Loggboken

Såg nyss ett rådjur nere på gården. Det gick med försiktiga steg ner för gångvägen från grannhuset och stannade  förvirrat i utkanten av ljusringen från gatlyktan. Min förra bostad låg ju i kaninland, nu kanske jag står inför en helt ny biotop.

Jag och Jimmy har firat ett år i helgen. Det var en ungefärlig replikering av den helgen när vi blev ihop; då gick vi och fikade i Gamla stan, var på en italiensk restaurang på Kungsholmen och gick på kalas hos Sofia. Den här gången var vi på en spelning med Isobel & November i Gamla stan på fredagen, gick på italienaren på lördagen och hade Sofia och Erik över på spel och vin på kvällen. Vi pratade en massa om hur det var då, vilket alltid är lite roligt och diskuterade sedemera ritualer med Sofia och Erik.

Söndagen ägnades åt stillsamheter, bland annat såg vi på filmen "9".

Förra helgen var vi på inflyttningsfest hos Lova med Göran Greider-tema. Alla gick runt i rutiga skjortor och hade yvigt hår, det var tipspromenad och en tävling där man skulle rita Göran som rondellhund. Jag vann! Alltså teckningsbiten, inte tipspromenaden. Värden Johan berättade under prisutdelningen om hur det kommit sig att de valt det temat. Tydligen hade Lova och Sara första dagen i Stockholm stött på Göran på Ikea när de skulle köpa en krukväxt. Johan hade dessutom mailat Greider för att se om han ville komma med någon hälsning. Och han svarade!

I all övrighet ska jag vaccinera mig imorgon måndag. Jag måste bara fylla i en hälsodeklaration och köa jättelänge, men sen är det gjort.

Mycket har förändrats sedan sist.

Förrförra måndagen tillträdde den nya chefredaktören på tidningen och annonserade bums om neddragningar och kraftigt förändrade förutsättningar för oss på nätet. Vi samlades en liten nedslagen skara på Söders hjärta på kvällen. Ovisshet är klart skakande. Skulle man själv förlora jobbet? Nån av kollegorna? Vad händer nu? Men det var bra att ses och prata, hade varit jobbigt att sitta hemma och grubbla.

Nu två veckor senare har läget klarnat. Men bara lite, vi vet fortfarande inte vilka som blir kvar. Den nya chefen för vår avdelning har också börjat. Han verkar vettig och jobbar väl med de förutsättningar som givits. Lite svårt att vända till något positivt, det är fortfarande åtstramningar det handlar om.

Förutom turbulensen på jobbet har jag haft lite ledigt och bland annat gått på måndagsklubben, den här gången på Bröderna Olsson, samt spelat spel i Vällingby och Västberga.

Den här äventyrliga ledigheten ledde mig till Örebro för att besöka min gamla gymnasiekompis Halldór och gå på ett serbiskt släktkalas. Innan dess hann jag dessutom vara på konferens med jobbet på Långholmen på tisdagen. Den tillställningen var ungefär lika delar framtidens webb som trevligt umgänge med kollegorna och avrundades med utgång på Hornstull. Onsdagen blev vilodag och på torsdagen styrde jag kosan västerut.

Halldór, en isländsk pojk som kom till Arvika i mellanstadiet, lärde jag känna i nian när vi gick drama ihop, men blev först polare med när vi började i samma klass på gymnasiet. Han har sedan dess bott i Örebro och pluggat rättskunskap. Jag har menat att komma på besök, men det har hittills inte blivit av. Nu bodde Halldór i Varberga och visade upp ett snöigt Örebro tillsammans med sin flickvän Lotta. På fredagen var vi inbjudna till Per, som var hemma över en serbisk högtid som han firade med far och släkten. Per, är då alltså en av göteborgsvännerna och har pratat om den här helgen i alla år. Den här gången tänkte jag att det kunde vara spännande att uppleva, samt att slå två sociala flugor i en smäll.

Väl på plats hemma hos familjen fick vi hälsa på släktingar, som strömmade till, och bjöds på plockmat i mängder, samt nån slags semiceremoniell sprit. Till slut rymde lägenheten inte fler lyckönskare så festen förflyttades till samlingslokalen i byggnaden, en väl tilltagen hall med bar och bord och ljudanläggning.

