Glatt omedveten
Kärnan i Stockholms uteliv verkar vara att känna folk. Gärna så många som möjligt, men allra helst de som är mest kända. Det blir lite märkligt för mig, eftersom jag dels inte känner någon bortom min lilla kompiscell, och dels inte för mitt liv känner igen de människor som räknas för kändisar i Stockholm. Det gör däremot Hanna.
Vi beslöt oss för att spendera fredagskvällen ihop; skaffade vin och italiensk mat, vilket intogs i min lägenhet, som Hanna inte varit i. Hon visade någon mediemänniskas blogg som innehöll ett öppet brev till Thorbjörn Larsson, vilket bannade denne för att han låtit Hanna lida las-döden. Effekten av brevet hade blivit att Hanna fått ett flertal sockrade erbjudanden om jobb, så vi vred och vände lite på dom. Hon hade varit på presslunch för nåt sminkmärke och prövade glatt en supermascara på mig. Jag såg ut som en proslinsdocka efter pålagd rouge.
Det där erbjudandet (åh, kan inte jag få sminka dig?) har givits av tjejkompisar så länge jag kan minnas. Mitt eget intresse för uppiffning sträcker sig bara visst långt och då är det mest lite kul att bli experimenterad på. Som att klä ut sig, fast slippa göra grovjobbet själv.
Därefter begav vi oss till Söder och en journalisttät inrättning som jag hört om förut, även då av kollegor. Hannas kompis Pelle var trevlig och från Karlstad. Han hade vapendragare som också jobbade med media och det var rätt lustigt hur alla var till sättet, som sina arbetsplatser är. Pelle, öppet, sympatiskt ansikte, var programledare för Lilla Aktuellt. Hans ena kompis saknade minspel i ansiktet, men var rätt djuplodande när man väl pratat lite. Han jobbade på SR och den siste av dem var lite ryckig och glad, fast lite för flackande. Det var TT. Förstås.
Den enda kopplingen jag lyckades få till var att Pelles reporterkollega på Lilla Aktuellt, Karin, berättade att hon var gammal vän till min nuvarande jobbkompis Maria. Vi försökte locka ner just Maria, eftersom hon bor en gata bort från baren. På nästa ställe vi gick till stötte de på ytterligare en gammal klasskamrat till kärntruppen. Denne var rätt dryg till sättet och arbetade på Expressen. Han ville få det till att DN var snobbigt, men jag tyckte nog att det var han som var det. Vi gör ju samma saker (han jobbade på nätet) och upplever exakt samma situationer. Kanske med olika utgångspunkt, men ändå. Han ville inte riktigt mötas i den idén.
På det nya stället hände dock det roliga att Hannas favorit, författaren Jonas Hassen Khemiri, kom fram och sa att han tyckte att hon skrev bra grejer. Hanna svarade på sitt arketypiska sätt att hon ville plocka med honom hem till sig och aldrig låta honom åka hem. Just det sättet, att inte riktigt bete sig som väntat är nog varför jag håller av Hanna så mycket. Visserligen grämde det henne senare under aftonen, men vi trillade glatt vidare i natten och hann besöka fler uteställen innan hemgång.
Jag sov över i dubbelsängen i Sickla, med en Hanna snusande på axeln, en kelsjuk katt med rätt ljudligt vibrato på magen, och boken Pittstim i handen. Jag somnar ju som bekant mycket senare än alla andra, men jag fick läst nästan hela boken och det var bra, för den ville jag verkligen läsa. Det är alltså en uppföljare till feministantologin Fittstim som utkom nån gång sent nittiotal. Det enda jag tänkte på var att killarna som gjort boken är rätt kända figurer och att deras upplevelser kanske inte är fullt så svensson som de vill få det att låta. Men å andra sidan gjordes inte Fittstim av några okända tjejer heller. Det gjorde inte så mycket; jag uppskattade bägge böckerna.
