Loggboken

Eftersom jag officiellt stängt sommaren så öppnade jag istället filmhösten.

Hittills har jag lyckats titta på "När jag blir stor", en SVT-dokumentär av Rainer Hartleb, som gjorde Jordbrosviten, och "The Road", en ytterst obehaglig postapokalyptisk vision av världen. Den senare har Sara varnat för, då de såg den på bio nere i Malmö och skulle ha gått ut och ätit efteråt, men var så låga när de kom ut från biografen att de åkte hem istället.

ag stålsatte mig, såg den och tyckte att den var väldans bra – om man stängde av emellanåt och gjorde roliga saker ett tag. Eftersom jag inte sett "Ciderhusreglerna" så passade jag på att se den med, men i kontrast till "The Road" framstod den ju närmast som en romantisk komedi. Vidare har jag dragit hem "Black books", en tv-serie som Carro fick tips om när hon var sjukling. Det visade sig nämligen att Dylan Moran, en av mina favoriter bland ståuppkomiker, spelade huvudrollen.

Till detta ska läggas en hel radda 80-talsklassiker, såsom "St Elmos Fire", "Breakfast Club" och andra John Hughes-dängor. Det slog mig lite hur mycket jag ändå relaterar till 80-talet, trots att det inte var min ungdomstid. Jag var ju 0-10 år gammal under det årtiondet. Mitt nästa projekt är "Reality Bites" och 90-talet. Dags att ta tillbaka makten över sitt eget narrativ!

För mitt minnes skull så ska jag skriva vad som hänt mig sen jag kom hem från Värmland och sommaren innan jag glömmer bort det. (Jag blåste ju av sommaren 31 juli, eftersom jag började jobbet dagen efter. Men sen blev jag tvungen att återuppliva den i och med en trevlig drinkbonanza i mitten av augusti.)

De sista skälvande dagarna av lediga juli ägnades åt att åka ut på ett besök hos Lova i Skarpnäck, med mys och mat.

Dagen därpå var det klezmerkonsert med bandet Sternfall på Mälarpaviljongen som jag gick på med Dani och Henry, för att sedan möta upp Tomas, hans japanska kompis Toshiya och dennes vän Jenny.

Det var under Pridefestivalen så vi strålade samman på en tjejklubb. Det var lite stolpe ut eftersom vi var fyra gaykillar och två heterotjejer, men däremot fick vi åskåda ett gammalt hederligt råkurr mellan ett stort antal gaytjejer. Alltid spännande!

På lördagen gick jag på Linns födelsedagskalas i Årsta där jag drack lite champagne och käkade filodegsknyten.

Är alltid lite lurigt att gå på tillställningar där man ingen känner förutom värden eller värdinnan, men jag hamnade i slang med en av teatermänniskorna som hade gått på Ingesunds folkhögskola, tillråga på allt på dramalinjen där jag praktiserade som liten.

Hon kände även min virrige trumlärare Paul, som därmed måste ha gått samtida med henne. Han var svår att missa med vilt hår, runda glasögon och fez.

Sedan drog jobbet på TT i gång och det ska jag ägna en särskild skrivning åt så snart jag vet om jag får mer jobb under hösten. Just nu kan jag bara konstatera att det händer och jag gillar det.

Under veckorna som gick hann det vara en återträff med DN.se-gänget på Söders hjärta, med lite nostalgi, snack och smygdrickande av whiskey samt ett möte med en råtta som hade eld i baken vid Lars Lucidors grav.

Det kändes som att jag behövde gå ut lite med mina nuvarande kollegor och som tur var anordnades en sensommaröl med alla vikarierna på Mosebacke. Det var trevligt och innan folk började avveckla sig hittade jag Jenny med syster i folkvimlet. Detta anser jag är ett tecken på att man bott in sig i en stad, när man kan stöta på bekanta ute på stan. De tog med mig på en odyssé runt Söder som slutligen Jocke hakade på efter sitt jobb.

Den veckan hade jag arbetat dag och gått upp klockan 06 varje morgon. Det är på intet sätt lätt att vrida på dygnet på det viset så jag hade ett stort underskott på sömn när jag kom hem den kvällen. Lördag var den enda lediga dagen på en tolvdagarsperiod. Allt jag gjorde var att sova, dröna och gå och lägga mig igen. Så skönt!

Måndagsklubben den veckan var på Bishops arms, eftersom Kulturhustaket som vi hade tänkt gå på var stängt.

Var ledig på fredagen som ersättning för mina två jobbsöndagar och förberedde min bjudning. Det vill säga städade lägenheten ordentligt efter sommarens äventyr och försökte fixa lite drinkattiraljer.

Det visade sig dock att jag inte riktigt hade nått hela vägen fram på lördagen, eftersom de flesta drinkar ska ha is i sig och jag började alldeles försent med frysprocessen.

Som tur var blev jag räddad av isprinsessan Sofia som gick förbi en mataffär på vägen till festen.

Det andra problemet var att jag inte ägde någon riktig redig mixer, som då behövs för att krossa all is. Två stavmixrar togs med till festen och med deras hjälp samt den gamla slå-ihjäl-fisk-tekniken lyckades vi få isen i rätt format. Lyckad tillställning som avslutades med sommarens absolut sista bad nere vid Vinterviken. Lova stannade kvar över natten och vi hade en skön dagen-efter med varma mackor och häng på balkongen.

Även nästa måndagssamling kunde inte hållas på Kulturhustaket eftersom den nu var abonnerad och därmed fick den också streck i betyg av Måndagsklubben®. Så går det!

Vi gick istället till en högst generisk brittpub längs Drottninggatan. På vägen hem stannade Peter och jag till på Tre Vänner, min kvarterskrog, och pratade rollspel. Det var som gamla tider i Göteborg och Tre Vänner påminner faktiskt lite om det där märkliga caféet på Vasagatan med utskänkningstillstånd som vi brukade gå till efter lajvcaféet.

Hur som helst så blev det spelkväll på tisdagen och vi kom faktiskt igång med det nyaste tillskottet bland kampanjerna. Sen jobbade jag och hade lyckligtvis bytt till mig 11-19-tjänsten. Mycket skoningsammare mot själen.

På fredagen följde jag med två vikariekollegor ut. Det slutade lite underligt eftersom den centrala figuren envisades med att tappa bort sig i vimlet, men jag tänkte skitsamma och åkte hem i rimlig tid, åt snacks och kollade på film istället. Man ska inte låta otänksamma människor styra ens tillvaro.

