Julledighetens äventyr
Helgerna är avbockade och jag klarade mig nästan hela vägen i mål utan att bli förkyld. Snubblade på mållinjen, kan man säga.
Den första anhalten var mormors 90-årskalas i Nyköping. För åldern en mycket pigg dam, men just inför firandet hade hon haft lunginflammation så vi fick ta det piano. Mormor har ett väldigt tufft födelsedatum; 19 dec 1919 och dagen efter fyllde lillkusin Andreas 19 år, så det var numeriskt ihophållet firande.
Mamma och pappa tog vägen om Stockholm på hemvägen, så vi hann julhandla lite och se över min kapsejsade tvättmaskin. Tyvärr gick det inte att göra så mycket, så jag ringde Electrolux och bokade mig en hantverkare.
Väl hemma i Värmland fick vi tina upp huset. Jag som blivit ömfotad storstadsbo hasade runt i tofflor och lager av kläder som värsta michelingubben. Föräldrarna har gjort om hallen och både jag och Sara stod helt förstummade. Det är något särskilt med entréer, de sätter liksom tonen på huset och det här blev riktigt snyggt.
Julafton var som den brukar, förutom att jag och Sara inte kivades om vem som skulle klä granen. Eftersom hon var sjuk så klädde jag granen som hon brukar vilja ha den, det vill säga minimalism med glitter och blåa kulor. Sen såg vi på Kalle, spurtade med julrimmen, åt en massa mat och delade ut klapparna. För några år sedan bytte jag rim mot rebusar och i år funderade jag på att avancera till chiffer, men det blev en blandning av alla tre istället.
På juldagen var det utgång i stan med gamla barndomskompisar. Mycket lyckat och framförallt så släppte jag lite på min gamla inställning att det är lite jobbigt att gå ut i Arvika. Det var en bra idé. Det blev flera återseenden, snöbollskrig, efterfest och sen kom Josef med hem till Ålgården för varm choklad i köket. Sara blev lite paff när hon kom ner på morgonen och hittade en snosande gäst på soffan i vardagsrummet.
Dagen efter annandagen tog jag tåget tillbaka till Stockholm och satt hela vägen i en tyst avdelning med smältvatten droppande från hatthyllan. Lite som kinesisk vattentortyr.
När jag nu skulle ha min första kontakt med en hantverkare så tänkte jag igenom vad man skulle kunna förvänta sig. Det är dyrt, de är sena och det drar ut på tiden, var mina fördomar. Hantverkaren ifråga var en och en halv timme sen, stressad men fryntlig och det var rätt dyrt, blev resultatet. Men han lagade min tvättmaskin och höll triumferande upp en hårnål som fastnat. En väldigt dyr hårnål.
Nyår firades i Jimmys kompis Johns lägenhet på Söder; mycket god mat och en massa mingel. Lite marigt när man inte känner nån, men jag pladdrade på och efter att ha sett på fyrverkerierna över Riddarfjärden så for vi över till mina kompisar och kalasade lite till. Bra lösning; vi gjorde så förra året också.
När så helgerna blivit avklarade så bröt min dunderförkylning ut och det kanske var rätt rimligt, med tanke på allt kringflackande och alla människor man träffat. Nu har jag några dar kvar till jobbet och ska väl försöka kurera mig i lugn och ro.
Den första anhalten var mormors 90-årskalas i Nyköping. För åldern en mycket pigg dam, men just inför firandet hade hon haft lunginflammation så vi fick ta det piano. Mormor har ett väldigt tufft födelsedatum; 19 dec 1919 och dagen efter fyllde lillkusin Andreas 19 år, så det var numeriskt ihophållet firande.
Mamma och pappa tog vägen om Stockholm på hemvägen, så vi hann julhandla lite och se över min kapsejsade tvättmaskin. Tyvärr gick det inte att göra så mycket, så jag ringde Electrolux och bokade mig en hantverkare.
Väl hemma i Värmland fick vi tina upp huset. Jag som blivit ömfotad storstadsbo hasade runt i tofflor och lager av kläder som värsta michelingubben. Föräldrarna har gjort om hallen och både jag och Sara stod helt förstummade. Det är något särskilt med entréer, de sätter liksom tonen på huset och det här blev riktigt snyggt.
Julafton var som den brukar, förutom att jag och Sara inte kivades om vem som skulle klä granen. Eftersom hon var sjuk så klädde jag granen som hon brukar vilja ha den, det vill säga minimalism med glitter och blåa kulor. Sen såg vi på Kalle, spurtade med julrimmen, åt en massa mat och delade ut klapparna. För några år sedan bytte jag rim mot rebusar och i år funderade jag på att avancera till chiffer, men det blev en blandning av alla tre istället.
På juldagen var det utgång i stan med gamla barndomskompisar. Mycket lyckat och framförallt så släppte jag lite på min gamla inställning att det är lite jobbigt att gå ut i Arvika. Det var en bra idé. Det blev flera återseenden, snöbollskrig, efterfest och sen kom Josef med hem till Ålgården för varm choklad i köket. Sara blev lite paff när hon kom ner på morgonen och hittade en snosande gäst på soffan i vardagsrummet.
Dagen efter annandagen tog jag tåget tillbaka till Stockholm och satt hela vägen i en tyst avdelning med smältvatten droppande från hatthyllan. Lite som kinesisk vattentortyr.
När jag nu skulle ha min första kontakt med en hantverkare så tänkte jag igenom vad man skulle kunna förvänta sig. Det är dyrt, de är sena och det drar ut på tiden, var mina fördomar. Hantverkaren ifråga var en och en halv timme sen, stressad men fryntlig och det var rätt dyrt, blev resultatet. Men han lagade min tvättmaskin och höll triumferande upp en hårnål som fastnat. En väldigt dyr hårnål.
Nyår firades i Jimmys kompis Johns lägenhet på Söder; mycket god mat och en massa mingel. Lite marigt när man inte känner nån, men jag pladdrade på och efter att ha sett på fyrverkerierna över Riddarfjärden så for vi över till mina kompisar och kalasade lite till. Bra lösning; vi gjorde så förra året också.
När så helgerna blivit avklarade så bröt min dunderförkylning ut och det kanske var rätt rimligt, med tanke på allt kringflackande och alla människor man träffat. Nu har jag några dar kvar till jobbet och ska väl försöka kurera mig i lugn och ro.
Kommentarer
Trackback
