Coraline visas i 3D och det är tråkigt med ränta
Nu har jag varit på banken och lagt upp mitt lån. Största affären hittills i livet och vad är det jag håller på med egentligen? Bara gissar och skjuter från höften. Vill du ha fast eller rörlig, 10 år, 5 år kanske, vad får det lov att vara? Jo tack, jag tar en i ljusblått och tre av den där sötsura sorten, helst med rapplig ränta och soliga framtidsutsikter.
Nu ska ju visserligen sägas att jag hört mig för bland närstående och fått goda råd, slagit på nätet, frågat ut bankmänniskor och utdraget tvingat dem förklara och upprepa tills jag begriper. Men det är ändå anmärkningsvärt lite reella kunskaper som ligger till grund för besluten. Jag tog rörlig ränta, delade upp lånet i två klossar och fick ett topplån som jag tror att jag kan bränna av på under fem år. Så får det vara, det får bli bra.
Med det är inte sånt här man lever för, det fick jag mig istället till livs under en riktigt härlig sista ledigdag i Hornstull. I väntan på att Jimmy skulle komma loss från sitt jobb och vi skulle gå på bio så hamnade jag i detta soldränkta kvarter och tvingades varva ner, knalla runt och börja njuta lite. Av en stor slump hittade jag bokhandeln Hallongrottan i området och jag har länge letat efter den, men inte på det där aktiva sättet. I bakhuvudet låg att den borde ligga på Söder, men jag har inte gjort nåt större besvär för att ta reda på exakt var och sen bara uppenbarade den sig i samma kvarter som bion.
Jag spankulerade runt därinne och blev upplyst av en försiktig, rakad expedit att det fanns en nedervåning också. All min kurslitteratur som någonsin berört ämnen som genus, feminism, könstillhörighet och sexuell läggning fanns, uppblandat med kitschig erotika, små kylskåpsmagneter i regnbågens alla färger och kläder med klara ställningstaganden. Jag lämnade butiken med två böcker och en lite gladare sinnesstämning.
Bredvid kvartesbion låg café Copacabana, med en av världens minsta utomhusserveringar. Det stod så på skyltarna på bänkraden utanför och man undanbeddes att ställa stolar, barnvagnar och annan bråte på trottoaren. Jag fick en kopp kaffe av en caféanställd med dreads och yvigt skägg, och klämde mig ner bland folk på träbänken i solen. Tanken var att jag skulle läsa min nyinköpta litteratur, men jag ringde istället hem och redogjorde för mina bankaffärer för pappa och sen Sara. Allt under en gassande vårsol och med vågskvalpet från vattnet i bakgrunden.
När Jimmy anlänt och det var dags att gå in på bion började jag ana oråd. Det stod att Coraline skulle visas i 3D och i entrén stod en kille och delade ut rödgröna glasögon. Jag har aldrig framgångsrikt lyckats använda ett par sådana och när filmen drog igång så var bilden lite lätt dubbel och väldigt suddig. Till min förvåning så fungerade det att sätta på sig glasögonen, det blev mycket riktigt fantastiskt verklighetstrogen animering. Det var kanske femton personer i biosalongen så filmupplevelsen var total och Coraline var dessutom bra, en blandning av söt och obehaglig film.
När vi jämförde synintryck efteråt pratade Jimmy om hur nålen, som kom genom väven, sett ut att gå ut ur filmduken och om smådjurens flykt som en upplevelse i placering framför och bakom duken. Det kunde jag inte se, så slutsatsen är nog att jag har 3D-seende, men att det är skadat av skelningen. (Jag testade Emma och Fridas present för säkerhets skull när jag kom hem. De gav mig ett 3D-block i födelsedagspresent, men tyvärr fungerade det inte nu heller.)
Det var hur som helst en ljuvlig dag. Den första arbetsdagen var redaktionen entledigad på grund av tidningsfri dag, så jag, Caroline och Johan var helt själva i DN-huset hela kvällen. Lugnt och skönt.
Nu ska ju visserligen sägas att jag hört mig för bland närstående och fått goda råd, slagit på nätet, frågat ut bankmänniskor och utdraget tvingat dem förklara och upprepa tills jag begriper. Men det är ändå anmärkningsvärt lite reella kunskaper som ligger till grund för besluten. Jag tog rörlig ränta, delade upp lånet i två klossar och fick ett topplån som jag tror att jag kan bränna av på under fem år. Så får det vara, det får bli bra.
Med det är inte sånt här man lever för, det fick jag mig istället till livs under en riktigt härlig sista ledigdag i Hornstull. I väntan på att Jimmy skulle komma loss från sitt jobb och vi skulle gå på bio så hamnade jag i detta soldränkta kvarter och tvingades varva ner, knalla runt och börja njuta lite. Av en stor slump hittade jag bokhandeln Hallongrottan i området och jag har länge letat efter den, men inte på det där aktiva sättet. I bakhuvudet låg att den borde ligga på Söder, men jag har inte gjort nåt större besvär för att ta reda på exakt var och sen bara uppenbarade den sig i samma kvarter som bion.
Jag spankulerade runt därinne och blev upplyst av en försiktig, rakad expedit att det fanns en nedervåning också. All min kurslitteratur som någonsin berört ämnen som genus, feminism, könstillhörighet och sexuell läggning fanns, uppblandat med kitschig erotika, små kylskåpsmagneter i regnbågens alla färger och kläder med klara ställningstaganden. Jag lämnade butiken med två böcker och en lite gladare sinnesstämning.
Bredvid kvartesbion låg café Copacabana, med en av världens minsta utomhusserveringar. Det stod så på skyltarna på bänkraden utanför och man undanbeddes att ställa stolar, barnvagnar och annan bråte på trottoaren. Jag fick en kopp kaffe av en caféanställd med dreads och yvigt skägg, och klämde mig ner bland folk på träbänken i solen. Tanken var att jag skulle läsa min nyinköpta litteratur, men jag ringde istället hem och redogjorde för mina bankaffärer för pappa och sen Sara. Allt under en gassande vårsol och med vågskvalpet från vattnet i bakgrunden.
När Jimmy anlänt och det var dags att gå in på bion började jag ana oråd. Det stod att Coraline skulle visas i 3D och i entrén stod en kille och delade ut rödgröna glasögon. Jag har aldrig framgångsrikt lyckats använda ett par sådana och när filmen drog igång så var bilden lite lätt dubbel och väldigt suddig. Till min förvåning så fungerade det att sätta på sig glasögonen, det blev mycket riktigt fantastiskt verklighetstrogen animering. Det var kanske femton personer i biosalongen så filmupplevelsen var total och Coraline var dessutom bra, en blandning av söt och obehaglig film.
När vi jämförde synintryck efteråt pratade Jimmy om hur nålen, som kom genom väven, sett ut att gå ut ur filmduken och om smådjurens flykt som en upplevelse i placering framför och bakom duken. Det kunde jag inte se, så slutsatsen är nog att jag har 3D-seende, men att det är skadat av skelningen. (Jag testade Emma och Fridas present för säkerhets skull när jag kom hem. De gav mig ett 3D-block i födelsedagspresent, men tyvärr fungerade det inte nu heller.)
Det var hur som helst en ljuvlig dag. Den första arbetsdagen var redaktionen entledigad på grund av tidningsfri dag, så jag, Caroline och Johan var helt själva i DN-huset hela kvällen. Lugnt och skönt.
Kommentarer
Trackback
