Loggboken

Jag kan tycka att det låter lite naivt när folk på reseforum eller i guideböcker beskriver indier som oerhört hjälpsamma och vänliga människor – inte för att det inte är sant, för det är de – men naivt på grund av bakgrunden, den förkastningsspricka till klassklyfta som är mellan västvärlden och Indien.

Det är klart att man förundras över hur lättvindigt allt går och hur man kan känna sig helt trygg i ganska utsatta situationer. Men orsakerna är, som Lova skrev vid något tillfälle, att vi i den här världen är vandrande penningpåsar, vi är navet som industrin bygger på. Om grundidén är att turister för in pengar i Goa, så är att mörda, råna eller ens vredga en turist, lika dumt som att skrämma bort fisken för en fiskare. Naturligtvis finns det undantag, såsom galningar eller nihilister, men det gör det ju hemma också.


Turistdepartementet söder om gränsen till Karnataka.

Samtidigt är frågan om turismen komplex. En restaurangägare som vi pratade med i Agonda gav en väldigt sansad och samlad bild av turismens effekter på samhället. Kvinnor hade fått mer att säga till om, det ruckades på traditionella roller, till skillnad från andra delar av Indien. Samtidigt höjdes skatter på grönsaker och basvaror, så att vanligt folk fick det svårare och centralregeringen verkade inte vilja hjälpa utan snarare stjälpa Goas turism med krångliga visumregler och förbud mot hög musik kvällstid. De som arbetade längs Goas stränder var oroliga över inställda plan i London. Snö och strejker i Europa kan betyda att tusentals turister uteblir.


Bobby till vänster som har stället Shanti på Agonda beach.

En annan aspekt av varför alla var så tillmötesgående var det obehagligt öppna högvördandet av ariernas ättlingar. Ju vitare skinn desto bättre. Lova visade mig livsstilsreklam med familjer av ljushylta indier och man hajjar till när försäljerskorna som hoppas smickra en till att komma in i sin butik säger "nice white skin, madame". Att man är västerlänning är extra socker på toppen. Det är lite som att praoa som kändis. Av dessa anledningar är man också ganska upphöjd och oberörbar.

Nu visste jag inget av det där när jag for genom den goanska natten i ljusets hastighet med en taxichaufför som kan ha pratat engelska och förhoppningen om att min telefon skulle fungera i Indien, för någon adress till Lova hade jag inte. Det är klart att jag tänkte "vad har jag gett mig in i", där i mörkret i baksätet. Men det ordnade sig. Lova svarade, vi hittade fram och jag satte mig flämtande efter den 13 timmar långa resan på sängen. När det hade slutat snurra tittade jag upp på vad Lova hade bokat för något åt oss.

Mr Castellos Tourist Nest sköttes av herr Castello, omsjungen på internet som svårtillgänglig och surmulen, men kunnig. Han figurerade även i en kort filmsnutt där han skrattade och sa: "If you don't come and stay at my place I will hit you with a stick!" Varpå han skrattade ännu mer. Men stället, som låg i Benaulim, var det bästa inom rimligt avstånd till flygplatsen som vi kunnat hitta.


Plåtskjulet i Benaulim.

Den lilla röda plåtstugan hade god genomströmning av myror, myggor, grodor och i vasken fanns vad som möjligen var en syrsa, som satt ganska orörlig under hela vår vistelsen. Jag och Lova hade helt olika upplevelse av bostaden, av det enkla skälet att jag kom från bekvämligheterna hemma och hon från två spartanska månader i Varanasi. Men detta är min redogörelse, så sängen var hård, man fick inget täcke och toaletten luktade avgrund. Det senare var en stank som återkom lite varstans i Indien. Jag har aldrig känt något liknande och har svårt att beskriva den.

På morgonen skaffade vi ett tyg till täcke och jag fick se Benaulim i dagsljus. Av alla platserna som vi kom till på vår resa så var detta den ocharmigaste, men det visste jag inte då. Stranden var långgrund och det var skönt att bada.


Solnedgång i Benaulim.

Vi hittade en kompis i amerikanen Lucas som bodde i grannstugan – han var 26 år och hade tagit en paus från en pågående karriär som raw food chef i sin hemstad i Idaho. Mitt skämt om att det måste vara ett lättskött jobb om maten inte ska tillredas föll lite platt, men i all övrighet hade vi skoj ihop. Bland annat tog vi en rundtur inne i byn och runt i markerna, för att avsluta med middag och häng på kvällen. Lucas var en hängiven klättrare och var på väg till Hampi, en ruinstad inåt landet, där han tänkte stanna och bara vara i fem-sex veckor.

Det var roligt att höra om andras resor, de som vi mötte på vägen. Många var på resande fot i månader, till och med år. Eftersom vi inte skulle ha riktigt så mycket tid så begav vi oss snart söderut, mot Palolem!

Taget av Lova på flygresan hem.

Lite i taget får bli devisen. Jag reste från Arlanda 7 december och hamnade bredvid en mycket märklig man. Han såg yrvaken ut – håret på ända, orakad och svullna ögon. Han förklarade för mig att han mycket riktigt hade försovit sig. Anledning? Mannen, som skulle till Thailand, hade somnat framför datorn efter ett par öl.

Jag höjde ett ögonbryn. Som jag hade laddat för den här flygresan – min första på egen hand någonsin – skulle det liksom aldrig falla mig in att slarva på det viset. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän, noterade inte detta då han vänt sig mot flygvärdinnan för att beställa en whiskey, den första av många. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän och träffa svärföräldrarna för första gången någonsin, gjorde flera försök till att starta konversation. Inte särskilt påfrestande egentligen, men han verkade som om han glömt nåt att läsa med resten av packningen hemma och att han nu planerade att underhålla sig med småprat i sex och en halv timme. Många av anekdoterna gick ut på att han druckit alkohol någon exotisk stans.