Istället blev det musikquiz i Ovänners kollektiv i Husby på lördagen. Sofia slog oss andra med hästlängder och vann ett riktigt fräckt pris i form av ett kylskåps-usb.


Jag sov över och vi hade en genuint skön bakisdag, med småpladder på balkongen, sen frukost, tv-spel och brumchdag på restaurang i Kista galleria. Höll på att bli kvar en dag till bara för att det var så trevligt.

På måndagen var jag på tidningen och lämnade tillbaka deras grejer, som jag lyckades lokalisera i olika grad. (For full details of that mayhem – see last post.) Därefter var det måndagsklubben på Oranjeriet vid Norrmälarstrand – tyvärr en besvikelse då maten var snålt tilltagen, servicen jäktad och växthuseffekten helt undgick oss.

På tisdagen blev jag extrainkallad på jobb.

På onsdagen gick jag och shoppade. Också en tidigare omskriven historia.

På torsdagen gick jag och klippte mig efter jobbet. Det var en riktig hårdhänt liten tjej som inte följde mina instruktioner och trots att hon var mulen envisades med att småprata. Det sämsta av alla världar. Men jag lyckades få henne att mjukna upp genom att föra in samtalet på hennes eget hår. Naturligtvis var det mycket snyggt.

Jag behöver kläder. Jag har sällan tid eller lust att gå och köpa kläder. Det gör att det ibland uppstår klädbrist i mitt hushåll. Inte egentligen, inte som att jag inte har något alls att klä kroppen med. Men som att alla mina jeans simultant fransar upp sig nertill, eller att den sista varma strumpan visar sig ha hål på hälen, eller att jag når insikten att vuxna kvinnor i karriären kan behöva nåt annat än decenniegamla luvtröjor.

Denna onsdagen kom jag i alla fall iväg på en liten räd och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Lova har sagt att jag kan handla på NK nu när jag tillfälligtvis har det gott ställt tack vare slutlön från tidningen. NK har bara varit nåt som mormor refererat till som ett av hennes ungdoms utflyktsmål i Stockholm. Då fick jag för mig att det var nåt slags varuhus med massa grejer bara. Sen har ingen av mina kompisar någonsin sagt något om nåt NK så då antog jag bara att det inte var en aktuell plats att vare sig besöka eller betänka på något som helst sätt.

Nu föll allt på plats. NK är till för snorrika människor som också vill gå i en galleria. Istället för gäng av fjortisar hängde det brats på våningsplanen och äldre damer och herrar med käpp spatserade runt. Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när jag tafatt plockade bland sladdriga scarfar för alltför stora summor och frustade av skratt åt prislappar. En helt vanlig stickad tröja kan helt enkelt inte kosta hur mycket som helst. Det finns ingen rimlig anledning. Den kan kosta rätt så mycket, men inte för mycket. Kanske är det nåt osynligt med ullen eller så ger den här koftan superkrafter. För hur förklarar man annars en ljusbrun stickad tröja för 3500 kronor?

Hur som helst. Jag såg en kavaj jag ville ha och gick in i en av butikerna, försökte få ögonkontakt med expediterna för att fråga om klädstorlekarna som inte följde gängse format, blev ignorerad av personalen, hittade en skylt med chiffret till storlekarna, plockade med mig kavaj och byxor, insåg att provrummet såg ut som en lyxsvit, tänkte att det är bäst att säga till, blev ignorerad av personalen, gick in ändå, provade och insåg att byxorna behövde vara en storlek mindre, gick ut för att få hjälp att plocka fram rätt storlek, blev ignorerad av personalen.

Här står man då inför valet – jag har hittat kläder som är fina, såna som jag skulle behöva, jag är här nu och det passar. Å andra sidan skulle jag vilja välta någonting dyrt för att tvinga till mig personalens uppmärksamhet, som så omsorgsfullt har lagts på annat och mer välklädda andra, alternativt trycka ner kostymtyget i halsen på dem.

Jag köpte kläderna. Fy fan.

Idag var jag och lämnade tillbaka alla föremål jag fått av DN. En mobiltelefon som jag aldrig använde med sladdar och headset samt ett taxikort. Egentligen skulle jag ha givit tillbaka passerkortet också, men det har försvunnit spårlöst. Kanske har sommaren tagit det, med alla upp- och nerpackningar, städningar och bjudningar. Passerkortet låg tryggt i den gröna glasskålen på bordet länge, men i nåt skede ville jag att det skulle vara frukt däri och sen vet jag inte.

Jag vände upp och ned på lägenheten idag. Primärt efter kortet men sen hade mobilen en box, som jag försökte hitta. Det finns några få ställen som saker kan befinna sig på här, sen finns det en del lådor i hyllor och skåp där saker inte rör på sig, men de platserna letade jag igenom i alla fall. Sen gick jag ner i förrådet.

Att lyfta på stenarna av sitt liv är lite roligt men också lite vemodigt. Man hittar ting man saknat, får upp minnesbilder i huvudet.

Jag hittade ingen låda, eller kortet. Det gick bra ändå på redaktionen.

Det kramades och pratades och undrades hur det går. Och skvallrades lite om hur det går där. Sen när jag hade gått varvet runt och pratat med alla, så fastnade jag med Clas medan DN.se-redaktören gick och käkade. Han skojade om att jag skulle sköta sajten och jag skojade om att jag skulle radera den. Sen hände ett drunkningstillbud och eftersom jag ändå satt där så la jag upp en "just nu" på det som Clas skrev. Det var precis som förr och gjorde liksom lite för ont.

Det har varit en rolig helg. Min kompis Stefan kom uppresande från Göteborg på fredagen och vi hade en gemytlig kväll, han, jag och Jimmy, med spel och vin och prat till sena natten. Stefan hade lite svårt att tro mig när jag sa att jag bott i Stockholm i tre år nu.

På lördagen for jag och Jimmy upp till Uppsala för att gå på grillfest tillika inflyttningskalas. Marie och Daniel hade skaffat sig en enormt fin lägenhet i Sala backe, med frodiga parker runt huset och ett ståtligt grilltorn i tegel på gården. Jag lyckades peta ner en korv på glöden innan jag blev förvisad från grillzonen.

