Loggboken

På tågresan ner mot Skåne letade jag efter Fredrik Lindströms dialektgräns som ska gå genom de södra landskapen. Han pratar om den i Svenska dialektmysterier och den hade, vid sidan av språket, nåt att göra med korstimrade hus och huruvida kaffe serveras vid bordet på konditorier.

Jag satt med Kupé-tidningens tågkarta och noterade nogsamt var vi befann oss. Skåne var en uppenbarelse när vi väl rullade ut ur de småländska skogarna. Böljande gula fält prydda av vindmöllor och ett mäktigt sceneri av ovädersmoln mot en klarblå himmel. De var höga och solbelysta på toppen fast kolsvarta och med regndraperier under sig.

Min migrän från gårdagen hade nästan släppt helt när jag angjorde Malmö Central. Tomas var redan på plats ute hos Sara och Håvard så jag begav mig dit. De bor i Limhamn, i det sötaste lilla huset. Astridlindgrenskt, har jag beskrivit det som tidigare. Äppelträd på gården, delad dörr och tegeldetaljer.

Stormen hade nått Malmö. Vi kurade bland stearinljusen och åt god mat. Jag passade på att överräcka Saras födelsedagspresenter. De är något tidiga, hon fyller inte förrän i november, men vi kan inte vara på plats då. Det sjöngs jamåhonleva och jag och Håvard försökte åminna oss våra egna 25-årsdagar. Jag minns faktiskt inte min, men det kan ju ha varit nåt kalas på Pennygången? Senare på kvällen kom Tomas lokala vänner Frans och Elin på besök.

Det hårt arbetande värdparet fick sova ut på lördagen och jag vaknade först. Det kändes skönt att få hasa runt i tofflor och göra frukost, helt utvilad och i ett fridfullt hem. Kaffe, ägg och något så exotiskt som dansk television. Vi spenderade dagen i loj samvaro och först framåt kvällsmaten började vi ta tag på riktigt. Då blev det restaurangbesök i Limhamn. Alla tre spanade på olika spännande varmrätter, men det slutade så klart med kött. Just när man har tillgång till ett finkök blir det lätt så.

Den egentliga planen för kvällen var att vi skulle gå på kalas hos en bekant till Frans och Elin, men eftersom det var min semester så tog vi det i en maklig takt och kom oss inte iväg förrän sent. Turligt nog hade festen just tagit fart och vi fick uppleva några härligt högintensiva timmar i Malmö-bornas sällskap. Jag introducerade en idé som jag stulit från Lova, där man sätter upp ett tomt stort ark på någon genomfartsled där alla kan fylla i hur de känner varandra. Just den här umgängeskretsen hade en stor repertoar så det blev underhållande.

Taxichauffören hem tog vid när jag frågade Sara och Håvard om vad vi passerade. På gemytlig skånska gick han igenom sevärdheterna, som dock inte gick att se helt i kolmörkret, men det var Nobeltorget, Triangeln (uttalas triangelen) och Malmös arena, nuförtiden vid omdöpt i Mammons namn till Swedbank arena.

Söndagen var vilodag. Det var Chelsea-Tottenham, så vi letade lite efter nåt ställe som visade fotboll, men i hela Limhamns centrum fanns inte ett enda sådant ställe. En överförfriskad man på den brittiska puben försökte ge oss vägledning, men det var helt enkelt kört. Hemma i huset försökte Håvard hitta matchen streamad över nätet, men det laggade något bedrövligt. Chelsea vann dock och vi fick gudomligt god mat av Sara. Överlag blev jag bortskämd med mathållningen och mjuka sängar och ett allmänt behagligt tempo.

Det enda avbräcket från Limhamns villamiljö kom på måndagen då Sara och jag begav oss ut på stan. Dels skulle hon sondera terrängen för vad hon skulle köpa med sina presentkort och dels ville jag se Malmö centrum. Det var maffigt, med gamla fina hus och torg. Mindre än Göteborg, men större än Uppsala. Vi köpte lite stickade tröjor, hösten är ju här, och tog oss en kaffe och bulle med äppel och kanel i. Nåt märkligt måste ha skett i Malmös cafévärld för jag såg inte mindre än fyra Espresso House på stråket vi gick. Hostile take-over?

Sent på måndagen kom Tomas, som åkt till Kristianstad för att hämta Dani. Det är inte så konstigt som det låter; Dani kommer därifrån och var på besök hos sina föräldrar. Pojkarna fick sova i den lilla gäststugan på gården och vi satt där och pratade, eftersom värdparet åter skulle ge sig in i vardagslivet och därmed upp tidigt dagen därpå. Jag gjorde mitt bästa för att försöka mildra det, genom att baka äppelpaj och göra kaffe när de kom hem på tisdagen. Äpplena plockade jag faktiskt ute på gården och det lade sig till det övriga intrycket av Skåne på ett fint vis. Den skånska myllan, höstsol och hemmagjord mat.

Tågresan hem gick bra. Tomas sov en massa och jag läste tidningar. Satt en stund i cafévagnen och drack kaffe och läste, men där ville en, visserligen helt harmlös, men ändå lite för aktiv kulturarbetare prata med mig. Han satt själv och drack rödvin. Vem gör det? På ett tåg? Jag krånglade mig ur samtalet och han vände uppmärksamheten mot en intet ont anande tant som slagit sig ner bredvid. Tillbaka vid sittplatsen hade Tomas vaknat till och vi käkade godis och pratade resten av vägen.

Vilket äventyr! Lugnt och sansat, men ändå fullt av intryck. Jag ser det som en väl genomförd mini-semester. Skåne, nu lite mer bekant.