildrätt är nämligen ett ämne som är både snärjigt och inte helt självklart. Jag fick svar på en massa frågor och fick veta att en skärmdump som jag publicerade för ett halvår sen bröt mot ett antal svenska lagar och internationella överenskommelser. Dock var alla på kursen i samma sits och det var rätt skönt.
Det var märkligt att vara i huset på dagtid. Det är ljust och stimmigt, kanske tjugo gånger så mycket folk. Matsalen är som tagen ur en high school-film, högljudd, överbefolkad och kaotisk. Jag hann träffa fler personer ur organisation nu än på hela tiden sen jag kom tillbaka från semestern. Det var ett litet sällsynt ögonblick då vi fyra redaktörer som befolkar natt och dag på sajten var samlade. Det har mig veterligen aldrig hänt och vi kom överens om att få till ett litet strategimöte.
Saras "jag är vad jag äter!" (min syster Saras matintag dag för dag):
Tisdag
Frukost: Jordgubbssmoothie
Frukost nr 2: Dubbelmacka med kyckling och sallad, en knäckemacka med ost och smör och en kopp kaffe
Kaffe och kakor
Lunch: Kotlettgratäng och potatis
Två riskakor
Middag: En fryscapricciosa
Bilar
Måndag
Frukost: En hel grapefrukt, ett ägg, en GI-macka
En kopp kaffe
Lunch: En kräftstjärtssallad
En mandarin
Middag: Fullkornspasta, köttbullar och tomatsås Grov macka med ost, skinka och tomat
Kvällsmat: Broccollisoppa
Söndag
Frukost: En halv grapefrukt, ett ägg, en ost- och skinkmacka och en kopp kaffe
Lunch: Spenatsoppa och ett ägg
Middag: Ugnsstekt potatis och morötter med fläskkotlettgaträng (krossad tomat, vitlök, lök, bacon, oliver, champinjoner, ost och bönor)
Lördag 13 oktober
Uschliga dag. Jag var trött och oengagerad hela dagen på jobbet och när jag sen skulle hitta syster och vännerna på stan så hade de landat på MacDonalds med avsikt att bege sig hemåt. Det är surt att jobba när det kolliderar med socialt umgänge.
Det enda skojiga var att Sverige slog Liechtenstein i fotboll, men det var ju högst väntat. Expressen körde dock på med krigsformat på rubrikerna. Jag undrar hur deras sida kommer att se ut när Sverige väl går vidare eller om de skulle ta medalj. Om man skjuter mygg med älgstudsare, vad ska man då använda när det kommer elefanter, som det heter.
Jag har fått input från en läsare som tror att det är min matlista som är det stående inslaget varje dag, så jag har beslutat mig för att lägga till en disclaimer. Personligen har jag nämligen inget trängande behov av att föreviga min ämnesomsättning.
Saras "jag är vad jag äter!" (min syster Saras matintag under en dag):
Frukost: En halv grapefrukt, ett ägg, en macka med ost, skinka, groddar och tomat
En kopp kaffe
En banan
Lunch: Nudlar, köttfärssås, brieost och groddar
Två glas vin och en päronsplit
Kvällsmat: MacChicken med sidesallad
Det enda skojiga var att Sverige slog Liechtenstein i fotboll, men det var ju högst väntat. Expressen körde dock på med krigsformat på rubrikerna. Jag undrar hur deras sida kommer att se ut när Sverige väl går vidare eller om de skulle ta medalj. Om man skjuter mygg med älgstudsare, vad ska man då använda när det kommer elefanter, som det heter.
Jag har fått input från en läsare som tror att det är min matlista som är det stående inslaget varje dag, så jag har beslutat mig för att lägga till en disclaimer. Personligen har jag nämligen inget trängande behov av att föreviga min ämnesomsättning.