Det var något vagt bekant över de andra på festen och så småningom lyckades vi enas om att vi setts på Maries kalas förr om åren. Rätt kul att återuppta åratal gamla diskussioner. Men mest var det roligt att få umgås med Marie och sedemera också Therese, en annan gammal arvikavän som bor i Uppsala.

Söndagen bestod mest i att navigera hemåt, införskaffa mat och mysa framför en radda filmer. Inte helt tokigt alls.

Nu är jag åter på jobbet och alla de ordinarie arbetskamraterna börjar återvända, vilket är trevligt, dels för att jag saknat dem lite och dels för att jag inte behöver göra lika mycket extrainsatser. Det är till att vara lat.

I dag var lite rymdtema. Jag låg på gränsen till ett migränanfall och såg små stjärnor och lustiga ljusfenomen i utkanten av synfältet hela tiden, men som tur var hade jag kommit ihåg att ta med min medicin. Vidare gick vårt system ner och det var riktigt illa; helt utelåsta i två och en halv timma. I nyhetsflödet på nätet, en hel eon.

När vi väl kom upp igen hade jag lovat bort mig på att bygga ett stort paket till ära av Christer Fuglesangs förestående rymdfärd. Vår tekniker hade byggt en liten nedräkningsdosa som synkade med Nasas, men någonstans under kvällen började klockskrället räkna framåt istället för ned. En läsares spydiga kommentar: Har ni köpt klockan på Gekås elllleeer?

Man fick lite space dementia av att titta på den faktiskt; ibland gick den fram, ibland tillbaka och ibland ändrade den hastighet. Jag tog först bort den, men ångrade mig när uppskjutningen av Discovery på Cape Canaveral närmade sig. Den visade åtminstone ungefärlig tid till take-off och mot slutet av den här kvällen kände jag mig inte särskilt knusslig.

Imorgon är de i alla fall uppe i rymden och allt ståhejet är över. Ta i trä.

Jag hade fyra dagar ledigt och spenderade hela måndagen med att restaurera hemmet till sin normala nivå av trivsel. Som tur är har mitt nya hem både tvättmaskin och diskmaskin, men jag kan inte köra dem på natten för grannarnas skull. Jag har länge funderat på hur mycket jag egentligen låter när jag irrar runt på nätterna, men på onsdagen stötte jag på mina närmaste grannar i trapphuset, det var ett par i min ålder, kanske lite äldre, och ur konversationen kunde jag lura ut att de inte hade hört mig alls. Vilket var skönt.

Tisdagen blev en mycket trivsam runda spel, medan onsdagen bjöd på sött och salt. Jag hade en tid hos tandläkaren och det var blodigare än vanligt. Nu råkar jag vara begåvad med hålfria tänder, till största tack antagligen mina fiskätande föregångare i släkten, men istället har jag alltid tandsten. Denna plockades bort med bestämd hand av tandhygienisten och i processen lyckades hon få tandköttet att blöda en hel del. Som tårta på moset skulle hon behandla tänderna med en högtryckstvätt med saltlösning. Jag hade hellre tagit den fåniga banansmakande flourbehandlingen.

Efteråt gick jag och shoppade lite kring Fridhemsplan; gamla jaktmarker efter min tid som boende på Kungsholmen och sen bar det av ut till Björn, som fyllde år. Jag köpte godis, vin och boken Imperiet av Ryszard Kapuscinski. Det är en bok som jag själv håller på med just nu och gillar skarpt. Malin, som fyller något senare, fick boken Faktoider, som behandlar moderna myter, vedertagna missförstånd, etc. Den gav jag även till pappa i julklapp och bägge gångerna har jag önskat att jag köpte en extra till eget bruk. Måste komma ihåg det till nästa gång jag är i en bokhandel.

Sista lediga dagen blev en liten tur på stan där en hjärtlig jeansaffärspraktikant hjälpte mig hitta ett par nya byxor. Jag är kort och inte anorektisk, så problemet är ofta att hitta byxor som inte hasar längs backen, men de skulle lägga upp dem till mig tills imorgon. Det blev även en eltandborste enligt föreskrifter från min lätt sadistiska tandhygienist. Sen åkte jag hem och Jimmy kom över på middag. Kvällen avrundades med filmen Fanboys, en hysterisk resa genom USA med ett gäng Star Wars-fantaster. Bilden av nörden kändes rätt amerikansk och bara bitvis rolig, men däremot var det skoj att de hade med Jay och Silent Bob.

Nu är det fem dagars jobbande igen.

Sommaruppehållet är över och loggboken startar på nytt.

Det har varit ett behövligt sommarlov; så långt att jag nästan glömt lösenord och program väl tillbaka på jobbet i augusti. Ledigheten spenderades till största del i landets västra delar, med en liten avstickare till Jimmys hemmatrakter i Uppland.

Arvikafestivalen var en riktig kavalkad av gamla vänner, nostalgiskt campinghäng och roliga storspelningar. Bröderna Heimdal, Jimmy, jag och syster Sara bodde skönt hemma i Ålgården. Vi red ut värmeböljan på dagarna och lekte med systrarna Hillarp Katz på vip-campingen kvällstid. Huvudnumren för årets festival var Nine Inch Nails och Depeche Mode. Publikhavet fyllde hela planen framför Stora Scen och när mörkret föll märkte jag att mobilkameror tagit över efter tändare, en massa små ljus som en stjärnhimmel. Rysningar.

Efter att ha visat upp nära och kära i Arvika och Göteborg kom turen till Jimmys ursprung. Vi åkte tåg till Uppsala och länståg till Heby för att bli upphämtade med bil och färdas ytterligare två mil ut i skogen. Tärnsjö var en tämligen liten ort och vi kunde promenera dit vi skulle, även om man ibland inte ville för myggens räkning. Grannorten Gysinge har satt myggplågan på kartan och jag har nu lärt mig att ogilla de aggressiva Aedes Sticitus-myggen.

Vi hälsade på föräldrar samt storebror Lars-Erik som kallades för "Jocke", storasyster Ann-Marie som kallades för "Nima" och storasyster Ann-Christin som kallades för "Kia"; tjejernas smeknamn lite mer förklarbara än Jockes, kan jag känna. Han var snäll och lånade ut sin lägenhet i mitten av stan. Vi besökte även lite barndomskompisar och spelade brädspel nätterna i ända.

