Loggboken

Husfasad i Gokarna i delstaten Karnataka i södra Indien.

Allting handlar om perspektiv. När Lova mötte mig i Goa hade hon spenderat månader i Varanasi i norra Indien. Staden byggdes för 2500 år sedan vid Gangesfloden och är en av de allra heligaste platserna i Indien, med pilgrimer, religiösa fesivaler och galenskap. Där läste hon hindi, sov på tagelmadrass och fick känna på indiskt stadsliv. För henne var Goa, med sina stränder och palmer och försäljare, riktigt turistigt.

För mig, som kom från vardagen hemma i Sverige och landade mitt bland alla människor som fanns precis överallt, färgsprakande och kontaktsökande, mitt i en tropisk miljö uppblandad med dofter och och matos och oljud och lort, så var det Indien. Däremot ändrades mitt perspektiv långsamt och efter en vecka i det tillrättalagda Palolem beslöt vi oss för att lämna Goa i jakt på något mer genuint, kanske lite stadsliv. Lova propsade på staden Gokarna tio mil söderut i grannstaten Karnataka. Den är en hinduisk pilgrimsort, med ungefär lika många invånare som Arvika kommun.


Main Street Gokarna.

Therezas svåger körde oss och han tutade om möjligt ännu mer än Mr Castello. Men med fog, kan man säga, då vägarna slingrade sig fram genom en alltmer bergig trakt. När vi skulle passera ut ur Goa blev vi stannade vid statsgränsen av uniformerade män. Chauffören förde en ganska utdragen förhandling med dem och stack till slut åt dem en sedel. När jag frågade om det var problem så sa han stött att de åtminstone kunde fråga artigt om sin muta.

Jag har hört allt från hobbyresenärer till världsreportrar redogöra för obehaget att passera vägspärrar. Det är någonting obönhörligt och oförutsägbart över situationen – någon har givit lite för mycket makt till männen som står där och de är inte sena att utnyttja det.

Vi bodde under Gokarna-vistelsen vid en av de närliggande stränderna, i det här fallet Om Beach, som fått sitt namn av den här heliga stavelsen aum. Jag köpte ett armband med aum-symboler där försäljerskans pitch var att de är ett verktyg för att hjälpa människor att komma i kontakt med världssjälen, medan min bevekelsegrund var att det var ett trevligt armband.

 

På stranden vandrade kossorna fritt. Den var kantad med små hippieställen av betydligt mer spartansk art än Palolems fashionabla strandhus. Stranden var även resmål för indier på tur och horder av barn på skolresa. Till skillnad från goanerna, som var fullkomligt blassé över västerlänningar, så blev vi turister plötsligt del av upplevelsen i den indiska hemmaturismen.

Ett av nöjena var att ta kort på eller kanske mer förbryllande bli tagen kort på av en utlänning. Indierna verkade vara helt nöjda med att ha blivit förevigade i någon turists fotoalbum hemma i Europa. Alla badade med kläderna på och gjorde mer doppövningar och plaskade under mycket skrik och skratt än faktiskt simmande.


Skolbarn på tur på Om Beach.

Gokarna var inbäddad i disig grönska, med tempel överallt i varje hörn. Vi fick dock inte gå in i nåt av dem, inga västerlänningar tillåts inne i de hinduiska heliga platserna i staden. Men det räckte bra med att titta på från håll – kvinnor sålde blommor utanför ingångarna, jättelika karnevalvagnar stod parkerade på sidogator. I övrigt var staden fylld med butiker, jordiga gator och folk, mycket färre västerlänningar än i norr. Vi drack chai, sött te, och åt dosa, en pannkaka med het potatisröra i.

Allt var billigare än i Goa och jag som hade fått pröva på att köpslå lite kunde nu göra några inköp på egen hand även om Lova fungerade som stödhjul. Indiska försäljare sätter ett högre pris än vad de förväntar sig att få i slutänden och först ville jag inte bråka om priset, dels av någonslags konfliktovilja och dels för att allting var billigt i jämförelse med svenska förhållanden. Men Lova, som redan genomgått samma process, sade att det fanns en poäng med att inte driva upp priserna eftersom det då skulle bli dyrt för vanligt folk att bo i turisttäta områden.


Butiksinnehavare med dotter i Gokarna.

