Loggboken

Husfasad i Gokarna i delstaten Karnataka i södra Indien.

Allting handlar om perspektiv. När Lova mötte mig i Goa hade hon spenderat månader i Varanasi i norra Indien. Staden byggdes för 2500 år sedan vid Gangesfloden och är en av de allra heligaste platserna i Indien, med pilgrimer, religiösa fesivaler och galenskap. Där läste hon hindi, sov på tagelmadrass och fick känna på indiskt stadsliv. För henne var Goa, med sina stränder och palmer och försäljare, riktigt turistigt.

För mig, som kom från vardagen hemma i Sverige och landade mitt bland alla människor som fanns precis överallt, färgsprakande och kontaktsökande, mitt i en tropisk miljö uppblandad med dofter och och matos och oljud och lort, så var det Indien. Däremot ändrades mitt perspektiv långsamt och efter en vecka i det tillrättalagda Palolem beslöt vi oss för att lämna Goa i jakt på något mer genuint, kanske lite stadsliv. Lova propsade på staden Gokarna tio mil söderut i grannstaten Karnataka. Den är en hinduisk pilgrimsort, med ungefär lika många invånare som Arvika kommun.


Main Street Gokarna.

Therezas svåger körde oss och han tutade om möjligt ännu mer än Mr Castello. Men med fog, kan man säga, då vägarna slingrade sig fram genom en alltmer bergig trakt. När vi skulle passera ut ur Goa blev vi stannade vid statsgränsen av uniformerade män. Chauffören förde en ganska utdragen förhandling med dem och stack till slut åt dem en sedel. När jag frågade om det var problem så sa han stött att de åtminstone kunde fråga artigt om sin muta.

Jag har hört allt från hobbyresenärer till världsreportrar redogöra för obehaget att passera vägspärrar. Det är någonting obönhörligt och oförutsägbart över situationen – någon har givit lite för mycket makt till männen som står där och de är inte sena att utnyttja det.

Vi bodde under Gokarna-vistelsen vid en av de närliggande stränderna, i det här fallet Om Beach, som fått sitt namn av den här heliga stavelsen aum. Jag köpte ett armband med aum-symboler där försäljerskans pitch var att de är ett verktyg för att hjälpa människor att komma i kontakt med världssjälen, medan min bevekelsegrund var att det var ett trevligt armband.

 

På stranden vandrade kossorna fritt. Den var kantad med små hippieställen av betydligt mer spartansk art än Palolems fashionabla strandhus. Stranden var även resmål för indier på tur och horder av barn på skolresa. Till skillnad från goanerna, som var fullkomligt blassé över västerlänningar, så blev vi turister plötsligt del av upplevelsen i den indiska hemmaturismen.

Ett av nöjena var att ta kort på eller kanske mer förbryllande bli tagen kort på av en utlänning. Indierna verkade vara helt nöjda med att ha blivit förevigade i någon turists fotoalbum hemma i Europa. Alla badade med kläderna på och gjorde mer doppövningar och plaskade under mycket skrik och skratt än faktiskt simmande.


Skolbarn på tur på Om Beach.

Gokarna var inbäddad i disig grönska, med tempel överallt i varje hörn. Vi fick dock inte gå in i nåt av dem, inga västerlänningar tillåts inne i de hinduiska heliga platserna i staden. Men det räckte bra med att titta på från håll – kvinnor sålde blommor utanför ingångarna, jättelika karnevalvagnar stod parkerade på sidogator. I övrigt var staden fylld med butiker, jordiga gator och folk, mycket färre västerlänningar än i norr. Vi drack chai, sött te, och åt dosa, en pannkaka med het potatisröra i.

Allt var billigare än i Goa och jag som hade fått pröva på att köpslå lite kunde nu göra några inköp på egen hand även om Lova fungerade som stödhjul. Indiska försäljare sätter ett högre pris än vad de förväntar sig att få i slutänden och först ville jag inte bråka om priset, dels av någonslags konfliktovilja och dels för att allting var billigt i jämförelse med svenska förhållanden. Men Lova, som redan genomgått samma process, sade att det fanns en poäng med att inte driva upp priserna eftersom det då skulle bli dyrt för vanligt folk att bo i turisttäta områden.


Butiksinnehavare med dotter i Gokarna.

Vi återkom flera gånger till en kvinna satt med ett småbarn i famnen inne i svalkan av sin butik som dignade av tyger. En av gångerna var hennes man där och en till dotter, som såg ut att vara fem eller sex år och satt med en skrivbok. "Study girl", sade pappan stolt. Vi passerade en skolgård under vandringarna i staden och det var en olidlig kakofoni när alla barnen var ute samtidigt. Jag tänker på alla hjälpmedel som barn kan få här hemma i Sverige och undrar hur det är med sånt här?


Skola i Gokarna (de färglagda delarna av kartorna på väggarna är delstaten Karnataka).

En annan aspekt av det indiska samhället, som man tänker på när man ser alla barnen på skolgården, är kastsystemet. Ordet kast kommer från portugisiskan och är vad portugiserna som kom till Indien kallade den ståndsindelning de då fann på 1500-talet. Då hade klassystemet existerat i tusentals år och var ganska komplext med över 3000 kaster, samt ännu fler underkaster. De syftar till yrkesindelning, trots att man föds in i dem, och social plats i hierarkin.

Diskriminering på grund av kast är numera förbjudet i lag, men man håller sig ändå efter det i Indien. Till det läggs astrologiskt vägande av din person, liksom det ayurvediska där du får avgjort vilka element du är. Dessa faktorer har något att säga om alla aspekter av ditt liv; vem du ska gifta dig med, vilken sorts mat du ska äta, vilket klimat som är bäst för dig. Varje människa har en plats i tillvaron.