Dagen därpå låg vi kvar i sängen och försökte skaffa pizza för hemkörning. Lite svårare än nödvändigt, då Hannas internet gått ner, men det innebar att vi kom i kontakt med våra nära och kära, Hanna ringde Pelle, sin far i Värmland och jag ringde Tomas. Till slut fick vi i alla fall maten och tittade på några avsnitt av Big Love, en konstig amerikansk teveserie som handlar om en polygamist som försöker leva ett vanligt liv långt bortom sekten han är uppfostrad i. Det var svårt att sätta sig in i, eftersom Amerika är flera grader mer religiöst och deras idé om "vanligt" också är lite främmande för en sekulär figur som en själv.
Nåja, det var min fredagkväll. I övrigt har jag hunnit jobba en massa, spelade på onsdagen med Jocke, Dani, Ove och Tomas, gick på redaktörsmöte på torsdagen och käkade även middag med Björn och Göran. Imorgon är det tänkt att jag ska åka och spela brädspel med Rasmus, från Arvika. Har också bokat biljetter till Malmö-resan nästa helg.
Vi beslöt oss för att spendera fredagskvällen ihop; skaffade vin och italiensk mat, vilket intogs i min lägenhet, som Hanna inte varit i. Hon visade någon mediemänniskas blogg som innehöll ett öppet brev till Thorbjörn Larsson, vilket bannade denne för att han låtit Hanna lida las-döden. Effekten av brevet hade blivit att Hanna fått ett flertal sockrade erbjudanden om jobb, så vi vred och vände lite på dom. Hon hade varit på presslunch för nåt sminkmärke och prövade glatt en supermascara på mig. Jag såg ut som en proslinsdocka efter pålagd rouge.
Det där erbjudandet (åh, kan inte jag få sminka dig?) har givits av tjejkompisar så länge jag kan minnas. Mitt eget intresse för uppiffning sträcker sig bara visst långt och då är det mest lite kul att bli experimenterad på. Som att klä ut sig, fast slippa göra grovjobbet själv.
Därefter begav vi oss till Söder och en journalisttät inrättning som jag hört om förut, även då av kollegor. Hannas kompis Pelle var trevlig och från Karlstad. Han hade vapendragare som också jobbade med media och det var rätt lustigt hur alla var till sättet, som sina arbetsplatser är. Pelle, öppet, sympatiskt ansikte, var programledare för Lilla Aktuellt. Hans ena kompis saknade minspel i ansiktet, men var rätt djuplodande när man väl pratat lite. Han jobbade på SR och den siste av dem var lite ryckig och glad, fast lite för flackande. Det var TT. Förstås.
Den enda kopplingen jag lyckades få till var att Pelles reporterkollega på Lilla Aktuellt, Karin, berättade att hon var gammal vän till min nuvarande jobbkompis Maria. Vi försökte locka ner just Maria, eftersom hon bor en gata bort från baren. På nästa ställe vi gick till stötte de på ytterligare en gammal klasskamrat till kärntruppen. Denne var rätt dryg till sättet och arbetade på Expressen. Han ville få det till att DN var snobbigt, men jag tyckte nog att det var han som var det. Vi gör ju samma saker (han jobbade på nätet) och upplever exakt samma situationer. Kanske med olika utgångspunkt, men ändå. Han ville inte riktigt mötas i den idén.
På det nya stället hände dock det roliga att Hannas favorit, författaren Jonas Hassen Khemiri, kom fram och sa att han tyckte att hon skrev bra grejer. Hanna svarade på sitt arketypiska sätt att hon ville plocka med honom hem till sig och aldrig låta honom åka hem. Just det sättet, att inte riktigt bete sig som väntat är nog varför jag håller av Hanna så mycket. Visserligen grämde det henne senare under aftonen, men vi trillade glatt vidare i natten och hann besöka fler uteställen innan hemgång.
