Loggboken

Nu har jag skrivit dagbok i ett helt år. Trehundrasextiofem dagar som jag kan gå tillbaka och läsa vad som hände. Det är rätt praktiskt, särskilt när man lever som jag, lite vilse i tiden och ganska oregelbundet.

Ungefär hälften av tiden handlar inläggen om arbetsdagar och det har varit lite vanskligt att skriva om. Artiklar och förlopp på en redaktion är ju en slags företagshemligheter och en del saker får man helt enkelt inte berätta om. Och dessutom, om något inte går att trycka för att det bryter mot spelreglerna för press, radio och tv, så är det lugnt att säga att man inte får ta upp det i en blogg heller.

Överlag har det här året innehållit mycket frustration över just bloggare och deras totala oförmåga till besinning. Rent privat läser jag bara mina vänners bloggar, vilket är ett nöje, men eftersom DN krokat i en bloggfunktion till alla artiklar så har det blivit del av jobbet att kolla igenom alla möjliga och omöjliga skribenter ute i etern.

Vidare har ju bloggosfären vuxit med oanade proportioner. En del använder mediet civilt och sporadiskt, som ett ganska alldagligt uttrycksmedel, medan andra hamrar loss rätt frenetiskt på tangentbordet. Det är sådana som får anhängare och läses av tusentals. De måste ägna oceaner av tid åt att uppdatera sina bloggar, de följer trenderna i samtalsämnen och en del har till och med sponsorer. Detta hade varit helt okej, om inte flera av de allra mest prominenta bloggarna vore galna. Jag tror att de har fått hybris.

Problemet är vårdslösheten; den ständiga längtan efter att bli vördad som en tyckare "med intressanta åsikter" gör att folk häver ur sig saker, ogenomtänkta teser, och när någon invänder så slås det ner på med obönhörlig retorik. Det i sig är en härskarteknik, att använda sin förmåga att debattera för att trumfa motståndaren. Enkla retoriska knep, klaga på stavning eller utnyttja missförstånd för att göra ner sin meningsmotståndare. Billigt. Retorik är bara en färdighet, bevisligen har det missbrukats förr.

En del bloggare vilar dessutom på ganska osmaklig värdegrund, allra helst eftersom de inte behöver stå till svars för det de skriver. Det finns en uppsjö av politiskt motiverade skribenter som är tämligen skrupelfria och det påminner starkt om religiösa förespråkare på alla kanter.

Nåja, nog med galla över bloggosfären; det är fortfarande ett medium och har sina fördelar. Jag tror inte att jag kommer att fortsätta lika pliktskyldigt skildra varje dag längre. Det tar på krafterna att sätta sig ner och redogöra, särskilt när man vill att det ska vara hållbart som publicerad text mätt också.

Min syster Sara kommenterade tidigt bloggen som tråkig och vem ska annars säga sanningen om en om inte ens nära och kära. Då föreslog hon att man kunde göra roliga inslag och återkommande moment för att spexa till det. Vi prövade ett tag med att lista vad Sara ätit varje dag i ren "Du är vad du äter"-stil. Det höll i sig ett tag och var i och för sig intressant för Sara har en enorm metabolism, men så småningom föll det i glömska och dessutom flyttade hon ut ur min lägenhet, så det blev svårt att hålla reda på dagligen.

Men Sara hade en poäng och det är att ska man väl ta upp folks tid med skriven text så ska den ge något; inga fel i att lägga ner omsorg i verket och variation är upplyftande. Min plan är att pröva lite nya modeller, men fortfarande skriva ner vad som hänt, eftersom det verkligen är roligt att se vad man gjort.

Vi får se hur det går.