Loggboken

Den buttre herr Castello körde oss till Palolem. Vi frågade honom om han visste nånstans vi kunde bo och han frustade genom mustaschen: "There will be thirty people around you when you get out."


Strandbrynet på norra änden av Palolem Beach.

Palolem i södra Goa är en bukt på kanske en och en halv kilometer. Den har blivit centralort för ryggsäcksfolk och numera en hel del vanliga turister även om hotellen lyser med sin frånvaro. Anledningen till populariteten är att den är paradisisk; vit sand, palmer, man kan vada hur långt som helst. Omskriven i guideböcker, lite som ett smultronställe som alla har hittat till, men för mig gör det ingenting. Jag hade inte sett det och det var lugnt och vackert och härligt.

Ja, inte inledningsvis kanske.

Efter över en timme på vägar utan mariginaler var det skönt när vi rullade ner mot stranden mellan glest spridda träd. Det är något visst med palmer, antagligen är det för att man inte är van att se grenlösa stammar resa sig i oändlighet mot himlen. Mellan dem hade en avsevärd bebyggelse vuxit upp av små stånd, stugor och skjul. Det tutades och ropades och det kanske inte var trettio, men ett dussin unga män, talandes i mun på varandra, som drogs in i en allt snävare bana runt oss när vi lastade ur bakluckan. Jag är numera bekant med strategin att ha ambulerande inkastare, den är inte dum.

Pojkarna överöste oss med prisförslag och löften om lyx såsom fläkt och toa i anslutning till rummet. Vår ursprungliga plan att strosa runt och kolla föll lite på att packningen var tung, solen het och stranden stor. När Lova fick killarna att låta oss få lite andrum kunde en av dem nästan inte hålla sig utan höll sig krampaktigt om ansiktet av spänning. Vi beslöt oss för att ta ett av de rimligare förslagen och blev vänligt ivägsvepta till Dacosta Cottages, ett etablissemang på den norra delen av stranden.


Lova och Thereza utanför Dacosta Cottages.

Stället sköttes av Thereza, en mild kvinna med förkläde, och hennes olika släktingar som bestod med taxiservice, restaurangen på framsidan som vette mot stranden och skötseln av de små stugorna på baksidan. Husen gav känslan av att vara gjorda i papier-maché, men de behöver vare sig stå pall för några särskilda väderprövningar (det regnade bara en dag) eller hålla mer än en säsong, eftersom de rivs i slutet av turistsäsongen. Detta efter påbud från Indiens centralregering som löst landproblematiken genom lotteri, något som Goas turistnäringsidkare inte alls är nöjda med.

Den dagen det faktiskt regnade gick jag och Lova på promenad söderöver och klättrade runt i terrängen, som plötsligt visade sig från sin mer tropiska skogssida med mycket tät grönska och feta blad. Vi hittade en yogaplatå och ett hippiecafé i en vik, där europeiska föräldrar med dreads lät sina barn leka fritt medan de vuxna använde internet och lyssnade på musik i trådlösa lurar. Längre ner stötte vi på riktiga byar med människor som levde indiskt vardagsliv och tittade på oss som vi var tomtar.


Internetuppkoppling mitt ute i naturen – hippiecafé på väg till Patnem Beach.

En autorikshaw (små trehjuliga motorfordon som var populära överallt) stannade in i en vägkorsning för att släppa av skolbarn och ut ur det där lilla baksätet myllrade kanske sju-åtta uniformerade ungar. Jag fick en flashback till tiden när vi bussbarn i Arvika blev hämtade på lågstadiet med olika lösningar. Ibland när det inte fanns buss var det taxi och ibland satt vi på varandra i de där taxibilarna, och det var roligt med skrik och skratt, lite som de här barnen. Livet händer var man än är i världen, men klyftorna mellan vad varje unge får är svindlande.

Vi gick till Patnem Beach – en bra bit – och hem igen. Efter det äventyret var vi bitna och taggade och begav oss dagen därpå åt andra hållet i stället, i syfte att ta oss till den sägenomspunna Butterfly Beach som skulle ligga bortom bergen som tornade upp sig i norr. Det äventyret fick ett snöpligt slut när vi käckt vandrade över träbron över floden och frågade om vägen vid det första stället. De skrattade och skakade på huvudet. Är ni inte kloka, det går inte. Dit kommer man bara med båt.

Men skam den som ger sig, vi kartade över flodmynningen och försökte se hur passagen såg ut längs strandlinjen. Det var flod på väg in, men när allt är varmt så känner man liksom att man kan simma hem och inget är så spänt. Väl därute på näset insåg vi dock att vi inte kom en meter till och att det hunnit bli lunchtid och att det bara fanns en bar med palmbladstak och lite stugor här.


Baren på udden, med utsikt över till Monkey Island.

Det var då vi mötte Joe-Joe. Jag har valt att stava såhär, han kan ha hetat Jo-Jo också. Det var inte hans riktiga namn, utan vad han kallades i området. Joe-Joe var en brahmin, en person ur den högsta kasten, som ärvt marken på Palolems norra udde när han och hans syster blev föräldralösa i unga år. Han var utbildad landskapsarkitekt och spenderade monsunperioderna i Europa, på partyplatser som påminde om Goa. Ibland blev han ombedd att komma och styra upp trädgårdar med sina färdigheter av människor som ägde slott.