Saras "jag är vad jag äter!" (min syster Saras matintag under en dag):
Frukost: En halv grapefrukt, ett ägg, en macka med ost, skinka, groddar och tomat
En kopp kaffe
En banan
Lunch: Nudlar, köttfärssås, brieost och groddar
Två glas vin och en päronsplit
Kvällsmat: MacChicken med sidesallad
Fredag 12 oktober
I Stockholm samlades tiotusen i Kungsträdgården idag för en manifestation. Det gav i rent praktisk bemärkelse mig en massa att göra. Bra med folkopinion, men det kändes som en milt mediakonstruerad händelse. Det förringar på inte sätt själva saken dock.
Mitt i alltihopa ringde det på min telefon och personen i andra ändan av luren sa "Hej Åsa, jag heter Tomas Ledin", vilket fick mig att fnissa till. Det var verkligen Tomas Ledin, som ville prata mer med reportern som intervjuat honom på manifestationen och jag fnissade inte för att jag inte trodde på honom, utan snarare för att det var en så bisarr situation.
Vidare hade jag hela kvällen ont i handen på ett oroande sätt. Nånstans på handryggen ömmar det och när man har ett skrivande jobb så blir det ett klart irritationsmoment.
I matsalen valde jag bort lax till förmån för den stående rätten som finns i form av köttbullar i gräddsås. De har en tysk kock som verkligen gör den här punkten på matsedeln till en stor upplevelse när det är han som tillverkar den (Sara har avslöjat att hemligheten ligger i såsen), men köttbullarna är uschliga. Jag är lite kinkig på konsistens och när det inte bara är sporadiska broskbitar, utan även saker som knakar på ett tvivelaktigt sätt, så blir det svårt.
När jag kom hem hade Sara tvättat all min smutstvätt, vilket jag var mycket tacksam över. Hon gick och la sig ganska tidigt och nu har jag ägnat slutet av min kväll åt en ganska känslosam brevväxling.
Idag har Sara ätit följande:
Frukost: Tomat, groddar, äggröra, skinka och brieost
Lunch: Grönsakssoppa och varma mackor
En banan
Två riskakor
Middag: Spaghetti med kycklingröra (vitlök, purjolök, groddar, kyckling och creme fraiche)
Mitt i alltihopa ringde det på min telefon och personen i andra ändan av luren sa "Hej Åsa, jag heter Tomas Ledin", vilket fick mig att fnissa till. Det var verkligen Tomas Ledin, som ville prata mer med reportern som intervjuat honom på manifestationen och jag fnissade inte för att jag inte trodde på honom, utan snarare för att det var en så bisarr situation.
Vidare hade jag hela kvällen ont i handen på ett oroande sätt. Nånstans på handryggen ömmar det och när man har ett skrivande jobb så blir det ett klart irritationsmoment.
I matsalen valde jag bort lax till förmån för den stående rätten som finns i form av köttbullar i gräddsås. De har en tysk kock som verkligen gör den här punkten på matsedeln till en stor upplevelse när det är han som tillverkar den (Sara har avslöjat att hemligheten ligger i såsen), men köttbullarna är uschliga. Jag är lite kinkig på konsistens och när det inte bara är sporadiska broskbitar, utan även saker som knakar på ett tvivelaktigt sätt, så blir det svårt.
När jag kom hem hade Sara tvättat all min smutstvätt, vilket jag var mycket tacksam över. Hon gick och la sig ganska tidigt och nu har jag ägnat slutet av min kväll åt en ganska känslosam brevväxling.
Idag har Sara ätit följande:
Frukost: Tomat, groddar, äggröra, skinka och brieost
Lunch: Grönsakssoppa och varma mackor
En banan
Två riskakor
Middag: Spaghetti med kycklingröra (vitlök, purjolök, groddar, kyckling och creme fraiche)
Torsdag 11 oktober
En liten äldre tant vann Nobelpriset i litteratur idag. Hon tog det hela med ro och det var en massa ganska underhållande intervjumoment att lägga ut. "Det är inget att hetsa upp sig över", sa hon till de klart upphetsade reportrarna som trängdes utanför hennes lilla farstutrapp. Vår egen reporter trodde att han skulle gå och se på golf idag, men si det blev det inget med. Han fick hasta iväg och trängas med de andra. Till honom sa hon att hon minsann inte skulle fira med champagne. "Jag dricker ju gin."
