233 grader celcius
(Detta blir dubbelt för de som även läser min andra skrivform.)
Eftersom jag hämtat hit alla mina böcker och placerat dem på rad så kände jag även att det var läge att läsa om dem. Jag har faktiskt en massa dötid att fylla, på tunnelbanan, i pauser, när jag ska sova. Tiden däremellan fylls av datorn. På jobbet sitter jag fastklistrad vid skärmen och hemma står den på dygnet runt. När jag ska slappna av så spelar jag sen länge glömda spel som jag kan utan och innan, eller spelar poker som faktiskt är ganska sövande i nätformat.
Så, bokläsandet kändes som en avstannad process som borde återupptas. Efter en inte så lång tid har jag kommit till Ray Bradburys "Fahrenheit 451". Bokens namn hävdas komma från temperaturen som boksidor fattar eld vid. Mitt första rejäla grepp om litteratur tog jag i just den här genren; dystopiska framtidsskildringar. Jag läste Karin Boyes "Kallocain", Aldous Huxleys "Brave New World" och George Orwells "1984" i ett svep. Dock lyckades jag missa den här boken, som kanske mer fokuserar på människans underhållningsmedel, men verkligen platsar bland de andra. Senast jag var i Göteborg så köpte jag den som pocketläsning på tåget hem, men somnade och ställde den i bokhyllan.
I boken är tidpunkten någonstans i framtiden och människan sitter gapande och tankebefriad framför vild och galen tv-underhållning (boken skrevs 1953, så den är ursäktad för att inte skildra den exakta teknologi som människan faktiskt ägnar sig åt i framtiden). Brandmän har sen länge fått en ny uppgift och det är inte att släcka bränder i byggnader (dessa har nämligen täckts med en tunn hinna skyddande material) utan att hitta och bränna böcker.
Huvudpersonen är så klart en brandman som börjat ifrågasätta det hela och får upp ögonen för hur galen världen han lever i är. Hans egen fru sitter klistrad vid färgsprakande, hysteriska tv-väggar och hon blir väldigt störd när han försöker samtala med henne, eller när det blir tyst.
Jag har nu inte läst klart boken, men det känns ändå väldigt plågsamt när man kommer på sig själv med att använda datorn som en metal sopstation. Sara och jag dividerade nyligen om huruvida vi skulle acceptera Tomas erbjudande att få låna en av hans tv-apparater. Ståndpunkten som Sara höll var att hon gärna ville ha en tv, men att den verkligen är ett svart hål. Jag kan känna likaledes inför datorn.
Det är roligt, men så otroligt poänglöst, att surfa bort en natt eller spela bort timmar. Om all den energin skulle ha lagts på någonting annat, skulle man inte då ha kunnat slå världen med häpnad? Ibland får jag lägga ut spelartiklar på nätet som handlar om driftiga gamemakers, som byggt egna företag och tjänat stora stålar på det. Är inte det samma personer som sitter veckor, månader, år framför WoW eller motsvarande spel, men som på något sätt fått med sig kunskapen och gjort nåt produktivt av den?
Man kan annars hävda att datorn med alla sina finesser är avslappning och något man behöver emellan varven. Det gör jag i alla fall, men boken, som är över ett halvt sekel gammal, slår an på en sträng som får mig besvärad. Och är det inte så det ska vara? Input i alla former måste vara en hopkok av roande, fascinerande och besvärande. Annars är det bara sinnesretande stimulans som får en att koppla bort eftertanken.
Jag undrar så vad motsvarigheten till detta var innan den teknologiska utvecklingen. Vad gjorde grottmänniskor för att koppla av, koppla bort?
Eftersom jag hämtat hit alla mina böcker och placerat dem på rad så kände jag även att det var läge att läsa om dem. Jag har faktiskt en massa dötid att fylla, på tunnelbanan, i pauser, när jag ska sova. Tiden däremellan fylls av datorn. På jobbet sitter jag fastklistrad vid skärmen och hemma står den på dygnet runt. När jag ska slappna av så spelar jag sen länge glömda spel som jag kan utan och innan, eller spelar poker som faktiskt är ganska sövande i nätformat.
Så, bokläsandet kändes som en avstannad process som borde återupptas. Efter en inte så lång tid har jag kommit till Ray Bradburys "Fahrenheit 451". Bokens namn hävdas komma från temperaturen som boksidor fattar eld vid. Mitt första rejäla grepp om litteratur tog jag i just den här genren; dystopiska framtidsskildringar. Jag läste Karin Boyes "Kallocain", Aldous Huxleys "Brave New World" och George Orwells "1984" i ett svep. Dock lyckades jag missa den här boken, som kanske mer fokuserar på människans underhållningsmedel, men verkligen platsar bland de andra. Senast jag var i Göteborg så köpte jag den som pocketläsning på tåget hem, men somnade och ställde den i bokhyllan.
I boken är tidpunkten någonstans i framtiden och människan sitter gapande och tankebefriad framför vild och galen tv-underhållning (boken skrevs 1953, så den är ursäktad för att inte skildra den exakta teknologi som människan faktiskt ägnar sig åt i framtiden). Brandmän har sen länge fått en ny uppgift och det är inte att släcka bränder i byggnader (dessa har nämligen täckts med en tunn hinna skyddande material) utan att hitta och bränna böcker.
Huvudpersonen är så klart en brandman som börjat ifrågasätta det hela och får upp ögonen för hur galen världen han lever i är. Hans egen fru sitter klistrad vid färgsprakande, hysteriska tv-väggar och hon blir väldigt störd när han försöker samtala med henne, eller när det blir tyst.
Jag har nu inte läst klart boken, men det känns ändå väldigt plågsamt när man kommer på sig själv med att använda datorn som en metal sopstation. Sara och jag dividerade nyligen om huruvida vi skulle acceptera Tomas erbjudande att få låna en av hans tv-apparater. Ståndpunkten som Sara höll var att hon gärna ville ha en tv, men att den verkligen är ett svart hål. Jag kan känna likaledes inför datorn.
Det är roligt, men så otroligt poänglöst, att surfa bort en natt eller spela bort timmar. Om all den energin skulle ha lagts på någonting annat, skulle man inte då ha kunnat slå världen med häpnad? Ibland får jag lägga ut spelartiklar på nätet som handlar om driftiga gamemakers, som byggt egna företag och tjänat stora stålar på det. Är inte det samma personer som sitter veckor, månader, år framför WoW eller motsvarande spel, men som på något sätt fått med sig kunskapen och gjort nåt produktivt av den?
Man kan annars hävda att datorn med alla sina finesser är avslappning och något man behöver emellan varven. Det gör jag i alla fall, men boken, som är över ett halvt sekel gammal, slår an på en sträng som får mig besvärad. Och är det inte så det ska vara? Input i alla former måste vara en hopkok av roande, fascinerande och besvärande. Annars är det bara sinnesretande stimulans som får en att koppla bort eftertanken.
Jag undrar så vad motsvarigheten till detta var innan den teknologiska utvecklingen. Vad gjorde grottmänniskor för att koppla av, koppla bort?
Kommentarer
Trackback
