Sekulär till slut
Nu har jag gått ur Svenska kyrkan. Det tog ett par år, men nu är det gjort.
Kommandes från en liten stad så har man ganska mycket med kyrkan att göra, utan att egentligen välja det. Ingen av föräldrarna är religiös, men ändå blev det kyrkans barntimme, och senare sjunga i kören. Skolavslutningar, julsamling, allt skedde i kyrkan. På gymnasiet blev vi kompisar med prästsonen som hade tillgång till katakomberna under församlingshemmet där vi kunde spela spel ohämmat nätterna igenom.
När jag var femton år dök konfirmationen upp som en gubbe i lådan. När man är femton så vet man ingenting. Jag tänkte att det är bäst att hålla sig öppen för allt och dessutom skulle mormor bli nöjd. Problemet visade sig dock när själva initieringsriten närmade sig. Jag var ju inte döpt.
Det löstes med ett slags nöddop; en mycket märklig upplevelse för hela familjen. Ingen kunde riktigt hålla sig allvarlig. Sen fick jag tillstånd att knapra oblat i kyrkan - efter ett år av diffusa filosofiska diskussioner som prästen ständigt försökte rikta mot det teologiska.
Därefter har jag vuxit upp och fått en stabil moral, helt utan teism. Jag beter mig väl mot folk, jag säger ifrån när jag tycker annorlunda och jag respekterar andras åsikter. Allt som kvartstod var kyrkoskatten och den behåller jag gärna, eftersom min begravning är säkrad och jag förutsätter att samhället hushåller med mina övriga skattepengar så att behövande inte måste vända sig till kyrkan.
I övrigt har det varit fullt ös, både på jobbet och i det sociala livet. Lova har kommit till staden och vi har varit ute två gånger, varvid jag som kortast fick träffa hennes nya hyresvärd. Jag har spelat lite spel i olika konstallationer och lyckats ta mig an ganska många praktiska sysslor. Under tiden har Sara utfört akademiska stordåd nere i Malmö och jag är så stolt över henne. Det är någonting verkligen speciellt över att slita för något och sedan klara av det, med väl godkänt. Go lillasyster!
Kommandes från en liten stad så har man ganska mycket med kyrkan att göra, utan att egentligen välja det. Ingen av föräldrarna är religiös, men ändå blev det kyrkans barntimme, och senare sjunga i kören. Skolavslutningar, julsamling, allt skedde i kyrkan. På gymnasiet blev vi kompisar med prästsonen som hade tillgång till katakomberna under församlingshemmet där vi kunde spela spel ohämmat nätterna igenom.
När jag var femton år dök konfirmationen upp som en gubbe i lådan. När man är femton så vet man ingenting. Jag tänkte att det är bäst att hålla sig öppen för allt och dessutom skulle mormor bli nöjd. Problemet visade sig dock när själva initieringsriten närmade sig. Jag var ju inte döpt.
Det löstes med ett slags nöddop; en mycket märklig upplevelse för hela familjen. Ingen kunde riktigt hålla sig allvarlig. Sen fick jag tillstånd att knapra oblat i kyrkan - efter ett år av diffusa filosofiska diskussioner som prästen ständigt försökte rikta mot det teologiska.
Därefter har jag vuxit upp och fått en stabil moral, helt utan teism. Jag beter mig väl mot folk, jag säger ifrån när jag tycker annorlunda och jag respekterar andras åsikter. Allt som kvartstod var kyrkoskatten och den behåller jag gärna, eftersom min begravning är säkrad och jag förutsätter att samhället hushåller med mina övriga skattepengar så att behövande inte måste vända sig till kyrkan.
I övrigt har det varit fullt ös, både på jobbet och i det sociala livet. Lova har kommit till staden och vi har varit ute två gånger, varvid jag som kortast fick träffa hennes nya hyresvärd. Jag har spelat lite spel i olika konstallationer och lyckats ta mig an ganska många praktiska sysslor. Under tiden har Sara utfört akademiska stordåd nere i Malmö och jag är så stolt över henne. Det är någonting verkligen speciellt över att slita för något och sedan klara av det, med väl godkänt. Go lillasyster!
Kommentarer
Trackback