Detta påminner mig om en teori som jag fick presenterad för mig under statsvetenskapslektionerna, en som jag inte gillade, men har kommit att behöva omvärdera ett par gånger, nämligen kommunitarianismen. Idén är egentligen ett svar på liberalism, som kritiseras för att se människan allt för mycket som en ensam enhet, en satellit, och framhäver istället hur mycket vi påverkas av samhället, vårt sammanhang, vår familj och omgivning. Att teorier behöver ta in människan som en byggkloss i samhällslivet.


Apotek i Gokarna.

Indierna har mycket starkt fokus på just "din plats i livet", något som provocerar liberala eftersom individens rättigheter blir helt kringskurna av det enorma sociala trycket. Samtidigt är detta ett sätt att bygga en civilisation av över ofattbara en miljard människor där alla åtminstone har en uppgift och inte är bortglömda eller ensamma som de kan bli i västvärlden. Jag håller inte med om det, men detta är så långt jag kommit i förståelsen av det oerhört komplexa samhällsbygget i Indien.

Nå, tillbaka till resan. Vi valde efter ett par dagar att åka tillbaka upp till Goa för att vara närmare flygplatsen när planet skulle gå och valde då att göra resan med tåg – the Konkani trail. Det var riktigt häftigt. Vi kom dit evigheter för tidigt och tåget var sent, men vi roade oss med att titta på det utdaterade brandsläckningssystemet bestående av hinkar med vatten och sand, samt leka med en mager hundvalp som var sorgligt mobbad av två honor som rörde sig på stationsområdet.


Brandsläckningsutrustning på Gokarnas tågstation.

Jag hade läst på nätet att folk inte kommit på tåget för att det börjat rulla så snabbt igen, men den farhågan visade sig vara obefogad. Tåget hade öppna fönster med tvärstänger och ett helt fantastiskt landskap flödade fram utanför. Samtidigt löpte försäljare upp och ner längs korridoren och erbjöd kylda drycker, mackor och chai. Även tiggare och religiösa väckelsemänniskor presenterade sin sak för envar som ville lyssna.

Vid Agonda i Goa slutade vår resa med ett par dagars absolut lugn och frid. Vi solade och badade och utvärderade resan till toner av musikanter på de lokala restaurangerna/stughotellen. Jag har alltid sett Lova som en av mina närmsta vänner, men man behöver återknyta när man lever skilda liv och då är ett äventyr som detta ett utmärkt sätt. Lova har mycket starkare anknytning till Indien – hon har bott där som liten, hennes pappa jobbar delar av året där och nu kan hon tala hindi – så jag följde henne och en sån guide hon var, vilket äventyr hon bjöd mig på. Samtidigt är äventyret också mitt eget – första gången jag flög själv, mina möten och mina intryck.


Lova i kvällningen på promenad i Agonda.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan resan och den här loggboken var tänkt för att skildra mitt liv och min vardag. Det har hänt mycket så jag ska försöka återvända till det. Det kändes bara som att jag ville få berätta om Indien, detta väldiga och makalösa land, och om resan, vårt lilla lilla guldkorn av allt detta som vi fick bara för oss själva.

धन्यवाद! Dhan'yavāda (tack)!

Litet persongalleri från resan till Göteborg. Träffade många, men här är de närmsta som jag hängde med mest.

Jonny, nybliven far och brädspels-savant. Magda (med mig), modelejon, numera gammal i gemet. Royne, före detta klasskamrat, sambo och lite annat. Josef, alternativ överlevnadskonstnär och sockermongo. Hoppe, radarpolaren på Pennygången. Carro, klippa och nybliven lokförare. Stefan, problemlösare och Puerto Rico-proffs. Vegard, min "svåger" och nybliven korthårig. Samuel, prästsonen – en i urrollspelsgänget.



Sköna dagar på västkusten; har bland annat hängt på Berget, som de banan/falukorvsformade bostadshusen på Tycho Brahes gata allmänt kallas av lokalbefolkningen. Däruppe bor en stor grupp av mina gamla bekanta och så även Hoppe, min gode vän och tidigare sambo. Mat, vin och så småningom brädspel. Det var som om jag, Hoppe, Stefan och Magda satt lite i startgroparna när de andra middagsgästerna drog sig tillbaka. "Vad sägs om ett parti Puerto Rico?", frågade jag med tindrande ögon. "Ja!" utbrast resten. Hoppe var upprymd alternativt nervös inledningsvis, eftersom det var mycket prestige i vågskålen, men efter starten insåg vi att vi alla var lite på lyran och gjorde en massa nybörjarfel och lustiga felslut. Vi skålade varje gång i professionalismens namn. Pros in action!

Mo firade sin 30-årsdag också när jag var nere. Han fyller kring min födelsedag i februari, är lika gammal och vi brukar krocka, men hade alltså förskjutit firandet. Mos förklaring var att han helt enkelt inte känt sig som 30 år förrän nu. Möten med gamla, lite mer löst bekanta, som ser mig som någon jag var då. Lite vemodigt och skönt. Jag var duktig och gick hem i tid. Fick skjuts av Carro, så det blev nattamat och småprat med de gästande Eskilstunaborna som också skulle sova hemma hos henne.

GothCon var sig likt, förutom att cafeterian hade förlagts till Studs (Studenternas hus), eftersom Hvitfeldtskas matsal var under renovering. Jag hann med i princip alla bitar i år; mingel, småspel, mastodontspel, gå i affärerna, delta i turneringar. 1 poäng från finalbordet i Settlers. Det lustiga var att vi kom försent och jag sprang runt som en tok, men hittade inte salen, så jag gav upp. När vi kommer in i cafeterian så ropar de från podiet att det är två platser kvar till Settlersturneringen. Tursamt minst sagt.