Det var kul att träffa Pers familj, jag har alltid vetat att han hade en massa halvsyskon hemma i Örebro, men eftersom de verkat så långt borta så har det mystiskt fallit ur huvudet på mig. Nu fick jag träffa hans fyra syskon på pappas sida och höra lite om syskonen på hans mammas sida. Vidare berättade äldre kusiner, retsamt, men högst välvilligt, om hans barndom och när han bodde en sommar i Serbien, kom och hem och inte kunde ett ord svenska helt plötsligt.

När det blev livligare drogs borden bort och det blev sång och ringdans, till toner som jag bara ibland kände igen. En munter dam visade mig och Halldór stegen till den zorbaartade ringdansen och trots att det såg lätt ut, så var det ingalunda så. Det tog oss ett antal varv innan vi fick godkänt, men då var hon desto gladare.

Dagen därpå tog jag mig hem till Stockholm och insåg att det var lika snöigt där. På söndagen gick jag och fikade i Gamla stan med en ny bekant och det var väldigt trevligt, På hemvägen höll jag dock på att isa fast. Varje gång jag åker tåg nu för tiden så köper jag alltid historietidningarna och i varje nummer är det alltid nån stackars illa utrustad polarforskare som dör nån gång på 1800-talet. Den här hemfärden var ungefär samma stuk på.

Jag hade just en obokad ledighet och tyckte inledningsvis att det var en god idé. Men man blir rätt trött på att lugn och ro också, så då är det tur att man har fina vänner. På måndagen kom Björn över och vi gjorde mat över samtalsämnen med hög abstraktionsnivå, i väntan på Tomas som kom över efter sin kinesiskalektion. I den vevan ringde vi även Göran som bor i krokarna och det slutade med att vi var den där fyrklövern som hängde min första sommar i Stockholm.

Dagen därpå hade jag tänkt vända på dygnet, men slog yrvaket upp ögonen alldeles för långt in på dagen och undrade vad som hänt med min väckarklocka. Jag hände min väckarklocka. Det blev ingen större aktivitetsnivå, men dock smed jag planer för min ledighet som bland annat gick ut på att jag skulle ta mig till spoken word-kvällar och gå på teater. Det föll på bristande engagemang från min sida.

På onsdagen hade jag en svår dag; under en turné till Fridhemsplan insåg jag att en jacka som jag dels behövde och dels faktiskt tyckte om, var gjord i riktigt läder. Jag hängde moloket tillbaka den; vände och vred på problematiken, tills Jocke påpekade att det var en falukorv som jag stod och tillagade, så resonemanget var lite skevt. Tomas och Jocke var över och spelade lite spel och snackade. Jag lyckades skära mig i fingret under matlagningen också, men som tur var hade jag tidigare varit slug nog att inhandla plåster. Nu är det bara ett lite fiskrensarjack, men det stör, precis som småsår gör.

På torsdagen tänkte jag att jag borde lämna lägenheten nån gång, lite längre än bara matbutiken. Just som jag stod och försökte mentalt förbereda mig för en långpromenad, så ringde Göran och bjöd över på middag. Det var perfekt tajmat; jag fick dels ett mål för min färd och dels trevligt sällskap. Efter maten satt vi och pratade, tills Micke kom hem från körövningen och det var dags för mig att gå hem.

Allt som allt, bra socialt flöde trots ostrukturerad tillvaro.

Nu har jag besökt Sara och Håvard i Malmö, och vilket ställe de har fått tag på! Limhamn är liksom övriga Malmö helt plant. Man tar sig dit via en lång vägsträcka längs med stranden till Öresund och nästan hela vägen kan man se det mycket speciella landmärket Turning Torso. Det är ett slags Pisa-torn fast byggt vridet runt sin egen axel; pappa tog sig ut dit och tog bilder på nära håll och det såg verkligen ut som ett surrealistiskt konstverk. Sara går i sin fastighetsmäklarskola i närheten av det.

Själva hemmet låg i ett astridlindgrenskt villaområde där alla de små vita stenhusen låg nästan vägg i vägg och trädgårdarna bestod av äppelträd och prunkande växtlighet. På den lilla gården låg ett litet extrahus, där mamma och pappa sov. Det hade även ett eget badrum med tvättmaskin och torktumlare. Huvudbyggnaden var en stor villa som avdelats och Sara och Håvard bodde i den ena delen, medan ett gammalt par huserade i den andra. Tanten, men främst farbrorn, brukade hälsa och prata glatt på skånska med dem.

