Loggboken

Husfasad i Gokarna i delstaten Karnataka i södra Indien.

Allting handlar om perspektiv. När Lova mötte mig i Goa hade hon spenderat månader i Varanasi i norra Indien. Staden byggdes för 2500 år sedan vid Gangesfloden och är en av de allra heligaste platserna i Indien, med pilgrimer, religiösa fesivaler och galenskap. Där läste hon hindi, sov på tagelmadrass och fick känna på indiskt stadsliv. För henne var Goa, med sina stränder och palmer och försäljare, riktigt turistigt.

För mig, som kom från vardagen hemma i Sverige och landade mitt bland alla människor som fanns precis överallt, färgsprakande och kontaktsökande, mitt i en tropisk miljö uppblandad med dofter och och matos och oljud och lort, så var det Indien. Däremot ändrades mitt perspektiv långsamt och efter en vecka i det tillrättalagda Palolem beslöt vi oss för att lämna Goa i jakt på något mer genuint, kanske lite stadsliv. Lova propsade på staden Gokarna tio mil söderut i grannstaten Karnataka. Den är en hinduisk pilgrimsort, med ungefär lika många invånare som Arvika kommun.


Main Street Gokarna.

Therezas svåger körde oss och han tutade om möjligt ännu mer än Mr Castello. Men med fog, kan man säga, då vägarna slingrade sig fram genom en alltmer bergig trakt. När vi skulle passera ut ur Goa blev vi stannade vid statsgränsen av uniformerade män. Chauffören förde en ganska utdragen förhandling med dem och stack till slut åt dem en sedel. När jag frågade om det var problem så sa han stött att de åtminstone kunde fråga artigt om sin muta.

Jag har hört allt från hobbyresenärer till världsreportrar redogöra för obehaget att passera vägspärrar. Det är någonting obönhörligt och oförutsägbart över situationen – någon har givit lite för mycket makt till männen som står där och de är inte sena att utnyttja det.

Vi bodde under Gokarna-vistelsen vid en av de närliggande stränderna, i det här fallet Om Beach, som fått sitt namn av den här heliga stavelsen aum. Jag köpte ett armband med aum-symboler där försäljerskans pitch var att de är ett verktyg för att hjälpa människor att komma i kontakt med världssjälen, medan min bevekelsegrund var att det var ett trevligt armband.

 

På stranden vandrade kossorna fritt. Den var kantad med små hippieställen av betydligt mer spartansk art än Palolems fashionabla strandhus. Stranden var även resmål för indier på tur och horder av barn på skolresa. Till skillnad från goanerna, som var fullkomligt blassé över västerlänningar, så blev vi turister plötsligt del av upplevelsen i den indiska hemmaturismen.

Ett av nöjena var att ta kort på eller kanske mer förbryllande bli tagen kort på av en utlänning. Indierna verkade vara helt nöjda med att ha blivit förevigade i någon turists fotoalbum hemma i Europa. Alla badade med kläderna på och gjorde mer doppövningar och plaskade under mycket skrik och skratt än faktiskt simmande.


Skolbarn på tur på Om Beach.

Gokarna var inbäddad i disig grönska, med tempel överallt i varje hörn. Vi fick dock inte gå in i nåt av dem, inga västerlänningar tillåts inne i de hinduiska heliga platserna i staden. Men det räckte bra med att titta på från håll – kvinnor sålde blommor utanför ingångarna, jättelika karnevalvagnar stod parkerade på sidogator. I övrigt var staden fylld med butiker, jordiga gator och folk, mycket färre västerlänningar än i norr. Vi drack chai, sött te, och åt dosa, en pannkaka med het potatisröra i.

Allt var billigare än i Goa och jag som hade fått pröva på att köpslå lite kunde nu göra några inköp på egen hand även om Lova fungerade som stödhjul. Indiska försäljare sätter ett högre pris än vad de förväntar sig att få i slutänden och först ville jag inte bråka om priset, dels av någonslags konfliktovilja och dels för att allting var billigt i jämförelse med svenska förhållanden. Men Lova, som redan genomgått samma process, sade att det fanns en poäng med att inte driva upp priserna eftersom det då skulle bli dyrt för vanligt folk att bo i turisttäta områden.


Butiksinnehavare med dotter i Gokarna.

Vi återkom flera gånger till en kvinna satt med ett småbarn i famnen inne i svalkan av sin butik som dignade av tyger. En av gångerna var hennes man där och en till dotter, som såg ut att vara fem eller sex år och satt med en skrivbok. "Study girl", sade pappan stolt. Vi passerade en skolgård under vandringarna i staden och det var en olidlig kakofoni när alla barnen var ute samtidigt. Jag tänker på alla hjälpmedel som barn kan få här hemma i Sverige och undrar hur det är med sånt här?


Skola i Gokarna (de färglagda delarna av kartorna på väggarna är delstaten Karnataka).

En annan aspekt av det indiska samhället, som man tänker på när man ser alla barnen på skolgården, är kastsystemet. Ordet kast kommer från portugisiskan och är vad portugiserna som kom till Indien kallade den ståndsindelning de då fann på 1500-talet. Då hade klassystemet existerat i tusentals år och var ganska komplext med över 3000 kaster, samt ännu fler underkaster. De syftar till yrkesindelning, trots att man föds in i dem, och social plats i hierarkin.

Diskriminering på grund av kast är numera förbjudet i lag, men man håller sig ändå efter det i Indien. Till det läggs astrologiskt vägande av din person, liksom det ayurvediska där du får avgjort vilka element du är. Dessa faktorer har något att säga om alla aspekter av ditt liv; vem du ska gifta dig med, vilken sorts mat du ska äta, vilket klimat som är bäst för dig. Varje människa har en plats i tillvaron.

Detta påminner mig om en teori som jag fick presenterad för mig under statsvetenskapslektionerna, en som jag inte gillade, men har kommit att behöva omvärdera ett par gånger, nämligen kommunitarianismen. Idén är egentligen ett svar på liberalism, som kritiseras för att se människan allt för mycket som en ensam enhet, en satellit, och framhäver istället hur mycket vi påverkas av samhället, vårt sammanhang, vår familj och omgivning. Att teorier behöver ta in människan som en byggkloss i samhällslivet.


Apotek i Gokarna.

Indierna har mycket starkt fokus på just "din plats i livet", något som provocerar liberala eftersom individens rättigheter blir helt kringskurna av det enorma sociala trycket. Samtidigt är detta ett sätt att bygga en civilisation av över ofattbara en miljard människor där alla åtminstone har en uppgift och inte är bortglömda eller ensamma som de kan bli i västvärlden. Jag håller inte med om det, men detta är så långt jag kommit i förståelsen av det oerhört komplexa samhällsbygget i Indien.

Nå, tillbaka till resan. Vi valde efter ett par dagar att åka tillbaka upp till Goa för att vara närmare flygplatsen när planet skulle gå och valde då att göra resan med tåg – the Konkani trail. Det var riktigt häftigt. Vi kom dit evigheter för tidigt och tåget var sent, men vi roade oss med att titta på det utdaterade brandsläckningssystemet bestående av hinkar med vatten och sand, samt leka med en mager hundvalp som var sorgligt mobbad av två honor som rörde sig på stationsområdet.


Brandsläckningsutrustning på Gokarnas tågstation.

Jag hade läst på nätet att folk inte kommit på tåget för att det börjat rulla så snabbt igen, men den farhågan visade sig vara obefogad. Tåget hade öppna fönster med tvärstänger och ett helt fantastiskt landskap flödade fram utanför. Samtidigt löpte försäljare upp och ner längs korridoren och erbjöd kylda drycker, mackor och chai. Även tiggare och religiösa väckelsemänniskor presenterade sin sak för envar som ville lyssna.

Vid Agonda i Goa slutade vår resa med ett par dagars absolut lugn och frid. Vi solade och badade och utvärderade resan till toner av musikanter på de lokala restaurangerna/stughotellen. Jag har alltid sett Lova som en av mina närmsta vänner, men man behöver återknyta när man lever skilda liv och då är ett äventyr som detta ett utmärkt sätt. Lova har mycket starkare anknytning till Indien – hon har bott där som liten, hennes pappa jobbar delar av året där och nu kan hon tala hindi – så jag följde henne och en sån guide hon var, vilket äventyr hon bjöd mig på. Samtidigt är äventyret också mitt eget – första gången jag flög själv, mina möten och mina intryck.