Det var överlag mysigt att bo hos Carro, även om jag kände att jag våldgästade mig lite väl länge. Kom till Göteborg på tisdagen och åkte hem sent på annandag påsk-måndagen. Vi hade tid att prata, och både vara pigga ihop och sjukt sega. Ibland när man är i Göteborg så blir allting så kort, som ögonblicksbilder. Alltid festligt, aldrig vardag. Man hinner nästan inte se folk, nu kändes det mycket bättre. Skönt var det, skön och härlig påskhelg.

Hemmavid har det varit lite spel, ett kul musikquiz i Ovänners kollektiv i Husby, ytterligare ett 30-årsfirande, fika med kusin Emma och mys med pojkvännen. Allt som allt, bra ledighet. Måste nog tillbaka till jobbet så att jag inte blir bortsorterad i hanteringen bara. Besked väntas inom kort.

Man kan väl säga att Anton inte blev så nöjd med mitt plötsliga lägenhetsköp. Med all rätt, säger jag. Han befinner sig långt nere i Malmö och blev tvungen att börja söka ny inneboende, men som tur var så löste det sig snabbt. Ett företag som ska bygga en tunnel till Odenplan behöver husrum till en bunt tyskar som ska komma och jobba i sommar.

Själv har jag börjat surfa möblemang på Blocket och smidit flyttplaner. Själva flyttdagen blir antingen torsdag 4 juni eller fredag 5 juni. Det är egentligen för tidigt att börja göra så värst mycket, men det upptar ändå en massa processorkraft.

Förra fredagen hade jag Olle och Emma över på besök. Det var sent och jag hade egentligen givit upp idén att gå ut, vilket gjorde att jag var mitt i tvätt och matlagning - på en fredagkväll. Olle skrattade gott när han hörde det - lätt hänt när man jobbar underliga tider. Vi åt midnattsmat och drack vin. Det var roligt att få loss Husby-duon, de jobbar inte bara konstiga tider utan även väldigt mycket.

Dagen därpå spenderades med Hanna i Sickla. Vi åt på Sjöpärlan och satt i solen. Bägge var rätt slöa så vi planterade oss i dubbelsängen med katt och skräckfilm. Det var gôtt. Jag fick låna ett par solglasögon, eftersom jag, såsom varje år, inte hunnit fixa några tills dess att solen dyker upp på vårkanten. Hanna, som är en klart mer förutseende och konsumerande person, hade en hel låda. Jag råkade få med mig låneföremålet hem, pinsamt nog, men Hanna var storsint och jag fick dem. Fick även ett exemplar av hennes bok Karlstad Zoologiska som nu är kvällslektyren.

På söndagen hade Jimmy kommit hem från sin spelhelg ute i skärgården. Det var jätteskönt att ses igen efter Värmland och jobbpass, jag hade verkligen saknat honom. Vi spenderade även måndagen ihop och sen var det spel på tisdagen.

Mina ledigheter går mestadels ut på att varva ner, göra roliga saker samt att frisera lägenheten. Detta för att man måste vara så väldigt med under arbetspassen att det knappt orkas med annat än att sova emellan varven. Så det sociala går lite som en sinuskurva. Men humöret är jämt och det har varit rätt skoj på jobbet på sistone - lite kurser, några pirater och idel svininfluensa.

På Twitter är ett av huvudämnena Swine Flu, men jag klickade i stället på ett annat topic som var The Rescue. Det twittrades rätt friskt om det på andra sidan Atlanten, nåt om att befria städer, så jag blev nyfiken och beslöt mig för att följa direktlänken. Kom då till en webkamerasändning med tillhörande livechatt. Några killar stod i rutan och pratade dels med varandra och dels kommenterade det som skrevs på chatten. De yrade nåt om "how many in Charleston?", så jag googlade och skrev in invånarantalet i staden Charleston. "No, dude, that's the population", sa killen på webkameran. Interaktivt, tänkte jag.

Till slut började jag förstå att det var nånslags realtidslek som hette "Invisible Children" och att de letade efter folk i olika amerikanska städer som deltog i leken. Detta var tydligen nåt slags välgörenhetsjippo för barnsoldater i Uganda, ett sätt att illustrera hur svårt det är att hitta människor i diaspora som inte har någon som bryr sig om dem. Efter att ha läst på lite så insåg jag att jag hört om detta förr, en dokumentär och sen har det varit stora nationella jippon flera år i rad. (Motsägelsefullt att hävda sig komma ihåg nåt när man läser på, men det är ju ungefär vad som händer. Man kollar upp det, blir påmind och det i sin tur skakar loss lite fler bitar ur minnesbanken.)

Hur som helst, bra sak att använda Twitter och nätet och (den bedrövliga benämningen) sociala medier till. Två klick så satt man i en chatt med 400 människor och följde jakten live. Det var spännande och högst interaktivt.

Mamma fyllde 60 år i april och hela släkten sammanstrålade i huset i Värmland för att fira detta.

Påsk hemma är sol på tungt blå himmel, fälten har precis blivit av med snölagret och här och där sticker småblommor upp ur det bruna gräset. Vi fikade utomhus, åt middag vid långbord inne i vardagsrummet och kryllade runt i huset. Sammanlagt består gänget av tretton personer, något som kändes lite bibliskt påskigt. Det är min familj (mamma, pappa, Sara), mammas bror Lasses familj (moster Eva, Emma, Johanna och Andreas), två pojkvänner, Evas pappa Pom och allas vår anmoder Margit. När vi kusiner var små grälade vi om hon var mormor eller farmor. Båda svaren är ju lika riktiga, enbart beroende på vilken gren man tillhör.

Sara hade hittat en strålande lösning på trångboddheten. Håvards morfar, som på vinterhalvåret residerar i Spanien, har en lägenhet inne i stan och den fick vi nyttja. Det gjorde susen. Och underlättad säkert varmvattentillgången och köer till toa. Att samla släkten är ju ett logistiskt stordåd.

