Loggboken

Haha, testade att googla på mina rubriker – jag har då aldrig blivit så återpublicerad på en och samma dag. Kanske 70-80 träffar på tre artiklar. Alla telegrammen går ju ut automatiskt till en mängd mindre tidningar och in i flödet i storstadstidningarna. Inte mina skarpaste alster, men så var det ju första dagen:

Israelisk journalist spionanklagad
Dödstalen stiger i Polen
Stor nedgång i barnadödlighet

I all övrighet var det högakademiskt, knastertorrt och svårt på redaktionen. Härligt!

Det var inte så farligt att få sparken. Nu har jag en dryg vecka senare varit på två arbetsintervjuer och fått drömjobbet; deskreporter på TT:s utrikesredation. Jag börjar nu på måndag och fick löfte om i princip arbete sommaren igenom.

Men vilken berg- och dalbana det har varit. Vi fick välja om vi ville jobba kvar under uppsägningstiden och det kändes först som en idé för att det skulle bli lite lugn och ro, men sen kändes det inte alls som någon god idé och jag arbetade min sista dag på tidningen förra torsdagen. Hemskt sorgligt; vi hade ett stillsamt avskedsfika med daggänget och pratade lite om svunna tider.





På kvällen skojade jag med sportredaktören Frederic (längst till vänster ovan) att det kändes som om han och jag låg på lit de parade. Alla pappersmänniskorna kom förbi med moloken uppsyn, sa fina saker om oss och tog farväl. Jag fick bland annat en bok av Clas som hette Huset som aldrig sover, en introduktionsbok för nyanställda på tidningen från 1959, full med lustiga gamla fenomen och svartvita bilder på "hålkortsrummet" eller "telediphonen". Staffan bjöd mig och Clas på middag på Rosa drömmar, där tydligen Stig Larsson hållit till på sin tid. Det var allt som allt en ganska historietyngd sista kväll och så klart, mycket vemodig.

Helgen spenderades i omhuldandet av goda vänner och jag fick lära mig vad banoffi är för något.

På tisdagen åkte jag på jobbintervju på TV4, för deras nät och det lät väl okej. Chefen sa att jag precis såg ut som hennes kusin, som också hette Åsa, och sen fick jag se studion där alla TV4-nyheterna och soffprogrammen spelas in. Klart cool upplevelse. Därefter åkte jag in till redaktionen och åt för sista gången i matsalen. Det var, så klart, inte särskilt gott den här gången heller. Men jag kommer att sakna det lite ändå.

Efter detta begav sig hela gänget till Söders hjärta för en gravöl och det var en mycket bra kväll, trots den trista tematiken. Skvaller, shots, flipper och fylla och villa. Dagen därpå ringde jag TT eftersom TV4 ville ha svar och fick veta att jag kunde komma på intervju redan nästa dag, så det gjorde jag och de ville ha mig. Jag vill ha dem. Upplagt för a happy ending.

I dag blev det klart. Håller bitterheten i strama tyglar. Slutar på torsdag.

Nu börjar det bli löjligt länge sedan jag skrev något i min weblog. Hela poängen var ju lite att redogöra för vad som händer. Får försöka sammanfatta lite snabbt så att jag kan komma vidare.

Hot om uppsägning. Tråkigt men sant; tidningen vill säga upp folk och trots att jag jobbat på redaktionen i fyra år snart så var jag bland de som arbetat kortast tid och hamnade på Listan. Vi fick veta detta torsdagen 15 april och måndagen 26 april bröt förhandlingarna ihop. Det är inte avgjort än utan är uppe på central nivå, så jag håller ett fast grepp om hoppet och återkommer i frågan.

Begravning. Mina kusiners morfar gick bort på långfredagen. Begravningen var i Oxelösund på valborgsmässoafton och jag, mamma och pappa sov över hos mormor för att vara med på den. Många besökare och ett rätt fint tal av prästen, trots allt det religiösa. Vi spenderade vår barndoms midsomrar på morfaderns sommarö i Nyköpings skärgård och det var mycket minnen som kom över mig när jag lyssnade på livsteckningen.

Lite roligare saker. Det var kalas i Ovänners kollektiv ute i Husby, helgen efter beskedet på jobbet. Bra att få skaka av sig lite av allvaret. Till stora delar en rolig tillställning, med utklädningstema som följdes på ett föredömligt sätt av festdeltagarna. Vidare har två kompisar i Jimmys bekantskapskrets har haft 30-årskalas så jag har lärt känna det gänget lite bättre.

Här i trakterna (Midsommarkransen/Aspudden) har vi börjat göra saker på lokal basis, bland annat besökt spelcaféet två kvarter bort från mig. Vi har även spelat hemma hos Peter som flyttat in i backen ovanför Jimmy. Man kan se in i Jimmys vardagsrum från Peters vardagsrum.