Hemma i Stockholm blev semestern inte lika fylld av programpunkter, utan flöt ut i nånslags njutbar tillvaro av lata dagar. Jag badade med Sofia, spelade spel med pojkarna, gick och såg Arvikabandet Kilroy på det lokala etablissemanget Landet och var på bio för första gången på länge.

Det fanns dock programpunkter kvar; min kusin Emmas bröllop med tillhörande möhippa. Emma lurades iväg på förmodat släktbesök och placerades prompt på en cykeltaxi, vilken förde henne till champagnefrukost och en hel dag av aktiviteter. Jag dök upp till brunch-färden ut i skärgården och fick träffa tärnorna och andra kompisar till Emma, av vilka jag inte kände en enda, men man blir rätt sammansvetsade av den intima miljön. Hela poängen var ju nånslags ritual där man markera övergången från en epok i livet till ett annat. För egen del hägrar inte giftermål, men jag är svag för epoktänk och eftersom Emma nu valt detta så kändes det bra att få vara med och fira.

Innan bröllopet som var förlagt i Emmas hemstad Nyköping hade jag fyra arbetsdagar att ta itu med. Man kom rätt snabbt in i gamla hjulspår och tyvärr hade jag huvudvärk de första två dagarna, så det var inte den nytändning som jag hoppats på riktigt. Förhoppningsvis blir det bättre när fler ordinarie spelare kommer tillbaka från semestern. så att man kan börja ta tag i saker.

Bröllopet hölls i Nikolaikyrkan i Nyköping och själva festen i tingshuset. Det kan ha varit 120 gäster, solen sken och klädseln var satt till högtidsdräkt. Salen blev ganska varm och frackbärarna drabbades hårt av det, men efter hand började man kunna röra sig ut i friska luften mellan talen. Jag hade rotat fram min gamla studentklänning och den kändes rätt lagom med lite blingeling till.

Vår kusinfamilj är överbegåvat musikaliska så det var mycket sång och spex. Emma och hennes lillasyster Johanna har varit kända som sångduon systrarna Bergman, men nu meddelade Johanna att hon gör slut och startar band med lillebror Andreas, varpå de två gjorde ett roligt nummer där de berättade den egentliga historien om hur Emma och Erik möttes. Den officiella versionen är att de träffades i orkestern i Uppsala. Även Eriks tvilling gjorde intryck med sin låt till brodern som inte lämnade ett öga torrt.

Allt som allt, en mycket lyckad tillställning och jag, som aldrig varit på bröllop förr, kände att förväntningarna införlivades helt och hållet.

Det är en väldigt konstig känsla när ens vänner träffar varandra för första gången, men det ska erkännas att jag får en liten kick av det. Det är spännande och roligt att föra ihop olika kompisgäng och se hur det går.

Bakgrunden är väl att jag lever högt på just det här; att lära känna folk, ha många sociala kontakter och hålla i dem. Gärna nära och personligt; då trivs jag som bäst. För varje gång jag har flyttat så har jag fått börja snickra på en ny bekantskapskrets, men med den uttalade strategin att fortfarande hålla i den förra. Det gick ganska lätt med Arvika-folket som bodde i Göteborg; de kom på Pennygången-festerna och lärde snabbt känna lajvarna. En del hoppade till och med på lajvet. Detta har varit ett problem med Stockholm. Här bor inga sporadiska göteborgare och att ha hufvudstaden som resmål verkar inte ha slagit igenom stort i väst. På samma sätt har stockholmsgänget inte färdats över gnällbältet i någon större utsträckning. Hittills är alltså kännedomen om respektive umgängeskrets nästan enbart baserad på mina berättelser och det vanliga sättet, när sociala kluster går in i varandra, inträffar inte riktigt.

Men i helgen kom då Hoppe på besök och det kändes kul att visa runt i min vardag och mitt nya hem. Jag hade inte riktigt planerat nåt stort, men eftersom det verkade finnas intresse så lyckades jag sno ihop en spontan fest och förbluffande många kom på några timmars varsel. Eller ja, förbluffande stor del av de jag känner, ska väl sägas. Kompisarna i Stockholm är få, men naggande goda. Det gick hur som helst väldigt bra. Hoppe och Tomas utbytte glatt spelledartips och skrockade åt samma drag hos mig. Sånt är ju visserligen retsamt, men det finns en trygghet i att ha kvar egenheter och identitet över tid och rum. Folk var kvar till sent och vi lekte lekar. Stoffe kom förbi också, så jag fick minst en ur varje gammal falang, då han är gammal Arvika-bo.

Jag har saknat Hoppe stort och det kändes schysst att kunna presentera gänget i Stockholm.

I övrigt var det jobb fredag till tisdag, spel på onsdagen och firmafest med tidningen på torsdagen. Den var stor och påkostad. Jag hade roligt, men tyckte att det är klart trevligare när vi har mindre tillställningar med avdelningen i stället. Nu blev det så mycket intryck och folk som man skulle prata med och lite för utspätt.

Så var semestern till ända. Temat för resan verkade vara goda nyheter; Sara och Håvard kom som sagt in på sina utbildningar, mot alla odds i samma stad, och nu har de även lyckats få fatt i ett sagolikt boende i Malmö. Det är en slags lyxig liten villa i Limhamn, 200 meter från havet, vars ägare spenderar året i USA. Att inte få ha det på sommaren vägs upp med att de då inte behöver betala hyra för de månaderna, vilket är klockrent. Vidare klarade Carro ett svårt prov och jag ska få min första "kompisbebis". Storartade nyheter från alla håll och kanter.

Själv gled jag runt och gjorde roliga saker. Det var brädspelskvällar och hemmakalas och krogaftnar för hela slanten. Jag fick socialiserat med i princip alla kompisarna och inte som tidigare tempofyllda veckoslut någon enstaka gång utan flera gånger. Det var grymt!

På tisdagen tog Carro med mig till Mos nya företag. Mo varandes en av de mer intensiva figurerna i Göteborgs-galleriet hade helt plötsligt bestämt sig för att starta eget säljbolag. Det gick tydligen bra och väggarna på det centralt belägna kontoret var prydda med hetsiga ordstäv och slogans som fick en att genast vilja sätta sig ner vid en telefon och börja sälja. Jag höll på att få entreprenörs-hjärtklappning av att bara vara där så vi fick lämna stället för att gå till det betydligt frisammare café Talang.