Själva festen hade pappa och mamma planerat i månader och det donades in i det sista. Festlokalen var en av kulturbyggnaderna i Arvika hamn, precis invid Kyrkviken i Glafsfjorden. För de som inte har sett den så är det en spegelblank sjö utan egentliga höjder runt omkring så det blir väldigt vackra färger i skymningen. Pappa gjorde verkligen en dunderinsats, före, under och efter festen. Vi hjälpte till så mycket vi kunde och familjen Bergman är drillade som von Trapp när det kommer till storkök, festligheter och sånginsatser.

Bland gästerna var många gamla kompisar till våra föräldrar, men det också förvånansvärt kära återseenden för mig. Grannar i byn, som funnits med i bilden sen jag var liten knodd, och alla 70-talets bekanta, politiskt engagerade som nu var uppstyrda och uppklädda. De flesta i föräldrarnas ålder har tagit sig för att lära sig dansa, så även mor och far, och mycket riktigt hade det hyrts in en orkester. Vi kan inte riktigt kalla dem band; de var äldre herrar från Töcksfors som sysslade med foxtrott, vals och en och annan tango.

Och här kommer en av kalasets höjdpunkter. Mamma hade önskat sig upplevelser och grannarna tog henne på orden. Som spex drog de upp pappa, en talför kompis spelade Let's Dance-konfrencier och tanterna i byn styrde ut vår käre far i äkta tango-klädsel. Pingvinfrack, rött bälte, lösmustasch och en enorm ros. Sen gick han och bjöd upp mamma, så fick de visa upp sina nyfunna färdigheter i argentinsk tango under jubel och visslingar. Det var mycket lyckat.,



Pappa gjorde också under middagen en riktig fin grej. Han är förhållandevis bra på att hålla tal och gjorde en liten exposé över deras liv tillsammans, där han lyckades få in en presentation av släktingar och de olika vängrupperna som fanns representerade på festen. Liksom hur han och mamma träffades, flytten till Värmland, husvagnssemestrar och vedermödor. Sen sa han att livet efter att barnen flyttat ut fört dem närmare tillsammans och avslutar hela talet med ett: "Jag älskar dig, Monica".

Vi kalasade till småtimmarna, städade en massa och åtevände på morgonen för att städa mer. Mormor sa att det här kan hon leva på länge och mamma var helnöjd. Hon fick en massa fint konsthantverk och flera resor av olika slag, bland annat en tur i Värmland med gänget i byn, så firandet är inte över heller.

Jag reste hem på söndagen, slocknade som ett ljus och gick upp till jobbet på måndagen. Intensiv hemmavaro minst sagt. 

Jag är bofast! Ett egeninhandlat hem i Midsommarkransen; slut på kringflyttandet, slut på andrahandsboenden och leva efter andras ramar och regler. Lycka!

På fredagen tog budgivningen fart, men det var ännu osäkert om lägenheten skulle gå ett varv till på marknaden, eftersom jag och "budgivare 2" höll oss på så låga siffror. För att undvika detta gjorde jag ett litet skutt. Pengasumman stannade på en bit under vad säljaren hoppats på, men hon ville få det avklarat, så mitt under tremötet på jobbet fick jag sms från mäklaren att jag vunnit budgivningen. Caroline, min reporter, skrattade hjärtligt när jag studsade runt i lokalen och nyfikna medarbetare kikade upp från sina arbetststationer för att se vad som pågick.

Tyvärr orsakade hela anspänningen och det faktum att jag blev tvungen iväg för att skriva kontrakt mitt under arbetsdagen att jag fick det mest muskedundriga migränanfallet sen jag vet inte när, tonåren antagligen, och jag fick gå hem helt sonika för att rida ut stormen.

Innan dess lärde jag känna Britt-Marie, en dam i femtioårsåldern, som ägde tvåan på Midsommarvägen 19. Hon berättade gemytligt om grannarna, tvättmaskinen och att hon minsann tänkt anlita städfirma, för att det skulle bli riktigt rent tills jag flyttade in. Mäklaren Ulf visade sig vara sambo med en av mina kollegor på tidningen, så det kändes med ens lite tryggare också. Vi gick igenom de tre avtalens femtielva klausuler och alla log. Det var en win-win-win-situation.

Nu har jag bokat tid med min bank för att lägga upp lånet, ringt Anton för att meddela att han måste hitta en annan inneboende samt lösgjort min drakskatt för kontantinsatsen. Det är visserligen lite oroande att bli av med bufferten som jag snickrat på sen jag började jobba för fyra år sen, men det här var ju en sån sak som den skulle användas till.

Jag har ett hem!

Jag har lagt ett bud på en lägenhet i Midsommarkransen (strax sydväst om det gemena män kallar innerstan) och åtminstone över natten så ligger jag högst i budgivningen. Härligt, men det kommer nog inte att vara så länge. Just att buda på lägenheter är en orolig syssla. Stora pengar i omlopp och viss risk att åka på nitar, men samtidigt handlar det om ett framtida hem och förhoppningar. Men jag står inte utan tak över huvudet om det inte går igenom, inte alls. Enligt min nuvarande hyresvärd Anton kan jag begagna mig av Stadshagsplan 10 över sommaren, så egentligen ingen stress och press.

Vad gäller sommaren har jag och Jimmy börjat planera in lite resor hit och dit, mestadels till festivaler men däremellan hinns ju med idel socialiserande. Ser ut som att mina semesterönskemål kan gå igenom och då är jag ledig 12 juni till de första dagarna i augusti. Ska bli skönt att inte behöva anpassa sig och faktiskt ha sommarlov i juli.

Det har varit en intensiv jobbperiod, med landskamp mellan Sverige och Portugal, samt drabbning mellan LO och AMF. Dock har allt känts helt görbart med en jobb-öl och ett redaktörsmöte av den gamla skolan. Jag har påbörjat lite projekt vid sidan av, som ska underlätta arbetet, och i stort känns allt mycket bra och progressivt.