Fanny var i stan för att ställa ut sina alster på en seriemässa. Jag var förbi och kollade innan jobbet, mycket spännande. Dessutom har jag hunnit träffa Hanna och det var sannerligen inte i går. Inte ens i år. Vi åt på Sjöpärlan och lade planerna för en helrenovering av min lägenhet. Det slutade med att Hanna bjöd på en jordglob åt mig på Tradera.

Kulturkonsumtion: Jag har nu sett Avatar och funnit den väga för lätt. Det kan absolut ha att göra med min avsaknad av djupseende och att vi såg den på en vanlig teve, men varför gör han inte ett bra skript när han nu har detta fantastiska sceneri att bygga på? Jag förstår inte. I stället har vi sett på Drew Barrymores regidebut Whip It. Jag är såld. Eller köpt? Alltså, jag gillar den skarpt! Mycket nostalgiska vibbar av min egen uppväxt (om man byter rollerderby mot fotboll och punkband).

Personligt: Jag har färgat håret rött. Och mitt lag vann Premier League.

Nu har jag varit på banken och lagt upp mitt lån. Största affären hittills i livet och vad är det jag håller på med egentligen? Bara gissar och skjuter från höften. Vill du ha fast eller rörlig, 10 år, 5 år kanske, vad får det lov att vara? Jo tack, jag tar en i ljusblått och tre av den där sötsura sorten, helst med rapplig ränta och soliga framtidsutsikter.

Nu ska ju visserligen sägas att jag hört mig för bland närstående och fått goda råd, slagit på nätet, frågat ut bankmänniskor och utdraget tvingat dem förklara och upprepa tills jag begriper. Men det är ändå anmärkningsvärt lite reella kunskaper som ligger till grund för besluten. Jag tog rörlig ränta, delade upp lånet i två klossar och fick ett topplån som jag tror att jag kan bränna av på under fem år. Så får det vara, det får bli bra.

Med det är inte sånt här man lever för, det fick jag mig istället till livs under en riktigt härlig sista ledigdag i Hornstull. I väntan på att Jimmy skulle komma loss från sitt jobb och vi skulle gå på bio så hamnade jag i detta soldränkta kvarter och tvingades varva ner, knalla runt och börja njuta lite. Av en stor slump hittade jag bokhandeln Hallongrottan i området och jag har länge letat efter den, men inte på det där aktiva sättet. I bakhuvudet låg att den borde ligga på Söder, men jag har inte gjort nåt större besvär för att ta reda på exakt var och sen bara uppenbarade den sig i samma kvarter som bion.

Jag spankulerade runt därinne och blev upplyst av en försiktig, rakad expedit att det fanns en nedervåning också. All min kurslitteratur som någonsin berört ämnen som genus, feminism, könstillhörighet och sexuell läggning fanns, uppblandat med kitschig erotika, små kylskåpsmagneter i regnbågens alla färger och kläder med klara ställningstaganden. Jag lämnade butiken med två böcker och en lite gladare sinnesstämning.

Bredvid kvartesbion låg café Copacabana, med en av världens minsta utomhusserveringar. Det stod så på skyltarna på bänkraden utanför och man undanbeddes att ställa stolar, barnvagnar och annan bråte på trottoaren. Jag fick en kopp kaffe av en caféanställd med dreads och yvigt skägg, och klämde mig ner bland folk på träbänken i solen. Tanken var att jag skulle läsa min nyinköpta litteratur, men jag ringde istället hem och redogjorde för mina bankaffärer för pappa och sen Sara. Allt under en gassande vårsol och med vågskvalpet från vattnet i bakgrunden.

När Jimmy anlänt och det var dags att gå in på bion började jag ana oråd. Det stod att Coraline skulle visas i 3D och i entrén stod en kille och delade ut rödgröna glasögon. Jag har aldrig framgångsrikt lyckats använda ett par sådana och när filmen drog igång så var bilden lite lätt dubbel och väldigt suddig. Till min förvåning så fungerade det att sätta på sig glasögonen, det blev mycket riktigt fantastiskt verklighetstrogen animering. Det var kanske femton personer i biosalongen så filmupplevelsen var total och Coraline var dessutom bra, en blandning av söt och obehaglig film.

När vi jämförde synintryck efteråt pratade Jimmy om hur nålen, som kom genom väven, sett ut att gå ut ur filmduken och om smådjurens flykt som en upplevelse i placering framför och bakom duken. Det kunde jag inte se, så slutsatsen är nog att jag har 3D-seende, men att det är skadat av skelningen. (Jag testade Emma och Fridas present för säkerhets skull när jag kom hem. De gav mig ett 3D-block i födelsedagspresent, men tyvärr fungerade det inte nu heller.)

