Loggboken

Förra jobbpasset satt min reporter Susanne och nös på mig. Således blev jag förkyld. Hon kom med försoningsgåvor det här passet, i form av pappersnäsdukar och vicks och så var cirkeln sluten. Man blir ju alltid förkyld på jobbet under vintermånaderna; vi sitter för tätt, det är en massa småbarnsföräldrar i omlopp och alla är arbetsnarkomaner, så ingen går hem när de väl blivit infekterade.

Jag inledde min ledighet förkyld och det har tagit mig hela den tiden samt nuvarande jobbpass att tillfriskna, och då inte ens helt och fullt; jag snörvlar fortfarande och det är lite hack i skivan. Jimmy var över efter jobbet under veckan och sen åkte vi till Västerås på lördagen, för att spela med hans gamla spelgäng. Det var oheligt tidigt, men vi fick skjuts av Finn eller Fimpen som han kallades, så det gick oväntat smidigt. Det var också väldigt roligt att spela med gänget, även om jag yvdes lite om hur mycket plats man ska ta i ett nytt sällskap. Mitt lösning på att vara nervös är ju som bekant att börja prata ohämmat.

Jobbveckan innehöll bara en extraordinär dag och det var Obamas installation. Jag siktade på att fånga det historiska över det hela, dels eftersom jag är svag för det, men också för att det utan sin bakgrund bara skulle ha varit amerikanska ritualer som egentligen är lite för överregisserade.

Idag var jag på banken och skaffade ett förnyat lånelöfte. Sist jag gjorde det var tiderna goda, så icke nu. Mina ihopsnålade resurser har ökat, men jag fick låna mindre. Det är surt, men samtidigt så har jag ordnat den byråkratiska biten och kan nu börja spana på allvar. Kontraktet med Anton, min hyresvärd går ut i maj, så nåt drastiskt måste ju ske innan dess. De sista timmarna på jobbet satt jag mest och ögnade igenom bostadsannonserna och det var ganska roligt, även om själva springandet på visningar och nojjandet inte lockar alls.

Imorgon ska jag till Björn och fira av hans avfärd till Ryssland och språkstudier. Ska bli roligt att träffa folk igen, även om Björn kommer saknas mig.