När jag enträget läste-bok eller tittade-på-utsikten övergick han till Ulla Carin i sätet tvärs över gången. Hon kunde kallprata fast på ett varmt vis. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän och träffa svärföräldrarna för första gången någonsin, hade tagit med lite surströmming och svensk sprit åt dem. Det var lite fint. Han benämnde flickvännen, mig och Ulla Carin som kärringar (kategorinamn). Det var sådär.

Vi reste med Qatar Airways, ett rymligt plan, där alla utrop först gjordes på arabiska och menyn var helt halal. Inte tokigt, förutom den pirogliknande rätten med smak av lamm och mint! Mår lite illa än i dag när jag tänker på den, upptäckte jag nu. Jag lyckades inte se så mycket av världen under molnen men på sina håll skymtade den fram. Vi passerade på 10 000 meters höjd över Pontiska bergen och vidare över Zagros-bergen i Irak – en storslagen syn. Mil efter mil av veckade fåror i jordytan bredde ut sig och kvällsljuset färgade bergen i rosa guld, den där varma skära färgen som bara är fin i verkligheten.

När vi nådde ner till Arabiska halvön var det natt över öknen, men här och där lyste eldar från oljekällorna och mellan alla platser löpte spikraka upplysta vägar genom mörkret. På sina håll var det allt man kunde se där nere, en ensam väg som följde kustlinjen. Allt annat av landskapet var brådmörk tom rymd.

Vi landade utan problem i Doha och på transferbussen till själva flygplatsbyggnaden blev jag kompis med Ulla Carin.  Mannen som skulle till Thailand försvann iväg för att få sig en öl. Ulla Carin hade opererat foten och varit sängliggande i sex veckor. Detta var första gången hon var på benen efter det. I mitt stilla sinne tänkte jag att om jag var nyopererad kanske inte Indien skulle vara mitt förstaval, givet dess rykte på infektionsfronten. Men det visade sig att Ulla Carin hade varit i Goa de senaste tjugo vintrarna och var inte ett dugg orolig.

De brukade fira jul där. Hon var glad att hon slapp svensk jul, även om hon ibland undrade lite över hur det skulle vara med en traditionell familjetillställning. I Goa firade man lite annorlunda, mer religiöst, så juldagen är viktigare än julafton. Delstaten har på grund av sitt portugisiska arv en hög andel kristna. Men också mycket vilt festande turister och därmed en del tomtar som raglar omkring på stranden, sade Ulla Carin med ett leende.

Väl inne på flygplatsen märktes det att vi var i en ny världsdel, en förskjutning bort från jeans och ipods, mot en blandning av folk klädda i svarta eller vita dräkter och dok. De qatariska männen hade fotsida dishdasha och huvudbonaden shemagh på sig. De sålde guldklockor och sportbilar på nedre botten. Flygplatsen hade en moské och ett "silent room". Jag glodde nyfiket. Många förbipasserande sällskap glodde nyfiket på mig och Ulla Carin.

Hon vilade foten på en bänk och lovade att passa mina saker om jag ville gå på toa. Det är lite av en lita-lek att betro någon man just träffat med sin packning så där, men jag gjorde en riskkalkyl som vilade stadigt på hennes nyopererade fot.

På flyget från Doha till Goa, över Indiska oceanen, var vi nästan de enda västerlänningarna. Många var på väg hem över jul. Jag fick igång teveanläggningen i flygstolen och hade det riktigt bra. Vid inflygningen över Goas kust såg jag en annan sorts nattlandskap, en mängd mindre ljus, mer jämnt fördelade i terrängen. Små små byar som ligger tätt intill varandra. På ett ställe såg jag ett stort bål omringat av flera mindre eldar, strax invid en massa olikfärgade lampor som blinkade i takt till musik. Skogsrave, tänkte jag!

Väl på marken tackade jag Ulla Carin för de många tipsen för en förstagångsbesökare i Goa och begav mig ut för att försöka hitta en taxi. En hord av chaufförer mötte upp utanför Dabolim-flygplatsens portar, men jag navigerade mig förbi dem ut i den nattheta luften och gick till "prepaid"-båset, som instruerad. Min tilldelade chaufför stuvade raskt in mig i en skruttig bil och drog iväg i en rasande fart på smala slingrande vägar. Det var som en snabbuppspelning av en filmad nattlig bilfärd. Saker dök upp alldeles för fort och försvann svischande i backspegeln. Små samhällen susade förbi och den svala luften fladdrade i ansiktet.

Lova hade inte givit mig en adress utan en vägbeskrivning till vårt första nattläger. Chauffören talade högt och helt obegripligt. Skulle jag hitta fram? Fortsättning följer...

Nu har jag mycket att skriva om, men det får vänta för jag har just gått in i den besynnerligaste jobbperioden hittills i mitt liv. Vara på jobbet klockan 06, det är ju löjligt. Och till råga på allt över nyår. Men det är som det är. 2011 låter som framtiden, men det händer nu. Gott nytt år allesammans! Själv måste jag gå och lägga mig.

Tillbaka på jobbet och nu relativt oförkyld. Jag fick stanna hemma första dagen, vilket nog var precis vad jag behövde för sedan var det nästan avklarat. Förkylning måste vara den fånigaste åkomman någonsin. Vätska in, tapetklister ut och därtill hörande täppa i rören. Och tröttheten.