Men väl i Goa så skötte han sitt lilla ställe och underhöll gästerna med anekdoter i baren. Joe-Joe var väldigt bra som bartender, en typ som tänder cigaretter åt folk, lyssnar till deras vedermödor och som lågmält berättar historier och förklarar de lokala omständigheterna för alla vimsiga utlänningar som blir strandade på hans udde. Stugorna var mest till för indiska par som vi såg satt och vänslades bland klipporna, dolda för insyn och med paraplyer mot solen. Det är en gradskillnad på vad vi skulle räkna som kärlekskutter och vad som är tillåtet i Indien. Här kunde paren få vara ifred, i det offentliga fick de knappt hålla i handen. Jag fann arrangemanget högst sympatiskt, en slags lösning på ett problem skapat av samhället.

Indiska parbildningar kommer till genom att man är ett gott parti i den andra släktens ögon och då räknar man även in saker som horoskop och ayurvediska föreställningar om hur ens personligheter överensstämmer. Kastsystemet spökar också, trots att det är avskaffat i lag.


Joe-Joe och Lova och lunchen.

Joe-Joe erbjöd sig hur som helst att bjuda på lunch, vilket bestod i våldsamt starka röror, ris och fisk som han drog upp ur sitt nät han hade nere i viken. Efteråt hängde vi lite i baren och väntade på att ebb skulle komma, varpå det dök upp lite tyskar, ryskor och britter som vi pratade med. Det brittiska paret berättade om ön som låg tvärs över sundet – Monkey Island – som de tänkt vada ut till. För det första är Monkey Island ett humoristiskt datorspel och för det andra hävdade de att det fanns apor därute. Det avgjorde saken, jag och Lova hade hittat ett nytt utflyktsmål.

Joe-Joe berättade medan vi såg på hur britterna med tillhörigheterna på huvudet vadade ut till ön, att en man en gång kommit till hans bar med hjärtesorg, begett sig ut till ön och därefter stannat där i en månad, under vilken han byggde ett altare på öns högsta punkt. I efterhand har jag slagit upp detta – jag vet inte om allt är sant, men det är alltså en amerikansk konstnär som heter Jacek Tylicki.

Parallellt med den historien så fick vi även en annan till livs. Lovas kompis Johan hade varit i Palolem för ett par år sedan och då gått i yogaskola hos en lärare, en yogi, som hette Gosh. Vi hittade honom längs strandsträckan till Joe-Joe, en senig holländare med läderartad hud, vitt hår och skägg, och ett höftskynke som enda plagg.


Yogin Gosh och Lova framför hans klipphem på stranden norr om Palolem Beach.

Han blev glad för hälsningarna från Sverige och visade oss stolt sitt friluftshem bland klippskrevor och presenningar. Där levde han med sin unga flickvän Nadine, en söt blond hippietjej som följde oss med blicken när vi passerade henne i stentrappan. Joe-Joe berättade att Nadine varit föremålet för amerikanen med hjärtesorg, alltså han som byggde altaret på ön. Nadine var den flickvän som övergivit honom. För Gosh, 70+ år gammal som levde på en strand.

Dagen därpå gjorde jag och Lova färden ut till Monkey Island. Inga apor visade sig, men dock lite förvirrade amerikanska pojkar som hade gjort sin utflykt dit också. Vi stannade till på toppen av berget och hittade skulpturen som var en funt på vilken det stod "Give what you can, take if you have to". Vi la i en svensk femkrona för formens skull. Båda två hade lyckats skära oss på rakbladsvassa stenar vid den lilla stranden så vi fick skjuts med en av Joe-Joes förmän tillbaka och räddade med oss en av amerikanerna.


Monkey Island från andra sidan.

I baren hittade vi nu Debbie, en tjeckisk strippa och författare till en erotisk novellbok, som varit uppe alldeles för länge. Hon var dock fnissig och glad och fick ta bilder av skymningen och oss med min kamera. Senare anslöt sig tre unga germaner – en schweizare och två luxemburgare. De hade också vandrat ut mot Joe-Joes eldstad i tron att det var en restaurang. Vi konsulterade "the tidetable" och fick inse att det vara bara att vänta ut tidvattnet.

När det väl sjönk undan tog Joe-Joe med oss allihop till sin familj (de som tagit hand om honom och hans syster när deras föräldrar dog) på restaurangen Fernandes, vilket för övrigt var det absolut vanligaste efternamnet i de lokala tidnigarna. Där fick vi den absolut bästa måltiden på hela resan, en helstekt kingfish (Seriola lalandi, en slags söderhavsfisk utan svenskt namn).

Palolemvistelsen omfattade också ett besök på ett så kallat silent noise-party, vilket skedde på lördagar vid något som hette Neptunes Point. För ett par år sedan stängdes musiken av i hela Goa efter klockan 22 på kvällarna, förödande för en plats känd för sena nätter och yviga festligheter. Så någon innovativ människa kom på att införa trådlösa hörlurar och simsalabim var problemet i stort sett löst.  Man köpte in sig på ett par hörlurar och kunde se på de andra dansarna vilken kanal de lyssnade på med hjälp av färgen på lysdioderna på lurarna.