Det var hur som helst en ljuvlig dag. Den första arbetsdagen var redaktionen entledigad på grund av tidningsfri dag, så jag, Caroline och Johan var helt själva i DN-huset hela kvällen. Lugnt och skönt.

Idag var jag och Jimmy och promenerade i Midsommarkransen, stadsdelen där mitt nya tilltänkta hem ligger. Det är grönt och lummigt, just idag hade det regnat och asfalten doftade sommar. Jag tror att jag kommer att trivas där. Däremot så vet jag ingenting om de nya grannarna eller förutsättningarna att leva i en bostadsrättsförening, så istället för en inflyttningsfest hade jag en utflyttningsfest för Stadshagsplan 10 på lördagen.

Det var skoj. Folk kom lite sent, men stannade i gengäld länge; jag krängde min bakmaskin till Rasmus, fick träffa Elsa som jag inte sett på evigheter, lärde känna Jimmys kompis Birger lite mer, blandade tvivelaktig dricka och fick leka lekar. Göran kom sent, men startade ett otippat dansgolv och han, Emma och Tomas stannade sent. Mycket lyckat.

När jag åker tunnelbana till Jimmy har man lite läsetid och jag håller nu på med Hannas bok Karlstad Zoologiska. Vi är lika gamla och kommer båda från Värmland, men lärde känna varandra först i vuxen ålder. Jag tror att jag hade haft en helt annan inställning till innehållet om det varit en främmande person som varit författaren. Nu sitter jag och jämför platser och tidpunkter som Hanna skriver om (det är en barndomsskildring); var var jag då, vad gjorde jag? Det är hög igenkänningsfaktor på alla detaljer.

Imorgon ska jag och Jimmy gå på Coraline på Hornstulls kvartersbio. Ska bli kul,

I söndags hade jag en gammal vän på besök. Lova hade klippt lugg och skaffat glasögon, vilket fick henne att se ut lite grann som en snygg stiliserad bibliotikarie.

Vi satte oss i fiket i Rålambshovsparken och njöt av solen. Jag har sneglat ett par gånger på det och måste säga att hela inrättningen lever upp till förväntningarna. Palmblad fladdrade lojt i vinden från Riddarfjärden och det fanns låga rottingsoffor med dynor, som kuttrande kärlekspar satt och myste i. Vi var inte tillräckligt kosmopolitiska för att ta en drink i utomhusbaren, men det låg något klart semstrigt över platsen.

Tyvärr gick solen i moln framåt eftermiddagen så vi fortsatte på grekrestaurang och vidare hem till mig för kaffe på balkongen och samtal om gamla och nya tider. Lova är nyutexaminerad psykolog och det finns en viss möjlighet att hon kommer hit till Stockholm för ptp-tjänstgöringen. Det vore väldigt trevligt. Det är dock om de andra alternativen faller, men det är jag helt med på; vi som inte är urstockholmare skyr ju som bekant staden.

Ledigheten omfattade även ett besök hos Jimmys bekanta i Fruängen, en rolig kväll med gitarrer och skrock, liksom en fotbollsafton med Stoffe från Arvika, som räddade upp min semifinal i Champions League. Tyvärr gick ju mitt lag bet, men det var skoj ändå. Jag är nog inte så gjuten i mitt anhängarskap än, men jag räknar med att det kommer. Vidare fick jag åter visa upp lägenheten för en spekulant. Hon verkade nöjd, men det gjorde ju även de tidigare, så det kanske inte säger så mycket.

Nu är jag åter i arbete, men efter en överlag väl spenderad ledighet.

Min sjukgymnast har gjort slut med mig.

Hon var en ganska rynkig tant med lika illrött hår som läppstift, som hostade en massa och kom från Ulricehamn. Mottagningen, som jag hann gå till sammanlagt fem gånger, låg insprängd i ett vanligt hyreshus vid Norr Mälarstrand. Hennes första teori var att mina ömma ryggkotor berodde på att en nerv kommit i kläm. Lösningen var att "dra ut" ryggen och knåda i området kring kotorna. Efter att ha försökt allt från att dra i mitt huvud till ultraljudsbehandling så gav hon upp. Hon tror inte längre att det är en nerv i kläm. Eller nåt med musklerna. Hon tror att jag behöver en magnetröntgen för att utreda vad felet är. Det låter alldeles för sci-fi i min mening.

Den lilla ledigheten innehöll även roliga saker, såsom spel och utgång. På tisdagen blev det spontanfika med Tobias, Anna-Kerstin och Tomas, vilken senare följde med ut på ölrunda liksom Emma som kom loss från sitt späckade kulturarbetarschema, Spelsessionen på onsdagen var helt galen, men rätt kul. På fredagen spenderade jag en valborg i Stockholm. Det innefattade parkhäng med Jimmys kompisar, ett besök på en märklig sportbar vid Fridhemsplan och sedan bjöd jag med folk hem, vilket blev mycket gemytligt.