Sista halvtimmen på passet inträffade jordbävningen på Haiti. Vi gjorde så gott det gick, men i inledningsfasen av naturkatastrofer är allting mycket oklart. Jag har följt nyheterna därifrån under ledigheten och det ser verkligen fruktansvärt ut. Idag på Rapport stod en förtvivlad Stefan Åsberg och berättade om hemskheterna. Det är inte ofta man ser en förbannad reporter, men han var verkligen i affekt.

Själv brottas jag med enklare frågor; tjänster som utlysts och försök att hitta en bra lokal för födelsedagsfirande. Vardagligheter, men de tar upp min tankeverksamhet. Jag satte in lite pengar till Radiohjälpens Haiti-insamling i ett försök att mildra dissonansen.

På fredagen spelade vi spel och drack vin hemma hos Jimmys kompis Gustaf. Det var skojigt, alldeles lagom fredagsmysigt. Tyvärr började Jimmys grannar sin dag tidigt med att lägga klinkers. Jag undrade länge vad i hela friden man behöver spika i timtal för att tillverka i en lägenhet. Det blev störd slummer som bäst och en lugn dag idag, med godis och film (Watchmen och Orphan).

Har börjat bjuda in folk till födelsedagen för att se hur många det kan tänkas bli. I processen att ta kontakt med folk så får man också just det; kontakt. Det är roligt och väldigt nostalgiskt, samtidigt som man får en del erbjudanden om sociala aktiviteter. Uppiggande!

Helgerna är avbockade och jag klarade mig nästan hela vägen i mål utan att bli förkyld. Snubblade på mållinjen, kan man säga.

Den första anhalten var mormors 90-årskalas i Nyköping. För åldern en mycket pigg dam, men just inför firandet hade hon haft lunginflammation så vi fick ta det piano. Mormor har ett väldigt tufft födelsedatum; 19 dec 1919 och dagen efter fyllde lillkusin Andreas 19 år, så det var numeriskt ihophållet firande.

Mamma och pappa tog vägen om Stockholm på hemvägen, så vi hann julhandla lite och se över min kapsejsade tvättmaskin. Tyvärr gick det inte att göra så mycket, så jag ringde Electrolux och bokade mig en hantverkare.

Väl hemma i Värmland fick vi tina upp huset. Jag som blivit ömfotad storstadsbo hasade runt i tofflor och lager av kläder som värsta michelingubben. Föräldrarna har gjort om hallen och både jag och Sara stod helt förstummade. Det är något särskilt med entréer, de sätter liksom tonen på huset och det här blev riktigt snyggt.

Julafton var som den brukar, förutom att jag och Sara inte kivades om vem som skulle klä granen. Eftersom hon var sjuk så klädde jag granen som hon brukar vilja ha den, det vill säga minimalism med glitter och blåa kulor. Sen såg vi på Kalle, spurtade med julrimmen, åt en massa mat och delade ut klapparna. För några år sedan bytte jag rim mot rebusar och i år funderade jag på att avancera till chiffer, men det blev en blandning av alla tre istället.

På juldagen var det utgång i stan med gamla barndomskompisar. Mycket lyckat och framförallt så släppte jag lite på min gamla inställning att det är lite jobbigt att gå ut i Arvika. Det var en bra idé. Det blev flera återseenden, snöbollskrig, efterfest och sen kom Josef med hem till Ålgården för varm choklad i köket. Sara blev lite paff när hon kom ner på morgonen och hittade en snosande gäst på soffan i vardagsrummet.

Dagen efter annandagen tog jag tåget tillbaka till Stockholm och satt hela vägen i en tyst avdelning med smältvatten droppande från hatthyllan. Lite som kinesisk vattentortyr.

När jag nu skulle ha min första kontakt med en hantverkare så tänkte jag igenom vad man skulle kunna förvänta sig. Det är dyrt, de är sena och det drar ut på tiden, var mina fördomar. Hantverkaren ifråga var en och en halv timme sen, stressad men fryntlig och det var rätt dyrt, blev resultatet. Men han lagade min tvättmaskin och höll triumferande upp en hårnål som fastnat. En väldigt dyr hårnål.

Nyår firades i Jimmys kompis Johns lägenhet på Söder; mycket god mat och en massa mingel. Lite marigt när man inte känner nån, men jag pladdrade på och efter att ha sett på fyrverkerierna över Riddarfjärden så for vi över till mina kompisar och kalasade lite till. Bra lösning; vi gjorde så förra året också.

När så helgerna blivit avklarade så bröt min dunderförkylning ut och det kanske var rätt rimligt, med tanke på allt kringflackande och alla människor man träffat. Nu har jag några dar kvar till jobbet och ska väl försöka kurera mig i lugn och ro.

Det räckte med ett sms för att lösa min förestående hemlöshet. Anton kunde tänka sig att hyra ut lägenheten längre och vips var det problemet ur världen. Rätt skönt, faktiskt, även om det är lite trivsamt att surfa runt och kolla lägenheter och börja drömma ihop framtida möblering och inredning.

Helgen gick snabbt; först var det kalas hos Björn och dagen därpå var jag och Jimmy ute med Olle, Emma och en tjej som hette Lisa, på Klubb Gås, nånslags rockklubb med stående spelningar på lördagar. Det var länge sen jag såg band som spelar live och det kändes rätt mycket som gamla Blå Huset, även om banden i fråga var bättre.

