Semestern i halvtid
Nu har jag tagit mig till Göteborg efter många om och men. Semestern inleddes med en solfri vecka i farmor och farfars hus på västkusten; en plats som vanligtvis är stekhet under sommarperioden och bräddfylld av solbruna badgäster. Nu var det gråmulet och kyligt istället. Faktum är att när jag åkte tåget västerut och läste tidningen förebådades den regnigaste dagen på hela året för Göteborg med omnejder. 100 millimeter på en och samma dag, berättade tidningen olycksbådande och jag suckade. Mor och far kryddade dock dagarna med utflykter och idel goda måltider bestående av nyuppfiskade havskräftor, så det var helt okej. Jag klippte mig, som det alltid blir när jag är i billigare priszoner, men med därtill mindre lyckat resultat. Det får vara som det är, hår växer ut.
När föräldrarna sedan skulle bege sig upp till Värmland inför den annalkande skolstarten, så följde jag med. Håvard och Sara hade målat om huset i Ålgården från vitt med blåa knutar, som det varit målat sen 1982, till grått med blåa knutar. Det var nog bara stångkonservativa jag som bävade inför den drastiska förändringen. Paret hade även kommit in på utbildningar i Malmö och var i full färd med att planera flytt och skaffa nytt boende. Jag å min sida passade på att sova länge och varva ner, ett uppdrag som klarades med flygande färger.
Det första egentliga stressmomentet på hela resan kom när mamma skjutsade mig till tågstationen för min nedresa till Göteborg. Vi träffade en kvinna från Stockholm som hade sommarhus i Värmland och en dotter i samma ålder som mig. Vi lekte när vi var små och jag har alltid undrat vad som hände med dom senare i livet. Det visade sig att flickan med de ettusentvå My Little Pony-hästarna höll på att doktorera i biologi. Mitt under minnesstunden med mamman dök fler gamla Arvika-bekanta upp och vi höll på att pladdra bort det faktum att tåget inte kom.
När det stod att det var förseningar med över en timme insåg jag att det var kört om inte mamma kunde rallyköra till Kil. Det var rätt viktigt, eftersom den fortsatta färden ner genom landet var hindrad av ett större rälsbygge och det var viktigt att anslutningarna klaffade med den sista bussen från Öxnered. Min mor klarade uppgiften galant och gasade på trots skraltig bil och ett mycket trafikvettigt sätt till vardags. Vi kapplöpte med klockan och precis när vi tror oss ha klarat det vid infarten till samhället Kil inser vi att det är enormt mycket folk på gatorna. Och brandbilar. Och hästar. Och en orkester.
Just denna dag har hela Kil gått man ur huse för en parad genom centrala stan. Vad är oddsen? Vi kryssar mellan barnvagnar, stoppar för rullstollsbundna och svettas, men till slut når vi stationen precis innan marschmusiken drar igång. Min mamma är en riktig stjärna!
Tågsträckan gick bra, men jag våndades svårt för timmen och de tjugo minuter som vi skulle spendera på en ersättningsbuss. Jag gillar inte sånt, men när man måste så måste man. Musik i hörlurarna och växelvis läsande min tidning, växelvis stirrande ut i det förbisvischande dalsländska landskapet. Så småningom gick det bättre och vi nådde Göteborg i ett ganska behagligt skymningsljus. Väl framme började det så klart störtregna, men Carro tog emot med te och smörgås. Nu är det en vecka i Göteborg som gäller och det känns hur gôtt som helst!
När föräldrarna sedan skulle bege sig upp till Värmland inför den annalkande skolstarten, så följde jag med. Håvard och Sara hade målat om huset i Ålgården från vitt med blåa knutar, som det varit målat sen 1982, till grått med blåa knutar. Det var nog bara stångkonservativa jag som bävade inför den drastiska förändringen. Paret hade även kommit in på utbildningar i Malmö och var i full färd med att planera flytt och skaffa nytt boende. Jag å min sida passade på att sova länge och varva ner, ett uppdrag som klarades med flygande färger.
Det första egentliga stressmomentet på hela resan kom när mamma skjutsade mig till tågstationen för min nedresa till Göteborg. Vi träffade en kvinna från Stockholm som hade sommarhus i Värmland och en dotter i samma ålder som mig. Vi lekte när vi var små och jag har alltid undrat vad som hände med dom senare i livet. Det visade sig att flickan med de ettusentvå My Little Pony-hästarna höll på att doktorera i biologi. Mitt under minnesstunden med mamman dök fler gamla Arvika-bekanta upp och vi höll på att pladdra bort det faktum att tåget inte kom.
När det stod att det var förseningar med över en timme insåg jag att det var kört om inte mamma kunde rallyköra till Kil. Det var rätt viktigt, eftersom den fortsatta färden ner genom landet var hindrad av ett större rälsbygge och det var viktigt att anslutningarna klaffade med den sista bussen från Öxnered. Min mor klarade uppgiften galant och gasade på trots skraltig bil och ett mycket trafikvettigt sätt till vardags. Vi kapplöpte med klockan och precis när vi tror oss ha klarat det vid infarten till samhället Kil inser vi att det är enormt mycket folk på gatorna. Och brandbilar. Och hästar. Och en orkester.
Just denna dag har hela Kil gått man ur huse för en parad genom centrala stan. Vad är oddsen? Vi kryssar mellan barnvagnar, stoppar för rullstollsbundna och svettas, men till slut når vi stationen precis innan marschmusiken drar igång. Min mamma är en riktig stjärna!
Tågsträckan gick bra, men jag våndades svårt för timmen och de tjugo minuter som vi skulle spendera på en ersättningsbuss. Jag gillar inte sånt, men när man måste så måste man. Musik i hörlurarna och växelvis läsande min tidning, växelvis stirrande ut i det förbisvischande dalsländska landskapet. Så småningom gick det bättre och vi nådde Göteborg i ett ganska behagligt skymningsljus. Väl framme började det så klart störtregna, men Carro tog emot med te och smörgås. Nu är det en vecka i Göteborg som gäller och det känns hur gôtt som helst!
Kommentarer
Trackback
