Loggboken

För en herrans massa år sen i Göteborg hade jag en sammanstötning med galen människa. Vandrades nerför Aschebergsbacken såg jag en kvinna med krulligt tanthår i en alldeles för stor jacka stå och prata för sig själv vid ett skyltfönster. Väldigt lik Susan Boyle till uppenbarelsen. Precis när jag ska passera henne så vänder hon sig om och knuffar mig. Inte så hårt att jag trillade omkull, men ändå såpass att jag hoppade en bit och utbrast i ett hoppsan hejsan! Tanten vände sig bara om och fortsatte sin ilskna tirad med fönstret.

Nu har jag varit i Göteborg och besökt Carro. På Marklandsgatan ser jag två lite lodiga individer stå och prata. Mannen säger hejdå på bred skön göteborgska och ha de nu så gôtt, gå hem och ta de luugnt me dej nu. Kvinnan kliver på och jag tänker att till och med de utslagna i Göteborg är mysigare än de i Stockholm. Det hinner gå tre sekunders restid innan kvinnan ryter JÄVLAR så hela vagnen hoppar. Hon fortsätter sedan skrika okvädningsord mitt i en mumlad konversation som pågår hela resan. Vidare trycker hon upp dörrarna så att vagnen inte kan åka, tre gånger vid varje hållplats och vid ett tillfälle lutar hon sig över gången med en av sina pappkassar och slår två gånger på min ryggsäck som står på sätet.

När kvinnan slutligen går av tittar jag upp (man håller liksom en låg profil när någon är så där oberäknelig) och visst är det samma krullhåriga kvinna! Fantastiskt roligt, jag har alltså blivit påhoppad av denna kvinna två gånger i livet!

I övrigt var resan en ren fröjd. Jag kom ner på fredagen, fick bilskjuts hem av Carro med Jonathan och Stefan, som spontanhakade på för en kväll av idel spel och skönt hängande. På lördagen var jag mycket kort över till Jonny och Karin som hade 1-årskalas för Siri. Hon hade blivit större och kunde prata och resa sig och manöverera runt längs kanter. Riktigt litet charmtroll var hon också. Vi öppnade paketen med gemensamma krafter, lite som i laughing-baby-klippen på Youtube, och jag hade köpt särskilt roliga rosetter som Siri tyckte var mycket mer spännande än själva presenterna. Hon placerad en av dem bestämt i min saftkopp.

Efter detta korta besök drog vi till Toves 30-årskalas i Majorna. Hon hade tema 80-tal och jag hade satsat på gult.



Det var mest folk jag inte kände, men Per och hans nya flickvän Beatrice, Patrik och Carro var ju där. På slutet kom även Lova som råkade vara på hembesök och i krokarna, samt Hoppe, som jag inte sett sedan i somras. Vi hade efterfest och skulle gå på Gretas, men det var stängt eller nåt, så det blev Avenyn och riktigt sent.

Hemfärden var ganska gemytlig, jag satt helt omringad av hemvärnsgubbar som skulle på kurs och pladdrade på. Det är nåt med Göteborg, eller antagligen övriga landet, som gör att folk pratar med varandra. De småpratar och skojar och tar kontakt med andra, utan att det blir stelt eller konstigt. I Stockholm är allt ganska anonymt och ja, lite tråkigt på det sättet.

Som tur är har jag goda vänner som kan förgylla tillvaron. Den här helgen flyttade vi in Tomas i hans nya hem i Husby. En flytt är ett riktigt projekt, men vi var ganska många och hade en stor minibuss. Det gick på ringa fyra och en halv timma och på slutet fick vi gryta och vin. Härligt!

I dag brann det på min gata. Tydligen hade det tagit fyr i ett restaurangkök och därefter hade branden spridit sig till en stor industribyggnad. Jag åkte förbi det exakta huset igår natt och undrade lite vad som fanns i det, vad det var för nåt. Nu läser jag att det var ett industrihotell.

Det började med att Dani och jag upptäckte en lågt hovrande helikopter genom köksfönstret och sist det flög lågsniffande flygmaskiner över grannskapet så var det rånarna i Västberga som körde dem, så jag gick raskt in på nätet för att kolla. Branden gick faktiskt att se från mitt vardagsrumsfönster, som vagt upplysta och bolmande rökmoln över hustaken.