Jag sov över i dubbelsängen i Sickla, med en Hanna snusande på axeln, en kelsjuk katt med rätt ljudligt vibrato på magen, och boken Pittstim i handen. Jag somnar ju som bekant mycket senare än alla andra, men jag fick läst nästan hela boken och det var bra, för den ville jag verkligen läsa. Det är alltså en uppföljare till feministantologin Fittstim som utkom nån gång sent nittiotal. Det enda jag tänkte på var att killarna som gjort boken är rätt kända figurer och att deras upplevelser kanske inte är fullt så svensson som de vill få det att låta. Men å andra sidan gjordes inte Fittstim av några okända tjejer heller. Det gjorde inte så mycket; jag uppskattade bägge böckerna.
Dagen därpå låg vi kvar i sängen och försökte skaffa pizza för hemkörning. Lite svårare än nödvändigt, då Hannas internet gått ner, men det innebar att vi kom i kontakt med våra nära och kära, Hanna ringde Pelle, sin far i Värmland och jag ringde Tomas. Till slut fick vi i alla fall maten och tittade på några avsnitt av Big Love, en konstig amerikansk teveserie som handlar om en polygamist som försöker leva ett vanligt liv långt bortom sekten han är uppfostrad i. Det var svårt att sätta sig in i, eftersom Amerika är flera grader mer religiöst och deras idé om "vanligt" också är lite främmande för en sekulär figur som en själv.
Nåja, det var min fredagkväll. I övrigt har jag hunnit jobba en massa, spelade på onsdagen med Jocke, Dani, Ove och Tomas, gick på redaktörsmöte på torsdagen och käkade även middag med Björn och Göran. Imorgon är det tänkt att jag ska åka och spela brädspel med Rasmus, från Arvika. Har också bokat biljetter till Malmö-resan nästa helg.
Kulinariska missgrepp
Problemet med matlagning är att jag inte kan improvisera. Om det inte blir fel i kompositionen så blir det fel med tiderna, eller kryddningen, eller som i det senaste fallet, mängden.
Jag skulle få besök i tisdags av Hanna, min gamla GP-kompis som nu bor i Stockholm och skriver krönikor för DN. Jag tror att hon är vegetarian och rådbråkade mig själv över möjliga recept att bjuda på. Marie brukar alltid bjuda på en mycket trevlig pastasallad när jag kommer upp till Uppsala, så jag tänkte pröva det. Nu ringde Hanna och var sjuk, så det blev en stillsam dag, men alla ingredienserna var ju ändå inhandlade. Jag hackade och kokade och rörde ihop, och till min förskräckelse så fick det nästan inte plats i min största gryta.
Pastasallad full med grönsaker är en färskvara, högst olämpad för min vanlig lösning på problemet med stora mängder mat; frysen. Så nu har jag ätit samma mat i flera dagar och så extraordinär var den inte från början. Det var lite trist att Hanna inte dök upp, men jag ser det som ett utfall av karma. När jag var nere i Göteborg i helgen blev jag så trött att jag var tvungen att ställa in en date med Lova. Mycket synd, men jag var helt matt. Det var inget lysande drag att skippa återhämtningsdagen efter jobbpasset och åka direkt ner.
Men vid sidan av detta, så var Göteborgs-besöket riktigt skoj. Josef, Royne, jag och Vegard spelade spel och hängde på fredagen. Dagen efter var det en strålande baluns hos Carro, som skulle flytta ur lägenheten. Många gamla kändisar och mycket roligheter.
Karin och Jonny kom förbi en sväng och jag fick sitta storögd och titta på deras ultraljudsbilder. Bebisen hade ungefär arton centimeter mellan huvudsvålen och rumpan, redan utvecklat näsben och ögonben och man kunde se profilen.Jag tittade fram och tillbaka mellan den svartvita bilden och Karins mage. Den låg ju därinne, det var inte bara ett abstrakt kort längre. Mycket häftigt.