Silent noise-party vid Neptunes Point strax söder om Palolem Beach.

Upplevelsen var klart exotisk – att ta av sig lurar med tung bas och dånande dansmusik för att plötsligt befinna sig i den miljö som skulle uppstå om man tog bort ljudspåret av musik på en nattklubb. Folk stampar, klappar och låter lustigt; en del småsjunger med, andra gör bara små hoande läten. Hur märkligt som helst. Men grymt bra om man vill övergå till att prata med någon i vanlig samtalston. Och sen hade de musik på låg volym i bardelen.

När vi lämnade Palolem hade vi hunnit bada, leka, lata oss, prövat massa matställen och lärt känna massa olika människor. Känslan var att Palolem är tryggt och ordnat och skönt, men nu ville vi åt någonting lite mer och inte fullt så turistigt, så vi begav oss ut ur staten Goa.

Av lite oklar anledning har jag börjat producera eget material på jobbet. Mest för att jag kände för omväxling. Men eftersom jag samtidigt ska sköta mitt hetsiga jobb så blir det inga långa drapor, skulle vara riktigt skoj att få lägga ner lite mer tid än ett förfluget ögonblick.

Här är några bitar:

Spökstad på auktion i Lettland

TV: "Glee" kommer till Japan

Området söder om Sahara hotas av svält i år

Och så min lilla obsession över vapentransaktioner:

Kinesisk ilska över amerikansk vapenaffär

Franrike säljer krigsfartyg till Ryssland

Har precis avslutat ett mycket långt och mycket jobbigt pass. Nu är det hög tid för lek och vila.

Usch, ibland får man rapportera om mycket hemskheter. Vanligtvis går det att anta en professionell roll och fjärma sig lite från bilder och historier, men nån gång då och då går saker rakt igenom skölden. Det är lite otippade grejer och svårt att veta när det slår till, men det som oftast går igenom är anekdoter. Mänskligt ansikte och allt det där.

Idag dog två soldater i Afghanistanstyrkan och vi skrev om det. Stupade i strid, inte dödade, fick jag veta att det hette av en upprörd läsare. Till slut la försvarsmakten ut namn och bild på de som dött på sin hemsida. Jag tittade på ansiktena, men det var lite för avlägset ändå, tills dess att en äldre medarbetare kom förbi.

Han berättade om när de där soldaterna skulle resa från Sverige i höstas. Då hade han varit på plats på flygplatsen för att rapportera om avfärden och sett den ena av killarna som nu dött. Kom ihåg honom speciellt för att han verkat uppåt och skrattat. En ögonblicksbild; en ganska liten kille som suttit och skojat med någon. Bara så. Där nånstans blev det svårt för mig.

Det finns många sorger i världen och man kan inte begrava sig i alla. Men man kan heller inte jobba med det jag gör utan att känna av några.

I dag lades ett varsel på tidningen på 100-120 tjänster och om det går igenom i sin nuvarande form så ryker alla som är anställda på 2000-talet, mig inklusive. Detta kom väldigt ur det blå eftersom det varslades om futtiga nio tjänster i höstas och alla processer satts igång för att anpassa verksamheten efter det. Det här varslet är en tsunami i jämförelse med det förra.

Jag väcktes av Clas som sa att jag skulle läsa min mail. Sånt är alltid oroväckande.

När vi var små väckte mamma oss när det hade hänt nåt stort och satte oss framför teven; mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen och sådana där saker. Jag kommer ihåg de händelserna rätt klart, kanske på grund av detta, men framför allt minns jag stämningen som kom med omvälvande händelser.

Som om tillvaron plötsligt gått från sin vanliga skepnad (leksam, lite banal eller gråtrist vardaglig) till nånslags primitiv skräck. Människans inre värld när hon blir skrämd är ingen trevlig upplevelse. Det är ju tänkt för när björnen kommer; man ska vara alert, slåss eller fly, och fort ska det gå. Men när den där stämningen infinner sig, utan nån tillhörande katastrof, utan egentligen bara en livsförändring, så blir det rätt märkligt.

Jag är glad att jag inte var på jobbet idag. Just när det händer får alla lite förhöjd adrenalinnivå och det blir riktigt dålig stämning. Jag hanterar helst detta själv, utan det där domedagsfiltret för ögonen.

Sista kvällen på jobbet var det partiledardebatt på teve. Jag får krupp på debatter. Det måste vara den sämsta formen av demokratiyttring någonsin. Sju folkrepresentanter på tvivelaktig ideologisk grund, två programledare på uppåttjack och ett snuttifierat tevemedium - låt spelen börja. Jag gjorde en webbfråga, som visserligen inte har så stort opinionsvärde, men 88 procent av 13.000 svarande visste vad de ska rösta på i valet 2010. 2 procent var osäkra efter kvällens debatt. Vad säger det om effekten av tv-debatter?