När Peter och Dani skulle hem tog jag ursäkten att följa dem på vägen för att få en närmare kik, men så klart var det avspärrat runt hela området. Jag fick en uppfriskande kvällspromenad, i alla fall.

Trots arbete har jag varit på kalas i helgen. Det var kollektivet i Skarpnäck som hade Hawaii-fest och det gick ju inte att missa. Jag kom dit, lätt uppstressad av jobbet, men blev genast meddragen till "flighten" tillsammans med Katta som också kom sent till festen.

"Flighten" bestod av en mycket suggestiv ljudteater; vi fick gå in med stängda ögon i ett rum och sätta oss till rätta på kuddar. Det som hördes var först flygplatssorl, sedan dånande flygplansmotorer och flygvärdinnornas genomgång av säkerhetsrutiner och vilken film som skulle visas under resans gång. Så småningom landade vi på Hawaii och fick veta att det var natt, si och så många grader varmt och att poolen var öppen på hotellet liksom alla nöjen man kunde syssla med på ön. Precis mot slutet smög värdfolket in i rummet igen och när vi öppnade ögonen jublade de och rytmisk musik började spela.

Jätterolig idé och genomförande. Fick lite igen dagen därpå, men inte så farligt.

Nu ska jag samla mig för att åka till Göteborg i helgen.

Nu har jag firat av jubilerandet på alla tänkbara vis. Först kom syster Sara uppresande från Malmö och eftersom dessutom mor och far var i stan för att gå på en konsert så passade vi på att gå på restaurang. Samma som vi gått på förr om åren, när jag eller pappa ska firas. Han fyller tre dagar efter mig och fick en present med ledtråden "världens äldsta stad". Sara gissade vilt på Rom; "han ska få rom!". Själv fick jag en start till en resa och en kamera som också kan filma. Vi testade den genast.



Dagen därpå åkte Jimmy, Sofia, jag och Sara med alla grejer till festlokalen i Solna och började ställa iordning med hjälp av Tomas och Lova. Det var hur skönt som helst att få lämna ifrån sig ansvaret, efter långa veckor av planering. Alla var så snälla och fixade jättefint. Vad ska jag göra? Gå och klä upp dig, blev svaret. Vi tar hand om det här.



Innan festen hade jag vacklat lite kring frågan om mat. Det finns hur mycket fräck cateringmat som helst, men det är snuskigt dyrt och ganska platskrävande att ställa upp en buffé insåg jag. I närheten av lokalen hittade jag ett café som gjorde pajer. Jag ringde och frågade om de kunde göra nio stycken och Nettan, som den hjälpsamma cafémadamen hette, lovade att till och med komma körande med dem. Det var alla sorter; lax å spenat, vegetariska, kyckling och massa gott, blev väldigt bra.



Det var ett ruskigt oväder på utsidan, så folk kom i drivor. Jag körde på värdinnan-i-dörren-strategin och tog emot, anvisade mot bålskålen och öppnade presenter löpande. Det var ganska okej sysselsättning precis i början eftersom folk, huru väl jag känner dem, inte kände varandra helt bra. Det löste sig bra i takt med mat- och dryckesintag. Jag fick riktigt fina presenter; Marie hade gjort en hel sjal till mig och jag som alltid skojat med henne om hennes stickningar, Sofia hade skapat ett smycke som var hur fräckt som helst (se nedan), jag fick fina viner, godis i mängder, en takvandring på Stockholms högre höjder och sen hade jag bett att få kort på folk, fick massor. Tomas hade gjort ett helt album, så jag höll på att börja grina redan innan festen börjat.



Folk stannade sent, det var dans och härlig villervalla och mycket nostalgi för mig. Skönt avfirande av 30-årsdagen. Vi var kvar enormt sent, men järngänget av nära vänner fixade städning och sammanplockningen också. Sjukt skönt, stort tack!

Dagen därpå hade jag och Sara bakfyllemys och Jimmy kom över med pizza och film. Vi var ungefär såhär sammanhängande.



På själva födelsedagen, som var tisdagen efter festhelgen, gick jag och Jimmy ut på restaurang Landet och åt lustig mat och hade det gott.

I all övrighet har det varit dramatik i trafiken i Stockholm. Jag drabbades bara delvis, en kort episod av att springa gatlopp mellan fastsnöade fordon nära Liljeholmen och komma på överfyllda ersättningsbussar för att ta sig in till måndagsklubben. Vidare har jag fått spela en massa spel och försökt tvinga i vänner godisresterna från festen. Nästa punkt på tablån är Toves 30-årsfest i Göteborg. Ska bli skoj, såvida fimbulvintern lättar och låter mig ta mig tvärs över landet nästa helg.

