Loggboken

Göta-petter! Nu har jag tryckt på knappen.

För ungefär två år sedan började min dator låta som en ställverk i Oskarshamn; ett högstämt surrande som inte ville ge sig. Man vänjer sig vid det efter ett tag, men tanken föddes ändå på att det kanske var dags att köpa sig en ny dator. Den hade ju ändå sex-sju år på nacken, men det  har verkat så överflödigt då det gamla skrället, trots sina buggar och brister, fortfarande fungerade. Hjälpligt.

Men nu har jag alltså köpt mig en laptop. Sara gillar inte mitt uttal; jag säger lapptopp och hon är mer för det engelska och mer faktiska laäpptopp. En gång beslöt sig mormor att ta en PRO-kurs i engelska vid 80-års ålder. Det sägs att ens inlärningsförmåga avstannar med tiden, men mormor gav det en ärlig chans. Tyvärr föll hon på uttalet och jag, i ett försök att vara behjälplig, skrev ner hela kapitel ur boken på låtsasfonetiska. Det var mycket "aj wånt" och "jo käänt", men det hjälpte inte. Jag tycker ändock att det var en beundransvärd insats från mormors sida.

Alldeles hur som helst så har det här året gått i uppgraderingarnas tecken. Jag har varit hos tandläkaren för första gången på flera år, jag har skaffat nya migräntabletter och gjorde åtminstone ett försök till att korrigera min skelning, även om det föll pladask vid den förkirurgiska undersökningen.

Doktorn: Ser du verkligen fortfarande två papegojklistermärken?
Åsa: Öh, ja.
Doktorn: Då är det här ingen idé.

Varför skulle jag helt plötsligt, efter ett helt liv av dubbelseende, sluta göra det för att hon trixar med specialglasögon och linsuttröttning? Nä, det blev det inget med, men tanken var ändå att se huruvida jag kunde bättra på mitt allmänna tillstånd. Jag har även köpt nya hörlurar, ett par trådlösa till datorn och ett par att hänga runt halsen till mobilen. Sammantaget syftar ju investeringarna till att förbättra livssituationen. Mindre krångel, skönare leverne, spara tid. På min senaste Göteborgs-visit skrockade Jonathan att jag höll på att levla och det ligger nåt i det.

Jag var till och med på stan igår och klämde på bärbara datorer hos Siba samt besökte en Telia-butik. Den var lite mer avancerad i sin kundhantering än jag var van vid. Lokalen var enorm, men med mycket få varor i sig. Jag gick fram till mina hörlurar och försökte dra i dom, men de satt fastlåsta och på hänglåset stod att jag skulle kontakta personalen. Jag ser mig omkring. Butiksbiträdena var utspridda i lokalen; en del verkade ströva fritt, andra satt bakom diskar med oklar kategorisering. Jag gick tveksamt fram mot några, men alla verkade upptagna med kunder. Till slut inser jag att det är ett kösystem och att personalmänniskorna kom ut till kunden med rätt nummer. Finurligt och kundvänligt, men man förväntades bara förstå systemet, så fort man kom in i butiken.

Det blev promenad hem sen, vilket från Hötorget till Stadshagsplan är en okej sträcka. Jag vill nu egentligen inte bli en sån som promenerar, utan i uppgraderingens tecken, kanske hellre komma så långt att jag springer eller nåt annat. Men krypa först, jogga sen.

Då uppgraderingar tar tid så får de ske mestadels under ledigperioderna. Jag har just kommit av ett skift och det var verkligen tråkigt. Ingenting hände, förutom sent en kväll, då en parvel villade bort sig på Kvikkjokk-fjället. Det var jobbigt att arbeta med, eftersom man i det läget trodde att barnet inte skulle klara natten. Nu blev det ju en solskenshistoria till slut, då killen hade hållit sig varm genom att gå tills det mörknade, gömt sig i ett stenröse för skydd undan regn och käkat medhavd matsäck och blåbär. I övrigt har det inte hänt så mycket, sen senaste skrivelsen.

Ikväll ska jag på födelsedagskalas hos Malin och Björn.