Loggboken

På torsdagen var det lite stormigt när jag kom in på redaktionen eftersom det hade gripits terrormisstänkta till höger och vänster, men det lugnade ner sig framåt kvällningen. Matsalen hade flyttat ut i entréhallen eftersom de skulle sota i köket, så jag och de andra tidningsmänniskorna som brukar äta vid den tiden satt med ungefär samma spridningsgrad bland borden, fast bara på annan plats.

Idag när jag kom till jobbet var det tårfyllda avsked eftersom Mona och Roger jobbade sin sista dag. Mona hade bakat en mängd kakor, bland annat nånslags nougatboll med rispuffar i som hon berättade att de brukade ha på barnkalas hemma i Norge. Roger var mindre beklämd av stunden eftersom han skulle åka och semestra i USA och Mexiko. Jag avundades honom storligen. Det blev dock inte det sista farvälet eftersom Erika genast kokade ihop en jobb-öl på tisdag.

När jag var och handlade stod en mindre modell hund utanför affären. Hon/han/den/det var i upplösningstillstånd, darrade och gav i från sig gläfsanden som mest lät som genomträngande fågelkvitter. Ingen verkade kännas vid den och det försiggick diskussioner bland kassörskorna om vad som skulle göras åt saken. När jag gick ut igen kom det fram en annan hundägare (modell större) och började prata med stackaren. Först tyckte jag att det såg ut som en dålig idé eftersom den lilla hunden bjäbbade hysteriskt mot den större hunden, men den tog saken med ro och mannen verkade ha en lugnande effekt på hela situationen. Han frågade också förbipasserande om var ägaren var och jag lämnade scenen med visst hopp om att andra skulle lösa det hela.

Resten av kvällen förflöt lugnt och det enda som störde friden var att telefonerna slutade fungera, så vi fick lägga ut ett felmeddelande på hemsidan. Därefter blev det, om möjligt, ännu lugnare utan den ständiga strömmen av inkommande samtal.