Loggboken

Måndag hade jag Dani, Tomas, Jocke, Ove och Tobias över; den sistnämnde nyklippt och tjusig, efter att enligt egen utsago inte ha varit hos en frisör på tio år. Ovant, men det såg riktigt bra ut. Vi höll på hela dagen och när det ena spelet var slut så fortsatte vi på nästa. Jag blir så glad när andra är lika med på att fortsätta leka som jag själv.

Dagen därpå var det dags för en annan spelgrupp, bestående av Göran, Björn, Tomas, Sofia och Micke, min granne från Ålgården. Jag tror att jag den här ledigheten har silat samtliga närmare bekanta genom min lägenhet och det har varit stor omsättning på porslinet. Diskmaskinen är verkligen guld. Jag minns när vi hade spelhelger på Pennygången i Göteborg. Allt var roligt och trevligt, men hu vilka berg av disk som alltid tvunget skulle hanteras. På den tiden var dock diskmaskin någonslags icke-tanke. Det var dyrt och konstigt.

Göran och Tomas stannade kvar och pratade och jag fick Tomas som övernattningsgäst, vilket kändes bra och hemtamt, också det från tiden i Göteborg när kompisar sov över. Dock blev jag tvungen att väcka oss tidigt eftersom jag hade ett redaktörsmöte på jobbet.

Det var tre stora nyheter som dominerade; nån med sprängstoft på fingrarna hade fastnat i Oskarshamns kärnkraftsverks säkerhetskontroll och två dog när ett brobygge rasade samman i Härnösand. Sen var det Champions League-final med mitt lag Chelsea, som mötte ärkerivalen Manchester United. Det var en episk match, det finns inte mycket annat att beskriva den med. Bra spelat, högt tempo, drama, förlängning och straffar. Superstjärnor som missade straffar, tårar, jubel och guldkonfetti.

Tyvärr slutade den segdragna kampen, när båda lagen haft chanser att avgöra i överflöd, med att Chelsea förlorade. Mitt experiment med att välja lag och sen uppamma känslor för dem, har åtminstone lyckats. Det kändes. Men inte så värst farligt. Jag får jobba på det.