Det var fullt upp och jag kände mig lite som när jag sitter och spelar dataspel. In med den klossen där, skaffa mig en ny sån, lägga pussel. Det gick bra och jag kände mig nöjd på slutet av dagen.
Väl hemma käkade jag Saras köttfärssås och tittade på Bend it like Beckham, en fotbollsfilm om unga tjejer. Sara har skaffat sig en bättre dygnsrytm än jag och gick och la sig tidigare. Det är lite lurigt att sova i samma rum, fast ha olika tider som man vill sova på. Det ska ju tillstås att det är min som är avvikande, även för det schemat jag har, men jag behöver minst tre timmar innan jag kan gå och lägga mig efter jobbet. Tänk hur det skulle vara för en som går 9-5-jobb att behöva gå och lägga sig klockan sex-sju.
Hon lämnade i alla fall Saras "jag är vad jag äter!";
Frukost: Morotsjuice, macka och nötter
Grönsakssoppa (kålrot, morot, potatis, palsternacka, broccolli, svamp och korv)
Vindruvor
Lunch: Spaghetti och köttfärssås
Middag: Spaghetti och köttfärssås, och ett glas Proviva Päron och Kiwi
Godis
Det var fullt upp och jag kände mig lite som när jag sitter och spelar dataspel. In med den klossen där, skaffa mig en ny sån, lägga pussel. Det gick bra och jag kände mig nöjd på slutet av dagen.
Väl hemma käkade jag Saras köttfärssås och tittade på Bend it like Beckham, en fotbollsfilm om unga tjejer. Sara har skaffat sig en bättre dygnsrytm än jag och gick och la sig tidigare. Det är lite lurigt att sova i samma rum, fast ha olika tider som man vill sova på. Det ska ju tillstås att det är min som är avvikande, även för det schemat jag har, men jag behöver minst tre timmar innan jag kan gå och lägga mig efter jobbet. Tänk hur det skulle vara för en som går 9-5-jobb att behöva gå och lägga sig klockan sex-sju.
Hon lämnade i alla fall Saras "jag är vad jag äter!";
Frukost: Morotsjuice, macka och nötter
Grönsakssoppa (kålrot, morot, potatis, palsternacka, broccolli, svamp och korv)
Vindruvor
Lunch: Spaghetti och köttfärssås
Middag: Spaghetti och köttfärssås, och ett glas Proviva Päron och Kiwi
Godis
Onsdag 10 oktober
Idag var det ett till skottdrama på en amerikansk high school. Detta tog upp ganska mycket av tiden. Är en sån övertragisk händelse att man blir helt matt. Varför tar de inte hand om sina barn? En 14-åring går genom skolan och skjuter folk tills han slutligen skjuter sig själv.
I övrigt så gick tiden ganska fort. Hade mycket att göra och var lite så där mittemellan trött, så att man gör allting på automatväxeln. Jag fick surfa Facebook för jobbets räkning, eftersom det även i Sverige varit barn som slår ihjäl barn och någon startat upprop på Facebook. Redigeraren tittade över axeln och frågade om jag inte kunde skicka länken. Jag sa att det inte gick, att man måste ha ett konto, men att han kanske skulle skaffa sig ett. Han såg lite besvärad ut.
Det har plötsligen blivit bitande kallt i Stockholm. Jag är inte riktigt redo för den här perioden av hösten, när det ska slå om och vara statisk elektricitet, iskyla och knastertorrt i luften. Det hade varit trevligt med bara lite mer värme. Men jag har insett att om man vill ha någonting gjort så får man göra det själv. Det är bara att åka till varmare trakter. En av cheferna på pappret tipsade om att göra en resa i november och en i februari, för då känns vintern som att den är snabbt överstökad. Jag har nu inte riktigt resurserna för detta, men jag ska ta grundtanken med mig i mitt planerande inför de kallare månaderna.