Lova i kvällningen på promenad i Agonda.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan resan och den här loggboken var tänkt för att skildra mitt liv och min vardag. Det har hänt mycket så jag ska försöka återvända till det. Det kändes bara som att jag ville få berätta om Indien, detta väldiga och makalösa land, och om resan, vårt lilla lilla guldkorn av allt detta som vi fick bara för oss själva.

धन्यवाद! Dhan'yavāda (tack)!

Den buttre herr Castello körde oss till Palolem. Vi frågade honom om han visste nånstans vi kunde bo och han frustade genom mustaschen: "There will be thirty people around you when you get out."


Strandbrynet på norra änden av Palolem Beach.

Palolem i södra Goa är en bukt på kanske en och en halv kilometer. Den har blivit centralort för ryggsäcksfolk och numera en hel del vanliga turister även om hotellen lyser med sin frånvaro. Anledningen till populariteten är att den är paradisisk; vit sand, palmer, man kan vada hur långt som helst. Omskriven i guideböcker, lite som ett smultronställe som alla har hittat till, men för mig gör det ingenting. Jag hade inte sett det och det var lugnt och vackert och härligt.

Ja, inte inledningsvis kanske.

Efter över en timme på vägar utan mariginaler var det skönt när vi rullade ner mot stranden mellan glest spridda träd. Det är något visst med palmer, antagligen är det för att man inte är van att se grenlösa stammar resa sig i oändlighet mot himlen. Mellan dem hade en avsevärd bebyggelse vuxit upp av små stånd, stugor och skjul. Det tutades och ropades och det kanske inte var trettio, men ett dussin unga män, talandes i mun på varandra, som drogs in i en allt snävare bana runt oss när vi lastade ur bakluckan. Jag är numera bekant med strategin att ha ambulerande inkastare, den är inte dum.

Pojkarna överöste oss med prisförslag och löften om lyx såsom fläkt och toa i anslutning till rummet. Vår ursprungliga plan att strosa runt och kolla föll lite på att packningen var tung, solen het och stranden stor. När Lova fick killarna att låta oss få lite andrum kunde en av dem nästan inte hålla sig utan höll sig krampaktigt om ansiktet av spänning. Vi beslöt oss för att ta ett av de rimligare förslagen och blev vänligt ivägsvepta till Dacosta Cottages, ett etablissemang på den norra delen av stranden.


Lova och Thereza utanför Dacosta Cottages.

Stället sköttes av Thereza, en mild kvinna med förkläde, och hennes olika släktingar som bestod med taxiservice, restaurangen på framsidan som vette mot stranden och skötseln av de små stugorna på baksidan. Husen gav känslan av att vara gjorda i papier-maché, men de behöver vare sig stå pall för några särskilda väderprövningar (det regnade bara en dag) eller hålla mer än en säsong, eftersom de rivs i slutet av turistsäsongen. Detta efter påbud från Indiens centralregering som löst landproblematiken genom lotteri, något som Goas turistnäringsidkare inte alls är nöjda med.

Den dagen det faktiskt regnade gick jag och Lova på promenad söderöver och klättrade runt i terrängen, som plötsligt visade sig från sin mer tropiska skogssida med mycket tät grönska och feta blad. Vi hittade en yogaplatå och ett hippiecafé i en vik, där europeiska föräldrar med dreads lät sina barn leka fritt medan de vuxna använde internet och lyssnade på musik i trådlösa lurar. Längre ner stötte vi på riktiga byar med människor som levde indiskt vardagsliv och tittade på oss som vi var tomtar.


Internetuppkoppling mitt ute i naturen – hippiecafé på väg till Patnem Beach.

En autorikshaw (små trehjuliga motorfordon som var populära överallt) stannade in i en vägkorsning för att släppa av skolbarn och ut ur det där lilla baksätet myllrade kanske sju-åtta uniformerade ungar. Jag fick en flashback till tiden när vi bussbarn i Arvika blev hämtade på lågstadiet med olika lösningar. Ibland när det inte fanns buss var det taxi och ibland satt vi på varandra i de där taxibilarna, och det var roligt med skrik och skratt, lite som de här barnen. Livet händer var man än är i världen, men klyftorna mellan vad varje unge får är svindlande.

Vi gick till Patnem Beach – en bra bit – och hem igen. Efter det äventyret var vi bitna och taggade och begav oss dagen därpå åt andra hållet i stället, i syfte att ta oss till den sägenomspunna Butterfly Beach som skulle ligga bortom bergen som tornade upp sig i norr. Det äventyret fick ett snöpligt slut när vi käckt vandrade över träbron över floden och frågade om vägen vid det första stället. De skrattade och skakade på huvudet. Är ni inte kloka, det går inte. Dit kommer man bara med båt.

Men skam den som ger sig, vi kartade över flodmynningen och försökte se hur passagen såg ut längs strandlinjen. Det var flod på väg in, men när allt är varmt så känner man liksom att man kan simma hem och inget är så spänt. Väl därute på näset insåg vi dock att vi inte kom en meter till och att det hunnit bli lunchtid och att det bara fanns en bar med palmbladstak och lite stugor här.


Baren på udden, med utsikt över till Monkey Island.

Det var då vi mötte Joe-Joe. Jag har valt att stava såhär, han kan ha hetat Jo-Jo också. Det var inte hans riktiga namn, utan vad han kallades i området. Joe-Joe var en brahmin, en person ur den högsta kasten, som ärvt marken på Palolems norra udde när han och hans syster blev föräldralösa i unga år. Han var utbildad landskapsarkitekt och spenderade monsunperioderna i Europa, på partyplatser som påminde om Goa. Ibland blev han ombedd att komma och styra upp trädgårdar med sina färdigheter av människor som ägde slott.

Men väl i Goa så skötte han sitt lilla ställe och underhöll gästerna med anekdoter i baren. Joe-Joe var väldigt bra som bartender, en typ som tänder cigaretter åt folk, lyssnar till deras vedermödor och som lågmält berättar historier och förklarar de lokala omständigheterna för alla vimsiga utlänningar som blir strandade på hans udde. Stugorna var mest till för indiska par som vi såg satt och vänslades bland klipporna, dolda för insyn och med paraplyer mot solen. Det är en gradskillnad på vad vi skulle räkna som kärlekskutter och vad som är tillåtet i Indien. Här kunde paren få vara ifred, i det offentliga fick de knappt hålla i handen. Jag fann arrangemanget högst sympatiskt, en slags lösning på ett problem skapat av samhället.

Indiska parbildningar kommer till genom att man är ett gott parti i den andra släktens ögon och då räknar man även in saker som horoskop och ayurvediska föreställningar om hur ens personligheter överensstämmer. Kastsystemet spökar också, trots att det är avskaffat i lag.


Joe-Joe och Lova och lunchen.

Joe-Joe erbjöd sig hur som helst att bjuda på lunch, vilket bestod i våldsamt starka röror, ris och fisk som han drog upp ur sitt nät han hade nere i viken. Efteråt hängde vi lite i baren och väntade på att ebb skulle komma, varpå det dök upp lite tyskar, ryskor och britter som vi pratade med. Det brittiska paret berättade om ön som låg tvärs över sundet – Monkey Island – som de tänkt vada ut till. För det första är Monkey Island ett humoristiskt datorspel och för det andra hävdade de att det fanns apor därute. Det avgjorde saken, jag och Lova hade hittat ett nytt utflyktsmål.

Joe-Joe berättade medan vi såg på hur britterna med tillhörigheterna på huvudet vadade ut till ön, att en man en gång kommit till hans bar med hjärtesorg, begett sig ut till ön och därefter stannat där i en månad, under vilken han byggde ett altare på öns högsta punkt. I efterhand har jag slagit upp detta – jag vet inte om allt är sant, men det är alltså en amerikansk konstnär som heter Jacek Tylicki.

Parallellt med den historien så fick vi även en annan till livs. Lovas kompis Johan hade varit i Palolem för ett par år sedan och då gått i yogaskola hos en lärare, en yogi, som hette Gosh. Vi hittade honom längs strandsträckan till Joe-Joe, en senig holländare med läderartad hud, vitt hår och skägg, och ett höftskynke som enda plagg.


Yogin Gosh och Lova framför hans klipphem på stranden norr om Palolem Beach.

Han blev glad för hälsningarna från Sverige och visade oss stolt sitt friluftshem bland klippskrevor och presenningar. Där levde han med sin unga flickvän Nadine, en söt blond hippietjej som följde oss med blicken när vi passerade henne i stentrappan. Joe-Joe berättade att Nadine varit föremålet för amerikanen med hjärtesorg, alltså han som byggde altaret på ön. Nadine var den flickvän som övergivit honom. För Gosh, 70+ år gammal som levde på en strand.