För er som inte känner till café Talang så är det stället dit alla lajvarna går varje tisdags- och torsdagseftermiddag, för att fika ihop, smida ränker och socialisera. Det är med andra ord lite lustiga samtalsämnen just de dagarna, men personalen har vant sig vid oss och vi utgör sedan länge en ganska viktig del av deras kundbas. På den tiden som jag var med och skötte lajvet så var caféet lite av ett kontor för mig, så det känns ibland som att gå och hälsa på en gammal arbetsplats. Det är kul att se hur det går och höra vad som hänt.

Eftersom Carro skulle upp tidigt på onsdagen så åkte jag hem till Vegard efteråt för att spela brädspel med Josef och Royne. Det var skönt att hänga med Arvika-pojkarna och vi satt uppe till sena natten. Dagen därpå åkte jag till Stefan och Magda för spel, där även Hoppe, min gamla vapendragare och sambo dök upp. Det är schysst hur lätt man glider in i det igen, att vara i Göteborg. Flera har ju uttryckt förvåning över att jag varit borta i nu över två år, men det beror väl delvis på att jag åker tillbaka ganska ofta och att man har en plats där.

På torsdagen blev det åter café Talang med efterföljande utgång på Haket, ett uteställe vid Masthuggstorget, som är värd för olika alternativscener, denna gång Synthhaket. Jag vet inte riktigt hur det har kommit sig, men synth är den musikstil som jag har haft mest att göra med genom livet. Arvikafestivalen var klart inriktad på den, även om viss urvattning har skett på senare år, och under ungdomstiden var de två största subkulturerna i staden synthare och raggare. En besynnerlig mix. Jag har nu inte lärt mig särskilt mycket om musikstilen, men folket som tillskriver sig den känns bekanta och hemtama för mig.

På fredagen kom Sara och Håvard till staden efter sin turné i Skåne. De hade mycket att berätta om sitt nya fabulösa hus och var på strålande semesterhumör. Tanken var en stilla hemmakväll, men det växte till ett mindre kalas och var väldigt roligt. Vegard bor i en härlig etta med tillhörande innegård. Då det blivit lite trångt där, så åkte jag med hem till Royne efter kalaset och fick se hans nya lya i Kortedala, som var tilltagen och hade hunnit bli ganska ombonad.

På lördagen var äntligen Carro igång och tillgänglig för lek, så vi bjöd över folk på kalas där. Det är lite svårt för mig att tillverka kalas i Göteborg eftersom jag är lägenhetslös, men Carro tyckte att det var en bra idé och jag försökte göra mig nyttig genom att dammsuga och hjälpa till att handla. De kompisar jag inte hunnit träffa under veckan kom och så även Tove, som det var minst tusen år sedan jag träffade sist. Hon hade skaffat hund som ägnade sig åt att blogga. En del kan finna detta sött, men jag tycker mest att det är lite onaturligt. Mamma mia, hundar som bloggar!

Söndagen blev en dag av stillhet och långsamma utfärder för att skaffa mat och godis. Jag och Carro fick med oss Jonathan, hennes pojkvän, hem och spelade lite spel. När de var tvungna att gå och lägga sig på grund av jobb, så åkte jag över till Royne igen. Det blev en hel del taxiåkande den här resan, men jag hade redan innan bestämt mig för att spendera pengar nu när det ändå var semester och allt. Det kostade dock inte så förfärligt mycket eftersom Göteborg har billiga taxibolag, och det var skönt att få med sig baktung packning kors och tvärs över den ganska vidsträckta staden.

På måndagen blev lägenheten invaderad av Roynes mor, hennes väninna Eva-Lena och dennas två barn. Vi stannade artigt på fika och sen rymde vi fältet till Vegard i Gamlestan. Det blev en kortare tur in till King's Head, en krog på Andra Långgatan, men viss trötthet hade nu börjat infinna sig så det blev fredligt.

Tisdagen ägnades åt kiv med SJ. Igen. Jag hade bokat en resa och fyllt i ombokningsbarhet, som kostar pengar. Dock hade jag valt att resa biljettlöst och inte läst det finstilta, där det tydligen gick att läsa att resan då inte kunde ombokas inom 24 timmar innan. När jag försökte komma hem till Stockholm lite tidigare, eftersom det planerades rollspel på kvällen, så fick jag veta detta av en högst Kafka-artad telefonist på SJ. Varför? Varför ha en regel som förstör för mig, nu när jag vill underlätta trycket på deras biljettapparat? Varför uppmärksammar inte internetbokningen att jag betalat för motsättningsfulla saker? Till råga på allt blev tåget försenat med fyrtio minuter. Jag är nu i officiell fejd med SJ.

Hemma hann jag ställa ner sakerna, sätta på kaffe och andas ut innan gänget kom. Det var Tomas, Dani, Ove, Jocke och Göran och vi hade en trevlig session. Kändes skönt att vara hemma, men det är klart uppslitande att Göteborg fortfarande lockar och drar. Detta kommer väl att lösa sig inom kort. Antingen får jag jobbet i Göteborg, eller så blir jag kvar i Stockholm och då är det bara att satsa.

Onsdagen blev uppsamlingsdag, med tvätt och storhandling, medan torsdagen ägnades åt ett besök i Årsta hos David och hans kamrater. Vi käkade grekiskt och spelade spel. En helt okej avrundning av semestern. Imorgon börjar jobbet igen.

Nu har jag tagit mig till Göteborg efter många om och men. Semestern inleddes med en solfri vecka i farmor och farfars hus på västkusten; en plats som vanligtvis är stekhet under sommarperioden och bräddfylld av solbruna badgäster. Nu var det gråmulet och kyligt istället. Faktum är att när jag åkte tåget västerut och läste tidningen förebådades den regnigaste dagen på hela året för Göteborg med omnejder. 100 millimeter på en och samma dag, berättade tidningen olycksbådande och jag suckade. Mor och far kryddade dock dagarna med utflykter och idel goda måltider bestående av nyuppfiskade havskräftor, så det var helt okej. Jag klippte mig, som det alltid blir när jag är i billigare priszoner, men med därtill mindre lyckat resultat. Det får vara som det är, hår växer ut.

När föräldrarna sedan skulle bege sig upp till Värmland inför den annalkande skolstarten, så följde jag med. Håvard och Sara hade målat om huset i Ålgården från vitt med blåa knutar, som det varit målat sen 1982, till grått med blåa knutar. Det var nog bara stångkonservativa jag som bävade inför den drastiska förändringen. Paret hade även kommit in på utbildningar i Malmö och var i full färd med att planera flytt och skaffa nytt boende. Jag å min sida passade på att sova länge och varva ner, ett uppdrag som klarades med flygande färger.