Sara skickade med även gårdagens "jag är vad jag äter!" så vi har ännu att missa en måltid sen starten i september.
Tisdag
Frukost: Två mackor och ett ägg
Lunch: Tjockpannkaka med purjolök, svamp och bacon. Sallad med isbergssallad, äpple, rödlök och kiwi
En banan
Ett äpple
Middag: Nudlar, cocktailkorv och bearnaisesås
Onsdag
Frukost: Allbran och mjölk, två ostmackor och en kopp kaffe
Lunch: Grönsakssoppa (kålrot, morot, potatis, palsternacka, broccolli, svamp och korv)
Middag: Färsk pasta med cocktailkorv
I övrigt så gick tiden ganska fort. Hade mycket att göra och var lite så där mittemellan trött, så att man gör allting på automatväxeln. Jag fick surfa Facebook för jobbets räkning, eftersom det även i Sverige varit barn som slår ihjäl barn och någon startat upprop på Facebook. Redigeraren tittade över axeln och frågade om jag inte kunde skicka länken. Jag sa att det inte gick, att man måste ha ett konto, men att han kanske skulle skaffa sig ett. Han såg lite besvärad ut.
Det har plötsligen blivit bitande kallt i Stockholm. Jag är inte riktigt redo för den här perioden av hösten, när det ska slå om och vara statisk elektricitet, iskyla och knastertorrt i luften. Det hade varit trevligt med bara lite mer värme. Men jag har insett att om man vill ha någonting gjort så får man göra det själv. Det är bara att åka till varmare trakter. En av cheferna på pappret tipsade om att göra en resa i november och en i februari, för då känns vintern som att den är snabbt överstökad. Jag har nu inte riktigt resurserna för detta, men jag ska ta grundtanken med mig i mitt planerande inför de kallare månaderna.
Sara skickade med även gårdagens "jag är vad jag äter!" så vi har ännu att missa en måltid sen starten i september.
Tisdag
Frukost: Två mackor och ett ägg
Lunch: Tjockpannkaka med purjolök, svamp och bacon. Sallad med isbergssallad, äpple, rödlök och kiwi
En banan
Ett äpple
Middag: Nudlar, cocktailkorv och bearnaisesås
Onsdag
Frukost: Allbran och mjölk, två ostmackor och en kopp kaffe
Lunch: Grönsakssoppa (kålrot, morot, potatis, palsternacka, broccolli, svamp och korv)
Middag: Färsk pasta med cocktailkorv
Tisdag 9 oktober
Spenderade morgonen med att bråka om autogiro och räkningar på telefon med en ComHem-kille. Han ringde upp efter första samtalet och hade kollat upp allt. Det visade sig att deras autogiro inte kickar igång med detsamma, men att det nu ska fungera.
På vägen ut till Skogås och spelkväll hos Tobias så tog jag med mig en Dagens Nyheter och läste för första gången på riktigt länge papperstidningen. Det tar en jäkla tid, men man får koll på en massa bra saker i inledningsdelen, med Ledare och DN Debatt. På journalisthögskolan hävdade nån lärare att det tar två timmar att läsa hela DN, vilket kändes som en rimlig uppskattning. Jag hann knappt börja på sidan-8-nyheten när tåget var framme.
Väl där spenderade vi en intressant kväll med att smida planer, högkvalitativt drama och på-håret-räddningar. Fick till och med skjuts hem av Jocke som var snäll nog att köra alla in till stan, fast han skulle upp i ottan imorgon. Väl hemma hade Sara lyckats somna, så vi får tyvärr inte veta vad hon ätit idag. Hon ska nämligen också upp plågsamt tidigt imorgon för ett inhopp på boendet i Sollentuna.