Dagen därpå gjorde jag och Lova färden ut till Monkey Island. Inga apor visade sig, men dock lite förvirrade amerikanska pojkar som hade gjort sin utflykt dit också. Vi stannade till på toppen av berget och hittade skulpturen som var en funt på vilken det stod "Give what you can, take if you have to". Vi la i en svensk femkrona för formens skull. Båda två hade lyckats skära oss på rakbladsvassa stenar vid den lilla stranden så vi fick skjuts med en av Joe-Joes förmän tillbaka och räddade med oss en av amerikanerna.


Monkey Island från andra sidan.

I baren hittade vi nu Debbie, en tjeckisk strippa och författare till en erotisk novellbok, som varit uppe alldeles för länge. Hon var dock fnissig och glad och fick ta bilder av skymningen och oss med min kamera. Senare anslöt sig tre unga germaner – en schweizare och två luxemburgare. De hade också vandrat ut mot Joe-Joes eldstad i tron att det var en restaurang. Vi konsulterade "the tidetable" och fick inse att det vara bara att vänta ut tidvattnet.

När det väl sjönk undan tog Joe-Joe med oss allihop till sin familj (de som tagit hand om honom och hans syster när deras föräldrar dog) på restaurangen Fernandes, vilket för övrigt var det absolut vanligaste efternamnet i de lokala tidnigarna. Där fick vi den absolut bästa måltiden på hela resan, en helstekt kingfish (Seriola lalandi, en slags söderhavsfisk utan svenskt namn).

Palolemvistelsen omfattade också ett besök på ett så kallat silent noise-party, vilket skedde på lördagar vid något som hette Neptunes Point. För ett par år sedan stängdes musiken av i hela Goa efter klockan 22 på kvällarna, förödande för en plats känd för sena nätter och yviga festligheter. Så någon innovativ människa kom på att införa trådlösa hörlurar och simsalabim var problemet i stort sett löst.  Man köpte in sig på ett par hörlurar och kunde se på de andra dansarna vilken kanal de lyssnade på med hjälp av färgen på lysdioderna på lurarna.


Silent noise-party vid Neptunes Point strax söder om Palolem Beach.

Upplevelsen var klart exotisk – att ta av sig lurar med tung bas och dånande dansmusik för att plötsligt befinna sig i den miljö som skulle uppstå om man tog bort ljudspåret av musik på en nattklubb. Folk stampar, klappar och låter lustigt; en del småsjunger med, andra gör bara små hoande läten. Hur märkligt som helst. Men grymt bra om man vill övergå till att prata med någon i vanlig samtalston. Och sen hade de musik på låg volym i bardelen.

När vi lämnade Palolem hade vi hunnit bada, leka, lata oss, prövat massa matställen och lärt känna massa olika människor. Känslan var att Palolem är tryggt och ordnat och skönt, men nu ville vi åt någonting lite mer och inte fullt så turistigt, så vi begav oss ut ur staten Goa.

Jag kan tycka att det låter lite naivt när folk på reseforum eller i guideböcker beskriver indier som oerhört hjälpsamma och vänliga människor – inte för att det inte är sant, för det är de – men naivt på grund av bakgrunden, den förkastningsspricka till klassklyfta som är mellan västvärlden och Indien.

Det är klart att man förundras över hur lättvindigt allt går och hur man kan känna sig helt trygg i ganska utsatta situationer. Men orsakerna är, som Lova skrev vid något tillfälle, att vi i den här världen är vandrande penningpåsar, vi är navet som industrin bygger på. Om grundidén är att turister för in pengar i Goa, så är att mörda, råna eller ens vredga en turist, lika dumt som att skrämma bort fisken för en fiskare. Naturligtvis finns det undantag, såsom galningar eller nihilister, men det gör det ju hemma också.


Turistdepartementet söder om gränsen till Karnataka.

Samtidigt är frågan om turismen komplex. En restaurangägare som vi pratade med i Agonda gav en väldigt sansad och samlad bild av turismens effekter på samhället. Kvinnor hade fått mer att säga till om, det ruckades på traditionella roller, till skillnad från andra delar av Indien. Samtidigt höjdes skatter på grönsaker och basvaror, så att vanligt folk fick det svårare och centralregeringen verkade inte vilja hjälpa utan snarare stjälpa Goas turism med krångliga visumregler och förbud mot hög musik kvällstid. De som arbetade längs Goas stränder var oroliga över inställda plan i London. Snö och strejker i Europa kan betyda att tusentals turister uteblir.


Bobby till vänster som har stället Shanti på Agonda beach.

En annan aspekt av varför alla var så tillmötesgående var det obehagligt öppna högvördandet av ariernas ättlingar. Ju vitare skinn desto bättre. Lova visade mig livsstilsreklam med familjer av ljushylta indier och man hajjar till när försäljerskorna som hoppas smickra en till att komma in i sin butik säger "nice white skin, madame". Att man är västerlänning är extra socker på toppen. Det är lite som att praoa som kändis. Av dessa anledningar är man också ganska upphöjd och oberörbar.

Nu visste jag inget av det där när jag for genom den goanska natten i ljusets hastighet med en taxichaufför som kan ha pratat engelska och förhoppningen om att min telefon skulle fungera i Indien, för någon adress till Lova hade jag inte. Det är klart att jag tänkte "vad har jag gett mig in i", där i mörkret i baksätet. Men det ordnade sig. Lova svarade, vi hittade fram och jag satte mig flämtande efter den 13 timmar långa resan på sängen. När det hade slutat snurra tittade jag upp på vad Lova hade bokat för något åt oss.

Mr Castellos Tourist Nest sköttes av herr Castello, omsjungen på internet som svårtillgänglig och surmulen, men kunnig. Han figurerade även i en kort filmsnutt där han skrattade och sa: "If you don't come and stay at my place I will hit you with a stick!" Varpå han skrattade ännu mer. Men stället, som låg i Benaulim, var det bästa inom rimligt avstånd till flygplatsen som vi kunnat hitta.


Plåtskjulet i Benaulim.

Den lilla röda plåtstugan hade god genomströmning av myror, myggor, grodor och i vasken fanns vad som möjligen var en syrsa, som satt ganska orörlig under hela vår vistelsen. Jag och Lova hade helt olika upplevelse av bostaden, av det enkla skälet att jag kom från bekvämligheterna hemma och hon från två spartanska månader i Varanasi. Men detta är min redogörelse, så sängen var hård, man fick inget täcke och toaletten luktade avgrund. Det senare var en stank som återkom lite varstans i Indien. Jag har aldrig känt något liknande och har svårt att beskriva den.

På morgonen skaffade vi ett tyg till täcke och jag fick se Benaulim i dagsljus. Av alla platserna som vi kom till på vår resa så var detta den ocharmigaste, men det visste jag inte då. Stranden var långgrund och det var skönt att bada.


Solnedgång i Benaulim.

Vi hittade en kompis i amerikanen Lucas som bodde i grannstugan – han var 26 år och hade tagit en paus från en pågående karriär som raw food chef i sin hemstad i Idaho. Mitt skämt om att det måste vara ett lättskött jobb om maten inte ska tillredas föll lite platt, men i all övrighet hade vi skoj ihop. Bland annat tog vi en rundtur inne i byn och runt i markerna, för att avsluta med middag och häng på kvällen. Lucas var en hängiven klättrare och var på väg till Hampi, en ruinstad inåt landet, där han tänkte stanna och bara vara i fem-sex veckor.

Det var roligt att höra om andras resor, de som vi mötte på vägen. Många var på resande fot i månader, till och med år. Eftersom vi inte skulle ha riktigt så mycket tid så begav vi oss snart söderut, mot Palolem!

Taget av Lova på flygresan hem.

Lite i taget får bli devisen. Jag reste från Arlanda 7 december och hamnade bredvid en mycket märklig man. Han såg yrvaken ut – håret på ända, orakad och svullna ögon. Han förklarade för mig att han mycket riktigt hade försovit sig. Anledning? Mannen, som skulle till Thailand, hade somnat framför datorn efter ett par öl.

Jag höjde ett ögonbryn. Som jag hade laddat för den här flygresan – min första på egen hand någonsin – skulle det liksom aldrig falla mig in att slarva på det viset. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän, noterade inte detta då han vänt sig mot flygvärdinnan för att beställa en whiskey, den första av många. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän och träffa svärföräldrarna för första gången någonsin, gjorde flera försök till att starta konversation. Inte särskilt påfrestande egentligen, men han verkade som om han glömt nåt att läsa med resten av packningen hemma och att han nu planerade att underhålla sig med småprat i sex och en halv timme. Många av anekdoterna gick ut på att han druckit alkohol någon exotisk stans.