Vi återkom flera gånger till en kvinna satt med ett småbarn i famnen inne i svalkan av sin butik som dignade av tyger. En av gångerna var hennes man där och en till dotter, som såg ut att vara fem eller sex år och satt med en skrivbok. "Study girl", sade pappan stolt. Vi passerade en skolgård under vandringarna i staden och det var en olidlig kakofoni när alla barnen var ute samtidigt. Jag tänker på alla hjälpmedel som barn kan få här hemma i Sverige och undrar hur det är med sånt här?


Skola i Gokarna (de färglagda delarna av kartorna på väggarna är delstaten Karnataka).

En annan aspekt av det indiska samhället, som man tänker på när man ser alla barnen på skolgården, är kastsystemet. Ordet kast kommer från portugisiskan och är vad portugiserna som kom till Indien kallade den ståndsindelning de då fann på 1500-talet. Då hade klassystemet existerat i tusentals år och var ganska komplext med över 3000 kaster, samt ännu fler underkaster. De syftar till yrkesindelning, trots att man föds in i dem, och social plats i hierarkin.

Diskriminering på grund av kast är numera förbjudet i lag, men man håller sig ändå efter det i Indien. Till det läggs astrologiskt vägande av din person, liksom det ayurvediska där du får avgjort vilka element du är. Dessa faktorer har något att säga om alla aspekter av ditt liv; vem du ska gifta dig med, vilken sorts mat du ska äta, vilket klimat som är bäst för dig. Varje människa har en plats i tillvaron.

Detta påminner mig om en teori som jag fick presenterad för mig under statsvetenskapslektionerna, en som jag inte gillade, men har kommit att behöva omvärdera ett par gånger, nämligen kommunitarianismen. Idén är egentligen ett svar på liberalism, som kritiseras för att se människan allt för mycket som en ensam enhet, en satellit, och framhäver istället hur mycket vi påverkas av samhället, vårt sammanhang, vår familj och omgivning. Att teorier behöver ta in människan som en byggkloss i samhällslivet.


Apotek i Gokarna.

Indierna har mycket starkt fokus på just "din plats i livet", något som provocerar liberala eftersom individens rättigheter blir helt kringskurna av det enorma sociala trycket. Samtidigt är detta ett sätt att bygga en civilisation av över ofattbara en miljard människor där alla åtminstone har en uppgift och inte är bortglömda eller ensamma som de kan bli i västvärlden. Jag håller inte med om det, men detta är så långt jag kommit i förståelsen av det oerhört komplexa samhällsbygget i Indien.

Nå, tillbaka till resan. Vi valde efter ett par dagar att åka tillbaka upp till Goa för att vara närmare flygplatsen när planet skulle gå och valde då att göra resan med tåg – the Konkani trail. Det var riktigt häftigt. Vi kom dit evigheter för tidigt och tåget var sent, men vi roade oss med att titta på det utdaterade brandsläckningssystemet bestående av hinkar med vatten och sand, samt leka med en mager hundvalp som var sorgligt mobbad av två honor som rörde sig på stationsområdet.


Brandsläckningsutrustning på Gokarnas tågstation.

Jag hade läst på nätet att folk inte kommit på tåget för att det börjat rulla så snabbt igen, men den farhågan visade sig vara obefogad. Tåget hade öppna fönster med tvärstänger och ett helt fantastiskt landskap flödade fram utanför. Samtidigt löpte försäljare upp och ner längs korridoren och erbjöd kylda drycker, mackor och chai. Även tiggare och religiösa väckelsemänniskor presenterade sin sak för envar som ville lyssna.

Vid Agonda i Goa slutade vår resa med ett par dagars absolut lugn och frid. Vi solade och badade och utvärderade resan till toner av musikanter på de lokala restaurangerna/stughotellen. Jag har alltid sett Lova som en av mina närmsta vänner, men man behöver återknyta när man lever skilda liv och då är ett äventyr som detta ett utmärkt sätt. Lova har mycket starkare anknytning till Indien – hon har bott där som liten, hennes pappa jobbar delar av året där och nu kan hon tala hindi – så jag följde henne och en sån guide hon var, vilket äventyr hon bjöd mig på. Samtidigt är äventyret också mitt eget – första gången jag flög själv, mina möten och mina intryck.


Lova i kvällningen på promenad i Agonda.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan resan och den här loggboken var tänkt för att skildra mitt liv och min vardag. Det har hänt mycket så jag ska försöka återvända till det. Det kändes bara som att jag ville få berätta om Indien, detta väldiga och makalösa land, och om resan, vårt lilla lilla guldkorn av allt detta som vi fick bara för oss själva.

धन्यवाद! Dhan'yavāda (tack)!