Det har varit ett par hektiska veckor, både på jobbet och utanför. Förra ledigheten styrde jag kosan till Uppsala för att fira av 30-åringen Marie. Vi började med att bowla, ganska ringrostigt, förutom Marie som ägde upp mig och Therese i brygga och slog sitt personliga rekord. Sedan blev det italiensk restaurang, pubrunda, dans och falsksång. Härlig kväll!

Hade gärna stannat lite längre, men på lördagen skulle Lovas hyresvärd spela på Broder Tuck. Det var ska-musik, så det passade mig alldeles utmärkt. Bra genre och dansvänligt som tusan. Vi besökte kollektivet i Skarpnäck innan och fick grönsakslasagne. Jag orkade nästan hela vägen, men den sista timmen på utestället klipptes det med ögonen så jag och Jimmy skippade efterfesten och åkte hem. Sov som en stock.

Jag kan vara med på två måndagsklubbar i månaden och de två som varit nu var Judith och Bertil, känd för en politikerpuss och mer för mig som bodde första sommaren på Hornstull. Den andra var Mosebacke på mitt initiativ, men tyvärr var Teaterbaren stängde och i lokalen vi var i hölls en minneskonsert för Anita Lindblom ("Sånt är livet"). En massa äldre människor i publiken och så vi som satt i ett hörn. Kändes som om vi var ungdomsbordet på en femtioårsfest.

På jobbet har jag tagit tag och skrivit lite artiklar själv. Nu hinns det inte med särskilt mycket research eller välbyggda meningar, så några mästerverk blev det inte men det kändes mycket bra ändå. Att se att man kan.

Imorgon ska jag gå med Tomas och kolla på lokalen till 30-årsfesten. Har fått en massa svar och pratat med Halldór på telefon; att bjuda in till kalas gör ju som sagt att man får kontakt med folk igen. Väldigt roligt!

Jaha, då var man 29 år gammal. Som Clas försmädligt påpekade, inne på det trettionde levnadsåret. Jag vet inte om jag lever i förnekelse, men det känns faktiskt inte särskilt ångestfyllt alls. De allra flesta som får nånslags 30-årsnojja får det ju för att deras liv börjar bli inrutade och känslan av att inte ha hunnit med sin ungdom infinner sig i det undermedvetna. Mitt liv är visserligen kringgärdat av ramar, men jag kan inte påstå att det är särskilt vuxet. Som nyhetsredaktör har man det stressigt och det händer nåt nytt varje dag, jag har ett bra jobb. Att jobba natt sätter ju sina spår på det sociala livet, men å andra sidan skulle kanske ett 9-5-veckojobb ge nånslags hysteri kring de då åh-så-viktiga helgerna.

På min fritid får jag spela en massa spel och leka med goda vänner, vilka understundom också kan tänka sig att festa till det. Det känns inte som min ungdom vare sig är över eller förspilld. Och jag har hittat värsta bra killen, som tycker om saker som jag tycker om och som är rolig att vara med på alla sätt och vis.

Själva födelsedagen firades lite i etapper; dels kom Carro upp från Eskilstuna på besök och det var länge sen. För de som inte känner till Carro, så är det en av mina bästa vänner från Göteborg. Nu går hon på lokskola i Hallsberg och hann klämma in en visit. Sedan hade jag kalas hemma i lägenheten och lyckades trycka in 23 pers på mina 40 kvadratmeter. Stimmigt och mycket roligt. Det var kompisar ur nästan alla chakran av min bekantskapskrets; Carro representerade Göteborg, det var fyra arvikabor i exil på plats (varav ingen av dem kände varandra sen tidigare, det var absurt), mina gamla och nyare Stockholmsbekanta, samt tre av Jimmys kompisar.

På söndagen var Jimmy och Carro kvar; vi beställde pizza och spelade födelsedagsspelen jag fått av Jimmy. Det tog mig sju glada rundor innan jag lyckades vinna över Carro i Race for the Galaxy. Viss risk att hon lät mig vinna.

Måndagen var själva födelsedagen och eftersom jag var uppe och följde Carro till tåget passade jag på att gå och handla lite presenter till mig själv på stan; en utökning av Indiska-servisen och en snidad träask i en liten asiatisk krimskramsbutik. Det var mycket telefonerande med nära och kära, och när kvällen kom hade jag pojkarna över på rollspel. Väl avfirad och nöjd med 29-årsdagen.

Vad gör man med en säng som står på tre ben? Jag tyckte vid nåt tillfälle att sängen börjat luta lite och igår rullade jag prövande mot lutningen varpå sängen började svikta. Det visade sig att ett av benen vikt sig och lossnade i min hand när jag kollade. Inte annat att göra än att avmontera alla benen och nu står den på gästmadrasser, lägre på nåt japanskt vis, men oväntat bra höjd.

Idag har jag skaffat mig Lastfm, Spotify och Twitter och drabbades så klart av information overload. De två förstnämnda är musiktjänster som gör att man kan lyssna gratis på olika vis. Lastfm kan också tipsa om musik i samma genrer som man spelar mycket, vilket är bra för en musikopat som mig. Twitter är en något poänglös sida där man kan skriva små uppdateringar ur sitt eget liv, eller tipsa om länkar, och sen följa vad kompisar och andra sysselsätter sig med på nätet. Twitter - kvitter. Samma effekt uppnås ju med statusuppdateringen på Facebook, vilket min gode arbetskamrat Andreas Rolfer inte var sen att påpeka för mig.