Ytterdörren var delad i midjehöjd, vilket bidrog till en lantlig känsla, men den flög sin kos när husets övriga innanmäte kom i bild. Ägarna, ett par som spenderar somrarna i huset och övriga tiden i USA, hade inrett enligt devisen bekvämlighet och snits. Det var gott om futuristiska läslampor, pösiga soffor och heminredning. Ovanvåningen innehöll två rum med snedtak i båda vinklar, men mycket rymd ändå.

När jag kom hade redan mamma, pappa och Tomas anlänt och det var rätt lustigt att se dem alla i samma miljö. Man tänker sig ju alltid olika personer i separata sammanhang och undrar hur de skulle gå ihop i teorin. I praktiken blev jag varse att de mina gick ihop mycket väl. Första kvällen hann vi mest bara äta och mysa. Vi "ungdomar" stannade uppe lite längre än mamma och pappa. Jag undrar om vi nånsin växer ur den kategorin; mormor försäger sig ibland och kallar mamma, pappa, morbror och moster för ungdomar, trots att de alla har passerat femtiostrecket.

På lördagen, som var Saras födelsedag, hade hon och mamma åkt iväg på en handelsrunda, när jag klev upp sent omsider så det blev en lång härlig frukostperiod med pojkarna och pappa. Sitta och småprata med en kaffekopp i handen och joxa med pappas nyinköpta laptop var alldeles lagom för en lite lätt överarbetad person som mig. Tomas skulle iväg till Frans och Elin på eftermiddagen och mest för att hitta dit bad jag pappa skjutsa. Det gav lite överblick till Malmö stad som jag verkligen inte har. Väl hemma igen blev det en riktig gourmand-middag och presentutdelning. Sara såg nöjd ut med födelsedagsskörden; jag hade bara hunnit med att skaffa mammonbrev, men det såg ut att gå hem fint.

I all väsentlighet var resan väldigt rolig, men jag var i vanlig ordning trötter och orkade inte åka över till festen som Tomas var på när Sara och Håvard skulle knyta sig för kvällen. Dagen därpå kändes det dock som ett sunt val, eftersom jag var piggare och hann hänga lite med värdparet efter att mamma och pappa begett sig på den långa resan hem till Värmland.

Tågsträckan upp och ned från Malmö är klart längre än min vanliga rutt Stockholm-Göteborg och på båda resorna drabbades jag återigen av SJ:s förbannelse. Försöket med att planera, jag hade bokat enkelplatser, gick i stöpet. Först hamnade jag tvärs över gången från en jäktad mor, med två barn som levde rövare och när hon försökte blidka dem med barnteve på en liten laptop hade hon inga hörlurar och det gav en stämning av hysteriskt tivoli i kupén. På hemvägen satt jag i ena änden av vagnen och en enorm resväska rasade ner från bagagehyllan, precis framför toadörren. Då ingen verkade erkänna väskan som sin, kånkade jag bort den så att personen som var inne i toahytten skulle komma ut. Det gav det märkliga resultatet att folk trodde att väskan var min och varje person som var tvungen att klättra förbi det illa uppställda väskberget kastade mig en uppfostrande blick.

Väl hemma har jag dock fått varva ner ordentligt, veckohandlat och röjt i lägenheten. Sofia kom över på måndagen och vi hade en urtrevlig tjejkväll. Vi har inte träffats på länge och det föll sig så lyckosamt att hon kunde komma loss ur sitt konstfack-liv just den kvällen. I dag har jag stuvat morötter och undersökt Håvards lysande tips om att titta på streamad teve över nätet. Det amerikanska valet går i en loop på CNN och det har varit ganska kul att ha det i bakgrunden när jag går här och fipplar.

Det blev långt, men så går det när man väntar länge mellan blogginläggen. Imorgon ska jag till jobbet extra tidigt på grund av valet. Ska bli spännande att se hur världen är när man vaknar imorgon.

Hade väldigt svårt att sova och vaknade därför grusig i ögonen och med en känsla av att vara försenad, trots att jag inte var det. På jobbet började dagen med avdelningsmöte, vilket numera har blivit ett något för stort möte för annat än information från cheferna och sporadiska diskussioner.

Man lär sig efterhand vad de andra i gruppen har för debattstil och även att jag själv har en karaktär i samtalet. Den personligheten dyker mest bara upp i gruppsamtal och låter som när jag skriver.