Min lediga period är nu avverkad, med storheter som två helger utan jobb, och de har varit guld. Jag har allt som allt lyckats trycka in följande:

* två omgångar rollspel (varav en riktigt lång)
* två brädspelskvällar (mastodont-spel)
* en utgång med Jimmys kompisar som gjorde barrunda i sitt närområde (Solna)
* röjande i lägenheten
* lugna hemmakvällar (när man bryr sig om vad man äter och får bo i sängen hur mycket man vill)

Det sistnämnda har det nog varit lite för lite av i livet. Att varva ner är inte riktigt vad jag brukar ägna mig åt, men finner det ganska helbrägdagörande.

I övrigt har jag gått till doktorn för en ond ryggkota som inte vill ge upp. Vanligtvis när man vänder sig till läkarvetenskapen är de ju lite diffusa, men inte denna gång. Det var en timid äldre herre, i fluga och vit rock, som tryckte på ryggraden, hummade lite och sa att det var en inflammation i ligamenten mellan kotorna, att jag skulle ta en voltaren-kur på tio dagar och uppsöka sjukgymnast. Därmed basta. Tablettknapprandet satte jag igång med omedelbart, men har inte riktigt lyckats lokalisera sjukgymnasterna.

På jobbet gick det först bedrövligt, av helt andra skäl än rent myalgiska, snarare tekniskt strul och dålig kommunikation. Men sen fick jag till ett rätt bra möte med chefen och det skakade loss lite resultat som lyfte hela jobbveckan. Tänk vad lycklig man blir av lite medbestämmande och styrsel över sitt eget öde.

Jo, mitt i alltihopa så fick jag sms från Jonny, att bebisen kommit. Jag fick en liten film skickad på Siri. Hon var liten, röd och viftade med tårna.  Pratade med de nyblivna föräldrarna på telefon och Karin har på begäran skickat lite mer utförliga rapporter om hur det hela gick till, med siffror och fakta. Jag tror att det är sånt som behövs för att det ska gå in i skallen på mig. Min första kompisbebis!

Detta fick jag i postlådan. Oerhört lustigt.

"Information till boende i Vattenborgen 6

Natten till torsdag 26/3 kastade en man in en stor sten genom bakdörren till vår fastighet för att ta sig in till tvättstugan och lägga sig att sova i torkskåpet. När detta upptäcktes på morgonen tillkallades polis som förhörde mannen på plats och en formell anmälan gjordes. Jag (Lottie Liljedahl) talade med polisen och träffade mannen som tydligt inte var ute efter något annat än en sovplats för natten. Glasmästare har varit på plats för åtgärd av den trasiga glasrutan.

Har ni några ytterligare frågor är ni välkomna att kontakta styrelsen.

MVH Styrelsen"

Jag hörde sagda man och det stora klirret han orsakade den natten, men det var inte särskilt skrämmande och brevet från styrelsen dagen därpå fick mig på mycket muntert humör. Visserligen var det lite synd om mannen, för det var en riktigt kall natt, men han hittade ju till torkskåpet så ingen fara där. Sen kan jag tänka mig slapstick-ögonblicket när någon öppnar torkskåpet på första tvättpasset och till sist ligger det något löjeväckande men väldigt rart över brevet vi fick. Det är så formellt, för att beskriva en ganska tragikkomisk händelse. Lite som boken Brev till samhället som jag köpt och skrockat åt. Människor i det här samhället gillar ordning och reda och det får de uppenbarligen till absurditetens gränser.

Vid sidan av detta har jag snart avverkat ytterligare en ledighet. Lite spel, lite gemyt och ett besök från kusin Emma på tisdagen. Jag deltog dagen innan i räddningsaktionen av hennes mobil, som glömts kvar på ett café i fjällvärlden. Personalen (också väldigt välvilliga människor) hade försökt ringa nummer som "Mamma" och "Pappa", så när kusin Åsa ringde svarade de. Emma hade hunnit till Stockholm redan, men pojkvännens syster kunde återbörda väskan. Väl här fick Emma träffa Jimmy, vi åt middag, drack kaffe och åt Ben&Jerrys Cookiedough-glass (kakdegssmak alltså). Jag blev nyfiken på glassen när Vegard pratade om den och den levde upp till förväntningarna. Som Jimmy påpekade, både Ben och Jerry åt ihjäl sig.