När jag enträget läste-bok eller tittade-på-utsikten övergick han till Ulla Carin i sätet tvärs över gången. Hon kunde kallprata fast på ett varmt vis. Mannen, som skulle till Thailand för att hälsa på sin flickvän och träffa svärföräldrarna för första gången någonsin, hade tagit med lite surströmming och svensk sprit åt dem. Det var lite fint. Han benämnde flickvännen, mig och Ulla Carin som kärringar (kategorinamn). Det var sådär.

Vi reste med Qatar Airways, ett rymligt plan, där alla utrop först gjordes på arabiska och menyn var helt halal. Inte tokigt, förutom den pirogliknande rätten med smak av lamm och mint! Mår lite illa än i dag när jag tänker på den, upptäckte jag nu. Jag lyckades inte se så mycket av världen under molnen men på sina håll skymtade den fram. Vi passerade på 10 000 meters höjd över Pontiska bergen och vidare över Zagros-bergen i Irak – en storslagen syn. Mil efter mil av veckade fåror i jordytan bredde ut sig och kvällsljuset färgade bergen i rosa guld, den där varma skära färgen som bara är fin i verkligheten.

När vi nådde ner till Arabiska halvön var det natt över öknen, men här och där lyste eldar från oljekällorna och mellan alla platser löpte spikraka upplysta vägar genom mörkret. På sina håll var det allt man kunde se där nere, en ensam väg som följde kustlinjen. Allt annat av landskapet var brådmörk tom rymd.

Vi landade utan problem i Doha och på transferbussen till själva flygplatsbyggnaden blev jag kompis med Ulla Carin.  Mannen som skulle till Thailand försvann iväg för att få sig en öl. Ulla Carin hade opererat foten och varit sängliggande i sex veckor. Detta var första gången hon var på benen efter det. I mitt stilla sinne tänkte jag att om jag var nyopererad kanske inte Indien skulle vara mitt förstaval, givet dess rykte på infektionsfronten. Men det visade sig att Ulla Carin hade varit i Goa de senaste tjugo vintrarna och var inte ett dugg orolig.

De brukade fira jul där. Hon var glad att hon slapp svensk jul, även om hon ibland undrade lite över hur det skulle vara med en traditionell familjetillställning. I Goa firade man lite annorlunda, mer religiöst, så juldagen är viktigare än julafton. Delstaten har på grund av sitt portugisiska arv en hög andel kristna. Men också mycket vilt festande turister och därmed en del tomtar som raglar omkring på stranden, sade Ulla Carin med ett leende.

Väl inne på flygplatsen märktes det att vi var i en ny världsdel, en förskjutning bort från jeans och ipods, mot en blandning av folk klädda i svarta eller vita dräkter och dok. De qatariska männen hade fotsida dishdasha och huvudbonaden shemagh på sig. De sålde guldklockor och sportbilar på nedre botten. Flygplatsen hade en moské och ett "silent room". Jag glodde nyfiket. Många förbipasserande sällskap glodde nyfiket på mig och Ulla Carin.

Hon vilade foten på en bänk och lovade att passa mina saker om jag ville gå på toa. Det är lite av en lita-lek att betro någon man just träffat med sin packning så där, men jag gjorde en riskkalkyl som vilade stadigt på hennes nyopererade fot.

På flyget från Doha till Goa, över Indiska oceanen, var vi nästan de enda västerlänningarna. Många var på väg hem över jul. Jag fick igång teveanläggningen i flygstolen och hade det riktigt bra. Vid inflygningen över Goas kust såg jag en annan sorts nattlandskap, en mängd mindre ljus, mer jämnt fördelade i terrängen. Små små byar som ligger tätt intill varandra. På ett ställe såg jag ett stort bål omringat av flera mindre eldar, strax invid en massa olikfärgade lampor som blinkade i takt till musik. Skogsrave, tänkte jag!

Väl på marken tackade jag Ulla Carin för de många tipsen för en förstagångsbesökare i Goa och begav mig ut för att försöka hitta en taxi. En hord av chaufförer mötte upp utanför Dabolim-flygplatsens portar, men jag navigerade mig förbi dem ut i den nattheta luften och gick till "prepaid"-båset, som instruerad. Min tilldelade chaufför stuvade raskt in mig i en skruttig bil och drog iväg i en rasande fart på smala slingrande vägar. Det var som en snabbuppspelning av en filmad nattlig bilfärd. Saker dök upp alldeles för fort och försvann svischande i backspegeln. Små samhällen susade förbi och den svala luften fladdrade i ansiktet.

Lova hade inte givit mig en adress utan en vägbeskrivning till vårt första nattläger. Chauffören talade högt och helt obegripligt. Skulle jag hitta fram? Fortsättning följer...

Nu har jag mycket att skriva om, men det får vänta för jag har just gått in i den besynnerligaste jobbperioden hittills i mitt liv. Vara på jobbet klockan 06, det är ju löjligt. Och till råga på allt över nyår. Men det är som det är. 2011 låter som framtiden, men det händer nu. Gott nytt år allesammans! Själv måste jag gå och lägga mig.

– Livet är svårt här, life is hard in Santa Maria.
Det säger Mamadou, en tanig kapverdier som följt med mig och Carro under promenaden utmed öns sydspets.  Hans ögon är rödoljiga och han tror inte att han skulle överleva i Sverige, när vi berättar om snö och visar en nolla med fingrarna.
– Noll grader, zero degrees, ryser Mamadou.

Oktoberhösten i Sverige känns långt borta när man befinner sig på en atlantö i höjd med Västafrika. Det är ständigt över 20 grader, mitt på dagen långt över 30. Jag tog med mig övertröjor i tron att kvällen skulle komma med kyla, som den svenska sommarnatten, men nätterna är bara mariginellt svalare. Över huvud taget packade jag fel – för tungt, för mycket av det ena, för lite av det andra. Carro som är van resenär har luft i kofferten.

Ön – som heter Sal, uppkallad efter sin största naturtillgång salt – är inte stor. Tre mil lång och 1,2 mil bred. Den är den äldsta av Kap Verdes tio öar, resterna av vulkanisk aktivitet för miljoner år sedan. Till väster ligger vulkanön Fogo som fortfarande är igång och hade sitt senaste utbrott 1995. Sal däremot är flat och torrlagd.



Vi går längs en oändlig ökenstrand och Mamadou travar beskedligt på vid sidan av oss. Han försöker med franska och engelska – det egentliga språket bygger på portugisiska men allt jag kan är att feluttala obrigada, tack –  för att få oss att komma till moderns butik inne i stan – in the local market. Det är många som försökt att få oss att komma dit, men vi går aldrig. Det funkar inte att vara inne i Santa Maria, det närmaste samhället med 3 000 invånare och ofärdiga hus. Och horder av försäljare. De fungerar lite som vandrande interaktiv reklam och är trevliga, ihärdiga och väldigt många.

Försäljarna på ön är visserligen idoga – hello, where are you from? Sweden? Goddaa, goddaa! Men de har inte riktigt utvecklat rovinstinkterna som finns på mer etablerade turistmål. Möjligtvis på grund av det lokala mottot: "No stress". Om det är en variant på mañana mañana eller bara en gimmick vet jag inte, men Carro upptäcker så småningom att det är kryptonit för att avvärja de mest enträgna försäljarna.

Det har vi ännu kvar att upptäcka på vår färd in mot Santa Maria. Livet är hårt, säger Mamadou. Han har inte råd med någon fiskebåt och det finns inga jobb. På hela ön bor 20 000 människor. Några få sysselsätts av saltindustrin uppe i norr, vid Pedra de Lume. Vid sidan av saltproduktionen i kratern har de anlagt ett litet spa och snabbuppfunnit en myt om att man blir tio år yngre för varje timme man badar i vattnet.

Carro och jag åker med på en svettig rundtur på ön där saltbaden är ett av stoppen. Vi skrattar åt känslan att flyta som en kork. Till slut får jag saltstänk i ögonen som inte går att gno ur med saltade händer så det är bara att blinka bort med tårkanalernas hjälp. Uppe vid byggnaden kostar en dusch en euro.



Jag dricksar till höger och vänster, men kan inte riktigt lösa det dåliga samvetet av att vara turist. Den dansk-norska reseledaren Ninne säger att turismen är bra för ön. Folk får jobb, mer pengar kommer in i samhället, barn kan skickas till högre studier bortom ön. Hon är så klart partisk, men turism är vid sidan av saltet och fisket den stora inkomstkällan på ön. I övrigt är det fattigt – BNP per kapverdian är en tiondel av BNP per svensk.