Blå Huset, för den som inte är uppvuxen i Arvika, är stadens replokalsansamling och därmed också tillhåll för allt från mediokra till brillianta yngre musiker i genrerna träskpunk, metal, rock och närliggande skolor. Jag blev som 15-åring ditschasad av min trumlärare Pelle och började spela i tjejbandet Voluspa. Vi gjorde en demo och spelade väl inför publik nåt dussin gånger. Musik är kanske inte min grej, men det var åtminstone en väldigt nostalgiskapande upplevelse att spela i band. Själva miljön är charmig och lördagens besök på klubben gav lite såna vibbar.

Efter allt detta ståhej var det lite skönt att söndagens rollspeleri ställde in, även om det hade varit roligt med mer ork. Jag var även tvungen att vända dygnet eftersom jag skulle på kurs på dagtid på måndagen. Att gå upp klockan 07.30 är klart ångestskapande. Tekniker-Daniel döpte vår exempelartikel till "Jag hatar måndagar", så jag var inte ensam.

Vi satt hela dagen med olika övningar och jag hängde med arbetskompisar som jag inte sett på länge, samt fick uppleva infernot som är lunchrusning. Därpå var tanken att jag skulle gå på en lägenhetsvisning i krokarna runt DN-skrapan, men jag bangade för det var för lång tid emellan och knatade hem. På tisdagen kom Jimmy över efter sitt jobb; det blev italiensk restaurang nere vid Fridhemsplan, lite film och lite hemmamys. Bra dag. Imorgon är det åter till gruvan.

Förra jobbpasset satt min reporter Susanne och nös på mig. Således blev jag förkyld. Hon kom med försoningsgåvor det här passet, i form av pappersnäsdukar och vicks och så var cirkeln sluten. Man blir ju alltid förkyld på jobbet under vintermånaderna; vi sitter för tätt, det är en massa småbarnsföräldrar i omlopp och alla är arbetsnarkomaner, så ingen går hem när de väl blivit infekterade.

Jag inledde min ledighet förkyld och det har tagit mig hela den tiden samt nuvarande jobbpass att tillfriskna, och då inte ens helt och fullt; jag snörvlar fortfarande och det är lite hack i skivan. Jimmy var över efter jobbet under veckan och sen åkte vi till Västerås på lördagen, för att spela med hans gamla spelgäng. Det var oheligt tidigt, men vi fick skjuts av Finn eller Fimpen som han kallades, så det gick oväntat smidigt. Det var också väldigt roligt att spela med gänget, även om jag yvdes lite om hur mycket plats man ska ta i ett nytt sällskap. Mitt lösning på att vara nervös är ju som bekant att börja prata ohämmat.

Jobbveckan innehöll bara en extraordinär dag och det var Obamas installation. Jag siktade på att fånga det historiska över det hela, dels eftersom jag är svag för det, men också för att det utan sin bakgrund bara skulle ha varit amerikanska ritualer som egentligen är lite för överregisserade.

Idag var jag på banken och skaffade ett förnyat lånelöfte. Sist jag gjorde det var tiderna goda, så icke nu. Mina ihopsnålade resurser har ökat, men jag fick låna mindre. Det är surt, men samtidigt så har jag ordnat den byråkratiska biten och kan nu börja spana på allvar. Kontraktet med Anton, min hyresvärd går ut i maj, så nåt drastiskt måste ju ske innan dess. De sista timmarna på jobbet satt jag mest och ögnade igenom bostadsannonserna och det var ganska roligt, även om själva springandet på visningar och nojjandet inte lockar alls.

Imorgon ska jag till Björn och fira av hans avfärd till Ryssland och språkstudier. Ska bli roligt att träffa folk igen, även om Björn kommer saknas mig.

I går när jag kom hem från jobbet så havererade samtliga kommunikationstekniska manicker i mitt hushåll. Nästan samtidigt.

Efter att ha glömt laddaren hos Jimmy, så var min mobil omtöcknad och somnade prompt. Jag trodde att mitt reservsystem skulle fungera, nämligen sladden som för över musik från datorn. Den brukar nämligen ladda mobilen samtidigt. Nu visade det sig att den funktionen bara inträffade om mobilen var vaken. Som Homer Simpson skulle ha sagt; doh!

Man har så mycket jox i telefonen nu för tiden; min musik till mellanrummen i tillvaron, alla kontaktuppgifter till folk, sms-funktionen, allt. Jag tänkte att jag kunde slå upp saker på nätet, men då hade bredbandet dött. Det gör det väldigt sällan, men nu gjorde det så.

Jag kliade mig i skallen och började rota i sladdlådan. Där hittade jag en trasig laddare. Och min jobbmobil. Aha! Men den sov också och det tog ett tag innan jag hittade laddaren till den. Väl vaken bad jobbmobilen att få en pinkod. Jag prövade mina vanliga varianter, men inget sesam fungerade. Det var bara att rota rätt på instruktionerna i papperslådan.

Så efter idel strul hade jag en mobil, som inte alls ser ut som jag är van vid inuti, och som envisades med att starta gps-programmet när jag instinktivt tryckte på tumknappen. Den hade ingen musik och inga nummer. Ruta ett. Men den hade internet och en alarmfunktion. Jag kände mig handikappad av mina egna tekniska hjälpmedel, det är tragikomiskt hur lätt man blir det.

I övrigt har jobbdagarna förflutit, med ett avbrott, då Görans efterfest emigrerade hem till mig på fredagen. Jag hade en jobbdag som stack ut i intensitet och det var Guldbaggemåndagen, då även Telia bestämde sig för att varsla folk och det var allmänt högt tempo. Det var skoj och vi fick beröm dagen efteråt, för väl genomförd jipporapportering. Nu ska jag ta det lugnt och utnyttja alla interaktiva verktyg som lägenheten har att erbjuda.