Mötet höll på så länge att jag missade nästa och kände mig kompasslös hela kvällen. Det gjorde dock ingenting för det var full fräs på nyhetsfronten med skottlossningar både på hemma- och bortaplan. Närmare bestämt i Skövde och på ett köpcentrum i Omaha.

Clas och jag åt lussebullar och sen gick jag hem. Köpte med mig lite mat och godis åt Sara som fortfarande är sjuk och hemmavarande.

I dag drabbades jag av fenomenet att när man kallar på teknikhjälp så är problemet löst när man får den. I det här specifika fallet, vår tekniknisse Daniel. Medan han gick från sin plats till min så hade jag frenetiskt testat alla kombinationer av lösningar jag kom på, eftersom vi låg ute i etern med en sak som inte funkade, och naturligtvis så hittade jag rätt sätt precis när han slagit sig ner. Daniel ansåg dock att han gillade fenomenet, eftersom allt han behövde göra vara att glida runt i lokalen.

Jag skaffade SJ-biljett i allra sista stund och det var inte helt vist eftersom alla X2000-tågen var fullbokade ner till minsta bagageskrymsle och auktionssystemet inte hade något alls att erbjuda. Det blev till att nöja sig med ett Intercity-tåg på fem timmar.

Mot slutet av kvällen insåg jag att jag skulle bli tvungen att jobba över. Sara ringde och undrade om jag kom hem inom kort, men vi fick kapitulera inför faktumet att hon skulle ha hunnit gå och lägga sig.

Taxichauffören hade installerat en reserv-gps i sin bil och körde mig i vida svängar runt mitt hem, just inte till det. Men han var glad och pratsam, så jag iddes inte riktigt rätta honom eftersom det inte handlade om så lång tid.

Nu ska jag packa inför Göteborgsresan.

Idag var det mycket fotboll och det är alltid roligt. Sverige tog sig vidare till OS genom att slå Danmark. Jag gav mig på att flasha på det, det vill säga skicka ut ett litet nyhets-sms. Det går till folk som köpt tjänsten och till folk på redaktionen, osäkert hur många, men det är alltid lika nervöst att trycka på stora send-knappen. Det som skickas ut måste vara rätt och riktigt på alla möjliga vis. En gång skickade jag ut en flash, där det stod fel valör på medaljen men som tur var lyckades jag bryta processen genom stoppknappen i internetbrowsern.

Det snöade i Stockholm i dag och jag höll på att dö halkdöden på väg till matsalen. Där hittade jag en Stockholm City att läsa i och upprördes grundligen av deras livsstilssektion som just i dag tog ett grepp om singellivet. Det var upprörande dåligt skrivet och bestod till mesta del av pepptalk för att våga ta kontakt med det motsatta könet. Hur kommer det sig att just tillståndet singel ses som en mindre värdig livsform? Så dumt så det finns inte.

När jag väl slutat uppröra mig över livsstilspropagandan var det dags att ta itu med hemsidesnickeriet och det upptog resten av kvällen. När jag kom hem var Sara vaken och vi hann prata lite innan hon gick och la sig. Hon hade varit på obligatoriskt möte på sitt jobb, men tyckt att det varit helt okej.

Första dagen på passet är alltid lite rörig; man har inte hunnit komma in i rytmen, men andra dagen brukar vara fullkomlig. Jag började med att ta tag i vår nordnorska bildredaktör Mona och be henne visa mig Photoshop på tjugo minuter innan tremötet. Hon rabblade snabbt, men väldigt pedagogiskt, genom de grundläggande greppen och resten av kvällen satt jag och fipplade med kurvor och färgskalor.

Jag pratade med Sara på telefon i mataffären, och just som jag höll på att redogöra för vilka nyheter dagen innehållit så sprakade hon ur täckning. Väl tillbaka på redaktionen så visade det sig att mobilnätet kajkat ihop från Dalarna och neråt. Man kan säga att det var väldigt tematiskt i min redogörelse i alla fall; lite som en interaktiv presentation av nyheterna.

Pappersgängets avslutningsfika gick i adventstoner och det kändes julmysigt att knappra pepparkakor och dricka glögg. Nu är det snart december, vilket i mina ögon är en mer ursäktad vintermånad än de andra. Jag ska hem till Arvika för första gången på över ett år och det är inte utan ett visst mått av nostalgi. Det är dock inte hemlängtan längre, men det känns som ett sunt steg. Nu ska jag hem och hälsa på föräldrarna, rota i mina gamla lådor med serier och kanske träffa lite gamla kompisar. Känns bra och semestrigt.