Nåt som dock inte var så progressivt var gårdagens evighetslånga installation av de 17 expansionerna till Sims 2. Jag skojar inte eller överdriver; det finns 17 stycken. Ikea-expansionens ikon är Sims-markören mot blågul bakgrund.  Väl installerat hinner jag spela lite grann, stänger av och tänker fortsätta dagen därpå. Då strejkar datorn och startar om i "en tidigare punkt i tiden där datorn fungerade". Alla expansionerna puts väck. Stor vrede.

Idag är det dags att gå till sjukgymnasten, inbokat rollspelsmöte och framför allt; stort grattis till mamma på 60-årsdagen!

Det är alltid lite lugnare att jobba helg än på de hetsiga vardagarna, när alla är på plats och har en massa projekt igång. Det går heller inte att dra upp tempot på journalistiken på helger och kvällar, eftersom myndigheter är stängda och folk är hemmavid. I denna allmänna stiltje så la jag upp en ganska kass grej i topp på fredagkvällen; ståupp-komikern Magnus Betnér hade uppträtt på Örebros konserthus och en stollig man i publiken hade börjat bråka. En knuff och lite skrikande samt en trasig t-shirt blev resultatet. Magnus Betnér själv tyckte att det var lite konstig nyhetsvärdering, men verkade mest vända sig mot kvällstidningarna, i vilka han hade blivit "misshandlad".

På söndagen rullades en annan välläst historia upp, om en man som hållit sin dotter inspärrad i källaren i 24 år och som var far till hennes sex barn. Österrikarna har uppenbarligen en benägenhet att spärra in folk på utstuderat konstiga sätt.

På måndagen åkte jag ut till Danderyd en sväng och fick med mig Tomas hem. Det var spelkväll med nytt spel och en ny deltagare, som Dani introducerade. Det gick fint, vi käkade chips och gotter i mängder och lärde känna den nye killen Sebastian lite bättre.

Idag har jag varit på Södermalm och promenerade hem i solen. Inte hela vägen, men en bit. Tunnelbanan som jag hamnade på hade hicka och kröp fram, men i gengäld så lyckades jag tajma med bussen efter att ha inhandlat grejer till Valborgs-besöket. Det blir ingen resa till Uppsala, eftersom Marie och Daniel bestämt sig för att komma hit istället. Så det blev städa-tvätta-fixa-dag mest. Ska bli roligt att träffa dem igen, tyvärr missade jag ju Daniels disputation i fredags och jag har alltid velat gå på examenskalas för högre utbildade. Det är som studenten, fast tuffare. Men, det kommer ju fler chanser.

Jag åkte in till stan på ett ärende innan jobbet och tog vägen via Hornstull tillbaka. Det var ett tag sen jag var där sist, det var där min första lägenheten i Stockholm låg, och jag kom på mig själv med att ha saknat det lite. Det är ett ganska oansenligt hörn av Södermalm, men det är åtta kvarter omgivna av  vatten och fyllda av kitschiga affärer, folk ser ut lite som de gör i Göteborg och det är på det hela taget väldigt mysigt. Jag ska fråga Anton om jag kan få bo kvar på Stadshagsplan ett år till, men annars är det nya vyer som gäller och det känns inte allt för hemskt heller.

Väl på jobbet var det fotbollsderby igen, och den här gången tänkte vi att ingenting kunde hända. Det hade ju nyligen varit bråk, pinsamt sådant, med fans inblandade och till den här matchen hade det tagits fram strategier för att undvika att klackarna ens möttes på vägen ut från arenan. Tji fick vi. Huliganerna smet ut, ställde till bråk, vakterna fick tokpanik och drev hela det "vanliga" folkhavet rakt ut i detta kaos och det blev blod, gråt och tandagnisslan för hela slanten.

I detta var det en fridfull stund när jag fick gå och äta. När jag satt där och tuggade så knackade det på fönsterrutan ut till gatan och där stod Rasmus. Han bor ju precis i närheten och var på väg hem, men smet in en stund i matsalen och tog en kaffe med mig. Det var roligt, och vi hann prata lite Valborg som nu närmar sig. Min plan är att åka till Uppsala i år igen.

På fredagen var det en trevlig start på jobbdagen med glasstund ute i solen med hela avdelningen. Det har varit somrigt i stan de senaste dagarna och det känns bra, även om jag får sitta inne större delen av tiden. Ikväll hände inget särskilt förutom att Nobelstiftelsen gjorde slut med TV4 efter att Nobelsändningarna censurerats i Kina. Det var lite spännande, eftersom Reuters hakade på och vi fick skriva en engelsk kortversion. Jag promenerade hem båda kvällarna.

På söndagen åkte jag ut till Danderyd och där var redan Anna-Kerstin och Jocke på besök. Vi gick alla och käkade sushi på ett litet ställe i Mörby Centrum, jag inte varandes den största anhängaren av rå fisk tog nåt annat. Detta "nåt annat" var bra likt vad jag brukar ta på Kina-restaurang. Kanske borde bredda mitt matintresse något. Sen kom Göran och vi gick och strosade lite i affären.

Dagen därpå fick jag tvättat innan det bar av till Danderyd igen. Det blev lite kortare besök, men jag åkte över till Sara och Håvard efteråt. Sara var fortfarande på jobbet, så Håvard svängde ihop lite mat och kaffe. När Sara kom hem pratade vi om deras jobb mestadels eftersom de var inne i en ganska intensiv fas. Jag tog buss, pendeltåg och tunnelbana hem.

På tisdagen tog jag tag i allt jag inte hunnit med under veckan som gått; mycket listor och telefonsamtal. På kvällen ringde Göran och bjöd över på middag. Han och Micke bor på Levertinsgatan så det är inte särskilt långt. Vi fick hemmagjord kinamat som Göran lagar med lätthet, en klart beundransvärd kvalitet, och jag hade med mig paj och vaniljsås. Efter maten trixade jag och Göran lite med en kinesisk översättning som vi till slut lyckades knäcka. Det blev promenad hem och jag testade en genväg upp på berget, som så klart blev en omväg, men det var skönt att röra på sig.