En liten medföljande hosta från påsklovet tilltog i styrka under torsdagen och blev en fullfjädrad förkylning. Jag stannade kvar på jobbet, men ordnade inhopparhjälp till morgondagen i form av Maria. Det var en snorig afton, som turligt nog inte innehöll så mycket action. Lilly delade med sig av hennes mormors huskurer, som var en märklig blandning av äggula, citron och socker, möjligtvis en liten skvätt whiskey. Jag tror att jag håller mig till nässpray och varma drycker, jag.

Sov som en stock hela natten och vaknade upp i bedrövligt skick. Det gav med sig lite grann framåt dagen och jag pratade med mamma och Sara på telefon. I övrigt var det bra att jag handlat inför isoleringen, både lättgjord mat och tröstegodis. Jag har ägnat lite tid åt att ligga och läsa i min oöppnade reselektyr från tågfärden hem från Göteborg och lite tid åt att titta igenom gamla serier på datorn. Det är ju fantastiskt trist överlag att vara hemma utan att ha ork att ta sig för nåt, men det är nog bara att tråka på så ger det med sig.

Håhå, jaja. Det var verkligen bra att välja vinterkläderna för den här påskresan då det har varit midvinterköld och ymningt snöfall hela helgen.

Fredag

Vi fortsatte GothCon i traditionell anda genom att dra ihop till ett flera timmar långt parti Advanced Civilisation. Någonstans på kvällskvisten dök Josef upp och hoppade in. När vi efter denna långkörare satte oss i cafeterian för att spela nåt avslutande lättsamt, så föreslog Jonny på skoj Britannia och i ett ögonblick av uppsluppen trötthet samtyckte Royne och Samuel till detta. För den oinsatte är Britannia mitt favoritbrädspel, som jag får syssla med enormt sällan. Det var skoj och väldigt övertrött. Jonny, ordningen själv, lyckades felsortera och välta saker när han skulle plocka ihop, men det resulterade mest i en massa fnitter.

Lördag

I princip en upprepning av fredagen, förutom att det blivit kallare, vi spelade längre och käkade mer GothCon-korv. Jag börjar inse att jag känner igen en del på GothCon enbart för att de är också är konventsrävar, men det känns ändå lite hemtrevligt att se dem.

Söndag

Samuel hoppade på en buss tillbaka till Uppsala på morgonkvisten, medan vi gick hem och sov ut. För att riktigt avrunda spelhelgen bjöd vi sen över Carro, Jonathan och Vegard och testade Carros nyinköpta spel. Vegard bidrog till snacksen med en godispåse, stor som en vetemjölsförpackning. Till och med butikskassörskan reagerade med ett "oj, det var inte dåligt!". När vi misslyckats med att konsumera den, drack vi vin och pratade. Carro och Jonathan drog sig hemåt och jag, Royne och Vegard fördjupade oss i diskussion, en riktigt lång, givande och glad sådan som tog upp resten av natten och behandlade bland annat vad ens egen Tyler Durden skulle göra.

Måndag

Jag fick låna en aftonklänning av Lova till nyår och inte lämnat tillbaka den, så jag begav mig dit för att göra så, men i första hand för att ses. Lova bor i Majorna i ett av de där mysiga gårdshusen och sist jag var där hade hon just flyttat in. Nu såg det mer ut som hemma hos henne brukar och jag fick sitt i den gamla fåtöljen och dricka kaffe. Det bjöds även på påskmat som blivit över och det var schysst, eftersom min egen påsktradition inte innehåller nån vidare kvalitetsmat. På sin höjd kan man få godisöverslag på GothCon, men inga ägg. Vi hade faktiskt ett klassiskt tjejsnack, vilket var bra på flera sätt och skönt att få dela med sig och dividera om allt som hänt. Väl tillbaka på Halvtumsgatan så hade Wessman kommit hem och vi kollade lite på film, bland annat Over the Hedge som är en av de bättre tecknade filmerna som gjorts på de senaste åren.