Vi besöker en skola och ett dagis på rundturen också – småttingar i klänningsliknande ljusblå skoluniform rumlar runt på skolgården och mammor, men antagligen mest mormödrar, som står och väntar i bakgrunden. På Kap Verde är det nåt fel på dig om du är i min ålder och inte fått några barn. Här börjas det innan tjugo och man får många. Tanterna i hörnet är nog mormödrar, strax över femtiostrecket och välklädda. De påminner om Margot, min gamla dagmamma.

Skolgång är gratis i landet, men man måste stå för böcker, uniform och andra kringkostnader. Därför börjar inte alla barn samtidigt när de är sju år gamla och en del går inte hela vägen till 15 års ålder. Klassrummet med de äldre barnen som vi går in i är dunkelt, på ena väggen hänger en griffeltavla och det är överfullt med barn. Det fattas skolmaterial och Carro halar upp en penna och ett sudd ur väskan som hon ger till den moderliga lärarinnan. Barnen stirrar, lärarinnan nickar och ler.



Universitet finns det två av och de ligger inte på Sal, utan på de större öarna, men mer vanligt är att kapverdier åker utomlands för att studera, till Portugal eller USA. Problemet är att nästan ingen återvänder. Det bor en halv miljon i Kap Verde men över en miljon utanför landets gränser. Kap Verde, som måste importera nästan allt, är beroende av de pengar som diasporan skickar hem.

Boston har en stor kapverdisk befolkningsgrupp på 200 000 personer och parlamentet i Kap Verde har två platser vikta åt sin utlandsbefolkning – båda ledamöterna bor i New England. Jag läser i tidningen The Boston Globe om John Monteiro, ett kapverdiskt flyktingbarn som kommit tillbaka som frälsare. När han lämnade ön 1959 plågades landet av svält efter år av torka. Nu har Monteiro tagit med sig investerare tillbaka till hemlandet och byggt ut infrastrukturen. En annan utlandsuppväxt kapverdier Dana Mohler-Farian startade 2007 ett av universiteten.

Regeringen i landet tar tacksamt emot all hjälp och kopplingen för många kapverdier i förskingringen till sitt gamla hemland är oerhört stark, även efter flera generationer. Det startade inte så bra – en transitö för portugisernas slavhandel – men Kap Verde är nu en av Afrikas stabilaste demokratier. Kanske är det inflytandet från de utlandsboendet som drivit på – eller villkorat – utvecklingen i den riktningen.

Vid piren inne i Santa Maria håller några unga killar på att hoppa från bryggan. En av dem har bara ett ben. Vi säger hejdå till Mamadou.



Hotellet är som en liten ökenstad med murar och en rödhyad befolkning, mestadels britter och nordbor, som är lite längre bort från hemma än det brukliga chartemålet. Men inte mycket. Håkan och Annalena, mina grannar ombord på flyget, är ett jovialiskt par från Skövde som ägnar resan nästan uteslutande vid poolen. På kvällen äter de gott, dricker lite vin och somnar framför dubbad tysk film på hotellrummet. Aktivitetsmänniskor, säger de när vi berättar att vi varit runt ön och åkt med undervattensbåten Neptunus. Vi förtar oss inte, säger vi.

Jag vill till havet och vågorna. Carro säger att det är mer avslappnade vid poolen och det är det, men jag vill pröva mina simglasögon och den fåniga näsklypan som jag köpt hemma. Den fungerar sådär, men när jag till slut justerat alla gummiband, tätat vakuum och fått lock, så är det första jag ser under vattenytan en fisk – en riktigt stor akvarievariant. Uppspelt som ett barn. Det är gul flagg alla dagar vi är på stranden, men man lär sig snabbt att gunga med i vågorna. Carro får en våg i ansiktet och kommer tillbaka skrattande med vattnet rinnande ur bihålorna.

Det är först på stranden som saker lossnar i mig, spänningar släpper och jag står länge länge med tårna i sanden och känner vattnet forsa in och sugas tillbaka. Varma vindar och tystnad. För det är inte så mycket liv på stranden, bara ljudet från vågorna och stillsamma samtal bland folk. Lite längre bort ser jag den enbenta killen från piren som sitter och vänslas med en tjej.

De få försäljarna som finns vid stranden uppehåller sig på den lilla stigen utanför hotellet. De flesta erbjuder dagsturer till havs och någon säljer krimskrams. Den sista dagen tänker jag att jag nog vill ha lite krimskrams med mig hem – de gör fina trä- och pärlsmycken och behöver pengarna – så jag stannar till. Men de andra försäljarna som närmar sig, det visar sig att de alla känner varandra, säger att killen som har smyckesförsäljningen inte är där. De går och ropar lite, men han är som bortblåst. Kom tillbaka sen, säger de.

På hemvägen är killen på plats, det är den enbente unge mannen med kryckorna. Det är lite skönt, att livet inte är så svårt i alla fall – han har tid att hänga med tjejen på stranden istället för att sälja turistsaker till mig.

Vi lever i internets upplysningstid, Facebooks tidevarv.

Under den förra upplysningstiden hyllades positivistisk kunskap, alltså mätbara ting, men också nytänkande, uppfinningsrikedom och allmän nyfikenhet. Allt ska prövas, all ny kunskap är av godo. Perioden följde på renässansen som återuppväckt Europa ur det religiösa mörker som vilat över kontinenten. Det måste ha varit oerhört befriande för de befolkningslager som fick uppleva gradvis skillnad – att ha det bättre än tidigare generationer, att få rättigheter och möjligheter som ingen annan hittills haft.

Internet har gjort saker med vår tillvaro som får ses som revolutionerande, om än kanske i litet format om man tar till liknelsen med upplysningstidens episka framsteg. Några exempel: Wikipedia har tillgängliggjort encyklopedisk kunskap för en långt större allmänhet än vad bokförlagens lexikon någonsin gjorde där de samlade damm i hem till människor med högre utbildning.

Youtube banade väg för rörlig bild; alltfler tevekanaler låter surfare ta del av sitt material i efterhand (skulle man ha det i arkiv? vad ska det göra där för människan?). I och med den utveckling har min värld växt; jag kan se både amatörfilmer rakt in i folks privata liv på andra platser i världen och jag kan se händelser i realtid via webcasts från kontinentparlament och FN-toppmöten och allt man vill. Nya vyer, mer kunskap – upplysning!

Till internets upplysningstid hör dock en sak som inte förekom under den förra.

Då, på 1700-talet fick alla män (inte kvinnor. det kom sen. typ.) rättigheter, men inte en röst. Inte alla, inte i praktiken.

Inom vetenskap och filosofi gäller att en elit har tolkningsföreträde, man bygger sig ett namn på erkännandet av andra kunniga och kan sedan uttala sig. Professionalisering följer helt klart på idén om att kunskap är ett högt stående värde. I sak okunniga personer var föremål för rättigheter men hade ingenting att säga till om. De var uteslutna från möjligheten att skaffa utbildning och därigenom kunskap eftersom de satt fast i det låsta systemet på behovstrappans allra nedersta överlevnadstrappsteg.

I internets upplysningstid har däremot alla en röst. Och vi är många. Det finns mellan en och två miljard PC-datorer i bruk i världen, enligt olika källor. Här är en räknare av hur många som sålts i år. Inte alla använder datorer på samma sätt – men tillräckligt många i Sverige gör det på ett likartat sätt, så att det går att tala om ett paradigm, som påminner om andra länder i närheten (lite andra rutiner i USA, men samma grundbultar). Paradigmet rymmer att allting är möjligt att interagera med på nätet.

Vi facebookar, vi twittrar, vi lägger nu för tiden upp uppgifter och bilder på oss själva och det finns ett tusen och en bloggar om vad du vill (men troligast en tjej mellan 16 och 23 år som med text och bild vill berätta om sin unika stil och vardag). Vill du kommentera det som skrivits eller kanske tipsa om att du själv skrivit något lika unikt så gör du det i kommentarsfältet till bloggen.

Tidningar och tidskrifter testar också att öppna sina alster för kommentering. Det ska nog ses som ett försök att kapitalisera på idén om öppna forum, en populär företeelse med rötter i nätets barndom. Kvällstidningarnas nätbilagor har syltat ihop artiklar, kommentarer och samarbetspartners i form av spel, datingservice och företagssponsrade livsstilspropaganda, så att det är i princip ett forum.