Idag var det jobb igen, men ganska händelslöst. Clas hade varit och intervjuat Christer Fuglesang och Maria fastnade i samma trafikkaos som vi rapporterade om på hemsidan, när hon var ute på jobb utanför huset.

Inte vidare händelsefyllda dagar, men ganska skönt med lite lugn och ro och ordning.

På onsdagen gick allt i ett. Det började med att jag fick gå upp tidigare för att gå på möte. Vi har setts nån gång i månaden, de som är redaktörer för förstasidan, mest för att snacka lite, eftersom vi verkligen aldrig är lediga samtidigt, men också för att prata igenom hur vi gör saker och om det är nåt som fungerar mer eller mindre bra. Det känns schysst och det är roligt att träffa de andra.

Därefter var det bara att gå rakt in på veckomötet för den stora avdelningen och smyga ut från det för att hinna till det dagliga tremötet. Sen när jag väl tänkte börja att faktiskt jobba, så hoppade Stockholms borgarråd Kristina Axén Olin av helt oväntat. Så det var bara att släppa alla bollar och ge sig på det. Det är kul att befinna sig på en tidningsredaktion när saker händer. Man får veta att man lever. Dock blev det en väldigt intensiv och lång dag då jag var på jobbet i över tolv timmar.

Torsdagen blev också lång, då jag åkte till Danderyd innan jobbet. Jag trodde liksom att Danderyd inte låg så långt borta eftersom det var få stationer på tunnelbanekartan, men det var långa avstånd så det tog sin lilla tid. Som tur var täckte jobbarkompisarna upp för mig och det var ganska lugnt på nyhetsfronten. Jag fick sitta och pilla lite med featureredigering, vilket jag tycker om. Det är sällan man får ro att göra saker snygga i nyhetsflödet, men nu var det beordrat från högre ort, så det fick ta den tid det tog.

Clas hade lovat att kika närmare på hur vi ska deklarera våra taxiutgifter och visade nu hur det ska göras. Att deklarera måste vara den tråkigaste syssla man måste göra i vuxen ålder.

På fredagen var jag ledig, men var ändå tvungen att gå upp efter fem timmars sömn, för ett ärende i stan. Det var visserligen fint väder och jag fick lite tid att gå och strosa bland fruktstånden på torget och i SF-bokhandeln, där det var länge sen jag var. Sen blev det Danderyd igen; lite kaffe och en längre promenad i solen.

Efter det åkte jag till Sara och Håvard eftersom de var lediga och jag var i rätt grannskap. De hade städat och fixat fint på sin lilla utesplats där vi satt och hade det gôtt. Jag fick soppa och Sara svängde ihop kladdkakor i muffinsformat. Det var så trevligt att jag drog över tiden som jag skulle iväg till nästa stopp på färden, som var middag och samkväm hos Björn i Bredäng. Men det visade sig att han, Göran och Micke precis blev färdiga med maten tills jag kom fram. Vi fick crêpes, en sort med svampstuvning och en med räkor. Sen användes resten av pannkakorna till efterrätt, med sylt och grädde. Mumma!

Jag var rätt trött, men det blev lite prat och vin. När Malin kom hem från sin juriststudentmiddag, begav vi andra oss hem och jag fick sällskap nästan hela vägen, eftersom Göran också bor på Kungsholmen. Jag räknade ut att jag hade rest med tunnelbanans alla färger i alla riktningar på en och samma dag. Slocknade som ett ljus när jag kom hem.

På måndagen var det mycket huliganslagsmål och ståhej i Stockholm, vilket var lite dystert på ett Israel-Palestina-vis eftersom supporterklubbarna hade kommit överens om att ha gemensamt tifo innan matchen och verkligen ta tag i bråket. Mitt passerkort slutade funka och jag missade tiden som vaktmästeriet hade öppet. Maria lät mig låna hennes kort, men jag kände mig ändå lite instängd alternativt utestängd, beroende på var jag var i bygget.

På tisdagen hade jag medarbetarsamtal med chefen och fick prata av mig. Det var en och en halv timmes intensiv kommunikation, men det gav en bra känsla och jag fick lite löften om fortsatt utveckling. Sen gick vi ut och firade Clas som fyllt femtio. Han fick en get i Mocambique, fin champagne, en stor blombukett och 16-årig whiskey, mest nöjd med det sistnämnda. Han tackade och bockade, det hölls tal och vi käkade tårta.

Jag fick krångla till mig ett nytt kort, men då gick istället mobilen sönder och jag fick ringa Sara från ett övergivet arbetsrum för att fixa nummer. Utan mobilen blir jag lite handikappad, eftersom den är väckarklocka, vanlig klocka, kommunikationsmedel, arkiv för en massa gamla telefonnummer samt mp3-spelare i ett. Väl hemma trixade jag lite med den och då vaknade den igen, fast nu med en spricka i nummerbrickan. Vi får väl se hur länge den håller.

Spelkvällen hos Tobias blev bra. Vi började med lite Wii-bowling, middag och en blandad kompott spel. Jag var utschasad och somnade i soffan och på nattbussen hem.

På lördagen var det Danis kombinerade födelsedagskalas och inflyttningsfest i Sätra. Det var en riktig pangtillställning, med massa nytt folk som bestod av Danis olika förgreningar av vänner. Det var i tvärsnitt skånebor, politiskt likasinnade, delar av nåt de kallade Freud-gruppen, Danis lillebror och vi. Själv bidrog jag med Julian och Micke, min gamla granne från Ålgården, och de verkade ha trevligt. Det går ganska bra att bonda när man väl hittar lite gemensamma punkter, det visade sig att Micke kände nån som Ove också kände och jag hittade en Kina-resenär i köket. Sen spinner det på liksom.

