Serbiskt släktkalas
Den här äventyrliga ledigheten ledde mig till Örebro för att besöka min gamla gymnasiekompis Halldór och gå på ett serbiskt släktkalas. Innan dess hann jag dessutom vara på konferens med jobbet på Långholmen på tisdagen. Den tillställningen var ungefär lika delar framtidens webb som trevligt umgänge med kollegorna och avrundades med utgång på Hornstull. Onsdagen blev vilodag och på torsdagen styrde jag kosan västerut.
Halldór, en isländsk pojk som kom till Arvika i mellanstadiet, lärde jag känna i nian när vi gick drama ihop, men blev först polare med när vi började i samma klass på gymnasiet. Han har sedan dess bott i Örebro och pluggat rättskunskap. Jag har menat att komma på besök, men det har hittills inte blivit av. Nu bodde Halldór i Varberga och visade upp ett snöigt Örebro tillsammans med sin flickvän Lotta. På fredagen var vi inbjudna till Per, som var hemma över en serbisk högtid som han firade med far och släkten. Per, är då alltså en av göteborgsvännerna och har pratat om den här helgen i alla år. Den här gången tänkte jag att det kunde vara spännande att uppleva, samt att slå två sociala flugor i en smäll.
Väl på plats hemma hos familjen fick vi hälsa på släktingar, som strömmade till, och bjöds på plockmat i mängder, samt nån slags semiceremoniell sprit. Till slut rymde lägenheten inte fler lyckönskare så festen förflyttades till samlingslokalen i byggnaden, en väl tilltagen hall med bar och bord och ljudanläggning.
Det var kul att träffa Pers familj, jag har alltid vetat att han hade en massa halvsyskon hemma i Örebro, men eftersom de verkat så långt borta så har det mystiskt fallit ur huvudet på mig. Nu fick jag träffa hans fyra syskon på pappas sida och höra lite om syskonen på hans mammas sida. Vidare berättade äldre kusiner, retsamt, men högst välvilligt, om hans barndom och när han bodde en sommar i Serbien, kom och hem och inte kunde ett ord svenska helt plötsligt.
När det blev livligare drogs borden bort och det blev sång och ringdans, till toner som jag bara ibland kände igen. En munter dam visade mig och Halldór stegen till den zorbaartade ringdansen och trots att det såg lätt ut, så var det ingalunda så. Det tog oss ett antal varv innan vi fick godkänt, men då var hon desto gladare.
Dagen därpå tog jag mig hem till Stockholm och insåg att det var lika snöigt där. På söndagen gick jag och fikade i Gamla stan med en ny bekant och det var väldigt trevligt, På hemvägen höll jag dock på att isa fast. Varje gång jag åker tåg nu för tiden så köper jag alltid historietidningarna och i varje nummer är det alltid nån stackars illa utrustad polarforskare som dör nån gång på 1800-talet. Den här hemfärden var ungefär samma stuk på.
Halldór, en isländsk pojk som kom till Arvika i mellanstadiet, lärde jag känna i nian när vi gick drama ihop, men blev först polare med när vi började i samma klass på gymnasiet. Han har sedan dess bott i Örebro och pluggat rättskunskap. Jag har menat att komma på besök, men det har hittills inte blivit av. Nu bodde Halldór i Varberga och visade upp ett snöigt Örebro tillsammans med sin flickvän Lotta. På fredagen var vi inbjudna till Per, som var hemma över en serbisk högtid som han firade med far och släkten. Per, är då alltså en av göteborgsvännerna och har pratat om den här helgen i alla år. Den här gången tänkte jag att det kunde vara spännande att uppleva, samt att slå två sociala flugor i en smäll.
Väl på plats hemma hos familjen fick vi hälsa på släktingar, som strömmade till, och bjöds på plockmat i mängder, samt nån slags semiceremoniell sprit. Till slut rymde lägenheten inte fler lyckönskare så festen förflyttades till samlingslokalen i byggnaden, en väl tilltagen hall med bar och bord och ljudanläggning.
Det var kul att träffa Pers familj, jag har alltid vetat att han hade en massa halvsyskon hemma i Örebro, men eftersom de verkat så långt borta så har det mystiskt fallit ur huvudet på mig. Nu fick jag träffa hans fyra syskon på pappas sida och höra lite om syskonen på hans mammas sida. Vidare berättade äldre kusiner, retsamt, men högst välvilligt, om hans barndom och när han bodde en sommar i Serbien, kom och hem och inte kunde ett ord svenska helt plötsligt.
När det blev livligare drogs borden bort och det blev sång och ringdans, till toner som jag bara ibland kände igen. En munter dam visade mig och Halldór stegen till den zorbaartade ringdansen och trots att det såg lätt ut, så var det ingalunda så. Det tog oss ett antal varv innan vi fick godkänt, men då var hon desto gladare.
Dagen därpå tog jag mig hem till Stockholm och insåg att det var lika snöigt där. På söndagen gick jag och fikade i Gamla stan med en ny bekant och det var väldigt trevligt, På hemvägen höll jag dock på att isa fast. Varje gång jag åker tåg nu för tiden så köper jag alltid historietidningarna och i varje nummer är det alltid nån stackars illa utrustad polarforskare som dör nån gång på 1800-talet. Den här hemfärden var ungefär samma stuk på.
Kommentarer
Trackback