Jag åkte hem på söndagen, spelade rollspel på måndagen och skulle ha haft Hanna över på tisdagen, men det blev istället den där välbehövliga pausdagen. Jag tog en promenad runt Kungsholmen och pratade i telefon med Halldór, en gammal gymnasiekompis som numera bor i Örebro. Mycket att ta igen och samtalet räckte hela ön runt.
Det har faktiskt varit någorlunda konsekvens i promenerandet på det senaste och en solig, fast kall, höstdag i förra ledigheten, så sprang jag faktiskt. Det kan ha varit trehundra år sen sist. Men det var helt okej; fick gå lite, men mest springa. Solen glittrade i vattnet och det finns trivsamma stigar runt Fredhäll. Jag hade musik i hörlurarna och kom ihåg att stretcha, så det blev faktiskt ingen värre träningsvärk dagen efter.
Idag har jag slängt den slokande sista pastasalladen, men kvar finns en spexig olivolja som Marie rekommenderat och ytterligare en insikt om mat och proportioner.
Jag skulle få besök i tisdags av Hanna, min gamla GP-kompis som nu bor i Stockholm och skriver krönikor för DN. Jag tror att hon är vegetarian och rådbråkade mig själv över möjliga recept att bjuda på. Marie brukar alltid bjuda på en mycket trevlig pastasallad när jag kommer upp till Uppsala, så jag tänkte pröva det. Nu ringde Hanna och var sjuk, så det blev en stillsam dag, men alla ingredienserna var ju ändå inhandlade. Jag hackade och kokade och rörde ihop, och till min förskräckelse så fick det nästan inte plats i min största gryta.
Pastasallad full med grönsaker är en färskvara, högst olämpad för min vanlig lösning på problemet med stora mängder mat; frysen. Så nu har jag ätit samma mat i flera dagar och så extraordinär var den inte från början. Det var lite trist att Hanna inte dök upp, men jag ser det som ett utfall av karma. När jag var nere i Göteborg i helgen blev jag så trött att jag var tvungen att ställa in en date med Lova. Mycket synd, men jag var helt matt. Det var inget lysande drag att skippa återhämtningsdagen efter jobbpasset och åka direkt ner.
Men vid sidan av detta, så var Göteborgs-besöket riktigt skoj. Josef, Royne, jag och Vegard spelade spel och hängde på fredagen. Dagen efter var det en strålande baluns hos Carro, som skulle flytta ur lägenheten. Många gamla kändisar och mycket roligheter.
Karin och Jonny kom förbi en sväng och jag fick sitta storögd och titta på deras ultraljudsbilder. Bebisen hade ungefär arton centimeter mellan huvudsvålen och rumpan, redan utvecklat näsben och ögonben och man kunde se profilen.Jag tittade fram och tillbaka mellan den svartvita bilden och Karins mage. Den låg ju därinne, det var inte bara ett abstrakt kort längre. Mycket häftigt.
Jag åkte hem på söndagen, spelade rollspel på måndagen och skulle ha haft Hanna över på tisdagen, men det blev istället den där välbehövliga pausdagen. Jag tog en promenad runt Kungsholmen och pratade i telefon med Halldór, en gammal gymnasiekompis som numera bor i Örebro. Mycket att ta igen och samtalet räckte hela ön runt.
Det har faktiskt varit någorlunda konsekvens i promenerandet på det senaste och en solig, fast kall, höstdag i förra ledigheten, så sprang jag faktiskt. Det kan ha varit trehundra år sen sist. Men det var helt okej; fick gå lite, men mest springa. Solen glittrade i vattnet och det finns trivsamma stigar runt Fredhäll. Jag hade musik i hörlurarna och kom ihåg att stretcha, så det blev faktiskt ingen värre träningsvärk dagen efter.
Idag har jag slängt den slokande sista pastasalladen, men kvar finns en spexig olivolja som Marie rekommenderat och ytterligare en insikt om mat och proportioner.