Vi stannade till sent och åkte nattbussen in till stan ihop några stycken. Jag valde bort att handla mat på SevenEleven för att komma på rätt buss hem, något som jag kan ångra lite så här i efterhand. Hade ett skralt kylskåp och fick lov att masa mig ut på söndagen för att fylla på förråden istället. Imorgon börjar jobbveckan.

Tisdagen var sista dagen på passet och innehöll idel fotboll. Mitt lag, Chelsea, gick vidare till final i Champions League under dramatiska former och jag satt och tjoade ohämmat framför teven på redaktionen. Det börjar arta sig med entusiasmen för mina valda lag; nyckeln verkar vara att det går bra för dem.

På onsdagen vaknade jag och insåg att jag inte planerat något, ringde Sara och bjöd över henne och Håvard på middag. Min matfantasi strejkade lite så jag gjorde en sorts fin-köttfärssås, men dels är det Saras basföda och dels glömde jag köpa tagliatelle, så det fick bli vanliga makaroner till. Men det gick hem ändå och när vi kommit in på efterrätten ringde Tomas och Sofia som var i stan. Vi bjöd över dem också, liksom Göran, och det blev ett helt litet kalas. Mycket trivsam start på ledigheten och jag fick dessutom hjälp med att byta glödlampa av min långa lilla syster, då jag har tre meter till tak och inga stabila stolar.

På torsdagen blev det tvätt, städning och disk för hela slanten. Kanske inte roligt, men nödvändigt. Planen var också att gå och lägga sig tidigt eftersom jag skulle upp tidigt dagen därpå. Lyckades väl inte helt med detta projekt, men kom upp ändå. Nu är jag lite småtrött och gnällig, men ska ta mig samman och åka och spela spel ute hos Tobias i Skogås.

Tillbaka i jobblunken igen. Fredagen var komaseg, helt otroligt händelselös, men det kom igen på lördagen, då allt hände.

En brand i Sollentuna stoppade tågen norrut från Stockholm. Vi köpte bilder och hade lite alarmerande rubriker. Då började det även brinna i Göteborg, på ungefär samma nivå; stoppad fartygstrafik i Göta älv och enorm, bolmande svart rök. De åt liksom upp varandras lebensraum på hemsidan och det var svårt att värdera vilken som var värst. Det löste sig på ett makabert sätt när en tioårig flicka försvann i dalaorten Stjärnsund och det fick segla upp i topp istället.

Den historien har fortsatt under hela passet och folk läser som tokiga. Jag antar att det är samma mekanik bakom, som med den försvunna brittiska flickan Madeleine. Händelsen är enkel och tydlig, man kan sätta sig in i de drabbades känslor och det finns ett kittlande, avgrundshemskt element av att inte veta, men gissa vad som hänt. Lite som med skräckfilmsmonster; de är som läskigast innan man får se dem, för hjärnan frammanar mycket ruskigare bilder än vad filmskaparna kan åstadkomma i specialeffekter.

Vidare har det varit en massa ståhej kring den olympiska eldens färd genom världen, med en stor mängd demonstranter som lekt tafatt med facklan. Den och tillhörande löpare kringgärdades av ett garde blåklädda fackelväktare från Kina och en yttre ring av dels brittiska cykelpoliser i illgula jackor och dels, när det var Frankrikes tur, av polis på rullskridskor. Clas skrev en rätt upplysande fakta-genomgång av hur det funkar med OS-elden; det visade sig att det finns reserveldar i närheten som också de har tänts i originalbrasan i Aten och att särskild personal sover i skift för att alltid kunna stå vakt.

Själv hade jag, något mindre pompöst, problem med de vårskor som jag dragit fram ur garderoben. Första paret gav skavsår på min annars ganska tjockhudade häl, andra paret tryckte mot hälsenan så hela foten värkte, men som tur var funkade det tredje perfekt. Dock två dagar av trampdynerelaterade problem.

På söndagen träffade jag Dani och Tomas efter jobbet. De hade tittat på nyaste Battlestar Galactica och druckit drinkar. Vi begav oss till Patricia och hittade Karin. Jag var väl inte på mitt mest peppade humör och när det blev lite segt, så kändes det helt rätt att åka hem till mig för lite prat och pasta.

I dag gjorde en vän av ordning mig en otjänst, då jag ställde min kaffemugg vid maskinen och gick på toa. När jag kommer ut är kaffet uthällt och pappmuggen slängd. Så kan det gå. Som tur fanns det mer.

I tisdags var det strålande väder ute och jag bestämde mig för att gå ut på promenad, förkylningen till trots. Målet var att lära känna omgivningarna lite, så jag gick ner för berget till Karlbergs kanal och följde vattenlinjen. Efter bron där Essingeleden går så tog det stopp ganska omgående eftersom det låg ett stort industriområde där som de dessutom höll på att bygga om på. Jag följde vilset efter en tjej som promenerade med stavar framför mig. Hon såg ut som om hon visste var hon skulle. Det ledde runt hela komplexet och jag kom ut till strandkanten igen, på små asfalterade stigar högt uppe bland klipporna. Det var fin utsikt över Mälarens vatten som glittrade i solskenet.

Strax innan Tranebergsbron insåg jag att jag var rakt nedanför huset på Levertinsgatan där Göran och Micke bor, så jag slog en signal, men Göran var tyvärr på biblioteket och pluggade. Jag tog mig vidare till Fredhällsbadet som i princip är en träkuliss till nånslags badplats på Fredhälls klippor. Nu var det dock tillbommat och jag försökte ta mig runt och ut på klipporna, då jag nästan snubblade på en solbadare och vände om för att inte störa. Det var lite synd, för uppe från Snoilskyvägen kunde man se att klippvägen fortsatte i över en kilometer och att många stockholmare hade hittat dit. Jag fortsatte bort mot jobbet på Gjörwellsgatan och passerade både Rasmus hus och några som jag själv varit på visningar i.

