Loggboken

Hade någon slags idé om en fridens dag, men det gick åt pipan med det. Redan innan jag hunnit ta av mig kläderna så var det bomber i Paris och griniga Ica-talesmän på luren. Efter maten ringde vår kompissajt och undrade varför jag inte lagt ut deras stora grej och kort därefter vår tysklandskorrespondent med liknande påbud.

Väl färdig med det stod det klart att rikspolischefen skulle komma att avgå, vilket gav ringar på vattnet i medievärlden. Guppandes på en sån våg blev det extra virrigt när det togs det beslut om att Salemmarscherna skulle ställas in, också en stor grej, mer för problematiken kring demonstrationsrätten, än för diverse knytts möjligheter att banka in skallen på varandra. Då ringer Sara och undrar om jag kan handla med lite mat hem, eftersom hon är hemmabunden av sjukdom. Klockan är då kvart i stängningsdags på matbutiken runt hörnet, så det är bara att kasta sig ut. Tempo, tempo. Men jag gillar när det är så. Man får veta att man lever.

Hemma kopplade jag av med lite tv-serier och ett samtal på kinesiska över pokerborden på Facebook. Det blev mest torftigt pinyin utan toner och jag blev tvungen att fuskgoogla några saker. Vi övergick raskt till engelska igen eftersom personen bodde i Michigan, men detta till trots så var det rätt kul.