Det första egentliga stressmomentet på hela resan kom när mamma skjutsade mig till tågstationen för min nedresa till Göteborg. Vi träffade en kvinna från Stockholm som hade sommarhus i Värmland och en dotter i samma ålder som mig. Vi lekte när vi var små och jag har alltid undrat vad som hände med dom senare i livet. Det visade sig att flickan med de ettusentvå My Little Pony-hästarna höll på att doktorera i biologi. Mitt under minnesstunden med mamman dök fler gamla Arvika-bekanta upp och vi höll på att pladdra bort det faktum att tåget inte kom.

När det stod att det var förseningar med över en timme insåg jag att det var kört om inte mamma kunde rallyköra till Kil. Det var rätt viktigt, eftersom den fortsatta färden ner genom landet var hindrad av ett större rälsbygge och det var viktigt att anslutningarna klaffade med den sista bussen från Öxnered. Min mor klarade uppgiften galant och gasade på trots skraltig bil och ett mycket trafikvettigt sätt till vardags. Vi kapplöpte med klockan och precis när vi tror oss ha klarat det vid infarten till samhället Kil inser vi att det är enormt mycket folk på gatorna. Och brandbilar. Och hästar. Och en orkester.

Just denna dag har hela Kil gått man ur huse för en parad genom centrala stan. Vad är oddsen? Vi kryssar mellan barnvagnar, stoppar för rullstollsbundna och svettas, men till slut når vi stationen precis innan marschmusiken drar igång. Min mamma är en riktig stjärna!

Tågsträckan gick bra, men jag våndades svårt för timmen och de tjugo minuter som vi skulle spendera på en ersättningsbuss. Jag gillar inte sånt, men när man måste så måste man. Musik i hörlurarna och växelvis läsande min tidning, växelvis stirrande ut i det förbisvischande dalsländska landskapet. Så småningom gick det bättre och vi nådde Göteborg i ett ganska behagligt skymningsljus. Väl framme började det så klart störtregna, men Carro tog emot med te och smörgås. Nu är det en vecka i Göteborg som gäller och det känns hur gôtt som helst!

Vaknade hos Moa i Bergsjön och satt länge i köket med kaffe och frukostprat. Sen åkte jag till Gamlestan för att spela spel med Vegard, Royne och Josef. Senare på kvällen gick vi en sväng på krogarna i Gamlestan, där Carro mötte upp efter jobbet på Volvo. Till sist tog hon och jag en taxi hem till Frölunda för att sova. Angenämt semestrig dag.

Dagen D - besiktningsdagen. Jag vaknade hos Carro och följde med henne till Frölunda torg när hon skulle till jobbet på Volvo. Pennygången såg sliten ut, men ren, och jag resignerade inför att prövningen får gå som den går nu. Besiktningsmannen - som hette Manne - gick runt med en clipboard och kryssade och skrev noteringar, utan att säga ett knyst, vilket var lite oroande. Han frågade bara tre saker:

Manne: "Var är den sista dörren?"
Åsa: "Ehm, vi har inte tagit ut någon dörr ur lägenheten? Jag vet inte."
Manne: "Ja, tyvärr stod det inget om nån saknad dörr så vi måste debitera för den."

Manne: "Var är nyckeln till förrådet?"
Åsa: "Har vi haft ett förråd?"
Manne: "Jaa."
Åsa: "Ehm, ja, då vet jag inte. Det var åtta år sen och vi har i alla fall inte använt något förråd."
Manne: "Tyvärr måste vi debitera för den också då."

Manne om brännmärkena i plastgolvet i köket: "Vi kommer att byta ut golvet, men av ren nyfikenhet; vad hände här?"

Sen fick jag skriva under på den högst modesta summan av 1570 kronor, vilket jag gjorde så snabbt jag bara kunde. Lättnaden var enorm.

Jag begav mig till Talang och åt mat, samt pratade med en hög bekanta lajvare, för att sedan gå vidare till Synthhaket där det var fler gamla kända ansikten. Sist på kvällen fick jag sovplats hos Moa och vi åkte ett gäng upp till Tycho Brahe-berget, efter ett provianteringsstopp i Brunnsparken. Det var en mycket brokig skara, men kombinationen gav goda effekter och vi hade en klart underhållande efterfest.

Ute ur radioskugga till slut. Nu sitter jag hemma hos Carro efter en strapatsrik vecka och tar det lugnt. Det har varit internetlöst ett långt tag så jag får försöka göra en resumé av flyttveckan.

Onsdag för en vecka sen
Jag vaknade av att städkillen ringde och vi gjorde upp tid för att han skulle få nycklar, för att kunna gå in själv. Ett litet tappert gäng flytthjälpare dök upp hos oss och hjälpte till med Hoppes utflyttning. Jag fick även lite bärhjälp med sopsäckar, men det blev en del större möblemang över.

På kvällen åkte jag över till Vegard där min syster Sara och Håvard uppehöll sig. Vi var mest hemma i lägenheten för alla var lite trötta, men gjorde en liten utflykt till en av Gammelstans många pubar. Trevlig kväll och som Håvard påpekade för mig strax innan jag skulle gå morgonen efter, sista gången jag såg honom på ett tag eftersom han skulle tillbaka till sina läkarstudier i Lettland.

Torsdag
Upp efter lite sömn för att möta städkillen på Backaplan. Inte världens gedignaste känsla, men det fick gå. Han skrev ett handskrivet kvitto på att han fått nyckeln. Sen tog jag mig in till Café Talang där jag inte varit på evigheter och fick träffa alla lajvarna. Mycket nostalgiskt. Därefter följde Jonny och Karin med till Synthhaket för att äta mat och sen var vi ute hela kvällen. Jag återvände med lite snabbmat till ett ganska öde Pennygången, som innehöll få underhållande element och ett ekande tomt vardagsrum.

Fredag
Städade och packade hela dagen. Fick hjälp av Frida att köra flyttlådor från Carro, vilket gjorde att jag kunde fördela lasten mycket jämnare än min första ogenomtänkta strategi där alla lådor var hur tunga som helst. När jag plockat ner allt så fanns det inte så mycket mer att göra alls på Pennygången, men som tur var hade Carro anordnat myskväll med mat och umgänge hemma hos sig i Frölunda.

