Loggboken

– Livet är svårt här, life is hard in Santa Maria.
Det säger Mamadou, en tanig kapverdier som följt med mig och Carro under promenaden utmed öns sydspets.  Hans ögon är rödoljiga och han tror inte att han skulle överleva i Sverige, när vi berättar om snö och visar en nolla med fingrarna.
– Noll grader, zero degrees, ryser Mamadou.

Oktoberhösten i Sverige känns långt borta när man befinner sig på en atlantö i höjd med Västafrika. Det är ständigt över 20 grader, mitt på dagen långt över 30. Jag tog med mig övertröjor i tron att kvällen skulle komma med kyla, som den svenska sommarnatten, men nätterna är bara mariginellt svalare. Över huvud taget packade jag fel – för tungt, för mycket av det ena, för lite av det andra. Carro som är van resenär har luft i kofferten.

Ön – som heter Sal, uppkallad efter sin största naturtillgång salt – är inte stor. Tre mil lång och 1,2 mil bred. Den är den äldsta av Kap Verdes tio öar, resterna av vulkanisk aktivitet för miljoner år sedan. Till väster ligger vulkanön Fogo som fortfarande är igång och hade sitt senaste utbrott 1995. Sal däremot är flat och torrlagd.



Vi går längs en oändlig ökenstrand och Mamadou travar beskedligt på vid sidan av oss. Han försöker med franska och engelska – det egentliga språket bygger på portugisiska men allt jag kan är att feluttala obrigada, tack –  för att få oss att komma till moderns butik inne i stan – in the local market. Det är många som försökt att få oss att komma dit, men vi går aldrig. Det funkar inte att vara inne i Santa Maria, det närmaste samhället med 3 000 invånare och ofärdiga hus. Och horder av försäljare. De fungerar lite som vandrande interaktiv reklam och är trevliga, ihärdiga och väldigt många.

Försäljarna på ön är visserligen idoga – hello, where are you from? Sweden? Goddaa, goddaa! Men de har inte riktigt utvecklat rovinstinkterna som finns på mer etablerade turistmål. Möjligtvis på grund av det lokala mottot: "No stress". Om det är en variant på mañana mañana eller bara en gimmick vet jag inte, men Carro upptäcker så småningom att det är kryptonit för att avvärja de mest enträgna försäljarna.

Det har vi ännu kvar att upptäcka på vår färd in mot Santa Maria. Livet är hårt, säger Mamadou. Han har inte råd med någon fiskebåt och det finns inga jobb. På hela ön bor 20 000 människor. Några få sysselsätts av saltindustrin uppe i norr, vid Pedra de Lume. Vid sidan av saltproduktionen i kratern har de anlagt ett litet spa och snabbuppfunnit en myt om att man blir tio år yngre för varje timme man badar i vattnet.

Carro och jag åker med på en svettig rundtur på ön där saltbaden är ett av stoppen. Vi skrattar åt känslan att flyta som en kork. Till slut får jag saltstänk i ögonen som inte går att gno ur med saltade händer så det är bara att blinka bort med tårkanalernas hjälp. Uppe vid byggnaden kostar en dusch en euro.



Jag dricksar till höger och vänster, men kan inte riktigt lösa det dåliga samvetet av att vara turist. Den dansk-norska reseledaren Ninne säger att turismen är bra för ön. Folk får jobb, mer pengar kommer in i samhället, barn kan skickas till högre studier bortom ön. Hon är så klart partisk, men turism är vid sidan av saltet och fisket den stora inkomstkällan på ön. I övrigt är det fattigt – BNP per kapverdian är en tiondel av BNP per svensk.

Vi besöker en skola och ett dagis på rundturen också – småttingar i klänningsliknande ljusblå skoluniform rumlar runt på skolgården och mammor, men antagligen mest mormödrar, som står och väntar i bakgrunden. På Kap Verde är det nåt fel på dig om du är i min ålder och inte fått några barn. Här börjas det innan tjugo och man får många. Tanterna i hörnet är nog mormödrar, strax över femtiostrecket och välklädda. De påminner om Margot, min gamla dagmamma.