På vägen ut till Skogås och spelkväll hos Tobias så tog jag med mig en Dagens Nyheter och läste för första gången på riktigt länge papperstidningen. Det tar en jäkla tid, men man får koll på en massa bra saker i inledningsdelen, med Ledare och DN Debatt. På journalisthögskolan hävdade nån lärare att det tar två timmar att läsa hela DN, vilket kändes som en rimlig uppskattning. Jag hann knappt börja på sidan-8-nyheten när tåget var framme.
Väl där spenderade vi en intressant kväll med att smida planer, högkvalitativt drama och på-håret-räddningar. Fick till och med skjuts hem av Jocke som var snäll nog att köra alla in till stan, fast han skulle upp i ottan imorgon. Väl hemma hade Sara lyckats somna, så vi får tyvärr inte veta vad hon ätit idag. Hon ska nämligen också upp plågsamt tidigt imorgon för ett inhopp på boendet i Sollentuna.
Måndag 8 oktober
Väl utsövd tog jag mig till Sergels torg för att möta mamma. Hon tyckte att det var jobbigt att stå och vänta och gick vist in i en klädbutik istället. Vi shoppade kläder åt mor och billiga smycken åt mig i några timmar. Detta tog klart musten ur båda, men som tur var hade Sara, likt en tevekock, förberett mat hemmavid. Så vi kom hem till dukat bord, med god middag och godisefterrätt. Vi satt och pratade en stund, och sen ville mamma tillbaka till konferenshotellet i Sickla eftersom själv kursen fortsatte även imorgon. De hade pratat sekretess och andra kuratorgrejer, verkade ha varit en bra kurs.
Saras "jag är vad jag äter!":
Frukost: Äggröra med skinka
En Gainomax
Lunch: Nudlar och cocktailkorv
Middag: Fläskfilé med ugnsstekt potatis och morot, med bearnaisesås och sallad
Glass med hallonsås och tuttifruttikulor
Saras "jag är vad jag äter!":
Frukost: Äggröra med skinka
En Gainomax
Lunch: Nudlar och cocktailkorv
Middag: Fläskfilé med ugnsstekt potatis och morot, med bearnaisesås och sallad
Glass med hallonsås och tuttifruttikulor
Söndag 7 oktober
Jag fick snooza ganska mycket och när jag väl gick upp så blev det smörgåstillverkning. Mamma och pappa hade varit på stan och blivit hungriga, så det blev mackor och fika och mamma fick vila på sängen medan jag och pappa pysslade med allt som skulle sättas upp på väggarna och skruvas ihop. Väggarna här ger ifrån sig ett rött damm så det ser rätt makabert ut när man borrar i dem.
Sen var pappa tvungen att åka hem till Värmland, vilket är en mastig bilresa på fem timmar. Mamma stannade kvar för att bege sig iväg på middag hos en målarkompis förr. (Min mor tog ett års tjänstledigt för att gå på konstlinjen på en folkhögskola för ett tag sen.)
Jag å min sida drog iväg till Skogås för en mycket underhållande spelkväll.
Saras "jag är vad jag äter!":
Frukost: En Minimeal och proviva Mango
En banan
Lunch: En ost- och skinksallad
Middag: Spaghetti och köttfärssås och sallad
Kladdkaka med grädde
En kopp kaffe
Vindruvor
Macka med ost och tomat
Sen var pappa tvungen att åka hem till Värmland, vilket är en mastig bilresa på fem timmar. Mamma stannade kvar för att bege sig iväg på middag hos en målarkompis förr. (Min mor tog ett års tjänstledigt för att gå på konstlinjen på en folkhögskola för ett tag sen.)
Jag å min sida drog iväg till Skogås för en mycket underhållande spelkväll.
Saras "jag är vad jag äter!":
Frukost: En Minimeal och proviva Mango
En banan
Lunch: En ost- och skinksallad
Middag: Spaghetti och köttfärssås och sallad
Kladdkaka med grädde
En kopp kaffe
Vindruvor
Macka med ost och tomat
