Loggboken

Jag kan tycka att det låter lite naivt när folk på reseforum eller i guideböcker beskriver indier som oerhört hjälpsamma och vänliga människor – inte för att det inte är sant, för det är de – men naivt på grund av bakgrunden, den förkastningsspricka till klassklyfta som är mellan västvärlden och Indien.

Det är klart att man förundras över hur lättvindigt allt går och hur man kan känna sig helt trygg i ganska utsatta situationer. Men orsakerna är, som Lova skrev vid något tillfälle, att vi i den här världen är vandrande penningpåsar, vi är navet som industrin bygger på. Om grundidén är att turister för in pengar i Goa, så är att mörda, råna eller ens vredga en turist, lika dumt som att skrämma bort fisken för en fiskare. Naturligtvis finns det undantag, såsom galningar eller nihilister, men det gör det ju hemma också.


Turistdepartementet söder om gränsen till Karnataka.

Samtidigt är frågan om turismen komplex. En restaurangägare som vi pratade med i Agonda gav en väldigt sansad och samlad bild av turismens effekter på samhället. Kvinnor hade fått mer att säga till om, det ruckades på traditionella roller, till skillnad från andra delar av Indien. Samtidigt höjdes skatter på grönsaker och basvaror, så att vanligt folk fick det svårare och centralregeringen verkade inte vilja hjälpa utan snarare stjälpa Goas turism med krångliga visumregler och förbud mot hög musik kvällstid. De som arbetade längs Goas stränder var oroliga över inställda plan i London. Snö och strejker i Europa kan betyda att tusentals turister uteblir.


Bobby till vänster som har stället Shanti på Agonda beach.

En annan aspekt av varför alla var så tillmötesgående var det obehagligt öppna högvördandet av ariernas ättlingar. Ju vitare skinn desto bättre. Lova visade mig livsstilsreklam med familjer av ljushylta indier och man hajjar till när försäljerskorna som hoppas smickra en till att komma in i sin butik säger "nice white skin, madame". Att man är västerlänning är extra socker på toppen. Det är lite som att praoa som kändis. Av dessa anledningar är man också ganska upphöjd och oberörbar.

Nu visste jag inget av det där när jag for genom den goanska natten i ljusets hastighet med en taxichaufför som kan ha pratat engelska och förhoppningen om att min telefon skulle fungera i Indien, för någon adress till Lova hade jag inte. Det är klart att jag tänkte "vad har jag gett mig in i", där i mörkret i baksätet. Men det ordnade sig. Lova svarade, vi hittade fram och jag satte mig flämtande efter den 13 timmar långa resan på sängen. När det hade slutat snurra tittade jag upp på vad Lova hade bokat för något åt oss.

Mr Castellos Tourist Nest sköttes av herr Castello, omsjungen på internet som svårtillgänglig och surmulen, men kunnig. Han figurerade även i en kort filmsnutt där han skrattade och sa: "If you don't come and stay at my place I will hit you with a stick!" Varpå han skrattade ännu mer. Men stället, som låg i Benaulim, var det bästa inom rimligt avstånd till flygplatsen som vi kunnat hitta.


Plåtskjulet i Benaulim.

Den lilla röda plåtstugan hade god genomströmning av myror, myggor, grodor och i vasken fanns vad som möjligen var en syrsa, som satt ganska orörlig under hela vår vistelsen. Jag och Lova hade helt olika upplevelse av bostaden, av det enkla skälet att jag kom från bekvämligheterna hemma och hon från två spartanska månader i Varanasi. Men detta är min redogörelse, så sängen var hård, man fick inget täcke och toaletten luktade avgrund. Det senare var en stank som återkom lite varstans i Indien. Jag har aldrig känt något liknande och har svårt att beskriva den.

På morgonen skaffade vi ett tyg till täcke och jag fick se Benaulim i dagsljus. Av alla platserna som vi kom till på vår resa så var detta den ocharmigaste, men det visste jag inte då. Stranden var långgrund och det var skönt att bada.


Solnedgång i Benaulim.

Vi hittade en kompis i amerikanen Lucas som bodde i grannstugan – han var 26 år och hade tagit en paus från en pågående karriär som raw food chef i sin hemstad i Idaho. Mitt skämt om att det måste vara ett lättskött jobb om maten inte ska tillredas föll lite platt, men i all övrighet hade vi skoj ihop. Bland annat tog vi en rundtur inne i byn och runt i markerna, för att avsluta med middag och häng på kvällen. Lucas var en hängiven klättrare och var på väg till Hampi, en ruinstad inåt landet, där han tänkte stanna och bara vara i fem-sex veckor.

Det var roligt att höra om andras resor, de som vi mötte på vägen. Många var på resande fot i månader, till och med år. Eftersom vi inte skulle ha riktigt så mycket tid så begav vi oss snart söderut, mot Palolem!