Nu har jag kommit hem från en jobbhelg med efterföljande besök hos Jimmy i Aspudden. En av kvällarna tittade vi på "El Orfanato" och jag blev inte fullt lika rädd som jag brukar bli när jag tittar på läskiga filmer själv. Nu sitter jag och försöker få ordning på mitt surfande och lyssnar på Johnny Cash.

Det här passet är verkligen det tuffaste. Det startar på fredagen och slutar på tisdagsnatten. Man kommer till arbetet, strosande i solskenet, och möter folk i dörren som går av för att det är fredag och arbetsveckans slut. Alla är på väg någonstans och har lämnat uppgifter lite halvdant gjorda i överlämningen. Sen är själva helgdagarna ganska lugna, men då är det två dagar kvar. Folk kommer tillbaka på måndagen och är fulla av energi, medan man själv börjar få mitt i veckan-segheten.

Det har varit varmt och folktätt i Stockholm de senaste dagarna. Stockholm Marathon sträckte sig bland annat genom Rålambsparken och jag hade den goda turen att promenera till jobbet, efter att löparna passerat. De hade sytt upp en tjej som skulle springa loppet på jobbet för att följa hennes förberedelser till målgång. När jag kom hade hon drabbats av ett virus och blivit tvungen att hoppa av i sista stund. Något av ett antiklimax.

Men på den här punkten är jag rätt luttrad, efter en mycket otäck incident på Göteborgs-Posten. Då hade vi en svensk kille som skulle åka skidor nerför norrsidan av Mount Everest och han skulle blogga från den här strapatsen. Det kom bilder från toppen och allt var frid och fröjd, tills vi inte hörde av honom på ett par dagar. Han hade firat sig ner för en avsats då fästpunkterna lossnade och han störtade två kilometer nerför berget till sin död.

Fredagen innehöll lite spännande handboll och en absurd historia om en nyupptäckt indianstam inne i Amazonas djungler. Den är antingen exakt så bra som den låter; folkslag som lever i naturen utan koppling till övriga världen, eller så är det ett gäng Hollywood-skådisar som dragit världen vid näsan i form av en påhittad historia, lite smink och ett par pilbågar. Det lever ju bevisligen stammar av ursprunsgbefolkning runt om i världen, men de har ändå sporadisk kontakt med civilisationen och inbitna dokumentärfilmare har hängt med dom i omgångar.
 
Lördagen blev en ännu fredligare afton. Jag blev tillfrågad om jag ville med ut i den sköna sommarnatten och ta en öl på nån uteservering av Olle och Emma. Det är bedrövligt att vara tvungen att jobba ibland. Jag spenderade istället natten med att prata med gråtfärdiga människor, som beklagade sig över den nya FRA-lagen som är på ingång. De kallar den Lex Orwell och oroar sig, i mina ögon med rätta, att Sverige är på väg mot obehagligare övervakningstider.

Ännu en fartfylld ledighet har gått förbi, med en helt acceptabel blandning av aktiviteter.

På måndagen var vi bjudna till Micke och Göran, då den förstnämnda fyllde år och firade det med först fika för släkten och därefter middag för vännerna. Jag, Sofia och Tomas kom i skarven mellan de två grupperna, så vi fick hälsa på Mickes föräldrar och vara artiga och belevade över hövan. Jag kom i slang med ett par blivande kyrkomusiker och en inflyttad italienare på festen, utöver de jag redan kände. Var kul att träffa Mickes vänner för första gången.

Dagen därpå var det en ännu större baluns i form av Sofias 25-årsfirande som hölls på en japansk restaurang i Vasastan. Tomas visade hur man åt Shabo Shabo; själva borden är utrustade med nedsänkta gasspisar där man antingen kan koka eller steka de godsaker som kommer in. Jag börjar få in snitsen på ätpinnar, något som tidigare utgjort viss hinder gällande det asiatiska köket.

Sofias närmaste bestod på bjudningen av oss, alltså gänget jag redan känner, några gamla gymnasiekompisar och ett stort glatt gäng från hennes klass på Konstfack. Efter maten gick vi ner i källaren där det hade hyrts ett karaokerum för hela gänget. Lustigt fenomen, då folk inte kände varandra och helt plötsligt skulle uppträda inför hela samlingen. Tomas gjorde hjältedådet att öppna, med en japansk kärleksballad och därefter lossnade folk.

Jag har aldrig varit på karaoke och har aldrig ens sjungit i en mikrofon, så jag höll mig stillsam. Många gick upp och gjorde ganska roliga saker, om de inte kunde sjunga, och ganska fantastiska insatser, om de kunde. Efter ett tag kändes det inte lika spänt, så när Tomas föreslog en duett, så sa jag ja. Vad jag exakt sa ja till var Queens Bohemian Rhapsody; en inte alltför simpel sång, med passager av finsång, rock och opera i ett högt tempo, men det gick faktiskt helt okej. Skönt att luta sig på nån som kan sjunga och roligt att testa.

