Tiden räcker inte till

Mina lediga perioder är alltid ganska kompakta och det ska man väl vara glad över, men den här gången blev det nästan löjligt. Efter ett intensivt arbetspass hade jag redan lovat bort mig alla dagar utom torsdagen, då jag skulle till tandläkaren. Måndag var det spel hos Tomas med Göran, Dani, Jocke och Ove; en riktig långkörare med många dramatiska moment, och trevligt umgänge. Jag och Göran delade taxi hem, eftersom vi inte hittade rätt busshållsplats vid Medborgarplatsen och för att det spöregnade. Man ska aldrig låta naturen köra med en.

På tisdagen åkte jag till Marie och Daniel i Uppsala och testade biljettlöst på tåget. Det gick mycket, om inte nästan lite misstänkt, smidigt, då konduktören bara gluttade på mitt ID-kort och sedan lät mig åka. Väl framme byggde de om i centrum så jag lyckades inte lokalisera rätt busshållsplats för andra dagen i rad och gick nästan hela vägen. När jag hoppade på bussen tog de trettio kronor istället för min framräckta tjugolapp och jag missade att trycka på stoppknappen, så jag fick ändå gå en bra bit. Mina sämst spenderade busspengar nånsin, skulle jag tro.

Det blev mat på mysig restaurang, bowling med några bekanta till värdparet, vidaregång till ett uteställe vid Fyrisån och dessutom lyckades jag tajma in att Samuel kom dit, eftersom han var hemma i Uppsala. Sen blev det nattamat hemma hos Marie och lite efterfest. Kompakt dag, helt i linje med livet i övrigt.

Det finns en hel marknad av livsstilsprofeter som tipsar om hur man ska hushålla med sin tid och sin ork, men jag har alltid sorterat in dem i samma fack som aromaterapeuter. Att slå mynt på stressade människor är rätt oetiskt över lag. Men, det finns något att hämta här. Jag får ut mycket av mina kompakta ledigheter, men de går i ett hysteriskt tempo och jag tror att det beror på viss felanvändning av den befintliga tiden. Jag ska klura på hur jag ska lösa det. Bara rent tankebildsmässigt ser jag ju defragmenteraren på datorn framför mig.

Dagen efter gick åtminstone i ett härligt trögt flöde, med lite pizza och lite flanerande i solen. Åtminstone tills dess att jag beställde biljett tillbaka till Stockholm. Det visade sig att tåget skulle gå om fyrtio minuter och jag klickade i det, med visst berått mod, eftersom jag är en sån som behöver vara länge på stationen i förväg. Jag rafsade samman mina saker, sade ett hastigt farväl och sprang ner till bussen. Min plånbok innehöll inga trettio kronor så jag fick medelst Marie på telefon fixa sms-biljett. Det kom två bussar förbi, ingen var rätt, och tiden började rinna iväg. Jag hade ju dessutom i villan inte beställt biljettlöst, den här gången när jag verkligen borde ha gjort det, så även biljetter skulle tas ut. Till slut kom rätt buss, det var bara det att den skulle stanna vid varje rödljus hela vägen in till staden och i centrum trasslade två barnvagnar ihop sig när den ena skulle på och den andra av. Tack vare jobbet så har min stresströskel blivit betydligt bättre, men det här var en pärs. Men, vi kom fram, jag fick ut biljetterna och jag hann sätta mig ner innan tåget rullade ut från stationen.

Tågresor är dock i sina bästa stunder väldigt avstressande. Det var tomt i min vagn och jag hade musik i hörlurarna. Den heta dagen hade falnat till en behagligt sval sommarnatt när jag kom fram till Stockholm och jag beslöt mig för att haka på brädspel hemma hos Tomas, med Anna-Kerstin, Jocke och Ove. Det var kul och vi stannade kvar lite extra för att sitta och prata i lugn och ro.

Torsdagens tandläkarbesök gick väl, förutom att den i övrigt mycket sympatiska tandsköterskan körde in röntgenutrustningen i gomseglet på mig. Allt jag hade var tandsten, och det var skönt att höra efter fyra års bortavaro från tandhygienkontroller. Samuel, som var i stan på arbetsintervju, kom till Fridhemsplan och vi gick och käkade ihop. Var riktigt trevligt och vi fick chansen att prata lite mer i frid och ro, efter tisdagens ystra Uppsalakalas. Väl hemma började jag iordningställa lägenheten inför det sista arbetspasset innan semestern och tvätta. Tomas kom över och höll mig sällskap. Vi lagade lasagne och käkade ananasklyftor. Det var väldigt lugn och trevlig avslutning av ledigheten.

Ibland får jag tips att inte spendera så mycket tid med att hatta runt och försöka träffa alla, men det är ett lite felriktat råd. Jag blir glad och avslappnad när jag väl är bland vänner och det är liksom min hobby. Men någonstans läcker det ju tid. Jag ska defragmentera och se om det hjälper.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0