Efter denna digitaliserade pärs kom Göran över efter sitt jobb, vi käkade middag och pratade, Sen kom Tomas efter sitt jobb på tunnelbanan och hade med sig bullar. Det här var min första obokade dag, men igår var den första lediga och då hade jag Lova över på fika innan hon skulle med tåget hem till Göteborg och Jimmy kom på kvällen.

Lova hade spenderat veckan i Stockholm och jag jobbade tyvärr fem av de sju dagarna, men vi hann med en utgång förra torsdagen. Det var mycket lyckat. Middag på det italienska stället nedanför kullen, vin och choklad hemma hos mig, Underbara bar, uppslutning med kompisar till Lovas fling på Söders hjärta och slutligen en kanske något överflödig sejour på Skeppsbar. Gänget vi slöt upp med jobbade på Ordfront och jag träffade en av tjejerna från nyår, så det fanns mycket att prata om. Vidare hade både Lovas pojk lajvat, liksom en av de andra och chefen för arbetslaget som de var hade jobbat på DN. Funkade socialt mycket bra.

De senaste två veckorna har alltså varit min tyngre variant av jobbperioder och det har känts av. Det är mycket i görningen på tidningen, bland annat den nya sajten som ska lanseras. Den läckte ut under en av kvällarna och det påföljande dragandet i panikbromsen fick den gamla sajten att haverera. Blev lite kalabalik. Vidare håller vi ju på att utbilda oss i nya systemet och det ger merarbete. En av kvällarna kom jag in tidigare på kurs och skulle gå hem tidigt, men glömde bort det, så det blev en tolvtimmars arbetsdag mitt alltihop. Kände mig som en urvriden trasa i slutet. Men nu ska jag vara ledig i alla fall!

På torsdagen var det lite stormigt när jag kom in på redaktionen eftersom det hade gripits terrormisstänkta till höger och vänster, men det lugnade ner sig framåt kvällningen. Matsalen hade flyttat ut i entréhallen eftersom de skulle sota i köket, så jag och de andra tidningsmänniskorna som brukar äta vid den tiden satt med ungefär samma spridningsgrad bland borden, fast bara på annan plats.

Idag när jag kom till jobbet var det tårfyllda avsked eftersom Mona och Roger jobbade sin sista dag. Mona hade bakat en mängd kakor, bland annat nånslags nougatboll med rispuffar i som hon berättade att de brukade ha på barnkalas hemma i Norge. Roger var mindre beklämd av stunden eftersom han skulle åka och semestra i USA och Mexiko. Jag avundades honom storligen. Det blev dock inte det sista farvälet eftersom Erika genast kokade ihop en jobb-öl på tisdag.

När jag var och handlade stod en mindre modell hund utanför affären. Hon/han/den/det var i upplösningstillstånd, darrade och gav i från sig gläfsanden som mest lät som genomträngande fågelkvitter. Ingen verkade kännas vid den och det försiggick diskussioner bland kassörskorna om vad som skulle göras åt saken. När jag gick ut igen kom det fram en annan hundägare (modell större) och började prata med stackaren. Först tyckte jag att det såg ut som en dålig idé eftersom den lilla hunden bjäbbade hysteriskt mot den större hunden, men den tog saken med ro och mannen verkade ha en lugnande effekt på hela situationen. Han frågade också förbipasserande om var ägaren var och jag lämnade scenen med visst hopp om att andra skulle lösa det hela.

Resten av kvällen förflöt lugnt och det enda som störde friden var att telefonerna slutade fungera, så vi fick lägga ut ett felmeddelande på hemsidan. Därefter blev det, om möjligt, ännu lugnare utan den ständiga strömmen av inkommande samtal.

I dag fick jag för första gången vara den lokalgeografiskt kunniga, vilket var lite kul eftersom jag tidigare alltid jobbat på redaktioner där jag varit ny för staden ifråga. En misstänkt bomb hittades på Bokbindarvägen i Stockholm, precis där jag brukade bo, och jag delade glatt mina kunskaper med skrivande reporter Erika. Bomblarmet var i sig inte så dramatiskt, men de fick spärra av Bäckvägen där min buss gick.

I övrigt var det en fridens dag. På damtoaletten hade någon låst en av dörrarna, då den var trasig, skulle det senare visa sig. Dock började folket på redaktionen snart undra och någon bad vakten att kolla. Man vet ju aldrig, om någon blivit akutsjuk. Det var lite som med bomb eller flyglarm, det är aldrig något, men den dagen som det osannolika inträffar så vill man liksom inte ha undlåtit sig att kolla.