Efter karaoken följde Göran och Tomas med hem till mig och vi var vinfnissiga till sent. Det var en mycket lyckad baluns. Dagen efter gjorde sig detta något påmint, men vi spelade spel ihop med Dani, Jocke och Ove, så det planade ut sig. Tomas sov över och vi käkade sen brunch på torsdagsmorgonen på min balkong. Jag hann tvätta, städa och sitta en stund i solen vilket var bra för det var en strålande dag i Stockholm. Göran kom över en kort stund innan det var dags att bege sig ut till Sätra för en repris av gårdagen. Vi käkade och hade en vild och rolig spelsession. Resan hem blev lite snurrig eftersom det kom på en hel bataljon av våryra Konstfackstudenter på nattbussen och sedan var alla bussar från centrum i oordning på grund av Irakkonferensen i stan, så man fick ta taxi med resegaranti hem.

Vidare har jag nu skickat in min ansökan så vi får se vart det bär.

Kom iväg tidigt på torsdagen för att gå till doktorn på Södermalm och hinna med ett möte innan själva jobbet började. Det var lite väl snabba ryck och jag hastade runt i tunnelbanesystemet för att komma i tid till allt. Det blir så långa dagar när man lämnar hemmet vid elva och kommer hem mitt i natten. Just den dagen var det semifinal i schlager och jag fick inte mycket gjort av riktiga nyheter.

På tal om just "riktighet" (Göran påpekade under nåt nattligt djupsamtal att jag ofta benämner webbredaktörjobbet som något motsatt till detta) så har det dykt upp en öppning att söka annan, mer riktig, sysselsättning. Jag funderar på att åtminstone ansöka, men troligtvis blir det inget av eftersom jag inte är särskilt kvalificerad. Det pågår intensivt tankearbete i frågan hur som helst.

Lördagen bestod också mest i schlagervåndor och vi jobbade över till två på natten. Imorgon är sista jobbkvällen på det här femdagarspasset. Ska bli skönt.

Måndag hade jag Dani, Tomas, Jocke, Ove och Tobias över; den sistnämnde nyklippt och tjusig, efter att enligt egen utsago inte ha varit hos en frisör på tio år. Ovant, men det såg riktigt bra ut. Vi höll på hela dagen och när det ena spelet var slut så fortsatte vi på nästa. Jag blir så glad när andra är lika med på att fortsätta leka som jag själv.

Dagen därpå var det dags för en annan spelgrupp, bestående av Göran, Björn, Tomas, Sofia och Micke, min granne från Ålgården. Jag tror att jag den här ledigheten har silat samtliga närmare bekanta genom min lägenhet och det har varit stor omsättning på porslinet. Diskmaskinen är verkligen guld. Jag minns när vi hade spelhelger på Pennygången i Göteborg. Allt var roligt och trevligt, men hu vilka berg av disk som alltid tvunget skulle hanteras. På den tiden var dock diskmaskin någonslags icke-tanke. Det var dyrt och konstigt.

Göran och Tomas stannade kvar och pratade och jag fick Tomas som övernattningsgäst, vilket kändes bra och hemtamt, också det från tiden i Göteborg när kompisar sov över. Dock blev jag tvungen att väcka oss tidigt eftersom jag hade ett redaktörsmöte på jobbet.

Det var tre stora nyheter som dominerade; nån med sprängstoft på fingrarna hade fastnat i Oskarshamns kärnkraftsverks säkerhetskontroll och två dog när ett brobygge rasade samman i Härnösand. Sen var det Champions League-final med mitt lag Chelsea, som mötte ärkerivalen Manchester United. Det var en episk match, det finns inte mycket annat att beskriva den med. Bra spelat, högt tempo, drama, förlängning och straffar. Superstjärnor som missade straffar, tårar, jubel och guldkonfetti.

Tyvärr slutade den segdragna kampen, när båda lagen haft chanser att avgöra i överflöd, med att Chelsea förlorade. Mitt experiment med att välja lag och sen uppamma känslor för dem, har åtminstone lyckats. Det kändes. Men inte så värst farligt. Jag får jobba på det.

Jag som inte planerat ett dugg inför den här ledigheten och ändå blev det fullt upp. Tomas frågade om vi skulle spela på lördagen och vi var hos mig. Tomas hann med ett besök hos Sara och Håvard ute i Edsberg och jag fick sova ut ordentligt. Det blev hämtmat på den grekiska kolgrillen och spel hela natten lång. Det var så roligt så vi körde repris idag.

