Serbiskt släktkalas
Den här äventyrliga ledigheten ledde mig till Örebro för att besöka min gamla gymnasiekompis Halldór och gå på ett serbiskt släktkalas. Innan dess hann jag dessutom vara på konferens med jobbet på Långholmen på tisdagen. Den tillställningen var ungefär lika delar framtidens webb som trevligt umgänge med kollegorna och avrundades med utgång på Hornstull. Onsdagen blev vilodag och på torsdagen styrde jag kosan västerut.
Halldór, en isländsk pojk som kom till Arvika i mellanstadiet, lärde jag känna i nian när vi gick drama ihop, men blev först polare med när vi började i samma klass på gymnasiet. Han har sedan dess bott i Örebro och pluggat rättskunskap. Jag har menat att komma på besök, men det har hittills inte blivit av. Nu bodde Halldór i Varberga och visade upp ett snöigt Örebro tillsammans med sin flickvän Lotta. På fredagen var vi inbjudna till Per, som var hemma över en serbisk högtid som han firade med far och släkten. Per, är då alltså en av göteborgsvännerna och har pratat om den här helgen i alla år. Den här gången tänkte jag att det kunde vara spännande att uppleva, samt att slå två sociala flugor i en smäll.
Väl på plats hemma hos familjen fick vi hälsa på släktingar, som strömmade till, och bjöds på plockmat i mängder, samt nån slags semiceremoniell sprit. Till slut rymde lägenheten inte fler lyckönskare så festen förflyttades till samlingslokalen i byggnaden, en väl tilltagen hall med bar och bord och ljudanläggning.
Det var kul att träffa Pers familj, jag har alltid vetat att han hade en massa halvsyskon hemma i Örebro, men eftersom de verkat så långt borta så har det mystiskt fallit ur huvudet på mig. Nu fick jag träffa hans fyra syskon på pappas sida och höra lite om syskonen på hans mammas sida. Vidare berättade äldre kusiner, retsamt, men högst välvilligt, om hans barndom och när han bodde en sommar i Serbien, kom och hem och inte kunde ett ord svenska helt plötsligt.
När det blev livligare drogs borden bort och det blev sång och ringdans, till toner som jag bara ibland kände igen. En munter dam visade mig och Halldór stegen till den zorbaartade ringdansen och trots att det såg lätt ut, så var det ingalunda så. Det tog oss ett antal varv innan vi fick godkänt, men då var hon desto gladare.
Dagen därpå tog jag mig hem till Stockholm och insåg att det var lika snöigt där. På söndagen gick jag och fikade i Gamla stan med en ny bekant och det var väldigt trevligt, På hemvägen höll jag dock på att isa fast. Varje gång jag åker tåg nu för tiden så köper jag alltid historietidningarna och i varje nummer är det alltid nån stackars illa utrustad polarforskare som dör nån gång på 1800-talet. Den här hemfärden var ungefär samma stuk på.
Halldór, en isländsk pojk som kom till Arvika i mellanstadiet, lärde jag känna i nian när vi gick drama ihop, men blev först polare med när vi började i samma klass på gymnasiet. Han har sedan dess bott i Örebro och pluggat rättskunskap. Jag har menat att komma på besök, men det har hittills inte blivit av. Nu bodde Halldór i Varberga och visade upp ett snöigt Örebro tillsammans med sin flickvän Lotta. På fredagen var vi inbjudna till Per, som var hemma över en serbisk högtid som han firade med far och släkten. Per, är då alltså en av göteborgsvännerna och har pratat om den här helgen i alla år. Den här gången tänkte jag att det kunde vara spännande att uppleva, samt att slå två sociala flugor i en smäll.
Väl på plats hemma hos familjen fick vi hälsa på släktingar, som strömmade till, och bjöds på plockmat i mängder, samt nån slags semiceremoniell sprit. Till slut rymde lägenheten inte fler lyckönskare så festen förflyttades till samlingslokalen i byggnaden, en väl tilltagen hall med bar och bord och ljudanläggning.
Det var kul att träffa Pers familj, jag har alltid vetat att han hade en massa halvsyskon hemma i Örebro, men eftersom de verkat så långt borta så har det mystiskt fallit ur huvudet på mig. Nu fick jag träffa hans fyra syskon på pappas sida och höra lite om syskonen på hans mammas sida. Vidare berättade äldre kusiner, retsamt, men högst välvilligt, om hans barndom och när han bodde en sommar i Serbien, kom och hem och inte kunde ett ord svenska helt plötsligt.
