Loggboken

Mamma fyllde 60 år i april och hela släkten sammanstrålade i huset i Värmland för att fira detta.

Påsk hemma är sol på tungt blå himmel, fälten har precis blivit av med snölagret och här och där sticker småblommor upp ur det bruna gräset. Vi fikade utomhus, åt middag vid långbord inne i vardagsrummet och kryllade runt i huset. Sammanlagt består gänget av tretton personer, något som kändes lite bibliskt påskigt. Det är min familj (mamma, pappa, Sara), mammas bror Lasses familj (moster Eva, Emma, Johanna och Andreas), två pojkvänner, Evas pappa Pom och allas vår anmoder Margit. När vi kusiner var små grälade vi om hon var mormor eller farmor. Båda svaren är ju lika riktiga, enbart beroende på vilken gren man tillhör.

Sara hade hittat en strålande lösning på trångboddheten. Håvards morfar, som på vinterhalvåret residerar i Spanien, har en lägenhet inne i stan och den fick vi nyttja. Det gjorde susen. Och underlättad säkert varmvattentillgången och köer till toa. Att samla släkten är ju ett logistiskt stordåd.

Själva festen hade pappa och mamma planerat i månader och det donades in i det sista. Festlokalen var en av kulturbyggnaderna i Arvika hamn, precis invid Kyrkviken i Glafsfjorden. För de som inte har sett den så är det en spegelblank sjö utan egentliga höjder runt omkring så det blir väldigt vackra färger i skymningen. Pappa gjorde verkligen en dunderinsats, före, under och efter festen. Vi hjälpte till så mycket vi kunde och familjen Bergman är drillade som von Trapp när det kommer till storkök, festligheter och sånginsatser.

Bland gästerna var många gamla kompisar till våra föräldrar, men det också förvånansvärt kära återseenden för mig. Grannar i byn, som funnits med i bilden sen jag var liten knodd, och alla 70-talets bekanta, politiskt engagerade som nu var uppstyrda och uppklädda. De flesta i föräldrarnas ålder har tagit sig för att lära sig dansa, så även mor och far, och mycket riktigt hade det hyrts in en orkester. Vi kan inte riktigt kalla dem band; de var äldre herrar från Töcksfors som sysslade med foxtrott, vals och en och annan tango.

Och här kommer en av kalasets höjdpunkter. Mamma hade önskat sig upplevelser och grannarna tog henne på orden. Som spex drog de upp pappa, en talför kompis spelade Let's Dance-konfrencier och tanterna i byn styrde ut vår käre far i äkta tango-klädsel. Pingvinfrack, rött bälte, lösmustasch och en enorm ros. Sen gick han och bjöd upp mamma, så fick de visa upp sina nyfunna färdigheter i argentinsk tango under jubel och visslingar. Det var mycket lyckat.,



Pappa gjorde också under middagen en riktig fin grej. Han är förhållandevis bra på att hålla tal och gjorde en liten exposé över deras liv tillsammans, där han lyckades få in en presentation av släktingar och de olika vängrupperna som fanns representerade på festen. Liksom hur han och mamma träffades, flytten till Värmland, husvagnssemestrar och vedermödor. Sen sa han att livet efter att barnen flyttat ut fört dem närmare tillsammans och avslutar hela talet med ett: "Jag älskar dig, Monica".

Vi kalasade till småtimmarna, städade en massa och åtevände på morgonen för att städa mer. Mormor sa att det här kan hon leva på länge och mamma var helnöjd. Hon fick en massa fint konsthantverk och flera resor av olika slag, bland annat en tur i Värmland med gänget i byn, så firandet är inte över heller.

Jag reste hem på söndagen, slocknade som ett ljus och gick upp till jobbet på måndagen. Intensiv hemmavaro minst sagt.