Tisdag

Royne gick till jobbet tidigt och jag begav mig till café Talang för att fika med Jonas, min gamla inneboende och tillika kompis från Arvika. Där var det även fullt med lajvare och jag hann säga hejdå till folk. Den här gången tog jag tid på mig på tågstationen och köpte i gengäld alldeles för mycket lektyr. Efter tre blädder i en av tidskrifterna somnade jag prompt och vaknade inte upp förrän vi var framme i Stockholm. Så nära tidsresa som man kommer i dessa dagar. Lägenheten stod kvar i sitt lite tilltufsade skick, men efter lite plockande så var det inte så illa. Blommorna levde och maten i kylen hade till och med någon dag till godo. Trots mitt dagtida sovande så somnade jag i tid.

Onsdag

Vaknade efter att ha sovit i över nio timmar och tog mig till jobbet. Där var allt ganska som vanligt. Lilly var kvar som inhoppare och hade klarat sig från att snöa fast på sin Smålandsvistelse. På nyhetsfronten var det ett hus som rasat i Norge, troligtvis med tillhörande dödsfall, men de kunde inte gå in i byggnaden eftersom det brann vilt i en gastank. Vidare hade en man blivit överfallen av en björn som sköts under kvällens gång, vilket fick liv på djur vs jakt-förespråkarna, och Sverige spelade jubileumsmatch mot Brasilien. Det var femtio år sen silvermedaljen i fotbolls-VM och Brasilien vann nu liksom då, men på en snöplig målvaktsfadäs den här gången.

Det var min påskvecka. Den kunde ha varit varmare, men knappast roligare.

Jag fick lämna lägenheten helt i oordning eftersom det blev bråttom när jag skulle till tåget på onsdagen. Anledningen var nog mest att jag fått biljetterna hemskickade och därmed tänkte mig ha väldigt mycket mer tid på mig på tågstationen. Vad jag inte insåg var att själva biljettkrånglet alltid tar en bråkdel av tiden och att jag ägnar resten åt att handla matsäck och reselitteratur. I avsaknad av detta så somnade jag i tristess efter att ha försökt traggla mig igenom en Aftonbladet, och vaknade nånstans i Alingsås.

Väl på plats hittade jag Hoppe, vi lämnade av packningen på Roynes jobb och åkte ut till Bergsjön för att spela spel. Stefan hakade på vid matinhandlingen på Lidl och efter ett tag kom en färdigjobbad Royne och en Samuel som rest med buss från Uppsala i sju timmar. Det blev trevligt, med gemensam matlagning, slösnack, lite vin och en lång omgång Puerto Rico. Vi bommade nattrafiken hem, men tog en taxi som inte kostade så fasligt mycket. Jag önskar ibland att Stockholm kunde införa billig-taxi som de har här i Göteborg.

Idag sov jag ut och begav mig efter uppvaknandet till café Talang för att träffa alla lajvarna. De som jag inte träffade där, hittade jag senare på GothCon uppe på Hvitfeldtska gymnasiet. Det var idel hejande och kramar och återberättanden om vad folk gör nu för tiden. Hemtrevligt och socialt till max.

Karin och jag gick iväg en sväng och hittade en restaurang som faktiskt hade öppet i närheten och åt sen middag, sen var jag åter i fas. Man blir så lätt blodsockersvängig av att vara på GothCon eftersom man äter skräpmat och mycket oregelbundet dessutom.

Vi körde ett parti Western som Hoppe fått hålla i det här året och även om jag var lite skeptisk först så var det riktigt roligt. Efter det blev det lite cafeteriahäng tills vi beslutade oss för att ta oss hem i snöyran. Det fick åter bli taxi, men eftersom Samuel, Royne och jag delar så blir det nästan billigare än Västtrafiks nattaxor.

På måndagen hade jag Tobias, Ove, Jocke, Dani och Tomas över på spel. Det började snöa när vi var nere vid Fridhemsplan för att handla och Hoppe informerade att det Göteborg inte var stort bättre på väderfronten. Jag som hade tänkt börja använda vanliga skor och skippa vinterkappan på resan dit. Trots oengagerat snöande under hela vintern så hade det varit skönt med lite vårsol utanför cafeterian på GothCon.