När det blev livligare drogs borden bort och det blev sång och ringdans, till toner som jag bara ibland kände igen. En munter dam visade mig och Halldór stegen till den zorbaartade ringdansen och trots att det såg lätt ut, så var det ingalunda så. Det tog oss ett antal varv innan vi fick godkänt, men då var hon desto gladare.
Dagen därpå tog jag mig hem till Stockholm och insåg att det var lika snöigt där. På söndagen gick jag och fikade i Gamla stan med en ny bekant och det var väldigt trevligt, På hemvägen höll jag dock på att isa fast. Varje gång jag åker tåg nu för tiden så köper jag alltid historietidningarna och i varje nummer är det alltid nån stackars illa utrustad polarforskare som dör nån gång på 1800-talet. Den här hemfärden var ungefär samma stuk på.
Utan att lämna Kungsholmen
Jag hade just en obokad ledighet och tyckte inledningsvis att det var en god idé. Men man blir rätt trött på att lugn och ro också, så då är det tur att man har fina vänner. På måndagen kom Björn över och vi gjorde mat över samtalsämnen med hög abstraktionsnivå, i väntan på Tomas som kom över efter sin kinesiskalektion. I den vevan ringde vi även Göran som bor i krokarna och det slutade med att vi var den där fyrklövern som hängde min första sommar i Stockholm.
Dagen därpå hade jag tänkt vända på dygnet, men slog yrvaket upp ögonen alldeles för långt in på dagen och undrade vad som hänt med min väckarklocka. Jag hände min väckarklocka. Det blev ingen större aktivitetsnivå, men dock smed jag planer för min ledighet som bland annat gick ut på att jag skulle ta mig till spoken word-kvällar och gå på teater. Det föll på bristande engagemang från min sida.
På onsdagen hade jag en svår dag; under en turné till Fridhemsplan insåg jag att en jacka som jag dels behövde och dels faktiskt tyckte om, var gjord i riktigt läder. Jag hängde moloket tillbaka den; vände och vred på problematiken, tills Jocke påpekade att det var en falukorv som jag stod och tillagade, så resonemanget var lite skevt. Tomas och Jocke var över och spelade lite spel och snackade. Jag lyckades skära mig i fingret under matlagningen också, men som tur var hade jag tidigare varit slug nog att inhandla plåster. Nu är det bara ett lite fiskrensarjack, men det stör, precis som småsår gör.
På torsdagen tänkte jag att jag borde lämna lägenheten nån gång, lite längre än bara matbutiken. Just som jag stod och försökte mentalt förbereda mig för en långpromenad, så ringde Göran och bjöd över på middag. Det var perfekt tajmat; jag fick dels ett mål för min färd och dels trevligt sällskap. Efter maten satt vi och pratade, tills Micke kom hem från körövningen och det var dags för mig att gå hem.
Allt som allt, bra socialt flöde trots ostrukturerad tillvaro.
Dagen därpå hade jag tänkt vända på dygnet, men slog yrvaket upp ögonen alldeles för långt in på dagen och undrade vad som hänt med min väckarklocka. Jag hände min väckarklocka. Det blev ingen större aktivitetsnivå, men dock smed jag planer för min ledighet som bland annat gick ut på att jag skulle ta mig till spoken word-kvällar och gå på teater. Det föll på bristande engagemang från min sida.
På onsdagen hade jag en svår dag; under en turné till Fridhemsplan insåg jag att en jacka som jag dels behövde och dels faktiskt tyckte om, var gjord i riktigt läder. Jag hängde moloket tillbaka den; vände och vred på problematiken, tills Jocke påpekade att det var en falukorv som jag stod och tillagade, så resonemanget var lite skevt. Tomas och Jocke var över och spelade lite spel och snackade. Jag lyckades skära mig i fingret under matlagningen också, men som tur var hade jag tidigare varit slug nog att inhandla plåster. Nu är det bara ett lite fiskrensarjack, men det stör, precis som småsår gör.
På torsdagen tänkte jag att jag borde lämna lägenheten nån gång, lite längre än bara matbutiken. Just som jag stod och försökte mentalt förbereda mig för en långpromenad, så ringde Göran och bjöd över på middag. Det var perfekt tajmat; jag fick dels ett mål för min färd och dels trevligt sällskap. Efter maten satt vi och pratade, tills Micke kom hem från körövningen och det var dags för mig att gå hem.
Allt som allt, bra socialt flöde trots ostrukturerad tillvaro.
