Loggboken

Man kan väl säga att Anton inte blev så nöjd med mitt plötsliga lägenhetsköp. Med all rätt, säger jag. Han befinner sig långt nere i Malmö och blev tvungen att börja söka ny inneboende, men som tur var så löste det sig snabbt. Ett företag som ska bygga en tunnel till Odenplan behöver husrum till en bunt tyskar som ska komma och jobba i sommar.

Själv har jag börjat surfa möblemang på Blocket och smidit flyttplaner. Själva flyttdagen blir antingen torsdag 4 juni eller fredag 5 juni. Det är egentligen för tidigt att börja göra så värst mycket, men det upptar ändå en massa processorkraft.

Förra fredagen hade jag Olle och Emma över på besök. Det var sent och jag hade egentligen givit upp idén att gå ut, vilket gjorde att jag var mitt i tvätt och matlagning - på en fredagkväll. Olle skrattade gott när han hörde det - lätt hänt när man jobbar underliga tider. Vi åt midnattsmat och drack vin. Det var roligt att få loss Husby-duon, de jobbar inte bara konstiga tider utan även väldigt mycket.

Dagen därpå spenderades med Hanna i Sickla. Vi åt på Sjöpärlan och satt i solen. Bägge var rätt slöa så vi planterade oss i dubbelsängen med katt och skräckfilm. Det var gôtt. Jag fick låna ett par solglasögon, eftersom jag, såsom varje år, inte hunnit fixa några tills dess att solen dyker upp på vårkanten. Hanna, som är en klart mer förutseende och konsumerande person, hade en hel låda. Jag råkade få med mig låneföremålet hem, pinsamt nog, men Hanna var storsint och jag fick dem. Fick även ett exemplar av hennes bok Karlstad Zoologiska som nu är kvällslektyren.

På söndagen hade Jimmy kommit hem från sin spelhelg ute i skärgården. Det var jätteskönt att ses igen efter Värmland och jobbpass, jag hade verkligen saknat honom. Vi spenderade även måndagen ihop och sen var det spel på tisdagen.

Mina ledigheter går mestadels ut på att varva ner, göra roliga saker samt att frisera lägenheten. Detta för att man måste vara så väldigt med under arbetspassen att det knappt orkas med annat än att sova emellan varven. Så det sociala går lite som en sinuskurva. Men humöret är jämt och det har varit rätt skoj på jobbet på sistone - lite kurser, några pirater och idel svininfluensa.

På Twitter är ett av huvudämnena Swine Flu, men jag klickade i stället på ett annat topic som var The Rescue. Det twittrades rätt friskt om det på andra sidan Atlanten, nåt om att befria städer, så jag blev nyfiken och beslöt mig för att följa direktlänken. Kom då till en webkamerasändning med tillhörande livechatt. Några killar stod i rutan och pratade dels med varandra och dels kommenterade det som skrevs på chatten. De yrade nåt om "how many in Charleston?", så jag googlade och skrev in invånarantalet i staden Charleston. "No, dude, that's the population", sa killen på webkameran. Interaktivt, tänkte jag.

Till slut började jag förstå att det var nånslags realtidslek som hette "Invisible Children" och att de letade efter folk i olika amerikanska städer som deltog i leken. Detta var tydligen nåt slags välgörenhetsjippo för barnsoldater i Uganda, ett sätt att illustrera hur svårt det är att hitta människor i diaspora som inte har någon som bryr sig om dem. Efter att ha läst på lite så insåg jag att jag hört om detta förr, en dokumentär och sen har det varit stora nationella jippon flera år i rad. (Motsägelsefullt att hävda sig komma ihåg nåt när man läser på, men det är ju ungefär vad som händer. Man kollar upp det, blir påmind och det i sin tur skakar loss lite fler bitar ur minnesbanken.)

Hur som helst, bra sak att använda Twitter och nätet och (den bedrövliga benämningen) sociala medier till. Två klick så satt man i en chatt med 400 människor och följde jakten live. Det var spännande och högst interaktivt.