Lördag
Mamma och pappa kom ner från Värmland med släp och med hjälp av vänner fick vi iväg de överblivna möblerna och skräpet till tippen, samt ner alla mina grejer. Tre trappor utan hiss är sällan en god idé, men det gick som smort.

När hjälparna givit sig av så spenderade vi ytterligare fyra timmar i lägenheten med att pirka bort alla lampor och krokar och bös. Pappa gav sig dristigt på vattenlås och avloppsbrunnar och mamma lyckades avlägsna flera svåra fläckar. Det är helt sanslöst hur mycket slit det är att tömma en lägenhet av den här sorten. Sen begav vi oss på den långa färden österut och kom fram klockan halv ett på natten till kusinfamiljens hus i Nyköping där vi stupade i säng.

Söndag
Måttligt utsövda åkte vi till mormor på snabbfrukost och åkte sedan till Stockholm. Där väntade Tobias vid det nya hemmet, men oroväckande nog inte själva ägaren som skulle komma med nycklarna. Efter lite panikringande fick jag till slut fatt i honom; det visade sig att han glömt bort mötet, men vi hakade av släpet och åkte till Hornstull där jag fick nycklarna.

Sen lastade vi upp alla saker och det gick också smärtfritt. Mamma och pappa fick se flera av mina stockholmsvänner och mot slutet dök Karin och Jonny upp som varit i Stockholm på bröllop. Vi gick och åt och sen blev det övernattning i den gamla lägenheten i Hägersten.

Måndag
Upp i ottan för att hinna till Ikea. Jag hade grundat lite på hemsidan dagen innan och kunde ganska smidigt välja ut bland annat en bäddsoffa, en bokhylla, en kontorsstol och soffbord. Det kändes lite annorlunda än mina tidigare Ikea-besök som mest innefattat lite pynt och billigt husgeråd. Vi lämpade av pappa i lägenheten för att han skulle borra upp fästen till olika saker och mamma fick köra i Stockholmstrafiken vilket hon gjorde med bravur. Jag kunde navigera i vägnätet ganska bra, på grund av idel taxiresor hem från jobbet.

Vi packade ihop alla saker i den gamla lägenheten och åkte vändor med dem till den nya. Det var rätt pressat tidsläge, men vid sjusnåret kunde föräldrarna bege sig hem mot Värmland. Det var en kämpainsats och jag är mycket tacksam.

Städkillen hörde av sig för att berätta att de var färdiga med Pennygången och slängt in nycklarna. Han var lite skeptisk till min alternativa adress som var till föräldrahemmet i Ålgården. "Men vilket nummer är det?", "Nej, alltså, det är en by, det är inga nummer. Du kan få namnet på gården!". Tobias dök upp mot slutet och vi gick och käkade. Sen kom Göran över och vi pratade hela natten, medan jag packade upp lite.

Tisdag
Vaknade i mitt nya hem. Det var skönt. Jag åt frukost ordentligt och började med att tvätta, pröva diskmaskinen och gå och handla det som saknades av husgeråd. Sen gav jag mig i kast med att montera ihop bokhyllan. Det var ett monsterprojekt. Varje moment i sig var ganska överkomligt, men jag tror att tanken var att man skulle vara fler än en när man byggde ihop den. Den är 2x2 meter stor och tung som en mindre personbil. Hyllplanen är ett rutnät där pluggarna envisades med att åka ur på ena sidan och när jag gick och puttade ihop där så åkte de ur på andra sidan.

Frustrerande, men efter sex timmars fipplande, puttande och sparkande så fick jag ihop den. De tre sista skruvarna fick jag dock inte i helt, men det kanske klarar sig ändå. Problemet är att jag inte ens kan rubba bokhyllan på egen hand och nu ligger den ner mitt i rummet. Björn försäkrade mig lugnande att de kan komma och hjälpa mig med att resa den när jag kommer tillbaka till Stockholm.

Onsdag
Idag har jag åkt tåg till Göteborg och landade till slut i Carros lägenhet. Här finns Internet, tv, mat, varm säng och en massa bra saker. Jonas kom förbi en sväng och hämtade post som jag tagit med. Imorgon är besiktningen och jag hoppas att allt går väl. Sen är det semester som gäller och det ska bli så skönt; umgås, ta det lugnt, pilla sig i naveln och sova. Tack alla som hjälpt till under veckan, det har varit guld värt!

Jag vaknade upp hemma hos Lova och fick frukost och kaffe i solskenet på balkongen. Hon var också i flyttartagen, men vi gjorde upp om att ses mer innan jag försvinner till Stockholm. Sen åkte jag hem till Pennygången, en maratonresa på en dryg timme.

Där plockades det en hel del och när Klaus kom med bil och släp så kånkade vi återigen saker i trappor, den här gången Pennygångens ansamling av skräp och möbler som ingen av oss skulle ha. Tyvärr blev det en bäddsoffa över som måste fixas på lördag.

Städfirman som skulle ha hört av sig under dagen glömde bort det och kom sen med ett förhållandevis högt bud, så vi försökte förgäves få fatt i den första istället, men han hade lagt ner för dagen. Min största oro är att han nu avskrivit oss, men det får visa sig imorgon.

När allt detta var färdigt så tog vi oss till en kortkväll på Januarigatan, som var väldigt trevlig om än kort. Lite trist, men kanske lika bra med tanke på att vi har en massa jobb framför oss imorgon också. Själva kortgänget var idel muntra typer och jag fick träffa Per lite också. Skoj, skoj!

Somnade sent och vaknade tidigt. Det första besöket från städfolket var klockan elva och det andra klockan 15. Båda konstaterade att lägenheten var rätt smutsig, vilket jag är helt med på. Den ena gav ett pris och den andra skulle höra av sig imorgon.

Mellan besöken så plockade jag bland mina papper och sparade ägodelar. Hittade till min förtjusning mina gamla tidningar, det vill säga sådana som jag skrivit något i som yngre eller från en dag då det hände stora grejer i världen. Hittills har jag Göteborgskravallerna, 9/11, London-bomberna, Anna Lindh-mordet, Roskilde-olyckan och lite lokala tillbud hemma i Arvika. Tidningsbladen har redan gulnat och de från Roskilde har genuin lera på sig. Alla ska vi samla på nåt.