Saras födelsedag
Nu har jag besökt Sara och Håvard i Malmö, och vilket ställe de har fått tag på! Limhamn är liksom övriga Malmö helt plant. Man tar sig dit via en lång vägsträcka längs med stranden till Öresund och nästan hela vägen kan man se det mycket speciella landmärket Turning Torso. Det är ett slags Pisa-torn fast byggt vridet runt sin egen axel; pappa tog sig ut dit och tog bilder på nära håll och det såg verkligen ut som ett surrealistiskt konstverk. Sara går i sin fastighetsmäklarskola i närheten av det.
Själva hemmet låg i ett astridlindgrenskt villaområde där alla de små vita stenhusen låg nästan vägg i vägg och trädgårdarna bestod av äppelträd och prunkande växtlighet. På den lilla gården låg ett litet extrahus, där mamma och pappa sov. Det hade även ett eget badrum med tvättmaskin och torktumlare. Huvudbyggnaden var en stor villa som avdelats och Sara och Håvard bodde i den ena delen, medan ett gammalt par huserade i den andra. Tanten, men främst farbrorn, brukade hälsa och prata glatt på skånska med dem.
Ytterdörren var delad i midjehöjd, vilket bidrog till en lantlig känsla, men den flög sin kos när husets övriga innanmäte kom i bild. Ägarna, ett par som spenderar somrarna i huset och övriga tiden i USA, hade inrett enligt devisen bekvämlighet och snits. Det var gott om futuristiska läslampor, pösiga soffor och heminredning. Ovanvåningen innehöll två rum med snedtak i båda vinklar, men mycket rymd ändå.
När jag kom hade redan mamma, pappa och Tomas anlänt och det var rätt lustigt att se dem alla i samma miljö. Man tänker sig ju alltid olika personer i separata sammanhang och undrar hur de skulle gå ihop i teorin. I praktiken blev jag varse att de mina gick ihop mycket väl. Första kvällen hann vi mest bara äta och mysa. Vi "ungdomar" stannade uppe lite längre än mamma och pappa. Jag undrar om vi nånsin växer ur den kategorin; mormor försäger sig ibland och kallar mamma, pappa, morbror och moster för ungdomar, trots att de alla har passerat femtiostrecket.
På lördagen, som var Saras födelsedag, hade hon och mamma åkt iväg på en handelsrunda, när jag klev upp sent omsider så det blev en lång härlig frukostperiod med pojkarna och pappa. Sitta och småprata med en kaffekopp i handen och joxa med pappas nyinköpta laptop var alldeles lagom för en lite lätt överarbetad person som mig. Tomas skulle iväg till Frans och Elin på eftermiddagen och mest för att hitta dit bad jag pappa skjutsa. Det gav lite överblick till Malmö stad som jag verkligen inte har. Väl hemma igen blev det en riktig gourmand-middag och presentutdelning. Sara såg nöjd ut med födelsedagsskörden; jag hade bara hunnit med att skaffa mammonbrev, men det såg ut att gå hem fint.
I all väsentlighet var resan väldigt rolig, men jag var i vanlig ordning trötter och orkade inte åka över till festen som Tomas var på när Sara och Håvard skulle knyta sig för kvällen. Dagen därpå kändes det dock som ett sunt val, eftersom jag var piggare och hann hänga lite med värdparet efter att mamma och pappa begett sig på den långa resan hem till Värmland.
Tågsträckan upp och ned från Malmö är klart längre än min vanliga rutt Stockholm-Göteborg och på båda resorna drabbades jag återigen av SJ:s förbannelse. Försöket med att planera, jag hade bokat enkelplatser, gick i stöpet. Först hamnade jag tvärs över gången från en jäktad mor, med två barn som levde rövare och när hon försökte blidka dem med barnteve på en liten laptop hade hon inga hörlurar och det gav en stämning av hysteriskt tivoli i kupén. På hemvägen satt jag i ena änden av vagnen och en enorm resväska rasade ner från bagagehyllan, precis framför toadörren. Då ingen verkade erkänna väskan som sin, kånkade jag bort den så att personen som var inne i toahytten skulle komma ut. Det gav det märkliga resultatet att folk trodde att väskan var min och varje person som var tvungen att klättra förbi det illa uppställda väskberget kastade mig en uppfostrande blick.
Väl hemma har jag dock fått varva ner ordentligt, veckohandlat och röjt i lägenheten. Sofia kom över på måndagen och vi hade en urtrevlig tjejkväll. Vi har inte träffats på länge och det föll sig så lyckosamt att hon kunde komma loss ur sitt konstfack-liv just den kvällen. I dag har jag stuvat morötter och undersökt Håvards lysande tips om att titta på streamad teve över nätet. Det amerikanska valet går i en loop på CNN och det har varit ganska kul att ha det i bakgrunden när jag går här och fipplar.