I lördags var det kalas hos Tomas; en mycket lyckad tillställning på en pytteliten bostadsyta. Det var bra folk, gottigt tilltugg och allmänt trevligt. Jag börjar lära mig invånarna i deras umgängeskrets nu och lista ut hur de hänger ihop. Det är ungefär lika rörigt som diagrammet över göteborgarna.

På tal om det så har jag bestämt mig för att åka dit på fredag. Det är uppenbarligen smått omöjligt att få ledigt från mitt jobb så då får man ta väl vara på de schemalagda pauserna. Idag meddelade min personalchef triumferande att hon hittat någon som kan hoppa in på julafton. Jag var klart lättad. Samtidigt kan jag tycka att med en ocean av hungriga journalistutbildade, så skulle det inte vara så svårt att hitta.

Dagen efter kalaset gick åt till att ladda inför arbetsveckan och att åka till Göran och Micke, som också bor på Kungsholmen, vid fästet till Tranebergsbron. Eftersom jag ville få lite frisk luft så gick jag längs med 49:ans färdväg och insåg att det inte är en så stor ö egentligen, men att den innehåller en hel massa joggare.

Idag har jag bara jobbat.

Mitt bankkort har börjat bli lite fransigt i kanterna så jag mailade och frågade hur jag skulle göra för att få ett nytt natten till måndag. På måndag morgon kom det ett brev med ett nytt kort i, eftersom de haft bedrägeriproblem. "Du kan börja använda kortet med detsamma och behöver inte byta kod." Ganska bra, vad sammanträffanden gäller.

I dag tog jag ledigt från allt. Sara gick och jobbade och jag fick lägenheten helt för mig själv. Jag åt frukost, laddade hem en massa podradio och passade på att gå ner till Fridhemsplan för att fylla på förråden med små vardagssaker som tagit slut. Det långa passet i det snurrande schemat är 105 timmar på två veckor, vilket ger en ganska matt känsla när man går av.

Sara har varit en ängel och skött om lägenheten, så det fanns trivsamt lite praktiska göromål att ta tag i. Det lämnade fältet öppet för lite kvalitetsslappande. Jag gjorde riktig mat, sån som består av mer än tre komponenter och som tar lång tid att göra. Sen gjorde jag kaffe, läste tidningen, hasade runt i tofflor och tittade på tecknat. Inte så produktiv dag, men det var bra gôtt!

Sen prövade jag för första gången att färga håret på egen hand. Det är lite obehagligt när halva pappret är varningstexter på fem språk. Men det gick fint och nu har jag en nyans rödare hår.

Ännu en dag av doktorsbesök, men nu har jag äntligen fått ut allt jag vill ha. Ny migränmedicin och en remiss till ögonsjukhuset för att kolla upp om det går att operera min skelning. Det här med att vänsterögat inte hänger med riktigt har varit med mig hela livet, men i och med att det hänger ihop så intimt med huvudvärk och trötthet så känner jag att det är dags att se vad läkarvården har att erbjuda. Sen blir ju synen hela tiden sämre på det ögat som inte används, så bättre nu än sen.

Jag hade en glad doktor med kort kjol och piffiga örhängen. Hon frågade en massa om mitt leverne och i vanlig ordning så får man ju en liten dos skuldkänslor när man inte tränar och stressar alldeles för mycket. Men hon fixade recept och tipsade om lite bra grejer. Dock ville hon att jag skulle ta ett par vanliga blodprov för att utesluta möjliga märkligheter. Jag har inte tagit blodprov på säkert tio år och gick nyfiket ner till labbet med min lapp på obegripligt medicin-lingo. Där hade labbtjejen en surrande nål som var någon slags pump. Den slurkade raskt ut en massa blod och det hela var ganska fascinerande.

Därefter åkte jag och Tobias ut till Jocke i Sätra för att spela spel. Jag blev ganska trött under spelsessionen, men jag har svårt att tänka mig att det berodde på åderlåtningen. Det var ju högst en halv deciliter blod och man har ju en väldans massa att ta av.  Som jag förstått det så lämnar folk som ger blod 4,5 deciliter vid varje tillfälle.