Det egentillverkade jullovet är nu till sin ända och jag har återgått till jobbet. De sista dagarna spenderades väl, med lek, godis och roligheter. Det var en liten kavalkad i att inte förneka sig någonting, vilket en renlevnadsmänniska skulle invända mot, men som tur har jag inte några sådana dragningar.

Sist jag skrev var det strax efter hemkomsten från Värmland. Jimmy kom dagen därpå, med sin mor, syster och svåger, vilka skulle hjälpa till att sätta upp saker i lägenheten i Aspudden. Vi fikade lite ihop innan de vände tillbaka till Tärnsjö, som är den familjens hemort. Jag  hade hittat en Pixies-bok till Jimmy i försenad julklapp och fick i min tur första säsongen av Dexter som vi engagerade oss i. Förtrollande psykopatdrama med härligt udda humor är mitt omdöme så här långt.

På måndagen åkte jag hem till mig och spelade rollspel; den här gången var vi hela högen och det var skoj. Både Ove och Dani kom direkt från tåget efter utfärder till sina respektive landsändar. Dagen därpå hade jag Jimmy över och vi gick lite i klädaffärer.

Min nyårsutstyrsel blev lite på en höft, men helt okej. Jag hade en konstig hög kjol och grävde fram ett gammalt smycke efter farmor som är så blingigt att det enbart går att använda på nyår och Nobelfesten. Vi var inbjudna till Jimmys kompis Mackans flickvän på nyårsmiddag och det var lite svårt att avgöra hur uppklätt det skulle vara, men jag tänkte att det är ju bara att ösa på. Det gänget var tämligen vuxna, vilket är ett sinnestillstånd, inte en ålderskategori, men jag pladdrade på och det gick fint att socialisera. Vi fick fyrarättersmiddag, som var mycket och god, samt bubbel i glasen. När tolvslaget kom ville alla stanna inne, men efter inringningen från Skansen fick jag fyrverkeriabstinens, så jag och Jimmy stack ut i krutröken. Vi pratade lite om hur 2008 hade varit och var helt ense om att det slutade på topp.

Efter att middagsgästerna börjat troppa av så bestämde vi oss för att åka till Olle och Emmas nyårsfest i Husby; en bra bit med taxi, men som tur var fick vi en småtossig chaufför som behövde stanna längs vägen och gav oss därför rabatt. På Husby-festen var de flesta av mina kompisar och det var ett bra beslut att få med lite vildare kalasande på slutet av kvällen. Mycket skoj och ett väldigt bra nyår.

Efter lite återhämtning hann jag och Jimmy även iväg till Västerås under ledigheten. Han har bott där i en massa år och återvänder dit ofta, för spel och umgänge med gamla kompisar, mycket snarlikt min relation till Göteborg. Vi sov över hos Adde, Jimmys kusin, som hade en fabulös etagevåning med kamin och stolligt snygg inredning. Vad som var mer viktigt var att han var brädspelsfantast och det ägnade vi kvällen åt tillsammans med Lasse, en annan ur Västerås-gänget. Båda två var heltrevliga och det var roligt med lite strategispelande.

Dagarna som följde blev en enda ström av rekreationella underverk; vi hann äta massa god mat, mysa, titta på en massa Dexter, åka en sväng till Ikea, jag fick träffa ytterligare en av Jimmys kompisar, Gustav, som vi lurade med ut på några öl efter en spelsession i Hammarbyhöjden och lyckades till och med sammanstråla med Jocke och sällskap som var ute den kvällen.

Det är klart att jobbet ter sig bedrövligt gråtråkigt, när man har haft en sån svit av sötebrödsdagar innan. Det var dock helt okej att komma tillbaka, jag hade inte glömt alla mina lösenord och det var kul att träffa alla arbetskamraterna igen. Lite segt, men nu är det läge att dra igång lite projekt och planera framtiden. Jag tror att det blir bra.

Gick till jobbet med vissa möda, eftersom förkylningen inte gett med sig. Det var avdelningsmöte, det första som hände på dagen, men eftersom jag var tvungen att gå på tremötet så hann jag inte höra så mycket. Första dagen på ett pass är som bekant alltid lite förvirrad för man har inte hunnit komma in i saker, så jag kände att det var bäst att åtminstone själv ha gått på överlämningen.

Sen var det fullt ös och tilltagande förkylning som gällde. Högljudd, otrevlig hosta, lite febervibbar och ont i kroppen. Vid niotiden tog jag ett avgörande beslut att stanna hemma från jobbet imorgon. Det satt långt inne, men vad lever man för liv när man känner att man inte kan vara hemma sjuk en enda dag någonsin? Och dessutom drar man med sig sjukdom till jobbet, vilket bara bidrar till en allmän bakterieflora som har stora likheter med läget på ett dagis.

Min reporter Maria fick uppgiften att hoppa in som mig och hon verkade ta det med ro. Vi pratade lite om rutiner och teknik och jag sa att de fick ringa. Att det ska kännas så jämrans ruttet att vara hemma från jobbet.

På måndagen åkte vi ut till Sätra och spelade spel hela kvällen. Själva sessionen innehöll flera moment, som jag faktiskt aldrig varit med om tidigare, vilket var spännande. Vidare var det roligt kringsnack och god mat. Väl hemma kände jag mig kreativ och började skriva lite. Överlag en bra dag.

Idag har jag tvättat och haft skrällhosta. Det är den jäkla modulen som vi sitter i på jobbet. Den ser ut som en bardisk i form av två paranteser, så när vi sitter i den har man väldigt nära till grannen, i mitt fall Clas, som hade skrällhosta förra passet. Jag anar ett samband.