Jag trivs med att ha folk hemma, men det har inneburit att jag inte varit ute och rört på mig vidare mycket. Kanske lika bra ety det har varit regn och rusk utomhus. Imorgon ska vi åter vara hos mig, så det blev en riktig hemmaledighet.

Den första lediga dagen var inte så ledig eftersom jag bokat in mig på möte på jobbet. Det var en tvåtimmars workshop och bara ordet ger en ju svåra konsultvibbar, men det var faktiskt riktigt roligt. Jag fick träffa lite folk som jobbar med tekniken bakom kulisserna och tycka till lite. Känns alltid som att arbetet får lite tyngd när man märker att det finns en ensemble som möjliggör det; fler som jobbar mot samma mål som en själv.

Och att vara på jobbet utan att behöva jobba är ju alltid trevligt. Efter insatsen var det bara att strosa ut i solskenet och göra vad jag ville. Tråkigt nog hade jag en hälsomässigt dålig dag med migrän, kvarvarande förkylning och viss påverkan av månen. Så detta "vad jag ville" blev att gå och handla vid Fridhemsplan och knalla hem i all stillsamhet.

Jag ringde mamma som är på besök hos mormor i Nyköping och konsulterade henne om bästa sättet att laga köttfärsås. Hon förmedlade försiktigt att jag kanske är den sortens person som bör ha en kokbok nära till hands och det kan hon ha helt rätt i. Men min improviserade köttfärsås blev i alla fall helt okej och jag tog en huvudvärkstablett och tittade på film.

Onsdagen gick förbi i relativt vanlig ordning. Det var kvartsfinal i hockey-VM för Sveriges del och de vann under stor dramatik efter sena mål och förlängning. Jag försökte förtvivlat hinna iväg till affären innan den stängde och var väl på ett högst personligt plan missnöjd med att matchen drog ut på tiden, men det tog bara tre minuter så hade de gjort mål och vunnit. Det är lite udda, men folk följer faktiskt matcher på nätet. En gissning är att det är sådana som mig som inte har teve, som nyttjar den servicen.

Vi skrev också om reellt viktiga saker som vårdstrejken och efter en lång tids rapportering om systrarnas demonstrationer och behov skrevs det nu om några drabbade patienter och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin som gick ut och bannade strejkarna för att vara för giriga. Detta föll så klart inte i god jord och tillråga på allt hade tidningens ledarskribent gjort ett nummer av att vårdstrejken borde avblåsas. Dagen därpå var det full storm i vattenglaset när sköterskorna mailade och tyckte att det var dålig stil.

Jag kan tycka att sköterskegruppen klart ska ha mer i lön, men också att de inte kan skilja ut vad tidingens uppgift är. Dels är åsiktsdelen av tidningen skild från nyhetsrapporteringen, vad än misstänksamma konspirationsteoretiker må sitta och koka ihop i sina huvuden. Det är äpplen och päron. Ledarnissen får vidare tycka vad den vill, dens poäng är ju just att skriva ett inlägg i samhällsdebatten.

Nyhetsrapporteringen i sin tur ska vara balanserad och skildra alla aspekter av t ex en konflikt. Detta görs inte på en dag, utan kan komma i den ordning saker händer eller spridas ut efter ordningen som artiklarna kommer till. Nu råkade ett uttalande komma samtidigt som en artikel kom till, som båda visade på strejkens eventuella negativa konsekvenser. Efter veckor av rapporter om dess nödvändighet. Och så blev det ett jävla liv.

I min mening en total begreppsförvirring och egentligen ganska onödig oro från klagokörens håll. De får ju inte mindre rätt för att patienter lider när de inte är där. Det visar ju på vikten av nöjda och rimligt betalda sköterskor. Vad stormen visade är nästan enbart att de inte har koll på vad som är vad i en tidning. Som för övrigt är en kommersiell produkt; det är alltid fritt fram att sluta köpa den.

Efter många om och men kom jag iväg på vår konferens på måndagen. Först kände jag mig alldeles för sjuk, men när man kommer upp och kommer igång på morgonen så känner man sig alltid lite bättre. Själva samlingen var lokaliserad på Carlhälls gård på Långholmen, en väldigt ålderdomlig men fin grupp med hus. Salen där alla satt såg ut som insidan på en norsk träkyrka. Det blev puffskola, samtal om sajten och hur vi jobbar, med ganska långa redovisningsepisoder. Lite fransigare i kanten än förra konferensen, men fortfarande kul.

På kvällen var det finmiddag, vilket bestod av en absurd förrätt som jag inte ens kan utreda vad den bestod av, fisk som smälte i munnen till mittenmat och nån form av panacotta till efterrätt. Mycket smarrigt och det var schysst att lära känna folk lite mer socialt, samt träffa de på spegelpasset. Jag kände mig lite urrig hela dagen och hade dessutom klätt mig för ett varmare klimat. Hela helgen när jag låg inne och svettades i feber så var det ju hur varmt som helst i Stockholm med omnejd, men när jag väl kommer ut så blåser det snålt. Just typiskt.