Tomas, Ove och jag följdes åt på hemvägen och när jag kom hem hade Sara hunnit gå och lägga sig.

Måndagen var en givande dag på många sätt. Vi hade konferens på Långholmen i ett gammalt fängelse som var omgjort till vandrarhem, restaurang och konferenscenter. Jag och Clas kom dit i kaffepausen efter det första föredraget som hette Webben 2.0 - nya trender på nätet. Kändes synd att missa, men jag behövde några timmars sömn, kände jag.

Det var kul att träffa folket, dels de nyanställda som man aldrig sett och dels gänget på andra passet som man aldrig ser. Tyvärr var inte min spegel Mats där, men däremot blev jag bra kompis med Lotta som är Clas motsvarighet på reporterstolen.

Diskussion och problemlösning var temat för dagen och det kändes otroligt befriande att få lufta allt som man gått och grunnat på. Vi satt i en gymnasieliknande sal och det kändes faktiskt lite som att vara tillbaka i skolan. Inte mig emot, det är mitt element. Dagen avslutades med en nyhetsövning under lekartade former som gick ut på att man skulle generera mest klick ur fiktiva nyhetsscenarion.

Konferensen avrundades med middag i restaurangen, som också besöktes av chefredaktören, våra kollegor på annonsavdelningen samt vår nya kompissajt. Det var väldigt trevligt, pratigt och glatt. Så småningom drog stora delar av gänget vidare och först skulle vi gå till Judith & Bertil, nuförtiden känd för Schenströmaffären. Jag insåg till min förvåning att det var samma lilla bar som jag sett som min kvarterskrog förra sommaren på Hornstull, där det var mystrångt och folk spelade backgammon på vardagskvällar.

Det var dock fortfarande lika trångt och vi var 20-25 personer, så vi gick till en annan liten bar i krokarna istället. Därinne stod en bartender och två gäster som såg lite paffa ut när vi drällde in. Verkligen höjdarkväll, med massa socialt umgänge och en välbehövlig sammansvetsning av det nya gänget.

Dagen därpå var jag inledningsvis oförtjänt pigg, men det falnade med arbetspassets gång. Som tur var så var alla andra i ungefär samma läge.

Idag fick jag inte heller sova ut eftersom jag skulle till vårdcentralen. Men det gjorde att jag var uppe, igång och på stan för första gången på länge. Påbörjade en liten handelsrunda, men sen fick jag tag på Björn och Göran och gick och fikade istället. Vinterjacka får vänta till sen.

På hemvägen hann jag gå och handla och sen spelade Sara och jag Age of Empires hela kvällen och käkade popcorn. Alla de här ledighetsaktiviteterna kommer att stiga mig åt huvuvdet.

På morgonen ringde mormor och vi hann prata lite när jag gick till jobbet. Hon grattade en dag i förväg på namnsdagen och fick höra lite om livet i storstaden. Eftersom Åsa har hoppat runt så mycket i almanackan så firade vi länge min namnsdag (och mammas också för den delen) på Elisabeth. I jämförelse med andra familjer så firar vi namnsdagar i lite större utsträckning. Kan bero på att vi inte är så stor släkt, andra kan ha fullt upp med att komma ihåg sina kusiners födelsedagar.

Jobbet var mindre tempofyllt, men det hände lite. Ett underjordiskt parkeringsgarage sattes i brand och det strömmade upp väldiga moln av svart rök upp i Vallentuna centrum. När rökdykarna gick igenom bilarna så hittade de en person. Obehaglig historia.

Clas och jag fick grönt ljus från chefen att komma in lite senare till konferensen. Den börjar klockan nio, men planen är att få några timmars sömn och komma dit i fikapausen vid elvasnåret. Då missar vi Webben 2.0 - nya trender, men Johan lovade att återge begivelsen.

I dag fick jag min första kommentar på att jag klippt mig. Det var Erika som kom fram lite stressat och avbröt ett avdelningsmöte med orden "Jo, jag skulle bara säga en grej... Vad fin du är i håret! Men,öh, det var inte det jag skulle säga..."

Jag klippte mig i måndags nere på en av de många frisersalongerna som ligger längs Fleminggatan. Elin som klippte mig såg ut som en livesize barbiedocka och det var lite bekymmersamt att hitta samtalsämnen. Det är inte mitt största nöje i livet, den här stunden när man ska gå och låta någon fiffla med ens hår samtidigt som man ska samspråka som gamla bekanta. Men jag fick en kopp kaffe och kortare hår. Alltid något.