Vi käkade lax och hade en bra spelsession, fast jag var jättetrött och har dragit på mig någon form av segdragen småförkylning. Också opassande för reseplanerna. Vidare har mitt headset klappat ihop och spelar allt på 20 procent av volymen. Tanken var att jag skulle hinna till en Telia-butik och lösa det innan tisdagens spel ute hos Tomas i Solna, vilket jag hittade en i Kista galleria. Där sa dock expediten att jag behövde garantibevis eller återvända till butiken där manicken köptes. Jag tänkte att jag kunde köpa ett nytt, eftersom det är bra att ha på tågresorna, men det visade sig att grejen kostade knappt 1200 kronor. Pappa meddelade att headsetet var köpt på nätet och jag ska nu ge mig i kast med att hitta papprena till den, för på de prisnivåerna så blir det inget impulshandlande.

Sen hann jag prata lite med mamma om hur det gått för mormor som fått åka till akuten för lunginflammation. Kändes dumt att inte bara släppa allt och åka dit, även om vår kusinfamilj som bor i samma stad hade koll på läget och mormor redan fått åka hem från sjukhuset. Jag har bokat biljetter redan och gjort upp möten med folk i Göteborg, vilket torde utgöra mina ursäkter, men det känns fortfarande kasst att man är så fast i sitt eget liv.

Vidare hann jag inte prata så länge med mamma, eller pappa som ringde sen, eller Sara som hörde av sig flera gånger under kvällen. Det kändes som att det ringde hela tiden när vi satt och spelade. Så då fick jag tudelat dåligt samvete för att jag dels inte kunde ägna tid åt familjen och dels för att jag höll på och gå ut för att prata i telefon hela tiden, när man bokat upp sig med kompisarna.

Det var hur som helst ett väldigt bra speltillfälle som Tomas kokat ihop åt oss och alla var väldigt uppåt och glada på hemvägen. Vi hann med alla anslutningar och kom hem i all ordning. Nu ska jag bara packa och ställa i ordning lägenheten inför bortavaron.

Ännu en hektisk ledighet. På torsdagen var jag hos Hanna i Sickla, blev bjuden på raggmunk och fick prata ikapp lite på hennes liv och mitt. Hon och jag träffades på Göteborgs-Posten och blev kompisar. Vi är lika gamla och kommer från Värmland, jobbar på samma jobb och har en hel del gemensamt, samtidigt som vi är totalt olika till sättet. Tryggt, men ändå alltid spännande att ses.

På fredagen hade jag Dani, en av de nyare kompisarna i bekantskapskretsen över, samtidigt som Klas och Janette från Göteborg. En ny mix som gick väldigt väl. Vi strålade samman med Tomas och Sofia på stan och begav oss till Konstfack som hade vårbal. Tyvärr hade de stängt när vi tagit oss ut till Hägersten, men vi fick i gengäld en rundtur inne på skolan av Sofia som går där på metallinjen (eller vad det nu kan tänkas heta). Det var enorma hallar, med märkliga verktyg och stora turbiner. Alltid lite kittlande att befinna sig i offentliga lokaler efter stängningsdags. Istället för den tillställningen så åkte vi alla hem till mig och käkade nattmat och fortsatte kalasa. Klas och Sofia sov över och dagen efter blev stillsam. Klas fortsatte resan till en kompis i Uppsala som fyllde år.

Sofia försökte locka med mig på Guitar Hero hemma hos Olle, men jag tog det lugnt hemma tills de ringde och var ute på Medusa. Eftersom jag fortfarande var pigg så åkte jag dit och fick träffa dom och Stoffe från Arvika som hakat på. Det blev en kort men intensiv utgång, med dans och mycket luftgitarr.

På söndagen var vi ute hos Jocke och Dani i Sätra och spelade brädspel. Det gick dåligt i spelet, men det gjorde inget för det var väldigt gemytligt.

Jag har vidare försökt planera lite inför Göteborgsresan och det börjar arta sig väl. Åker på onsdag och stannar i en knapp vecka. Det blir nog mest GothCon, men å andra sidan så kommer de allra flesta jag känner att vara där.

Måndagen var inte så nyhetsintensiv, så jag hann prata lite med Erika som skulle åka till Costa Rica i tre veckor. Själv planerade jag lite inför min Göteborgs-resa. Inte fullt lika exotiskt, men desto roligare. Överlag gick de sista arbetsdagarna i planerandets tecken, eftersom jag nu blivit ledig lite längre, nämligen ända tills 26 mars.