Det är ganska trevligt att gå och pyssla inför ett kalas och nästan hela lördagen gick också åt till just detta. Tomas kom lite tidigare och höll mig sällskap; sen drösade resten in ganska samtidigt. Det var stockholmsvännerna blandade med lite gamla arvikabor, i form av Rasmus, Stoffe och Micke, min forna granne i Ålgården, samt två umeåbesökare som jag inte träffat tidigare. Sara kom också, trots att hon var trött efter lång arbetsvecka.

Jag har tänkt på det många gånger, hur surrealistiskt det är när folk från olika världar möts. Inte för dom kanske, utan mer för mig. Det gick jättebra och jag lärde dessutom känna de två umeåborna lite; Tobbe och Andreas, som underligt nog gick under smeknamnet Brunte. Krokade upp mig på lite spel framöver på olika håll, så det kändes också schysst. Tomas var kvar till sist och vi filosoferade i köket resten av natten.

Idag har jag röjt upp, pratat med Sara länge i telefon och även med mormor. Hon hade trillat i sin lägenhet, dock inte brutit någonting, men hon skulle ringa och få en larmknapp imorgon. Men vid sidan av detta var hon på gott humör och jag berättade lite om mina eskapader. Mormor är förvånansvärt med på massa grejer av lite mer modernt snitt, som relationer och liknande. Resten av kvällen ägnades åt högkvalitativt slöande.

De flesta nyhetsdagar har ett tema och torsdagens var avhopp.

Efter en skandal i Storbritannien fick ministern Peter Hain kasta in handduken. Sen skulle Mona Sahlin ta sig ett snack med Pär Nuder, vilket snabbt silade ner till politikreportrarna och det kom fram att han blivit petad från sin post som ekonomisk rådgivare för socialdemokraterna.

Mitt i allt detta så föll Italiens regering. Detta efter en avgörande omröstning i senaten, där det skreks och grälades så pass att Romano Prodi svimmade och fick föras ut på bår. Italienarna byter visserligen regering löjeväckande ofta och har ju som bekant goda traditioner av hetsiga debatter som sträcker sig ända tillbaka till romartiden.

Handbollslandslaget åkte ut till slut och vetenskapsredaktionen lanserade inte mindre än tre bra grejer, bland annat om syntetiskt liv och rymdturism. En mycket arbetstung dag, men kul, för det var lite puls.

Efter jobbet fick jag besök av Jocke och Tomas som varit ute med Sara. Hon hade dock begivit sig hem till Edsberg. Pojkarna hade med sig grekisk snabbmat från Medborgarplatsen som vi mumsade på och satt sen och pratade en massa. Det blev sent, men var trevligt.

På fredagen fick jag hasta iväg för att möta Johanna, min journalisthögskolekompis som jag gjorde exjobbet med och tillika kontakten som fixade in mig på Göteborgs-Posten. Hon hade ledigt från sina två barn och ville jättegärna gå och ta en öl, så vi gjorde det. Det blev en komprimerad genomgång av vad vi gör nu för tiden, hur det går, vilka klasskamrater vi har koll på och livsläget i allmänhet. Sen skulle hon till kompisen Tove och jag begav mig hemåt.

Handlade inför kalaset imorgon på vägen och ägnade resten av dagen åt att lojt småplocka i lägenheten, lyssna på podradio och kommunicera med Sara. Såg klart på Juno och tyckte att den var helt okej, men inte så lysande som recensenter världen över tyckt. Eller egentligen var det Ellen Page som var filmen och hon var bra. Problemet med att titta på filmer istället för serier är ju att de tar slut så fort.

Dagen började med redaktionsmöte och det fanns inte nog med stolar så jag och Kalle satt på två skåp vid ingången. Fick ordet några gånger och det kändes lite märkligt att sitta uppflugen över alla. Det kändes dock givande, så jag stannade kvar över tremötet där man får alla papprets nyheter. Det skapade en viss vilsenhet resten av kvällen, men som tur var så dominerades den av handboll.

Sport är enkel, rak och tydlig att rapportera om. Sverige mötte Spanien i en avgörande match som även denna gång avgjordes under stor dramatik. Med fyra sekunder kvar på klockan räddade målvakten och lobbade bollen över halva planen till Jonas Källman som gjorde mål. Jag vågade knappt titta.

Mia kom inlinkande på eftermiddagen också. Hon blev biten av en pitbull när hon cyklade på Västerbron i förrgår och kom blödande in på redaktionen. Efter mycket antibiotika och stelkrampssprutor hade hon nu kommit tillbaka till jobbet. Hunden hade bitit ytterligare en förbipasserande innan den fångats in av sin spritt språngande galna matte, som gått fram till Mia och låtit hunden "hälsa". Hur vore det om ägandet av en pitbull skulle villkoras med en hundlicens? Nothing fancy, bara ett litet psyktest och en grundkurs i hur man får kontroll över sin hund.

I lördags gick jag upp "tidigt", dels för att vi skulle ses i Skogås och dels för att jag haft en plan att vända tillbaka dygnet något. Precis när jag skulle bege mig ut genom dörren hörde Jocke av sig och undrade om jag ville ha bilskjuts. Och det är ju alltid lite smidigare och lite trevligare. Det innebar dock en liten rundresa i Solna-området för att plocka upp Ove och Tomas, och några ohemuligt långa köer på väg söderut.

Väl framme skaffade vi mat och spelade rollspel ända tills det var dags att bege sig in till Kattas avskedsfirande på Sjätte Tunnan, en bullrig, men klart tidsenlig medeltidskrog i Gamla stan. Där var en hel hög människor som även jag känner i bekantskapskretsen, folk man inte sett på ett tag och det var roligt.