Men vart leder detta då? Helt plötsligt har alla chans att kommentera allt och där kommentarspolicys sätter käppar i hjulet, är det bara att skapa en egen blogg och köra på. På så sätt kan inte kunskap monopoliseras av företag, stat eller andra makthavare. Felaktiga fakta kan påpekas i realtid. Proteströrelser får ett nytt gratis rum att röra sig i.

So far, so good. Yttrandefrihet, kunskapsspridning och andra goda effekter frodas. Du sköna nya värld. Eller?

Det finns så klart problem här med, som alltid i en komplex värld.

För det första; bara för att en röst säger någonting så blir inte det sagda sant.

På internet är det inte ens säkert att talaren är den som den utger sig för att vara. Det troligaste är motsatsen till och med. Det som slår mig när jag läst rasistiska kommentarer till nyhetsartiklar de senaste fyra åren, är ju hur ofta de är undertecknade med "Jenny" eller "Eva" eller annat generiskt svenskt kvinnonamn. Nu när Sverigedemokraterna tagit sig in i Sveriges riksdag så skjuts andelen kvinnor i parlamentet i sank – för att det är så få kvinnor i partiet, liksom bland dess väljare. Food for thought.

Sverigedemokraterna har bemötts, ilsket och högljutt, där de tillåtits få ta plats i konventionella politiska sfärer. På nätet har de däremot kunnat breda ut sig genom taktisk hårdmarkering, dels idoga bifall till högerextrema inlägg och dels brännmärkning av all form av kritik som förtryckande PK-kultur.

Och om man oförhappandes snubblar förbi en pågående debatt på nätet under den här tiden, så ser det ju onekligen ut som att det myllrar av Sverigedemokrater i Sverige. En orättvisande bild med tanke på de 94,3 procent av landets befolkning som myllrade till vallokalerna och röstade på något helt annat på valdagen. (Den politiska debattsajten Newsmill fick problem med detta och gjorde ett lappkast i frågan.)

Två, i vårt privata användande av nätet, t ex facebookande i glada vänners lag eller surfande i jakt på information om saker vi behöver veta, så finns det många fler krafter som arbetar målmedvetet med att påverka oss. Företag som vill sälja saker, enskilda personer eller organisationer som vill sprida sitt budskap. Det är sällan du får objektiv information på nätet. Jag går gärna så långt att jag säger: Tro aldrig på något du läser på nätet.

Upplysningstiden, den historiska förlagan nu då, följdes av romantiken, en slags motrörelse mot all kantig och komprisslös vetenskap. Folk började tro på väsen och gammal folklore, de gillade fluffig estetik och tog strid för subjektivitet. Om det är sant för dig så är det giltigt i din värld. Och det ska jag säga er, det finns gott om romantiker, tomtar och troll på internet. Om vi bortser från de klassiska luddigheterna och saker man kan tro på utan belägg, så har jag ett exempel som berör förnuftstro – klimatfrågan.

Kort sammanfattning: En hel värld sluter upp när FN:s klimatpanel hävdar att människan påverkar atmosfären med sina utsläpp. Klimatmötet i Köpenhamn blir den samlande punkten. Medierna går igång på alla cylindrar – äntligen säger någon någonting påtagligt, som vi har väntat. Fram med chattar, interaktiva grafiker och expertutlåtanden.

Hackare tar dock fram bevis på interna stridigheter och mygel i en forskarvärld som svärtats av kamp om resurser och prestige. Bloggbävning följer. Fyndiga begrepp som Climategate myntas och forskare och medier utmålas på nätet som dogmatiskt lögnaktiga sammansvurna. FN:s klimatpanel ifrågasätts och tvingas tillsätta en utredning. Forskare överlag ifrågasätts. Klimatmötet i Köpenhamn floppar. Klimatfrågan kollapsar som en döende dandy.

Ni skulle se vad folk sa och hävdade sig veta under den här tiden. Forskarsamfundet må ha sina sidor men de, till skillnad från konspirationsteoretiker och slösurfande unga män kanske med en lätt släng av asperger, behöver bevisa saker gång efter annan genom vetenskaplig metodik och inför andra forskare. De kan inte bara slänga ur sig tvärsäkra uttalanden på nätet utan källa och med tvivelaktiga motiv.

Resultatet har ju blivit att planeten fortfarande blir varmare, oavsett hur orsakat det är av mänskliga handlingar, och opinionen som skulle kunna ha hjälpt till för att ge stöd åt lösningar, faktiska möjliga åtgärder, mot uppvärmningen eller varför inte teknologi som kan hjälpa människor i låglänta områden vid översvämningskatastrofer, föll ihop under tyngden av sig själv.

För klimatfrågan är iskall nu. Och det bara för att några människor med för mycket tid och ett saftigt internetberoende ville visa att de också har makt nu.

Om man bortser från människor med en agenda, så finns det också alldeles för mycket folk som vandaliserar på nätet. Om vi nu skippar floskler, lögner, vinklade påståenden och usel debatteknik så skriver folk ändå fruktansvärda saker bakom sin mask av anonymitet. Efter Bjästavåldtäkten pågick till exempel fullkomligt sanslösa trakasserier av offret ända tills TV4 tog upp saken. Men då vände vinden och förövaren förföljdes med samma sataniska intensitet på bloggar och Facebook.

Människor som får vara anonyma beter sig som – och är i all rimlig tolkning – den pöbelhop som de inte skulle behöva vara i en tid av upplysning.

Hittade dessa gamla seriestrippar som jag kom att tänka på när nån på Facebook uppmanade till att "inte acceptera Sverigedemokraterna". En illa vald formulering kanske – att inte acceptera saker kan göra det svårt att diskutera dem.

(Klicka på bilderna för lättare läsning på Get Fuzzy Archive. Om man klickar även där blir serierna över förväntan läsbara.)

Höstens första förkylning – har lite svårt att bedöma styrkan på Saffir-Simpson-skalan. Den kanske är dramatisk för att den är först? Det enda jag vet säkert är att den fick fritt spelrum i och med att jag var med och hjälpte Björn att flytta i lördags. Nu hade den nog brutit ut i alla fall, men det brukar vara nåt som knuffar hälsan över kanten.

Kanske för att man blir varm och kall om vartannat under flyttande och anstränger sig mer än vanligt. För egen del har flytthjälp blivit min enda regelbundna form av träning och varje gång tänker jag att jag borde träna mer inför just såna här tillfällen. Sen glömmer man bort det till nästa gång.

Hur som helst, flytten gick finfint och jag fick träffa Björns pappa och syster för första gången. Trevligt att träffa de andra också visserligen för det har varit lite väl sällan på sistone. Här nedan har Alessandra fixat flyttfika i det nya köket efter flera timmars idogt slit. Erik till vänster och Alex till höger.



Innan detta hann jag ha Sofia, Erik och Olle över på fredagsmys. Planen var att vi skulle spela spel, men vi satt och åt och pratade så länge att det inte hanns med.

På fredagen var jag också på arbetsförmedlingen och skrev in mig, något som i vanlig ordning var mer krångel med än man tycker att det borde. (Jag glömmer alltid att packa ner den, men min plan är att ständigt bära med mig ett exemplar av Kafkas Processen för att kunna plocka upp i sammandrabbningar med byråkrater.) När systemet som jag skulle skriva in mig i slutligen havererade klockan 16.05 så gav handläggaren med sig och snabbprocessade mig. Min första arbetslösa dag spolierades dessförinnan av att de ringde från jobbet och ville att jag skulle jobba.

I onsdags var det spel i Husby, i tisdags hos mig och i måndags var måndagsklubben på dagen-efter-valet-aktiviteter, men avslutade på fantastiska Peppar, där Olle fick sin utlovade färgglada födelsedagsdrink (en tradition jag upphåller sedan min första tid i den stockholmska bekantskapskretsen).



Innan dess var det val och jobb. Jag satt på redaktionen tills dess att alla valdistrikten räknats in på valnatten. Pratade med taxichauffören på hemresan, han hade kört folk av och an mellan olika valvakor hela kvällen och hade radion på. Vi pratade lite politik, mycket Förbifart Stockholm från hans sida, men det var trevligt. Det känns alltid lite befriande att folk öppnar sig när stora saker händer i samhället.

När man går ner på valdistriktsnivå så kan det se ganska olika ut.

Min valkrets i Midsommarkransen bekräftar bilden av de som bor här – kulturmänniskor som inte behöver köra bil.

Min valkrets hemma i Arvika där jag vuxit upp – påminner mer om riket i stort.