Skolgång är gratis i landet, men man måste stå för böcker, uniform och andra kringkostnader. Därför börjar inte alla barn samtidigt när de är sju år gamla och en del går inte hela vägen till 15 års ålder. Klassrummet med de äldre barnen som vi går in i är dunkelt, på ena väggen hänger en griffeltavla och det är överfullt med barn. Det fattas skolmaterial och Carro halar upp en penna och ett sudd ur väskan som hon ger till den moderliga lärarinnan. Barnen stirrar, lärarinnan nickar och ler.



Universitet finns det två av och de ligger inte på Sal, utan på de större öarna, men mer vanligt är att kapverdier åker utomlands för att studera, till Portugal eller USA. Problemet är att nästan ingen återvänder. Det bor en halv miljon i Kap Verde men över en miljon utanför landets gränser. Kap Verde, som måste importera nästan allt, är beroende av de pengar som diasporan skickar hem.

Boston har en stor kapverdisk befolkningsgrupp på 200 000 personer och parlamentet i Kap Verde har två platser vikta åt sin utlandsbefolkning – båda ledamöterna bor i New England. Jag läser i tidningen The Boston Globe om John Monteiro, ett kapverdiskt flyktingbarn som kommit tillbaka som frälsare. När han lämnade ön 1959 plågades landet av svält efter år av torka. Nu har Monteiro tagit med sig investerare tillbaka till hemlandet och byggt ut infrastrukturen. En annan utlandsuppväxt kapverdier Dana Mohler-Farian startade 2007 ett av universiteten.

Regeringen i landet tar tacksamt emot all hjälp och kopplingen för många kapverdier i förskingringen till sitt gamla hemland är oerhört stark, även efter flera generationer. Det startade inte så bra – en transitö för portugisernas slavhandel – men Kap Verde är nu en av Afrikas stabilaste demokratier. Kanske är det inflytandet från de utlandsboendet som drivit på – eller villkorat – utvecklingen i den riktningen.

Vid piren inne i Santa Maria håller några unga killar på att hoppa från bryggan. En av dem har bara ett ben. Vi säger hejdå till Mamadou.



Hotellet är som en liten ökenstad med murar och en rödhyad befolkning, mestadels britter och nordbor, som är lite längre bort från hemma än det brukliga chartemålet. Men inte mycket. Håkan och Annalena, mina grannar ombord på flyget, är ett jovialiskt par från Skövde som ägnar resan nästan uteslutande vid poolen. På kvällen äter de gott, dricker lite vin och somnar framför dubbad tysk film på hotellrummet. Aktivitetsmänniskor, säger de när vi berättar att vi varit runt ön och åkt med undervattensbåten Neptunus. Vi förtar oss inte, säger vi.

Jag vill till havet och vågorna. Carro säger att det är mer avslappnade vid poolen och det är det, men jag vill pröva mina simglasögon och den fåniga näsklypan som jag köpt hemma. Den fungerar sådär, men när jag till slut justerat alla gummiband, tätat vakuum och fått lock, så är det första jag ser under vattenytan en fisk – en riktigt stor akvarievariant. Uppspelt som ett barn. Det är gul flagg alla dagar vi är på stranden, men man lär sig snabbt att gunga med i vågorna. Carro får en våg i ansiktet och kommer tillbaka skrattande med vattnet rinnande ur bihålorna.

Det är först på stranden som saker lossnar i mig, spänningar släpper och jag står länge länge med tårna i sanden och känner vattnet forsa in och sugas tillbaka. Varma vindar och tystnad. För det är inte så mycket liv på stranden, bara ljudet från vågorna och stillsamma samtal bland folk. Lite längre bort ser jag den enbenta killen från piren som sitter och vänslas med en tjej.

De få försäljarna som finns vid stranden uppehåller sig på den lilla stigen utanför hotellet. De flesta erbjuder dagsturer till havs och någon säljer krimskrams. Den sista dagen tänker jag att jag nog vill ha lite krimskrams med mig hem – de gör fina trä- och pärlsmycken och behöver pengarna – så jag stannar till. Men de andra försäljarna som närmar sig, det visar sig att de alla känner varandra, säger att killen som har smyckesförsäljningen inte är där. De går och ropar lite, men han är som bortblåst. Kom tillbaka sen, säger de.

På hemvägen är killen på plats, det är den enbente unge mannen med kryckorna. Det är lite skönt, att livet inte är så svårt i alla fall – han har tid att hänga med tjejen på stranden istället för att sälja turistsaker till mig.