Söndagen ägnades oavkortat åt flyttbestyr. Sara hade en mastig dag, med att vakna på jobbet, bege sig till Ikea och möta upp morbror Lasse, som råkade vara i stan och snäll att köra sängen till nya lägenheten. När hon kom hem från den pärsen blev det vila och mat. Sen packade vi ner alla grejer och tog en taxi till Edsberg.

Lägenheten låg på markplan i ett av höghusen i Edsbergs centrum och hade en liten uteplats med bord och spaljé. Inuti, helt okej. Det var lite knas med lysrör och en trasig ugnslucka, men det skulle vaktmästaren komma och kolla på. Vi gjorde ett stort ryck och gick för att handla. Ica-butiken och Edsbergs centrum låg ett bokstavligt stenkast bort så det gick hur smidigt som helst. Det tog hela kvällen att packa och plocka, så jag fick chansen att pröva förbindelserna nattetid in till stan. Det får ju ses som lite besvärligt, men in till stan tar man sig dygnet runt därifrån i princip. Jag fick byta i Danderyd och på Odenplan, men en bok och hörlurarna gjorde att det kändes väldigt överkomligt.

På måndagen började jag jobba igen och kände att mina ansträngningar att vrida dygnet gett frukt. Utvilad och vid gott mod gav jag mig på arbetskvällen som mest bestod av Guldbaggegalan. Den var dock roligare än Idrottsgalan, antagligen för att idrottsmän inte kan mäta sig med showmänniskorna när det kommer till stämning och humor.

Efter jobbet bar det av in till stan, eftersom Jocke fyllde år och hade bjudit ut folk. När jag kom fram var det tre tappra kvar; Dani, Tomas och födelsedagsbarnet själv. Vi prövade den lokala hårdrocksbaren, som var skrämmande lik Rockbaren i Göteborg, och då också ganska hemtrevlig på något konstigt vis. Därefter bar det av till Sätra där Dani nyligen flyttat in hos Jocke och vi ägnade natten åt riktigt roligt flams och trams.

Idag trodde jag att detta skulle komma tillbaka och bita mig, men lyckligtvis så prickade jag in rätt antal sömntimmar, även om de var för få, för jag kände mig inte tillnärmelsevis trött på hela dagen. Sara och jag har ju kikat på en högteknologisk väckarklocka som man har på handleden och den väcker en i rätt fas av sömnen, som är närmast liggande den tid man skulle ha gått upp. Tyvärr kostar den alldeles för mycket.

Idag var det bomber, börs och handboll som gällde och det blev ganska bra på det hela taget. Jag vågade mig på fisk med äggsås i matsalen, men tydligen har inte mammas sätt att göra äggsås slagit igenom i restaurangbranschen, så jag var smått besviken.

I onsdags bjöd jag över Tomas, Ove och Sofia på brädspel och fick spela lite hederligt gammalt Britannia för en gångs skull. Mycket underhållande, och sen kom även Micke och Göran förbi efter att ha varit och käkat på restaurang. När Sara kom hem efter jobbet var det en hel hoper folk på plats. Tomas stannade kvar och tjôtade lite när de andra gått.

På torsdagen gick vi upp vid elvasnåret, Sara och jag, för att åka till Ikea i Barkaby. Det blev tunnelbana, pendeltåg och buss, så inte världens smidigaste färd, men Sara hade tryckt i mig lite frukost och kaffe så vi var förhållandevis pigga och på gott humör. Väl framme utforskade vi sängarnas förlovade värld, jämförde priser och trippelkollade med personalen på plats om möjligheter till hemkörning. Absurdt nog kan Ikea endast köra ut samma dag eller en ospecifik dag en vecka framåt i tiden, och eftersom Sara vill ha sängen på söndag när hon flyttar in så får hon åka tillbaka dit då. Konsumentvänligt, nej.

Vi åt på Ikearestaurangen och botaniserade sen runt på prylavdelningen. I höjd med blomsterdelen tog orken slut, men då hade jag ändå fått fatt i lite köksgeråd och ett nifty diskställ med dropplatta, samt halogenlampor till mina Ljushuset-lampor som jag helt på känn gissade rätt storlek på.

Väl hemma med skatterna var det dags att bege sig till Tomas för spelträff, något som tog lite emot, inte för att det skulle varit trist utan för att jag var sjukt trött. Men de goda vännerna ringde och hejade på mig, så jag hamnade åter i Solna-området åkandes buss och tåg och allsköns färdmedel. När jag kom fram fick jag kvällsmat och vi hade en givande stund när vi snickrade på en ny kampanj. Jag fick följe med Sofia och Björn på hemvägen.

I dag, fredag, blev det en fridens dag, med tvättande under hela eftermiddagen, lite dataspelande och slösurfande. Björn hörde av sig efter jobbet och ville hitta på något så vi gick till MacDonalds för att han skulle få nåt i sig. Jag drack kaffe och vi fick pratat lite mer ordentligt. Det var ett tag sen vi sågs, om man borträknar spelkvällen hos Tomas. Sen tog vi en öl på Dovas, ett infamöst ställe nära Fridhemsplan som var precis så som det beskrivits, men nu har jag sett det ändå. Där pratade vi politik och fotboll.

När det stängde vid ett åkte vi in till stan, men allt var i stängningstagen och jag hade hunnit bli hungrig så det fick bli MacDonalds vid Medborgarplatsen, där jag käkade och Björn drack te. Sen mötte vi upp Malin som varit ut med sina juristkompisar vid Rådmansgatan. Hon var hungrig, men jag kände att den dagen jag går på MacDonalds tre gånger kommer min moral vara helt skjuten i sank.

