På banan igen
Det var inte så farligt att få sparken. Nu har jag en dryg vecka senare varit på två arbetsintervjuer och fått drömjobbet; deskreporter på TT:s utrikesredation. Jag börjar nu på måndag och fick löfte om i princip arbete sommaren igenom.
Men vilken berg- och dalbana det har varit. Vi fick välja om vi ville jobba kvar under uppsägningstiden och det kändes först som en idé för att det skulle bli lite lugn och ro, men sen kändes det inte alls som någon god idé och jag arbetade min sista dag på tidningen förra torsdagen. Hemskt sorgligt; vi hade ett stillsamt avskedsfika med daggänget och pratade lite om svunna tider.
På kvällen skojade jag med sportredaktören Frederic (längst till vänster ovan) att det kändes som om han och jag låg på lit de parade. Alla pappersmänniskorna kom förbi med moloken uppsyn, sa fina saker om oss och tog farväl. Jag fick bland annat en bok av Clas som hette Huset som aldrig sover, en introduktionsbok för nyanställda på tidningen från 1959, full med lustiga gamla fenomen och svartvita bilder på "hålkortsrummet" eller "telediphonen". Staffan bjöd mig och Clas på middag på Rosa drömmar, där tydligen Stig Larsson hållit till på sin tid. Det var allt som allt en ganska historietyngd sista kväll och så klart, mycket vemodig.
Helgen spenderades i omhuldandet av goda vänner och jag fick lära mig vad banoffi är för något.
På tisdagen åkte jag på jobbintervju på TV4, för deras nät och det lät väl okej. Chefen sa att jag precis såg ut som hennes kusin, som också hette Åsa, och sen fick jag se studion där alla TV4-nyheterna och soffprogrammen spelas in. Klart cool upplevelse. Därefter åkte jag in till redaktionen och åt för sista gången i matsalen. Det var, så klart, inte särskilt gott den här gången heller. Men jag kommer att sakna det lite ändå.
Efter detta begav sig hela gänget till Söders hjärta för en gravöl och det var en mycket bra kväll, trots den trista tematiken. Skvaller, shots, flipper och fylla och villa. Dagen därpå ringde jag TT eftersom TV4 ville ha svar och fick veta att jag kunde komma på intervju redan nästa dag, så det gjorde jag och de ville ha mig. Jag vill ha dem. Upplagt för a happy ending.
Men vilken berg- och dalbana det har varit. Vi fick välja om vi ville jobba kvar under uppsägningstiden och det kändes först som en idé för att det skulle bli lite lugn och ro, men sen kändes det inte alls som någon god idé och jag arbetade min sista dag på tidningen förra torsdagen. Hemskt sorgligt; vi hade ett stillsamt avskedsfika med daggänget och pratade lite om svunna tider.
På kvällen skojade jag med sportredaktören Frederic (längst till vänster ovan) att det kändes som om han och jag låg på lit de parade. Alla pappersmänniskorna kom förbi med moloken uppsyn, sa fina saker om oss och tog farväl. Jag fick bland annat en bok av Clas som hette Huset som aldrig sover, en introduktionsbok för nyanställda på tidningen från 1959, full med lustiga gamla fenomen och svartvita bilder på "hålkortsrummet" eller "telediphonen". Staffan bjöd mig och Clas på middag på Rosa drömmar, där tydligen Stig Larsson hållit till på sin tid. Det var allt som allt en ganska historietyngd sista kväll och så klart, mycket vemodig.
Helgen spenderades i omhuldandet av goda vänner och jag fick lära mig vad banoffi är för något.
På tisdagen åkte jag på jobbintervju på TV4, för deras nät och det lät väl okej. Chefen sa att jag precis såg ut som hennes kusin, som också hette Åsa, och sen fick jag se studion där alla TV4-nyheterna och soffprogrammen spelas in. Klart cool upplevelse. Därefter åkte jag in till redaktionen och åt för sista gången i matsalen. Det var, så klart, inte särskilt gott den här gången heller. Men jag kommer att sakna det lite ändå.
Efter detta begav sig hela gänget till Söders hjärta för en gravöl och det var en mycket bra kväll, trots den trista tematiken. Skvaller, shots, flipper och fylla och villa. Dagen därpå ringde jag TT eftersom TV4 ville ha svar och fick veta att jag kunde komma på intervju redan nästa dag, så det gjorde jag och de ville ha mig. Jag vill ha dem. Upplagt för a happy ending.
Kommentarer
Trackback
