Loggboken

I dag fick jag för första gången vara den lokalgeografiskt kunniga, vilket var lite kul eftersom jag tidigare alltid jobbat på redaktioner där jag varit ny för staden ifråga. En misstänkt bomb hittades på Bokbindarvägen i Stockholm, precis där jag brukade bo, och jag delade glatt mina kunskaper med skrivande reporter Erika. Bomblarmet var i sig inte så dramatiskt, men de fick spärra av Bäckvägen där min buss gick.

I övrigt var det en fridens dag. På damtoaletten hade någon låst en av dörrarna, då den var trasig, skulle det senare visa sig. Dock började folket på redaktionen snart undra och någon bad vakten att kolla. Man vet ju aldrig, om någon blivit akutsjuk. Det var lite som med bomb eller flyglarm, det är aldrig något, men den dagen som det osannolika inträffar så vill man liksom inte ha undlåtit sig att kolla.

Efter helgens sockertoppar tyckte jag att det passade med en liten rask promenad hem efter jobbet. Erika påpekade att man nog skulle känna sig tryggare på en cykel, men jag sa att jag alltid håller mig till de stora vägarna, där det är bilar hela tiden. Man går förbi mycket folk och alla är liksom lite i sin egen bubbla när de går på kvällen. Den här gången blev jag dock stoppad av en man som frågade om jag sett en kille i blå väst passera. Det var ingen hotfull sitaution, eftersom det var mitt på en flerfilig väg. Jag sa nej, jag har inte sett nån sån på vägen, men ville mest påpeka för den främmande mannen att oavsett hur mycket han ville ha tag på västkillen så är det höjden av dålig stil att stanna tjejer mitt i natten.