Kommunikationstekniskt myteri
I går när jag kom hem från jobbet så havererade samtliga kommunikationstekniska manicker i mitt hushåll. Nästan samtidigt.
Efter att ha glömt laddaren hos Jimmy, så var min mobil omtöcknad och somnade prompt. Jag trodde att mitt reservsystem skulle fungera, nämligen sladden som för över musik från datorn. Den brukar nämligen ladda mobilen samtidigt. Nu visade det sig att den funktionen bara inträffade om mobilen var vaken. Som Homer Simpson skulle ha sagt; doh!
Man har så mycket jox i telefonen nu för tiden; min musik till mellanrummen i tillvaron, alla kontaktuppgifter till folk, sms-funktionen, allt. Jag tänkte att jag kunde slå upp saker på nätet, men då hade bredbandet dött. Det gör det väldigt sällan, men nu gjorde det så.
Jag kliade mig i skallen och började rota i sladdlådan. Där hittade jag en trasig laddare. Och min jobbmobil. Aha! Men den sov också och det tog ett tag innan jag hittade laddaren till den. Väl vaken bad jobbmobilen att få en pinkod. Jag prövade mina vanliga varianter, men inget sesam fungerade. Det var bara att rota rätt på instruktionerna i papperslådan.
Så efter idel strul hade jag en mobil, som inte alls ser ut som jag är van vid inuti, och som envisades med att starta gps-programmet när jag instinktivt tryckte på tumknappen. Den hade ingen musik och inga nummer. Ruta ett. Men den hade internet och en alarmfunktion. Jag kände mig handikappad av mina egna tekniska hjälpmedel, det är tragikomiskt hur lätt man blir det.
I övrigt har jobbdagarna förflutit, med ett avbrott, då Görans efterfest emigrerade hem till mig på fredagen. Jag hade en jobbdag som stack ut i intensitet och det var Guldbaggemåndagen, då även Telia bestämde sig för att varsla folk och det var allmänt högt tempo. Det var skoj och vi fick beröm dagen efteråt, för väl genomförd jipporapportering. Nu ska jag ta det lugnt och utnyttja alla interaktiva verktyg som lägenheten har att erbjuda.
Efter att ha glömt laddaren hos Jimmy, så var min mobil omtöcknad och somnade prompt. Jag trodde att mitt reservsystem skulle fungera, nämligen sladden som för över musik från datorn. Den brukar nämligen ladda mobilen samtidigt. Nu visade det sig att den funktionen bara inträffade om mobilen var vaken. Som Homer Simpson skulle ha sagt; doh!
Man har så mycket jox i telefonen nu för tiden; min musik till mellanrummen i tillvaron, alla kontaktuppgifter till folk, sms-funktionen, allt. Jag tänkte att jag kunde slå upp saker på nätet, men då hade bredbandet dött. Det gör det väldigt sällan, men nu gjorde det så.
Jag kliade mig i skallen och började rota i sladdlådan. Där hittade jag en trasig laddare. Och min jobbmobil. Aha! Men den sov också och det tog ett tag innan jag hittade laddaren till den. Väl vaken bad jobbmobilen att få en pinkod. Jag prövade mina vanliga varianter, men inget sesam fungerade. Det var bara att rota rätt på instruktionerna i papperslådan.
Så efter idel strul hade jag en mobil, som inte alls ser ut som jag är van vid inuti, och som envisades med att starta gps-programmet när jag instinktivt tryckte på tumknappen. Den hade ingen musik och inga nummer. Ruta ett. Men den hade internet och en alarmfunktion. Jag kände mig handikappad av mina egna tekniska hjälpmedel, det är tragikomiskt hur lätt man blir det.
I övrigt har jobbdagarna förflutit, med ett avbrott, då Görans efterfest emigrerade hem till mig på fredagen. Jag hade en jobbdag som stack ut i intensitet och det var Guldbaggemåndagen, då även Telia bestämde sig för att varsla folk och det var allmänt högt tempo. Det var skoj och vi fick beröm dagen efteråt, för väl genomförd jipporapportering. Nu ska jag ta det lugnt och utnyttja alla interaktiva verktyg som lägenheten har att erbjuda.
Kommentarer
Trackback