Hela Arvika röstade dock mer rött – men M går framåt från sina 18,3 procent 2006.

Det här är alltså fortfarande valnattsresultaten, ska tilläggas. Såsom jag förstått det så kontrollräknar man nu, undersöker ogiltigförklarade röster en gång till och börjar räkna personröster.

Det har varit på gång länge, men i och med det här valet så går den gamla världen i graven.

Då menar jag den värld som jag har upplevt, nån annan tänker jag inte uttala mig om, vilken handlar om Europa efter murens fall. Innan 1989 och järnridåns fall så var det möjligt att hålla på endera sidorna av USA:s poppiga kapitalism, med industrier, bilar, flärd men också totala ytlighet, eller 68-generationens kommunism. För bortom det kosmetiska flummet så fanns ju ändå verkligt engagemang hos vänstern; politiska idéer om samhällsbygge och på många håll i världen påbörjat snickrande på en sån värld.

Sverige valde att ställa sig nästan utifrån sin geografiska position, i mitten. Inte mitten som i dagens jämngråa vi-är-för-sånt-som-är-bra-partipolitik, utan mitten som i socialism genom reformer istället för väpnad revolution. Tilltalade många och man kunde bygga folkhem. Länder som valde den revolutionära vägen tappade efter ett tag greppet om ideologin och föll – under trycket från intern maktkamp alternativt på grund av att den högste ledaren drabbats av narcissistiskt stolleryck – till samma nivå och samhällsform som fascism.

Efter 1989 gick det inte längre att bortse från att många länder stegvis misslyckats med att skapa kommunistiska samhällen. Jag har hört skildringar av äldre ryssar som berättade om rätt härliga tider i början, med måltider ihop på gården och samvaro, så som det antagligen var tänkt från början. Sen har jag också tagit till mig, kanske lite för mycket eftersom jag har en fascination för hemskheter, livet i arbetsläger i Sibirien.

Under de senaste 20 åren har socialismen fått allt svårare med sin image. Jag tänker att det förenklat beror på några saker – makt gör en lat och bekväm och obenägen till förändringar, makt gör en också stor och stora apparater är svåra att forma samt makt gör att man vill ha mer makt. Då är det lätt att glömma sin ideologi – vad det var man ville och varför.

Socialisternas starkaste dragningskraft låg i att engagera folk. I dagens val och på flera andra håll i Europa går det dåligt för de socialistiska partierna, man lyckas inte engagera folk och jag tror att det beror på att ideologin är för verklighetsfrånvänd. Den är tagen från gamla paroller, inte vunnen på egen hand.

68-generationen fick bygga sin politik från grunden, med faktiska, påtagliga göromål som att samla folk, skapa mötesrum, fixa protester, osv. Jag tror att ur det sprang en mer praktiskt grundad tankeskola, om vad som funkar. Exempel: Demonstrationer förr i tiden slutade inte med huliganbråk och stenkastning, de drog enorma mängder folk och arrangörerna var noga med ordning i leden och icke-våldsprinciper.

Värden måste vinnas på nytt och sättet att uppnå dem måste återuppfinnas i den här världen, den nya, med andra förutsättningar.

Det andra lagets problem är annorlunda. Där pratar man om ekonomi och driver landet som om det vore ett företag. Allting är en sifferexcersis. Omätbara saker kanske får en kolumn om de har tur. Problemet är att syftet med en god ekonomi är ju att främja de andra sakerna, olika värden.

Med pengar som man skaffar sig genom väl genomförd hushållning ska man ju se till att olika goda värden uppstår. Exempelvis uppstår omätbara saker som glädje, värdighet, kreativitet, trygghet, rättvisa och stolthet knappast när man får behålla några hundra kronor mer eller mindre varje månad. Eller när pengarna går som vinst till ett privat intresse. De värdena uppstår när man säkrar folks grundtillvaro (jag kommer inte att lida när jag blir sjuk eller gammal), deras möjlighet till uttryck och makten över sitt eget öde.

Alliansen och de högerregeringar som finns nu har varit på gång sedan långt innan den här finanskrisen, dvs deras fixering vid resurser beror inte bara på kristider, och de har varit involverad i flera finansiella upp- och nedgångar innan dess. Liksom kommunismens förfall så förändrade sig ju USA:s glada 50- och 60-tal också från en stabil idealvärld till dagens evigt krisande resurskarusell. Högerns relation till ekonomi är som ätstörd persons relation till mat.

Hur som helst, högervindar tillhör också den nya världen. Det var i den gamla inte möjligt för främlingsfientliga att få stöd i de breda folklagren (antagligen till stor del för att andra världskriget fanns färskt i minnet) och demokratins principer tillhörde de som hade kämpat för dem, inte emot dem. Mycket länge så retades jag med bekanta av norsk härkomst om deras Fremskrittsparti, som en pinsamhet. Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti välte bilden av gladlynta och godmodiga danskar över ända som jag ändå månat som kvartsdansk, men de var fortfarande någon annans att skämmas över. Ny Demokrati var ju mest bara stollar.

Nu står vi här i en ny värld, och jag skäms som ett litet djur över att ha fått in främlingsfientliga i parlamentet. En bekant tipsade om att Grästorp fått in en nazist i sin kommunfullmäktige. Inte möjligt i den gamla världen, men i den nya.

SD har rötter och medlemmar, liksom högst sannolikt en stor grupp väljare, som är antidemokratiska i sinne och hjärta. Däremot använder sig partiet av alla de fri- och rättigheter som demokrati ger. Principer och värden som jag högaktar. Jag har sett bekanta skriva på Facebook nu: "Om det här är demokrati så får det vara". Jag håller inte med, man kan inte släppa demokrati som samhällsform bara för att saker inte passar en. Sättet att få bort missnöjesyttringar och populistiska partier är att skapa alternativ. Mänskliga, hållbara, verklighetsförankrade alternativ som går att använda och förhålla sig till.

Jag tror att det behövs omdaning på båda sidor av blockgränsen, så att man i verkligheten når fram till de goda föresatser som samtliga partiledare nu upprepar som ändlösa men fullkomligt tomma mantran. Vi måste nå fram till värdena på riktigt.

Det är det enda sättet att göra den nya världen möjlig att leva i.

Och det måste vi för den gamla är död.

Jag spenderar mina tillgångar på vaccin just nu. Det kan inte riktigt ses som lyxliv. Däremot syftet med alla sprutor och antikoleragroggar får nog anses som relativt överdådigt. Carro och jag ska fira hennes 30-årsdag med en resa till varmare trakter, närmare bestämt Kap Verde-öarna.

Ilha do Sal har sol 350 dagar om året och hotellet ser ut typ som bilden nedan. Helt klart spännande och nåt att se fram emot såhär i höstmörkret.

Eftersom jag officiellt stängt sommaren så öppnade jag istället filmhösten.

Hittills har jag lyckats titta på "När jag blir stor", en SVT-dokumentär av Rainer Hartleb, som gjorde Jordbrosviten, och "The Road", en ytterst obehaglig postapokalyptisk vision av världen. Den senare har Sara varnat för, då de såg den på bio nere i Malmö och skulle ha gått ut och ätit efteråt, men var så låga när de kom ut från biografen att de åkte hem istället.

ag stålsatte mig, såg den och tyckte att den var väldans bra – om man stängde av emellanåt och gjorde roliga saker ett tag. Eftersom jag inte sett "Ciderhusreglerna" så passade jag på att se den med, men i kontrast till "The Road" framstod den ju närmast som en romantisk komedi. Vidare har jag dragit hem "Black books", en tv-serie som Carro fick tips om när hon var sjukling. Det visade sig nämligen att Dylan Moran, en av mina favoriter bland ståuppkomiker, spelade huvudrollen.

Till detta ska läggas en hel radda 80-talsklassiker, såsom "St Elmos Fire", "Breakfast Club" och andra John Hughes-dängor. Det slog mig lite hur mycket jag ändå relaterar till 80-talet, trots att det inte var min ungdomstid. Jag var ju 0-10 år gammal under det årtiondet. Mitt nästa projekt är "Reality Bites" och 90-talet. Dags att ta tillbaka makten över sitt eget narrativ!

För mitt minnes skull så ska jag skriva vad som hänt mig sen jag kom hem från Värmland och sommaren innan jag glömmer bort det. (Jag blåste ju av sommaren 31 juli, eftersom jag började jobbet dagen efter. Men sen blev jag tvungen att återuppliva den i och med en trevlig drinkbonanza i mitten av augusti.)