Sen hoppade jag på 16-bussen för att påbörja resan mot Lovas lägenhet i Bergsjön och stötte av en slump på hennes syster och tillika inneboende Radha när jag bytte i Brunnsparken. Väl framme fick jag kaffe och god mat, samt en helkväll av återknytande och djupsnack. Det kändes som om ingen tid förflutit och det är alltid bra när man är lite orolig för att tappa kontakten med Göteborg.

Nu ska jag sova ut; har fått en mjuk soffa och ett varmt täcke.

Jag och mina tågresor. De går aldrig väl. Och då har jag ändå inget problematiskt förflutet ombord på tåg, utan ganska goda minnen á la inre-resan-reklam för SJ.

Den här gången så hade jag för första gången på länge bokat ett Intercitytåg istället för X2000, vilket slog mig när de ropade ut Enköping som en av de första stationerna. Enköping? Det är ju på väg till Uppsala. Är jag på fel tåg? Sen ropade de ut Arboga. Öh, är inte det i Dalarna? Mina geografiska färdigheter har förfallit kraftigt sedan högstadiet, vilket jag också insåg och tog det lugnt. Sen blir vi sena på grund av ett signalfel och får gå på halvfart ett tag. Då meddelar de i högtalarsystemet att det är totalstopp mellan Katrineholm och Hallsberg så resande till Södertälje är det kört för. Södertälje, tänkte jag förvirrat. Kör vi i cirklar?

Jag beslutade mig för att det var hög tid för kaffe, för att inte tappa koncepterna helt. Cafévagnen var tyvärr ganska full, i ordets dubbla betydelse, så där fanns ingen ro att få. När jag återvände till min plats så hade fyrsitsen fyllts på med två herrar ur finansvärlden som bredde ut sig både på bordet och gällande benplats. Så när ensamsätet tvärs över gången blev tomt i Örebro så flyttade jag diskret dit. Det var visserligen ett ensamsäte med ett bord och en motsatt stol, men jag tänkte att jag skulle få vara ifred. Men icke.

Finansnissarna hittade raskt folk de kände på tåget och som mal till lykta så drog sig fler och fler dit. En av dessa slog sig absurdt nog inte ner mitt emot de två herrarna utan mitt emot mig. Sen påbörjade han en svada tvärs över gången som kunde ha varit en parodi på företagare i medelåldern, utfört av Killinggänget. Det var siffror hit, det var möten dit och det var engelska uttryck "ja, som vi säger; under-sized and over-prized, ni vet". Detta samtidigt som jag försökte prata med mamma på telefon och jag än en gång inte fick plats med fötterna i en annars ganska rymlig vagn.

Till slut lyckades jag blänga bort honom så han gick och satte sig hos de sina. Något trött och butter kom jag fram till Göteborgs central 40 minuter försenad. Sen bar det av till Pennygången och samtal med Hoppe som var hemma.

Effektivt telefonerande var dagens melodi.

Den första som ringde var en person från en städfirma i Göteborg som hade nappat på allt mitt fiskande i går och vi bokade in en tid som han skulle komma och kolla på lägenhetens skick måndag 20 augusti. Sara tipsade om att man kan be fler komma och kolla och ta den med bäst pris, så jag hörde av mig till ytterligare ett företag.

Sen pratade jag ganska länge i telefon med Martin om hur vi ska lägga upp fredagens röjning av lägenheten i Göteborg. Det har visat sig att bara mantalskrivna i kommunen får tippa gratis på återvinningscentralerna, men å andra sidan så kommer vi ju ha med oss två sådana i form av Hoppe och Jonas. Sen kommer Martin först klockan 16 och stationen stänger klockan 18. Detta ger en viss tidspress. Fredag kommer att bli något av ett träningspass.

Jag fick även ordnat så att besiktningsfolk tar kontakt med mig och jag lyckades efter lite virr få grepp om hur föräldrarna tänkt sig sin nedresa. För att deras plan ska gå i lås så måste jag få fatt i Anton och kolla om vi kan ställa in grejer tidigare än inflyttningsdatumet som gäller för Stadshagsplan och det skickade jag iväg förfrågan om.

Under tiden hann jag prata med Sara i omgångar, tvätta, röja, stryka, diska och packa. Och flämta lite matt.

Sov ut och det var hur skönt som helst. Sen ägnade jag mig åt att styra upp flyttgrejer, bland annat bokade jag av elen och försökte navigera i träsket av flyttstädande bolag i Göteborgsområdet. Det verkar som om vi är ute i lite dålig tid, men jag hoppas att det ska gå ändå. Planen som den ser ut nu:

Fredag 17:e kommer Martin ner och ska hämta sina grejer. Vi ska även slänga en hel del.
Tisdag 21:e flyttar Hoppe ut sina saker.
Fredag 24:e kommer pappa ner med släp och vi flyttar mina saker till Stockholm.
Måndag 27:e förhoppningsvis flyttstäd medelst proffs, annars får vi göra det själva.
Onsdag 29:e besiktning.

Däremellan ska jag försöka sortera mina saker, laga så mycket fel som går med lägenheten och slänga skräp. Om tid finnes så vore det även trevligt att träffa göteborgarna och jag tror att med den nuvarande planeringen så finns det goda möjligheter till det.

Hanna ringde och frågade om jag ville följa med henne och kolla på en lägenhet, vilket jag sa ja till och masade mig ut i värmen. Vi kom försent och missade det allmänna följet som nyss blivit guidade runt i lägenheten, men tjejen släppte in oss ändå. Sen åkte vi till Hannas nuvarande hemkvarter kring Odenplan och åt på uteservering. Det var mysigt, fram tills en tant som skulle ta sig förbi vårt bord välte ett av vinglasen. Det gick i tusen bitar och Hanna fick rödvin över hela sig; ansiktet, armarna, det vita linnet, favoritkjolen och nästan på väskan. Det gick liksom inte att lösa gracefullt, men restaurangen bjöd på notan och vi hastade hem till henne för att tvätta bort fläckarna.

Sen spenderade vi kvällen med att transkribera Hannas intervju med Mads Mikkelsen och dricka sherry. Vi satt med varsin hörlur, hon skrev och jag stoppade och startade inspelningen och kom med kommentarer. När hon behövde gå och lägga sig för att komma upp till jobbet hade det blivit så sent att tunnelbanan slutat gå, så jag tog en taxi hem.