Loggboken

I dag lades ett varsel på tidningen på 100-120 tjänster och om det går igenom i sin nuvarande form så ryker alla som är anställda på 2000-talet, mig inklusive. Detta kom väldigt ur det blå eftersom det varslades om futtiga nio tjänster i höstas och alla processer satts igång för att anpassa verksamheten efter det. Det här varslet är en tsunami i jämförelse med det förra.

Jag väcktes av Clas som sa att jag skulle läsa min mail. Sånt är alltid oroväckande.

När vi var små väckte mamma oss när det hade hänt nåt stort och satte oss framför teven; mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen och sådana där saker. Jag kommer ihåg de händelserna rätt klart, kanske på grund av detta, men framför allt minns jag stämningen som kom med omvälvande händelser.

Som om tillvaron plötsligt gått från sin vanliga skepnad (leksam, lite banal eller gråtrist vardaglig) till nånslags primitiv skräck. Människans inre värld när hon blir skrämd är ingen trevlig upplevelse. Det är ju tänkt för när björnen kommer; man ska vara alert, slåss eller fly, och fort ska det gå. Men när den där stämningen infinner sig, utan nån tillhörande katastrof, utan egentligen bara en livsförändring, så blir det rätt märkligt.

Jag är glad att jag inte var på jobbet idag. Just när det händer får alla lite förhöjd adrenalinnivå och det blir riktigt dålig stämning. Jag hanterar helst detta själv, utan det där domedagsfiltret för ögonen.