Loggboken

Usch, ibland får man rapportera om mycket hemskheter. Vanligtvis går det att anta en professionell roll och fjärma sig lite från bilder och historier, men nån gång då och då går saker rakt igenom skölden. Det är lite otippade grejer och svårt att veta när det slår till, men det som oftast går igenom är anekdoter. Mänskligt ansikte och allt det där.

Idag dog två soldater i Afghanistanstyrkan och vi skrev om det. Stupade i strid, inte dödade, fick jag veta att det hette av en upprörd läsare. Till slut la försvarsmakten ut namn och bild på de som dött på sin hemsida. Jag tittade på ansiktena, men det var lite för avlägset ändå, tills dess att en äldre medarbetare kom förbi.

Han berättade om när de där soldaterna skulle resa från Sverige i höstas. Då hade han varit på plats på flygplatsen för att rapportera om avfärden och sett den ena av killarna som nu dött. Kom ihåg honom speciellt för att han verkat uppåt och skrattat. En ögonblicksbild; en ganska liten kille som suttit och skojat med någon. Bara så. Där nånstans blev det svårt för mig.

Det finns många sorger i världen och man kan inte begrava sig i alla. Men man kan heller inte jobba med det jag gör utan att känna av några.