Vi fortsatte aftonen på Hornstull, på ett ställe som heter Embargo, vilket är ett väldigt internt skämt bland nätarbetare. Embargo i vår mening läggs ofta på nyheter som vi måste vänta med och det är alltid en stridsfråga med pappret. I sin världsliga form är det ett trevligt ställe som ligger nerför backen från där jag bodde förut. Därefter följde jag med en hög medarbetare från det andra laget som skulle till Kvarnen och sist blev det taxi hem.

Jag kom upp i ganska god ordning idag, men hade så klart kvar förkylningen. Innan jobbet ringde jag och fick förnyat min migränmedicin, sjuksköterskestrejken till trots, samt blev hustlad av en Telia-anställd.

På jobbet var det fullt ös; dels otäckheterna i Chengdu i Kina och dels nya grejer. Henrik Larsson bestämde sig för att fortsätta spela i landslaget, Annika Sörenstam för att sluta med golfen. Någon sprängde bomber i Indien och nån semikänd herre som hette Robert Rauschenberg gick ur tiden. Det var saker att göra hela tiden. Jag hann med lite fika med pappersgänget och ett kortare snack med syster på telefon.

I julas fick jag ett presentkort på Intersport i syfte att köpa en ny ryggsäck. Min gamla har varit med sen jag gick på högstadiet, alltså en sammantagen ålder på omkring 13 år. Den har varit väldigt slitstark i kontrast till en del andra produkter som silats igenom tillvaron, må jag säga. Det var rätt länge sen jag var inne i en sportbutik och därför tror jag att livsstilspropagandan slog mig hårdare. Det handlar ju inte bara om att kränga prylar för gym och sportaffärer etc, det handlar om att etablera "den sportande människan" som koncept. Hon ska ha vissa attribut, attiraljer och ett eget sätt att klä sig, även som civil.

Jag gav mig på att även införskaffa baddräkt och bikini eftersom sommaren kommit i full fägring till Stockholm. Det visade sig inte vara det lättaste eftersom butiken i fråga var veckogammal och hade begränsat utbud av storlekar. Sara hade tipsat om att köpa en storlek större än vanlig klädstorlek, men just den verkade helt utrensad. De badkläder som var större var som säckar och de som var mindre som korvskinn och jag tror jag störde de närliggande provrummen med mitt fnittrande åt detta. Det blev slutligen en bikiniöverdel och en stabil ryggsäck. Jag får lösa resten en annan dag. På vägen hem fick jag genast nytta av ryggsäcken när jag handlade mat och vin till fredagen. Den kändes schysst och funktionell.

På fredagen var det spelträff och social samvaro efteråt. Göran, Tomas, Björn, Micke från Ålgården och jag hade en lång och givande pratstund om kommande spel, varpå det blev middag; en lite meckigare köttfärssås än vanligt och min nya patenterade grekiska sallad där alla bitar är jämnstora och enorma. Detta gick hem och vi hann dricka lite vin innan pojkarnas respektive började droppa in. Vidare tillkom även en kompis till Malin samt Olle och Sofia senare på kvällen.

Jag hade inte kommit till insikt om att det var en hel del folk som skulle komma, men som tur var hade jag handlat snacks i överflöd och det var hemskt trevligt. Vi höll på till sena natten och Olle och Sofia lånade sängplats och sov över. Det enda tråkiga var att jag under natten utvecklade den märkliga ledvärk som förföljt mig på fredagen och den blev fullblommad feber till morgonen, komplett med förkylning, kraftigt ont i halsen och hosta. Min i övrigt ganska kallsinniga febertermometer har för ovanlighetens skull bekräftat saken.

Det blev lite bättre när vi tog oss upp och kunde röra oss ut i svalkan på balkongen. Utomhus i solen var det sommarvarmt och inne i lägenheten blev det stekhett. Sofia stannade kvar hela dagen och vi var bakfyllesåsiga ihop. Jag har saknat just det elementet lite; det brukade vara allmäntillståndet efter kalasen i Göteborg, att man spenderade även dagen efter i loj och gemytlig samvaro.

Efter att Sofia gick framåt aftonen så har jag försökt driva ut febern med allsköns medel, men det enda som verkar hjälpa är Ipren. Är lite yr och trött, men har i alla fall fått lägenheten i ursprungligt skick och nu är det nog bara att vila ut sjukdomen.

Tjoho! Jag får bo kvar i min lånta lägenhet på Stadshagsplan till maj 2009!