Efter helgens sockertoppar tyckte jag att det passade med en liten rask promenad hem efter jobbet. Erika påpekade att man nog skulle känna sig tryggare på en cykel, men jag sa att jag alltid håller mig till de stora vägarna, där det är bilar hela tiden. Man går förbi mycket folk och alla är liksom lite i sin egen bubbla när de går på kvällen. Den här gången blev jag dock stoppad av en man som frågade om jag sett en kille i blå väst passera. Det var ingen hotfull sitaution, eftersom det var mitt på en flerfilig väg. Jag sa nej, jag har inte sett nån sån på vägen, men ville mest påpeka för den främmande mannen att oavsett hur mycket han ville ha tag på västkillen så är det höjden av dålig stil att stanna tjejer mitt i natten.

Nu har vi firat i flera dagar, lite som förr i tiden. Jag blev väckt av lyckönskare på lördagen och pratade fortfarande i telefon när mamma och pappa kom. De hade först varit hos Sara och Håvard i Edsberg och fikat, medan jag på mitt håll försökt klura ut hur jag skulle göra efterrätten som Hoppe serverat på nyårsafton. Den enda fruktsmaken jag kunde komma ihåg var vindruvor under ett lager smält vit choklad. Till detta la jag fritt till mango och bananer. Det visade sig vara fel, men blev gott ändå.

Vi åt mat och pratade och bytte presenter. Jag fick en "moccamaster" och smaksatt kaffe, smycken och ett par helt fantastiska tofflor. Det var en schysst födelsedag. Jag sov på Sara och Håvards soffa, vilket dock var lite bekymmersamt, inte för att den var svår, utanför att jag var van vid lite andra tider. Fick låna "Espedair Street" av Håvard, vilken fördrev några sömnlösa timmar.

Mor och far spenderade söndagen på stan, medan vi i Edsberg fick ägna hela vår kraft åt att ta oss in till den. Tanken var att jag skulle utnyttjat båten Patricias födelsedagserbjudande, som går ut på att man får äta gratis i deras restaurang och resten av sällskapet får betala hälften, men de hade fullbokat på söndagen. Istället fick det bli Jensens Bøfhus, som alla verkade helt tillfreds med. Mina sömnlösa timmar den här natten räddades av Oscarsgalan. Det var ingen storslagen omgång gala, men det gav en del bra uppslag för framtida tittande på film.

På måndagen var mamma på kurs och pappa tog med oss till Cosmonova. Tyvärr hade Stockholms alla barn fått lov samtidigt så filmerna var slutsålda. Vi gick istället runt på Naturhistoriska riksmuseet. Det var idel fantasifoster till urtidsdjur och domedagsanimationer av klimatförändringar. Jag hakade upp mig på neanderthalarnas öde och hade en lång utläggning om hur de skildras som lägre stående ras. Det berodde mer på sömnbrist än verkligt patos, men så här i efterhand kan jag fortfarande tycka att nån skulle ta sig en titt på de där beskrivningarna. Det låter verkligen som 30-talspropaganda.

Därefter lämnade vi Sara och Håvard, hämtade mamma och stack till mormor i Nyköping. Jag var vid det här laget rätt slutkörd och somnade efter det sena samtalet med mormor i vardagsrummet. Dock vaknade jag igen efter ett kort tag och fick ägna natten åt att försöka somna om alternativt läsa första delen i Arn-serien som jag hittat i mormors bokhylla.

Idag gick mamma och jag på stan i Nyköping och shoppade. Jag fick med mig en ny tröja och tre mindre vackra örhängen, men de kostade å andra sidan tio kronor styck i en besynnerlig rea på en klockaffär. Den här dagen fyllde pappa år och han hade för första gången beställt cateringmat som skulle intas i min morbror och mosters hem på kvällen. Till detta hade han fixat lite grejer till bordsdekoration och jag blev helt paff av estetiken som han uppvisade. I vanlig ordning började jag och mamma dra i saker, men pappa klippte helt sonika av stjälkarna och la blommorna på borden. Det var videkvistar och rosa körsbärsblom, som tillsammans med svarta tabletter och knallrosa servetter blev värsta japanska bordsdekoren. Helt sagolikt snyggt!

Maten var jättegod och hela lilla tillställningen mycket lyckad. Tyvärr var jag tvungen att ta sista tåget hem vid åttatiden, eftersom SJ inte gav fler lösningar för stockholmsbor på kvällstid i Nyköping. Kändes lite synd, men vi har hunnit fira på bra och jag fick lite kvalitetstid med släkten och familjen. Har kylskåpet fullt med rester och ska nu sova ut inför jobbet imorgon.

Eftersom min kära föräldrar intar fästningen imorgon så har jag ägnat dagen åt lite röjande i lägenheten och en tur på stan för att inhandla munchies. De ska låna min lägenhet och jag ska sova hos Sara och Håvard i Edsberg, vilket ger mig lite tid där också. Har inte varit där sen vi flyttade in Sara och det känns ju lite kasst.

Jag hade nån förvirrad plan att hänga lite med Hanna på kvällen eftersom jag fick för mig att födelsedagen var idag, en felräkning som jag glömde förmedla till Hanna som ringde och sjöng Jamåhonleva innan jag hann stoppa henne. Dock var jag lite försenad i mitt schema och Hanna var slutkörd så vi bestämde oss för att skjuta på umgänget. Sen pratade jag lite löst med Göran om att göra nåt stillsamt, men det lyckades jag inte heller med och de skulle i alla fall packa för sin Rom-resa imorgon bitti.

