Kulinariska missgrepp
Problemet med matlagning är att jag inte kan improvisera. Om det inte blir fel i kompositionen så blir det fel med tiderna, eller kryddningen, eller som i det senaste fallet, mängden.
Jag skulle få besök i tisdags av Hanna, min gamla GP-kompis som nu bor i Stockholm och skriver krönikor för DN. Jag tror att hon är vegetarian och rådbråkade mig själv över möjliga recept att bjuda på. Marie brukar alltid bjuda på en mycket trevlig pastasallad när jag kommer upp till Uppsala, så jag tänkte pröva det. Nu ringde Hanna och var sjuk, så det blev en stillsam dag, men alla ingredienserna var ju ändå inhandlade. Jag hackade och kokade och rörde ihop, och till min förskräckelse så fick det nästan inte plats i min största gryta.
Pastasallad full med grönsaker är en färskvara, högst olämpad för min vanlig lösning på problemet med stora mängder mat; frysen. Så nu har jag ätit samma mat i flera dagar och så extraordinär var den inte från början. Det var lite trist att Hanna inte dök upp, men jag ser det som ett utfall av karma. När jag var nere i Göteborg i helgen blev jag så trött att jag var tvungen att ställa in en date med Lova. Mycket synd, men jag var helt matt. Det var inget lysande drag att skippa återhämtningsdagen efter jobbpasset och åka direkt ner.
Men vid sidan av detta, så var Göteborgs-besöket riktigt skoj. Josef, Royne, jag och Vegard spelade spel och hängde på fredagen. Dagen efter var det en strålande baluns hos Carro, som skulle flytta ur lägenheten. Många gamla kändisar och mycket roligheter.
Karin och Jonny kom förbi en sväng och jag fick sitta storögd och titta på deras ultraljudsbilder. Bebisen hade ungefär arton centimeter mellan huvudsvålen och rumpan, redan utvecklat näsben och ögonben och man kunde se profilen.Jag tittade fram och tillbaka mellan den svartvita bilden och Karins mage. Den låg ju därinne, det var inte bara ett abstrakt kort längre. Mycket häftigt.
Jag åkte hem på söndagen, spelade rollspel på måndagen och skulle ha haft Hanna över på tisdagen, men det blev istället den där välbehövliga pausdagen. Jag tog en promenad runt Kungsholmen och pratade i telefon med Halldór, en gammal gymnasiekompis som numera bor i Örebro. Mycket att ta igen och samtalet räckte hela ön runt.
Det har faktiskt varit någorlunda konsekvens i promenerandet på det senaste och en solig, fast kall, höstdag i förra ledigheten, så sprang jag faktiskt. Det kan ha varit trehundra år sen sist. Men det var helt okej; fick gå lite, men mest springa. Solen glittrade i vattnet och det finns trivsamma stigar runt Fredhäll. Jag hade musik i hörlurarna och kom ihåg att stretcha, så det blev faktiskt ingen värre träningsvärk dagen efter.
Idag har jag slängt den slokande sista pastasalladen, men kvar finns en spexig olivolja som Marie rekommenderat och ytterligare en insikt om mat och proportioner.
Jag skulle få besök i tisdags av Hanna, min gamla GP-kompis som nu bor i Stockholm och skriver krönikor för DN. Jag tror att hon är vegetarian och rådbråkade mig själv över möjliga recept att bjuda på. Marie brukar alltid bjuda på en mycket trevlig pastasallad när jag kommer upp till Uppsala, så jag tänkte pröva det. Nu ringde Hanna och var sjuk, så det blev en stillsam dag, men alla ingredienserna var ju ändå inhandlade. Jag hackade och kokade och rörde ihop, och till min förskräckelse så fick det nästan inte plats i min största gryta.
Pastasallad full med grönsaker är en färskvara, högst olämpad för min vanlig lösning på problemet med stora mängder mat; frysen. Så nu har jag ätit samma mat i flera dagar och så extraordinär var den inte från början. Det var lite trist att Hanna inte dök upp, men jag ser det som ett utfall av karma. När jag var nere i Göteborg i helgen blev jag så trött att jag var tvungen att ställa in en date med Lova. Mycket synd, men jag var helt matt. Det var inget lysande drag att skippa återhämtningsdagen efter jobbpasset och åka direkt ner.
Men vid sidan av detta, så var Göteborgs-besöket riktigt skoj. Josef, Royne, jag och Vegard spelade spel och hängde på fredagen. Dagen efter var det en strålande baluns hos Carro, som skulle flytta ur lägenheten. Många gamla kändisar och mycket roligheter.
Karin och Jonny kom förbi en sväng och jag fick sitta storögd och titta på deras ultraljudsbilder. Bebisen hade ungefär arton centimeter mellan huvudsvålen och rumpan, redan utvecklat näsben och ögonben och man kunde se profilen.Jag tittade fram och tillbaka mellan den svartvita bilden och Karins mage. Den låg ju därinne, det var inte bara ett abstrakt kort längre. Mycket häftigt.
Jag åkte hem på söndagen, spelade rollspel på måndagen och skulle ha haft Hanna över på tisdagen, men det blev istället den där välbehövliga pausdagen. Jag tog en promenad runt Kungsholmen och pratade i telefon med Halldór, en gammal gymnasiekompis som numera bor i Örebro. Mycket att ta igen och samtalet räckte hela ön runt.
Det har faktiskt varit någorlunda konsekvens i promenerandet på det senaste och en solig, fast kall, höstdag i förra ledigheten, så sprang jag faktiskt. Det kan ha varit trehundra år sen sist. Men det var helt okej; fick gå lite, men mest springa. Solen glittrade i vattnet och det finns trivsamma stigar runt Fredhäll. Jag hade musik i hörlurarna och kom ihåg att stretcha, så det blev faktiskt ingen värre träningsvärk dagen efter.
Idag har jag slängt den slokande sista pastasalladen, men kvar finns en spexig olivolja som Marie rekommenderat och ytterligare en insikt om mat och proportioner.
Kommentarer
Trackback