I dag var det fotboll för hela slanten; Sverige kunde bli färdiga för EM, liksom en hel radda, i sammanhanget stora, nationer. Detta skulle ske inom en ganska koncentrerad episod av kvällen då allt tvunget måste klaffa. Jag kände mig ganska munter, enbart på grund av synergin i att få jobba och titta på fotboll samtidigt. När matcherna drog igång kapsejsade humöret dock ganska snabbt.

Det var en bedrövlig syn. Vi byggde sidan helt okej, men inte ens schysst arbetsflöde kunde väga upp för allt erbarmligt dåligt spel som försiggick runt om i Europa. Innan matcherna ringde det en man och undrade om vi direktsände matchen, som vi gjort med damernas OS-kval. Den gick nämligen på den något hemliga Kanal 9 och han ville titta på den med "lillgrabben". Jag sa att tyvärr är det en astronomisk skillnad i pris mellan de båda matcherna och att vi inte hade anskaffat oss rättigheterna till något sådant.

Så här i efterhand anser jag att han och "lillgrabben" mådde bäst av att inte se eländet.

Gick till första dagen på passet genom ett småkyligt Stockholm. På den lilla tiden det tar mig att gå från hemmet till DN-skrapan hinner man gå förbi tre hem (ett för ungdomar och två för autister), tre skolor, en kyrka, otaliga matställen (restauranger, mataffärer och kiosker) samt ett ögonsjukhus. Det är tätt med stadsbyggklossar här. På Eniro har de börjat med en rätt tjusig överblick som man kan välja bredvid "karta" och "flygfoto", nämligen "utsikt", med vilken man får se ett snett flygfoto av platsen. Fungerar än så länge bara i storstäderna.

På jobbet var det ganska stiltje på nyhetsfronten, vid sidan av en misstänkt bomb som ställde till det i trafiken i Göteborg. Det är med bomblarm som det är med varningslarm på Arlanda; det är aldrig nåt. Men den dagen det är nåt, då måste man ha varit med på det från början. Kan tänka mig att samma tanke slagit räddningstjänst, polis och flygtorn.

Det sker en hel del kommunikation även när man inte träffar folk om dagarna. Pratade lite med mamma på telefon, mailade med gamla kompisar på Facebook och när jag kom hem satt Sara i Skypekontakt med Håvard. Hon hade även köpt en till växt till hemmet. Det är bra med någon som tänker i mer pyssliga banor än jag och förgrönar mitt hem.

På onsdagen var tanken att jag skulle ha gått på jobb-öl, men planerna blev ändrade på grund av två saker; dels var det ruskigt kallt ute och dels kom det folk hem till mig på ett överraskande och trivsamt vis.

Det började med att Göran kom förbi på eftermiddagen, följd av Björn som hade suttit på café hela dagen och pluggat. Sen hörde Tomas av sig och undrade om han också kunde dyka upp, Malin kom en kort stund och till sist kom Jocke. Det gick från noll till fullt hus på ingen tid alls, vilket kändes lite lustigt.

Det blev kakfika och pratstund tills klockan närmade sig sju, då jag egentligen skulle ha åkt iväg, men det var helt enkelt för trevligt hemma så jag beslutade mig för att stanna inne. Tomas och Jocke var kvar kvällen ut och vi pladdrade i köket hela natten.

Idag åkte vi på spelsession, inte som brukligt till Skogås, utan till Sätra där Jocke bor. Det blev wok med ris och en massa gott, samt idel action och popcorn. Tyvärr blev vi tvungna att bryta mitt i det spännande, men med något att se fram emot till nästa gång. På hemfärden var det så kallt att jag fick huvudvärk och var därför ganska nöjd med mitt val att åka tunnelbana nästan hela vägen hem istället för att hoppa av i Hornstull och gå två kilometer hem.

Igår kom Sara hem från Lettland. Vi skaffa hem pizza och hade myskväll hemma. Hon hade klarat av färdens vedermödor väl, berättade om turen och hade bilder av Håvards nya lägenhet i Riga med sig. Allting såg nytt och väldigt fräscht ut, vid sidan av de persikofärgade blommiga tapeterna, möjligtvis. Det kändes skönt att ha syster hemma igen och någon att prata med.