Istället blev det tvätt, dammsugande och svabbande, det senare som höll på att bli min förtida död. Kakel, eller klinkers, eller vad det heter, som hallens och kökets golv består av, blir såphalt när det blir blött och jag kanade runt i lägenheten som nåtslags Disney-rådjur.

Planen är att fira pappa som fyller 65 år och jag som blir 28. Två åldrar med sina egna särdrag, men pappas är ju helt klart mer milstolpig och episk. Han går i pension till sommaren, efter ett liv som naturlärare. Jag får nöja mig med att vara nånstans mitt i livet, lite lätt ospecifierat var.

Så var sista dagen på passet avklarad igen. Den här gången ett lugnare och kortare pass.

På tisdagen hände inte mycket förrän Tomas hörde av sig. Han och Jocke kom över efter jobbet, vilket innebar att jag fick skjuts och trevligt sällskap. Annars brukar ju jobbdagarna bli lite socialt ödsliga, eftersom man är vaken när alla andra sover. På onsdagen fick jag ännu en möjlighet att göra något efter jobbet, men kände att en stillsam hemmakväll var på sin plats. Det innebar mest att jag hasade runt i mysbyxor och spelade dataspel i och för sig, men det är inte att underskatta.

Jag lyckades somna med blött hår och hade en vild hårdag på torsdagen, men jag tänkte att det gör väl inte så mycket. Just den dagen hade DN:s webb-tv bestämt sig för att intervju Morgan Pålsson, känd från Hipp hipp (?) och som nyligen gjort nån film. Detta lilla webb-tv-inslag körde plojgrejen att han skulle söka jobb som reporter på Dagens Nyheter för att sedemera bli utkastad av chefredaktören. När de spelade in detta satt jag och Clas i bakgrunden och det blev som en liten teaterföreställning runt omkring oss. Det var lite som lajv, eftersom de spelade upp små högljudda scener och det var i allmänhet lite lustigt. Dock hade jag en allvarlig tipsare på tråden just då, så det blev lite kluven uppmärksamhet.

I övrigt så var det en hetsig kväll, eftersom det var idrottsevenemang samtidigt som serbiska nationalister beslöt sig för att lalla in på USA:s ambassad i Belgrad och sätta fyr på den. Tragiskt nog omkom en av demonstranterna i eldsvådan, men det var inledningsvis oklart vem som brandpersonalen hittat, vilket höjde röstnivån på CNN något. Hade det varit en amerikansk ambassadpersonal skulle det ha blivit riktigt dålig stämning. USA bad dock Serbien i bestämd ton att sköta sina internationella åtaganden att skydda ambassader i landet.

Jag har haft en väldigt lyckad ledighet, med många aktiviteter och mycket socialt liv. På onsdagen hade Micke, min gamla granne från Ålgården, som nu är bosatt här i Stockholm, riggat lite spel. Tyvärr avvek två av hans kumpaner, men som tur var så kunde vi ringa in reservtrupper och fick därmed en helt okej afton i goda vänner lag.

På torsdagen hade jag min tid hos ögondoktorn, tyvärr en väldigt tidig tid vid 08.30, så jag behövde ju inte direkt fejka några vindlande ögon. Det var lite som en tidsresa att komma tillbaka till en sjukhusavdelning för skelning och jag fick en enorm flashback när doktorn satte upp lins-linjalen, som man ska titta genom på en klistermärkespapegoja, för jag kom ihåg precis detta från när jag var tre äpplen hög och var på Karlstads lasarett med mamma och pappa. Däremot hade de uppgraderat sina möjligheter att kolla folks syn, för det fanns en  monterad maskin ute i en av korridorerna. Den var som ett litet kalejdoskop som doktorn skruvade lite på och så vips, så visste hon hur skarp min syn var.

Tanken på detta besök har funnits länge, men det har inte känts särskilt trängande. Jag är ju född med dubbelsyn, så det är inget hinder i vardagen. Planen var mest att se hur utvecklingen gått i genren och om det fanns någon fiffig operation tillhanda. Nu gjorde det inte det, utan doktorn förklarade att dubbelseendet inte kan tas bort, eftersom hjärnan ställt in sig på det här sättet att se. Däremot kan de gå in och dra rätt musklerna som håller ögat på plats och på så sätt rakställa blicken. Som hon naturligtvis måste, så berättade läkaren också om eventuella sidoeffekter, men balanserade upp de lite hiskeliga scenariona med att sjukhuset gjorde omkring 50 sådana operationer varje dag.

Det gav mig hur som helst nåt att tänka på. Mitt spelgäng hade varit rara nog att komma och spela hemma hos mig istället för ute i Sätra, vilket gjorde att jag fick sova lite och hann tvätta under kvällen. Dani och Jocke hjälpte till med maten, så det var riktigt lyxigt att ha gäster. Vi spelade både torsdagen och fredagen.