Har gått och omedvetet spanat på bostadsmarknaden, lite fina köpelägenheter och mitt tyvärr inte tillräckligt stora sparkapital ett tag nu utan att riktigt veta varför. Sen slog det mig att det kanske var dags att kolla upp min situation till hösten med Anton, min hyresvärd, för att kunna planera mer strategiskt. Han svarade att jag visst kunde få förlängt och helt plötsligt så kändes det som en tyngd lyftes av mig. Jag slipper krångla med flytt och lägenhetssökande och alla de excentriska människor som hyr ut i den här staden. Jag får bo kvar i den här trevliga lyan i ett helt år till.

Det har i övrigt varit en bra dag. Jag väcktes av Johannes på jobbet som ringde och avstyrde vårt redaktörsmöte. Efter det kunde jag inte somna om utan gick upp och lommade runt i lägenheten tills Tobias hörde av sig och ville komma förbi. Han fick kaffe och vi pratade ikapp lite innan vi begav oss ner på stan. Jag försöker hitta en bok och vi tog oss till Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan. De hade den inte, tyvärr. En något apatisk expedit tittade på mig med höjda ögonbryn. "Du menar den gamla?" Tobias meddelade att det inte fanns fler bokhandlar av det här slaget i Stockholm, så det är väl bara att slå sig in på second hand-marknaden.

Sen blev det spel i Sätra, bra sådant, men med på tok för många deltagare. Vi fick spaghetti och köttfärssås. Sen fick jag följe på hemvägen av Tomas och Ove.

En intensiv och intressant arbetskväll, men byggd på ganska hemska händelser. Det har varit Riccardo-rättegång idag och i samband med det så var en av reportrarna ute på den gymnasieskolan han gick på. När hon är där så knivhuggs en av eleverna av ett gäng från en intilliggande skola. Han klarade sig, det var inte av den allvarligare sorten, men ändå ett utslag av den miljön. Hon är där med fotograf och flera kommer fram till henne och berättar om läget på skolan. Det blir en händelsenyhet, med bakgrund, personliga berättelser och bra bilder. Det blev sammantaget bra. Vanligtvis kan man inte skildra våldsamheter och otyg med annat än polisens knastertorra redogörelser och den förlupna suddbilden av en polisbil på håll. Det ger faktiskt inget annat än registrerandet av att det har hänt.

Det kanske är lite avtrubbat att resonera om brutala händelseförlopp som arbetsmaterial, men det finns faktiskt en poäng med att skriva om brott och olyckor. För om man inte skulle göra det så skulle bilden av samhället bli skev; att inte skildra hemskheter är att ljuga om hur verkligheten är beskaffad. Sen ska man ju så klart göra det med den respekten att det finns drabbade, riktiga människor bakom rubrikerna och det kan vara förråande för folk om det ständigt är blod och mord och elände i nyhetsflödet.

Nästa hiskelighet var en man som började skjuta vilt omkring sig i London, spärrade in sig i en lägenhet och sköt mot polisen när de kom med förhandlare och hela kittet. Vi följde händelseförloppet på Sky News och där kom man så nära som tittare att man såg när polisen tog sig in i byggnaden, man hörde ljudet av chockgranaterna och troligtvis även skotten som dödade mannen i direktsändning. Det kändes mycket dystert att det inte slutade väl.

Det sista var Burma, där man i motsats inte alls kommer särskilt nära med kamerorna. CNN har smugglat in nåt TV-team i landet och de har fått ut en liten snutt från den allra värst drabbade staden Bogalay. Jag fattade det inte riktigt i början, men cyklonen har skapat en hög våg som svepte in över låglänta trakter och mycket mark ligger under vatten nu. Det är svårt att tro att de där områdena man ser på satellitkartorna var obefolkade. Det är nog dödstal uppemot klassen tsunamin 2004 som gäller. Tv-teamet berättade att folk i Bogalay tvingades dumpa alla tiotusentals döda i floderna. Precis när reportern sagt det och visat med handen mot nåt slags flyktingläger för de överlevande så tittar han till höger om kameran och säger: "...and we see some soldiers coming, so we have to go now." Och så bryts det.

Folk lever under så miserabla förhållanden ute i världen. Det är sorgligt och väldigt, väldigt ödmjukande.

Helgen och måndagen har gått förbi fulkomligt friktionsfritt. Upp och jobba, käka välbalanserade mål i matsalen, skoja lite med Clas och Maria, fika med nattgänget på pappret och sen hem för att sova. Tyvärr blir slentrian oftast lite tråkig också.

Ute i världen händer det ju saker i vanlig ordning. Burma är på tapeten igen, den här gången för en cyklon som manglat landet till småflis. London har fått en ny borgmästare och en stor båt full med tyskar har fastnat i Rigabukten.

Min förestående ledighet börjar fyllas med aktiviteter också. Spel hos Dani och Jocke på onsdag och samkväm med Björn och Göran på fredag. Ska bli skoj.