Loggboken

Det här passet är verkligen det tuffaste. Det startar på fredagen och slutar på tisdagsnatten. Man kommer till arbetet, strosande i solskenet, och möter folk i dörren som går av för att det är fredag och arbetsveckans slut. Alla är på väg någonstans och har lämnat uppgifter lite halvdant gjorda i överlämningen. Sen är själva helgdagarna ganska lugna, men då är det två dagar kvar. Folk kommer tillbaka på måndagen och är fulla av energi, medan man själv börjar få mitt i veckan-segheten.

Det har varit varmt och folktätt i Stockholm de senaste dagarna. Stockholm Marathon sträckte sig bland annat genom Rålambsparken och jag hade den goda turen att promenera till jobbet, efter att löparna passerat. De hade sytt upp en tjej som skulle springa loppet på jobbet för att följa hennes förberedelser till målgång. När jag kom hade hon drabbats av ett virus och blivit tvungen att hoppa av i sista stund. Något av ett antiklimax.

Men på den här punkten är jag rätt luttrad, efter en mycket otäck incident på Göteborgs-Posten. Då hade vi en svensk kille som skulle åka skidor nerför norrsidan av Mount Everest och han skulle blogga från den här strapatsen. Det kom bilder från toppen och allt var frid och fröjd, tills vi inte hörde av honom på ett par dagar. Han hade firat sig ner för en avsats då fästpunkterna lossnade och han störtade två kilometer nerför berget till sin död.

Fredagen innehöll lite spännande handboll och en absurd historia om en nyupptäckt indianstam inne i Amazonas djungler. Den är antingen exakt så bra som den låter; folkslag som lever i naturen utan koppling till övriga världen, eller så är det ett gäng Hollywood-skådisar som dragit världen vid näsan i form av en påhittad historia, lite smink och ett par pilbågar. Det lever ju bevisligen stammar av ursprunsgbefolkning runt om i världen, men de har ändå sporadisk kontakt med civilisationen och inbitna dokumentärfilmare har hängt med dom i omgångar.
 
Lördagen blev en ännu fredligare afton. Jag blev tillfrågad om jag ville med ut i den sköna sommarnatten och ta en öl på nån uteservering av Olle och Emma. Det är bedrövligt att vara tvungen att jobba ibland. Jag spenderade istället natten med att prata med gråtfärdiga människor, som beklagade sig över den nya FRA-lagen som är på ingång. De kallar den Lex Orwell och oroar sig, i mina ögon med rätta, att Sverige är på väg mot obehagligare övervakningstider.