På lördagen fick jag besök från Göteborg, i form av Royne som bokat in ett toktidigt tåg, så det blev alldeles för lite sovet för mig. Vi hade Rasmus och Stoffe över på kvällen, vilket är gamla Arvikafolk, och dessutom Tomas och Sofia. Tanken var att hålla det litet och gå ut senare, men vi hade trevligt och förfesten drog ut långt in på kvällen. Då fick någon idén att vi skulle gå och bowla, varpå Tomas googlade fram närmaste bowlinghall på nätet. Den visade sig ligga två stenkast bort från mitt hem och när jag tittade på kartan blev jag lite konfunderad eftersom det bara var ett ödsligt kontorsområde på kartan. Men vi gick dit och hittade en ingång och en hiss som tog oss tre våningar ner i underjorden. Där hade de en gigantisk spelhall, med discobowling, servitriser på rullskridskor och allsköns arkadspel. Hur roligt som helst. Jag lyckades till och med slå ner alla käglorna åtminstone tre-fyra gånger. Sen blev det efterfest och hela kvällen var enormt trevlig.

På söndagen kollade vi på film och hittade grekisk hämtmat bara nedanför backen. Ibland visar sig Stockholm från sina bästa sidor. Måndagen var en jobbdag för mig och Royne tog tåget hem. Det kändes verkligen som att fylla på batterierna med en fullspäckad helg. Mycket nöjd.

Hade en bedrövlig natt, då jag först inte lyckades somna och sen vaknade upp en massa gånger, kallsvettig i tron att jag försovit mig. Det märkliga med sådana dagar, när man är alldeles grusig och förbi, är att de ofta blir ganska bra. Jag tror det har nåt med autopiloten att göra. Man faller tillbaka på intuition och saker tenderar att lösa sig smidigare än när man brottas med dem. Jag hann knappt sätta mig innan det small till, i form av ett världsrekord av Susanna Kallur och därefter var det en tempofylld afton.

I matsalen var det harstek, vilket fick mig att haja till lite. Köttätande i sig är inget problem för mig, men ibland, när jag inte riktigt kan separera djuret i naturen med maträtten på tallriken så blir jag lite sjåpig. Men det gick ner som tur var, för jag var avgrundshungrig och alternativet var en outtalbar rätt som aviserades som starkt kryddad, vilket inte heller går hem hos mig.

Emellan varven ringde jag och mailade lite kring den kommande ledigheten som verkar bli fylld med roliga saker. Pratade även med Sara som hade en dust med världen och ville inte höra "men det bara är så". Vi är stoiskt lagda fast på olika områden, skulle man kunna säga.

På torsdagen fick det vara slut med sjukperioden. Ove höll i en studentpub på universitetet som jag och Tomas gick på. Kände mig som utsläppt på grönbete när jag fick vara ute bland folk och dessutom se lite av Stockholms universitet. När det stängde gick vi hem till Tomas och pratade till småtimmarna.

Min plan för kvällen var att vara uppe till min tid hos ögondoktorn klockan åtta, vilket gick rätt bra tills de ringer halv åtta från sjukhuset och säger att läkaren blivit sjuk. Tji fick jag. Men det var nog lika bra, för då fick jag några timmars sömn innan jobbet. Där var det full rulle vilket också var skönt efter en veckas inaktivitet.

Idag var det schlagerfestival till min stora förtvivlan, men som tur var började det brinna i London, så det fanns lite annat att göra också. Eldsvådan var en, i mina ögon, perfekt nyhet. Den var dramatisk, men ingen dog. När vi gick hem så hade ingen ens blivit skadad, vilket kändes som ett smärre mirakel, då Camden kryllade av nattliv och branden hade spridit sig en hel del.

Igår hade jag planerat att bege mig utanför hemmets väggar och gå på estradpoesi på Söder, för att odla lite fritidsintressen. Men det var såpass många av vännerna som var lediga, så vi samlades istället hos mig och fixade lite med spel istället. Det var nog ganska bra för jag kände mig fortfarande inte riktigt bra. Vi åt semlor och höll på ett bra tag.

Även idag var det spel och jag insåg att jag inte hade tillräckligt i kylskåpet så jag begav mig för att handla, samtidigt som Göran och Björn dök upp vid min dörr. Dålig tajming av mig, men som tur var går det fort att gå tillbaka från Fridhemsplan. Vi åt ris och korv stroganoff och spelade hela kvällen och en liten bit in på natten. Mycket skoj och väldigt givande.

Nu har jag varit sjuk sen i torsdags. Förbenat tråkigt tillstånd och jag började känna mig som killen i Trainspotting redan efter nån dag. Jag har ingen teve, av eget val, men nu hade det inte suttit helt fel med en.

Jag hade inte hunnit handla innan sjukperioden så kylskåpet blev allt skralare. Till slut gick ingredienserna helt enkelt inte att sätta samman till nåt vettigt. Bröd och pasta tog slut och allt som kvarstod var jordgubbssaft, inlagd gurka och kaviar. Igår masade jag mig ner till Fridhemsplan och handlade, något som sammanföll med plötsligt temperaturfall och snöyra. Efter dagar i sjukbädd har man lite darrig till att börja med så det var ett riktigt äventyr.

Idag har jag lagat ordentlig mat och pratat med Malin på telefon, vilket piggade upp lite.