De sista skälvande dagarna av lediga juli ägnades åt att åka ut på ett besök hos Lova i Skarpnäck, med mys och mat.

Dagen därpå var det klezmerkonsert med bandet Sternfall på Mälarpaviljongen som jag gick på med Dani och Henry, för att sedan möta upp Tomas, hans japanska kompis Toshiya och dennes vän Jenny.

Det var under Pridefestivalen så vi strålade samman på en tjejklubb. Det var lite stolpe ut eftersom vi var fyra gaykillar och två heterotjejer, men däremot fick vi åskåda ett gammalt hederligt råkurr mellan ett stort antal gaytjejer. Alltid spännande!

På lördagen gick jag på Linns födelsedagskalas i Årsta där jag drack lite champagne och käkade filodegsknyten.

Är alltid lite lurigt att gå på tillställningar där man ingen känner förutom värden eller värdinnan, men jag hamnade i slang med en av teatermänniskorna som hade gått på Ingesunds folkhögskola, tillråga på allt på dramalinjen där jag praktiserade som liten.

Hon kände även min virrige trumlärare Paul, som därmed måste ha gått samtida med henne. Han var svår att missa med vilt hår, runda glasögon och fez.

Sedan drog jobbet på TT i gång och det ska jag ägna en särskild skrivning åt så snart jag vet om jag får mer jobb under hösten. Just nu kan jag bara konstatera att det händer och jag gillar det.

Under veckorna som gick hann det vara en återträff med DN.se-gänget på Söders hjärta, med lite nostalgi, snack och smygdrickande av whiskey samt ett möte med en råtta som hade eld i baken vid Lars Lucidors grav.

Det kändes som att jag behövde gå ut lite med mina nuvarande kollegor och som tur var anordnades en sensommaröl med alla vikarierna på Mosebacke. Det var trevligt och innan folk började avveckla sig hittade jag Jenny med syster i folkvimlet. Detta anser jag är ett tecken på att man bott in sig i en stad, när man kan stöta på bekanta ute på stan. De tog med mig på en odyssé runt Söder som slutligen Jocke hakade på efter sitt jobb.

Den veckan hade jag arbetat dag och gått upp klockan 06 varje morgon. Det är på intet sätt lätt att vrida på dygnet på det viset så jag hade ett stort underskott på sömn när jag kom hem den kvällen. Lördag var den enda lediga dagen på en tolvdagarsperiod. Allt jag gjorde var att sova, dröna och gå och lägga mig igen. Så skönt!

Måndagsklubben den veckan var på Bishops arms, eftersom Kulturhustaket som vi hade tänkt gå på var stängt.

Var ledig på fredagen som ersättning för mina två jobbsöndagar och förberedde min bjudning. Det vill säga städade lägenheten ordentligt efter sommarens äventyr och försökte fixa lite drinkattiraljer.

Det visade sig dock att jag inte riktigt hade nått hela vägen fram på lördagen, eftersom de flesta drinkar ska ha is i sig och jag började alldeles försent med frysprocessen.

Som tur var blev jag räddad av isprinsessan Sofia som gick förbi en mataffär på vägen till festen.

Det andra problemet var att jag inte ägde någon riktig redig mixer, som då behövs för att krossa all is. Två stavmixrar togs med till festen och med deras hjälp samt den gamla slå-ihjäl-fisk-tekniken lyckades vi få isen i rätt format. Lyckad tillställning som avslutades med sommarens absolut sista bad nere vid Vinterviken. Lova stannade kvar över natten och vi hade en skön dagen-efter med varma mackor och häng på balkongen.

Även nästa måndagssamling kunde inte hållas på Kulturhustaket eftersom den nu var abonnerad och därmed fick den också streck i betyg av Måndagsklubben®. Så går det!

Vi gick istället till en högst generisk brittpub längs Drottninggatan. På vägen hem stannade Peter och jag till på Tre Vänner, min kvarterskrog, och pratade rollspel. Det var som gamla tider i Göteborg och Tre Vänner påminner faktiskt lite om det där märkliga caféet på Vasagatan med utskänkningstillstånd som vi brukade gå till efter lajvcaféet.

Hur som helst så blev det spelkväll på tisdagen och vi kom faktiskt igång med det nyaste tillskottet bland kampanjerna. Sen jobbade jag och hade lyckligtvis bytt till mig 11-19-tjänsten. Mycket skoningsammare mot själen.

På fredagen följde jag med två vikariekollegor ut. Det slutade lite underligt eftersom den centrala figuren envisades med att tappa bort sig i vimlet, men jag tänkte skitsamma och åkte hem i rimlig tid, åt snacks och kollade på film istället. Man ska inte låta otänksamma människor styra ens tillvaro.

Istället blev det musikquiz i Ovänners kollektiv i Husby på lördagen. Sofia slog oss andra med hästlängder och vann ett riktigt fräckt pris i form av ett kylskåps-usb.


Jag sov över och vi hade en genuint skön bakisdag, med småpladder på balkongen, sen frukost, tv-spel och brumchdag på restaurang i Kista galleria. Höll på att bli kvar en dag till bara för att det var så trevligt.

På måndagen var jag på tidningen och lämnade tillbaka deras grejer, som jag lyckades lokalisera i olika grad. (For full details of that mayhem – see last post.) Därefter var det måndagsklubben på Oranjeriet vid Norrmälarstrand – tyvärr en besvikelse då maten var snålt tilltagen, servicen jäktad och växthuseffekten helt undgick oss.

På tisdagen blev jag extrainkallad på jobb.

På onsdagen gick jag och shoppade. Också en tidigare omskriven historia.

På torsdagen gick jag och klippte mig efter jobbet. Det var en riktig hårdhänt liten tjej som inte följde mina instruktioner och trots att hon var mulen envisades med att småprata. Det sämsta av alla världar. Men jag lyckades få henne att mjukna upp genom att föra in samtalet på hennes eget hår. Naturligtvis var det mycket snyggt.

Jag behöver kläder. Jag har sällan tid eller lust att gå och köpa kläder. Det gör att det ibland uppstår klädbrist i mitt hushåll. Inte egentligen, inte som att jag inte har något alls att klä kroppen med. Men som att alla mina jeans simultant fransar upp sig nertill, eller att den sista varma strumpan visar sig ha hål på hälen, eller att jag når insikten att vuxna kvinnor i karriären kan behöva nåt annat än decenniegamla luvtröjor.

Denna onsdagen kom jag i alla fall iväg på en liten räd och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Lova har sagt att jag kan handla på NK nu när jag tillfälligtvis har det gott ställt tack vare slutlön från tidningen. NK har bara varit nåt som mormor refererat till som ett av hennes ungdoms utflyktsmål i Stockholm. Då fick jag för mig att det var nåt slags varuhus med massa grejer bara. Sen har ingen av mina kompisar någonsin sagt något om nåt NK så då antog jag bara att det inte var en aktuell plats att vare sig besöka eller betänka på något som helst sätt.

Nu föll allt på plats. NK är till för snorrika människor som också vill gå i en galleria. Istället för gäng av fjortisar hängde det brats på våningsplanen och äldre damer och herrar med käpp spatserade runt. Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när jag tafatt plockade bland sladdriga scarfar för alltför stora summor och frustade av skratt åt prislappar. En helt vanlig stickad tröja kan helt enkelt inte kosta hur mycket som helst. Det finns ingen rimlig anledning. Den kan kosta rätt så mycket, men inte för mycket. Kanske är det nåt osynligt med ullen eller så ger den här koftan superkrafter. För hur förklarar man annars en ljusbrun stickad tröja för 3500 kronor?

Hur som helst. Jag såg en kavaj jag ville ha och gick in i en av butikerna, försökte få ögonkontakt med expediterna för att fråga om klädstorlekarna som inte följde gängse format, blev ignorerad av personalen, hittade en skylt med chiffret till storlekarna, plockade med mig kavaj och byxor, insåg att provrummet såg ut som en lyxsvit, tänkte att det är bäst att säga till, blev ignorerad av personalen, gick in ändå, provade och insåg att byxorna behövde vara en storlek mindre, gick ut för att få hjälp att plocka fram rätt storlek, blev ignorerad av personalen.

Här står man då inför valet – jag har hittat kläder som är fina, såna som jag skulle behöva, jag är här nu och det passar. Å andra sidan skulle jag vilja välta någonting dyrt för att tvinga till mig personalens uppmärksamhet, som så omsorgsfullt har lagts på annat och mer välklädda andra, alternativt trycka ner kostymtyget i halsen på dem.

Jag köpte kläderna. Fy fan.