Tisdagen omfattade lite stök på jobbet, både bra och dåligt. På den goda sidan fanns Lilly, min gamla kompis från när jag kom ny till tidningen, som hoppade in för Erika. Hon hade gjort en vända på Expressen och satt nu på en frilansbyrå. Jag kan verkligen sakna den opportuna miljö som var innan man fick fast jobb. Även om det var klart nötande på trygghetskänslan så fanns ändå det spännande inslaget att allt kan hända, man får testa på nya saker och man har möjligheten att byta om nåt känns saggigt.

Idag har jag tvättat, handlat, lagat ordentlig mat och städat. Ordning och reda.

Två arbetsdagar som gått i helt olika tempo. På lördagen var det helt galet, med VM-guld, avhoppade premiärministrar och dumfestivalen. Jobbade som en hamster on a mission och hade faktiskt ganska roligt i processen.

I dag var det lugnt och beskedligt. Jag vaknade med en tumme som var helt uppsvälld och bultade på grund av ett illvilligt nageltrång. Den höll sig sån hela dagen och det var lite besvärligt när man inte riktigt hade nån bra känsel i den förutom att det gjorde ont.

Såg på ett bra tv-program med Omar Marzouk, en muslimsk dansk ståuppkomiker som gör upp med en massa svåra frågor på humoristiskt vis. Nu hade han ägnat sig åt världsterrorismen och frågade sig om han själv hade någon terrorist i sig. Det började på Rådhusplatsen i Köpenhamn där han hade spökat ut sig till något Usama bin Ladin-aktigt med en stor bomb/raket i papier maché på axeln och frågade förbipasserande om de kunde hjälpa honom att hitta amerikanska ambassaden. En kvinna stannar och pekar vägen. "Har du eld?" frågar han.

Sen far Omar till USA, Gaza, Israel och hälsar på amerikanska soldater som skriver meddelande på bomberna de tänker släppa över Irak. Allt detta är inspelat 2004 och fångar stämningen i världen ganska bra.

Sist på kvällen ringde det så klart i tipstelefonen och en galen man meddelade att det inträffat en olycka på en byggarbetsplats bredvid hans hem. Så långt allt väl, men sen berättade han att det ofta sprang folk och okynnesklättrade mitt i natten på den där byggarbetsplatsen. Hur vet han det? Jo, han har nämligen riggat upp en kamera på ett stativ som tar kort genom hans fönstret var femte sekund. Dessa bilder streamas på nåt sätt in i hans dator och han hade tusentals bilder på allt vad de sysslade med där. Pust. Det måste vara fullmåne.

Vaknade i god tid i dag och hann till och med göra lite ärenden innan jobbet. Där var det fredagsfika och lite pratstunder med kollegorna. Jag fick svar om mitt eventuella hopp till annan arbetsuppgift ett litet tag; tyvärr ett negativt besked. Ska bli skönt när vi kommer ur den här uppstartfasen och man kan börja göra olika saker, men jag har förståelse för att det behövs lite stabilitet och ro först.

Eftersom detta gick i stöpet och det inte blir någon operation så har jag nu åtminstone en ledighet på gång; efter det här passet är slut på onsdag så är jag ledig till måndagen efter påsk (annars mer känd som GothCon). Ska bli jätteskönt och jag ska ta mig någon eller några dagar i Göteborg förutom konventet, är tanken.

En annan högtid var i åstundan den här kvällen, nämligen 8 mars, vilket jag jobbade lite på. Noterade återigen annonsen för nöjesreporter som ligger på sajten, vilken illustreras av en dataspelsflicka med stort vapen och välanimerad byst, eftersom reportertjänsten ifråga även ska omfatta spelsidan. Det är lite töligt, men spelvärldens kvinnliga avatarer har till största del gravitationsbetvingande kroppar och det ligger väl i spelföretagens intresse då målgruppen för dataspel är pojkar. Det finns klart lysande undantag, men på det hela taget så skäms inte företagen över att sälja på ett gammalt klassiskt knep som sex.

Att de inte bryr sig om vilka normer de blir medskyldiga till är en sak, men att tidningen, som ändå har en massa samhällsansvar av opinionsbildande art och vidare en liten uppryckning inför 8 mars, ska ha detta på sajten... Man tror ju att man är förflyttad till 50-talet.

Vad kass man blir på att hålla i sin loggbok när man är ledig och har fullt upp. Måste fråga mormor hur hon bär sig åt med sitt idoga dagboksskrivande.