Jag gjorde ett tufft beslut att gå upp klockan 08 för att ringa vårdcentralen, kom mirakulöst upp och satte mig i telefonkö. Jag var sju minuter för tidig visade det sig och fann mig själv sittandes, förhållandevis vaken på morgonkvisten i mitt kök, med frukost och en Dagens Nyheter. Väl framme i kön frågade doktorn om jag ville komma vid tio-tiden samma dag, så jag tänkte att det är väl lika bra nu när jag ändå är uppe och spinner.

Det var hård blåst och snöfall som ackompanjerade färden ner mot stan och det kändes som en strapats utan dess like. Väl på plats fick jag sitta i ett dödstyst väntrum i trekvart, men jag hann läsa klart min bok där i alla fall. En av de äldre patienterna hette något så vackert som Ibris Mohammed. Han såg ut att vara en egyptisk herre med rock och väst och han skojade glatt med ett av de snörvliga barnen i lekavdelningen, så att pojken slutade gråta och hicka.

Doktorsbesöket gick fint och på hemvägen slank jag in på Västermalmsgallerian för att pröva vinterjacka. Det fanns lite olika varianter, men jag bestämde mig för att vänta med köp innan jag kollat runt lite mer. Jag hann komma hem innan Sara gått upp och kände mig fortfarande i farten, så jag satte igång med tvättandet. När vi blivit färdiga med det hade det gått lång tid och vi beslutade oss för att hålla mig vaken genom att gå ner på stan och äta. Det blev grekiskt och piggade upp lite, men när vi kom hem var båda väldigt sömniga trots att klockan kan ha varit åtta på kvällen som mest.

Jag satte mig med min polska sci-fi-serie och Sara tittade på något annat på sin laptop. Lyckades blunda till och vaknade när finalen av det sista avsnittet tog fart. Nu gäller det att somna så att jag inte hamnar ur fas med mitt vanliga dygn och samtidigt såpass tidigt att jag vridit tillbaka det en aning.

Varför drabbas alltid jag av de här huligandagarna? Italien har uppenbarligen inga stora skogsarealer varvid de fick ta till centrala Rom för att ha sin batalj. Vi satt och försökte frenetiskt babeltolka italiensk press, något som ledde till lustiga översättningar såsom "We do not know absolutely nothing". Lät som Manuel i Fawlty Towers.

Ytterligare språkgupp på sistone har varit min hemlånade tv-serie som är på engelska, men är textad på polska. Det blir en allmän sinnesvilla när man läser texten som dyker upp inför ens ögon, samtidigt som man hör ljud på ett helt annat språk. Nu vet jag i alla fall att nie och tak är nej och ja på polska. Dessutom, när de amerikanska skådespelarna svär högljutt säger de i den polska textning ordet cholera!

Först trodde jag att det var lettiska och kom att tänka på Håvard som faktiskt läser lettiska på sin läkarskola. Han trodde aldrig att han skulle få användning för det, eftersom letterna är två miljoner och inte har ett så utbrett språk, men så såg han på en gammal Bondfilm och upptäckte att en av skurkarna gick runt och konverserade på ett gardenparty på lettiska. Som han förstod.

Jag önskar ibland att jag tagit lite mer allvarligt på mina diverse språkstudier, för det är bra roligt när man förstår. Men det får nog bli av när jag tagit tag i allt annat först.

Idag var det uppryckning, räfts och rättartning. Jag kom upp i tid, kom till jobbet och tog tag i mina arbetsuppgifter med beslutsamhet. På måndag ska jag gå och klippa mig och beställa tid på vårdcentralen för den jämrans migränen. Så! Ordning och reda.

Det är konstigt, men även dagar när det inte händer något i världen så har man fullt upp att göra på en redaktion. Kanske till och med mer. Min vagt pedanta sida uppskattar när saker är överblickbara, som nu, när man kan sitta och lägga pussel med sina artiklar, bilder och grafiker, men sen har jag en annan sida som hellre vill ha tempot och nyhetspulsen.

Vi hade en del läsarreaktioner idag på olika saker, varav en del högst relevanta och andra sisådär. Det var en kille som skrev ett föraktfullt mail med rasistiska anmärkningar om en av nyhetshändelserna. Det är klart orättvist att man inte kan välja bort konsumenter. "Hej Robert, jag vill inte ha dig som läsare." Lite så.