Den första lägenhetsvisningen som jag var på förra året var i det så kallade Erlanderhuset, ett jättehögt vitt hus som är veckat som ett dragspel och ligger vid foten av Västerbron. Det var bara en till som bjöd på den lägenheten, ett litet fågelbo på tolfte våningen, men han var mer bevandrad i budkonsten och hade framför allt mer pengar. När jag nu gick förbi på promenaden så kunde jag inte riktigt låta bli att undra över hur det hade varit. Dels att bo ett stenkast från jobbet, kanske inte så bra, men ändå ha en lägenhet och dels hur fint det är där. Nedanför klippan som huset ligger på ligger Smedsuddsbadet, en helt vanlig liten sandstrand, men som hade varit trevlig att ha såpass nära, lite som sin egen.

Efter Rålambshovsparken började krafterna tryta så jag handlade på Fridhemsplan och begav mig sen hem, efter två timmar ute i solen. Det var helt okej, men jag tror att mindre och tätare exercis är bättre än de här en-gång-i-halvårets storprojekt.

På onsdagen blev det tvätt, disk och storstädning av lägenheten. Det finns så mycket vrår och skrymslen i ett hem fullt av grejer och när man alltid bara städar mot målet att nån ska komma på besök så blir det ibland lite fasadpolering av det hela. Det kändes lite som vårstädning och var skönt att ha gjort.

I går gick jag upp klockan sju för att bege mig till doktorn. Jag lämnade hemmet i god tid, men tog bussen åt fel håll vid Odenplan. Återresan gick trögt genom Stockholms morgontrafik och jag försökte ringa och säga att jag skulle bli lite sen, men de hade en telefonsvarare som glatt meddelade att öppettiderna var 9-15. Lite tokigt upplägg i mina öron. Jag fick komma in efter alla, men det gjorde inte så mycket eftersom jag hade tiden för mig.

Doktorn skickade iväg mig på blodprov och jag fick än en gång uppleva den något borrlika pumpen som de har med tillhörande refill-provrör. Fascinerande upplevelse. Sköterskan skrattade när jag pratade om pumpen och sa att det var mycket bättre än förr, eftersom man behövde joxa så mycket då och sen var nålen mycket större till de spruträddas fasa.

Efteråt gick jag och handlade kläder eftersom jag ändå var inne i stan och kom så småningom hem, lätt utsjasad och med begynnande migrän. Det åtgärdades med en halvslummer och en huvudvärkstablett, innan det var dags att bege sig till Tomas för spelkväll. Där låg jag på hans säng medan vi väntade på de andra och småpratade medan Tomas plockade iordning. Med min nyvunna dygnsrytm så tänkte jag att det var lika bra, eftersom jag antagligen skulle vara på sovhumör redan vid tiotiden, men det gick bra med lite kaffe och choklad. Vi hade en jättebra spelsession och på hemvägen fick jag sällskap av Göran, som det var länge sen jag träffade på tu man hand. Han följde mig till dörren för att sedan promenera hem till Fredhäll. Jag somnade som en stock.

Det är fortsatt förkylt, men inte fullt lika storartat nu som i helgen. Jag har varit ute två gånger och blivit jättetrött, men däremot så var det skönt att komma utanför sjukstugan, särskilt nu när våren äntligen har kommit till Stockholm.

I söndags fick jag slut på medicinförråden och begav mig till Kista galleria, mest för att de har den närmaste Telia-butiken och jag gjorde ett försök att lämna in mina hörlurar som oförskämt spelar upp ljud på tjugo procent av volymen. Personalen i telebutiken hävdade dock att jag måste höra av mig till den som sålde lurarna, i det här fallet en butik på nätet. Jag ser framför mig långa och krångliga procedurer i mailform, men det är väl bara att sätta igång.

Sara jobbar i närheten så hon kom förbi och vi gick och käkade grekisk mat. Sen hade min ork totalt tagit slut så vi skildes åt vid bussarna. Jag har lyckats styra om min dygnsrytm, så jag somnade klockan halv elva på kvällen, vaknade vid åtta och kände mig helt tidsförvirrad. Det var bara att gå upp och göra frukost och klura på vad folk gör uppe så tidigt om dagarna. Inte ens affärerna har öppet då; på Fridhemsplan öppnar allt klockan 10. Jag ringde den enda personen som jag visste var uppe vid den tiden, nämligtvis mormor. Hon blev glatt överraskad och vi pratade på i över en timme.

Det visade sig att min kusin Johanna, vanligtvis stationerad i Sälen, var på besök hos min andra kusin Emma, tryggt förankrad här i Stockholm, så jag bokade in en fika med systrarna Bergman. De hade satt sig på en uteservering i solen, men det var ändå ganska kylslaget, så vi gick lite i affärer i stället. Eller rättare sagt, Johanna, som inte tyckte Sälens shoppingutbud var mycket att hänga i granen, handlade loss medan jag och Emma gick och pratade i släptåg. Även detta blev jag trött av och åkte hem när shoppingrundan nådde Sergels torg.

Väl hemma gjorde jag en stor laddning korv stroganoff. Varje gång jag lagar mat så vill jag att det ska räcka i flera veckor, men av erfarenhet blir man rätt trött på samma mat dag ut och dag in. Nu kan det dock vara lite motiverat att slippa mecka i köket en massa, när man är lite risig. Min nyvunna sömnfas gjorde sig påmind vid tio-snåret, så det blev ungefär samma tider som gårnattens. Helmärklig känsla att sova de här tiderna.

I dag är det inte bara första april, det är även min mors 59-årsdag. Stort grattis till mamma!