Det blev hemfärd istället och den lilla bit av stormen på västkusten som märktes här var ett iskallt småregnande, som gick ganska bra att komma över med hjälp av mössa, halsduk upp till hakan och ett program Spanarna i hörlurarna.

Vaknade på helt fel sida och var helt slutkörd hela dagen. Försökte ge mig på det med kaffe, joltkola, mat och socker, men ingenting hjälpte. Jag blev dåsig av maten och lyckades glömma min väska i matsalen. Visserligen hade den tyske kocken tagit vara på den åt mig, när jag förvirrat återvände, men jag börjar ju fundera på hur det är ställt med mig. För ett tag sen glömde jag min mössa på ett uteställe som vi var på. Där hade de inte tagit till vara på något, men i gengäld fann jag "min" mössa på H&M för 40 spänn direkt efter.

Sen jag flyttade till Stockholm har jag i regel haft plåtkoll på alla mina tillhörigheter, särskilt alldeles i början när man kände som att hela ens liv fanns i väskan. Så lite oroande är det ju, men Sara hävdar bestämt att folk glömmer saker jämt och ständigt. Men om det ska börja så här är frågan om jag inte måste gps-tagga alla min tillhörigheter innan jag når ålderdomen. "Nycklarna är på väg söderut... på E6:an." Inte helt osannolikt att det är så, det är ju framtiden!

Jag har fått en jobbmobil idag också. Någon slags bastant Nokiahistoria med gps och obekant inre liv. Clas guidade mig lite, men jag hann inte kolla så mycket. Ska ägna den mer uppmärksamhet på ledigheten.

Fortsättningen på kvällen blev tung och trött och det kändes som att jag inte gjorde nåt bra, men vi fick creds för hur vi skött Idrottsgalan i alla fall. Nu ska jag vara tokledig och sova.

Det långa passet börjar närma sig sitt slut och det känns skönt. I perioder är vi ju lediga väldigt mycket, men å andra sidan så innebär det långa passet två 53 timmars arbetsveckor. Mot slutet är man rätt mosig i huvudet.

Söndagen innehöll inga större begivenheter förutom att Maria lyckades vrida innehållet i sin skärm 90 grader utan att veta hur det gått till. Under mycket övertrött fnissande och Homer Simpson-skämt lyckades vi återställa den.

Idag var det Idrottsgalan, ännu ett jippo som skulle följas minutiöst från hemmaplan. Det är faktiskt väldigt likt Tetris; nu fick Anja Pärson ett pris, snabbt ut med bild och ny text och nu fick Zlatan Jerringpriset. Iväg med en nyhetsflash och ut med det gamla, in med det nya. Mitt i detta så dog en norsk journalist av skador han ådragit sig i ett attentat i Kabul. Hans porträtt låg ute på de norska tidningarnas hemsidor hela kvällen, och man antar ju att det ska gå bra för killen. Så helt plötsligt dör han. Det blev rörigt, eftersom Erika var uppsydd på direktrapportering och Maria gått hem. Men, det gick ändå.

Kände dock hela tiden att vi gjorde för lite på det. Tänk om en svensk journalist dött i bombattentat utomlands och Carl Bildt hade fått springa och gömma sig i källaren på ett lyxhotell för att undfly intermezzot.

Imorgon är sista dagen och sen är jag ledig i kvadrat. Har bokat upp mig för fulla muggar, ska bli roligt.

Väl tillbaka på jobbet vankades det fredagsfika och ett enormt pepparkakshus som glatt demolerades av gänget. Jag fick en hel hög instruktioner om saker som behövde göras, men det blev lite flaskhalseffekt. Första delen av kvällen fylldes av arbete och den senare delen blev lite av ett vakuum.

Några ligister hackade Bilddagboken.se och la ut lösenord på Pirate Bay. Även denna gång annonserades det via Flashback. Att ta sig friheter med andra människors egendom utan någon slags agenda eller förklaring är verkligen unket och smått nihilistiskt.

Jag hade missat att ladda min bluetooth-pinne innan jag gick hemifrån, så den dog tidigt på passet. Effekten blev både irriterande och lite fridfull. Nu för tiden så är det nästan alltid ljud, i form av musik eller radioprat, som fyller varje paus i vardagen. När det blev tyst så blev det som ett återfall i gamla tiders spankulerande och funderingar utan themesong till. Lite skönt, men samtidigt lite besvärligt. Under matstunden fick jag hålla i luren när Sara ringde, vilket var åbäkigt, men kära hjärtans, det var ju så man brukade hantera telefoner.

Rasmus hörde av sig från en utekväll på stan, men det är knepigt att ta sig ut efter jobbet som bekant, och Marie har skickat sms om kalas i helgen i Uppsala. Synd, för det hade varit roligt alltihopa, men nu är det en jobbhelg och därmed basta.

Sara sov när jag kom hem och jag lånade lite av hennes köttfärssås till nattamat. Nu ska jag ladda ljudpinnen.

Förkylningen går stadigt neråt, men är långt från över.

Sara fick lägenheten som hon var och kollade på på onsdagen. Den ligger i Edsberg i Sollentuna, hade ett rum och kök, egen uteplats och verkade helt okej. Själv hade jag Tomas över på rollpersonsskissande, men när det blev mer allmänna ämnen och firande av den nya lägenheten.

Idag kom min kusin Emma på fika och för att se hur jag bor. Vi käkade riktigt konditorsvetebröd och snackade om släkt och livet i Stockholm. Sen tog jag en välbehövd vilotid hemma, lagade ordentlig mat och skrev brev. Imorgon bär det av till jobbet igen.