I måndags hade jag Jocke, Dani, Tobias, Ove och Tomas över på spel. Mycket spännande äventyrligheter och så passade jag på att göra om efterrätten som jag testade när mamma och pappa var besök, men den här gången med kiwi och jordgubbar istället för mango och bananer. Blev bättre, men det är fortfarande inte samma som den vi fick på nyår. Jag börjar få slut på fruktidéer om vad det kan ha varit.

På tisdagen var det jobb-öl för att fira av Mona och Roger, den senare dock på rymmen till sin semester i Nordamerika redan. Det visade sig att det fanns ännu mer att fira då Johannes berättade att han fått fast jobb. Han är en av de fyra ettredaktörerna och det kändes bra att nu veta vilka de ska vara för ett bra tag framöver, vid sidan av den rena höjdaren att folk ibland oss får fast anställning. Det var kul att träffa folk från de andra skiften, dock innebar det nöjet att de också skulle upp i arla morgon dagen därpå och inte kunde stanna så länge. Överlag, mycket trevlig tillställning. Det var även bekvämt avstånd då vi var på Tranan som ligger på Odenplan, två stationer från mig.

Onsdagen var lite besvärlig, eftersom jag återigen besökte ögondoktorn. Den här gången kunde hon fastslå att min skelning inte skulle gå att räta till medelst operation, eftersom risken för att jag skulle få permanent dubbelseende var jättehög. Detta efter den udda undersökningsmetoden att trötta ut min ögon med ett par märkliga glasögon som jag fick sitta med i väntrummet i tjugo minuter. Barnen tittade storögt på mig och jag kände mig som om någon snart skulle plocka fram dolda kameran. Men som Tomas senare påpekade, så är det väl bra att det sitter nån vuxen med lustiga konstruktioner till glasögon också.

Sen mätte doktorn synen och försökte trolla bort dubbelseendet, vilket jag fann svårbegripligt. Jag har ju aldrig sett "odubbelt" i hela mitt liv och det var nog det som slutligen gick upp för henne. Hon kunde inte rekommendera operation. Det kändes faktiskt lite surt, nu när jag fått upp lite hopp och masat mig till sjukhuset och allt. Men egentligen så är ju ingenting annorlunda än tidigare, så det är inte hela världen. Dagen förflöt dock lite vimsigt på grund av ögonuttröttningen.

Jag hade Björn, Göran, Tomas och Sofia över den kvällen och vi fick till en riktigt trevlig omgång av vårt spel. Det var vidare schysst att få lite social kvalitetstid med dem, för det var ett tag sen. Göran hade varit på semester i Rom och Björn hade levt eremitliv med jobb och plugg.

I dag har jag tvättat och röjt inför kommande jobbpass, men hann även med att besöka Rasmus som bor fashionabelt nära mitt jobb. Man kunde eventuellt se mitt hus från deras balkong också och vi funderade på att rigga upp linbanepost. Tillsammans med Stoffe och Emanuel så ägnades sedan kvällen åt middagsätande och ett gediget parti Roborally. Det börjar kännas fint att det bor lite folk som man känner här i krokarna och jag kunde promenera hem. En väldigt bra ledighet, allt som allt.

I dag var det en märklig blandning av högt och lågt på jobbet. På den låga sidan var det sista delfinalen i Melodifestivalen, men det var avklarat ganska snabbt och gav nåt att göra med händerna, i alla fall. Det är det bästa jag kan säga om det. Sara påminde mig på telefon om att schlager ter sig för mig som idrottsevenemang gör för de som är ointresserade av sport. Jag kunde relatera. Fullkomligt poänglöst. Jag har ju liksom konstruerat mitt nuvarande stadium av sportfåneri. Senare på kvällen spelade mitt valda lag i den engelska ligan, Chelsea. De lyckades göra tre mål på fem minuter, vilket till och med den minst sportintresserade kan relatera till som lite spektakulärt.

Sen var det blod och misär i Gaza som motvikt till allt det konstruerat oallvarliga.

Det var rent gruvliga bilder som strömmade in och jag fick för en gångs skull välja en av dem till reportaget, eftersom det just varit en så dramatisk dag. Vi hade helt otippat en reporter på plats i Gaza, vilket på de senaste månaderna varit en raritet. Man blir lite vildögd av att sitta och titta på de där bilderna, sida upp och sida ner. Närbilder på småbarn som saknar armar, folk som gått sönder, brunnit inne eller helt enkelt är de förtvivlade efterlevande. Det slår mig gång efter annan att alla problem man håller sig med är rätt futtiga.