Det blev långt, men så går det när man väntar länge mellan blogginläggen. Imorgon ska jag till jobbet extra tidigt på grund av valet. Ska bli spännande att se hur världen är när man vaknar imorgon.
Själva hemmet låg i ett astridlindgrenskt villaområde där alla de små vita stenhusen låg nästan vägg i vägg och trädgårdarna bestod av äppelträd och prunkande växtlighet. På den lilla gården låg ett litet extrahus, där mamma och pappa sov. Det hade även ett eget badrum med tvättmaskin och torktumlare. Huvudbyggnaden var en stor villa som avdelats och Sara och Håvard bodde i den ena delen, medan ett gammalt par huserade i den andra. Tanten, men främst farbrorn, brukade hälsa och prata glatt på skånska med dem.
Ytterdörren var delad i midjehöjd, vilket bidrog till en lantlig känsla, men den flög sin kos när husets övriga innanmäte kom i bild. Ägarna, ett par som spenderar somrarna i huset och övriga tiden i USA, hade inrett enligt devisen bekvämlighet och snits. Det var gott om futuristiska läslampor, pösiga soffor och heminredning. Ovanvåningen innehöll två rum med snedtak i båda vinklar, men mycket rymd ändå.
När jag kom hade redan mamma, pappa och Tomas anlänt och det var rätt lustigt att se dem alla i samma miljö. Man tänker sig ju alltid olika personer i separata sammanhang och undrar hur de skulle gå ihop i teorin. I praktiken blev jag varse att de mina gick ihop mycket väl. Första kvällen hann vi mest bara äta och mysa. Vi "ungdomar" stannade uppe lite längre än mamma och pappa. Jag undrar om vi nånsin växer ur den kategorin; mormor försäger sig ibland och kallar mamma, pappa, morbror och moster för ungdomar, trots att de alla har passerat femtiostrecket.
På lördagen, som var Saras födelsedag, hade hon och mamma åkt iväg på en handelsrunda, när jag klev upp sent omsider så det blev en lång härlig frukostperiod med pojkarna och pappa. Sitta och småprata med en kaffekopp i handen och joxa med pappas nyinköpta laptop var alldeles lagom för en lite lätt överarbetad person som mig. Tomas skulle iväg till Frans och Elin på eftermiddagen och mest för att hitta dit bad jag pappa skjutsa. Det gav lite överblick till Malmö stad som jag verkligen inte har. Väl hemma igen blev det en riktig gourmand-middag och presentutdelning. Sara såg nöjd ut med födelsedagsskörden; jag hade bara hunnit med att skaffa mammonbrev, men det såg ut att gå hem fint.
I all väsentlighet var resan väldigt rolig, men jag var i vanlig ordning trötter och orkade inte åka över till festen som Tomas var på när Sara och Håvard skulle knyta sig för kvällen. Dagen därpå kändes det dock som ett sunt val, eftersom jag var piggare och hann hänga lite med värdparet efter att mamma och pappa begett sig på den långa resan hem till Värmland.
Tågsträckan upp och ned från Malmö är klart längre än min vanliga rutt Stockholm-Göteborg och på båda resorna drabbades jag återigen av SJ:s förbannelse. Försöket med att planera, jag hade bokat enkelplatser, gick i stöpet. Först hamnade jag tvärs över gången från en jäktad mor, med två barn som levde rövare och när hon försökte blidka dem med barnteve på en liten laptop hade hon inga hörlurar och det gav en stämning av hysteriskt tivoli i kupén. På hemvägen satt jag i ena änden av vagnen och en enorm resväska rasade ner från bagagehyllan, precis framför toadörren. Då ingen verkade erkänna väskan som sin, kånkade jag bort den så att personen som var inne i toahytten skulle komma ut. Det gav det märkliga resultatet att folk trodde att väskan var min och varje person som var tvungen att klättra förbi det illa uppställda väskberget kastade mig en uppfostrande blick.
Väl hemma har jag dock fått varva ner ordentligt, veckohandlat och röjt i lägenheten. Sofia kom över på måndagen och vi hade en urtrevlig tjejkväll. Vi har inte träffats på länge och det föll sig så lyckosamt att hon kunde komma loss ur sitt konstfack-liv just den kvällen. I dag har jag stuvat morötter och undersökt Håvards lysande tips om att titta på streamad teve över nätet. Det amerikanska valet går i en loop på CNN och det har varit ganska kul att ha det i bakgrunden när jag går här och fipplar.
Det blev långt, men så går det när man väntar länge mellan blogginläggen. Imorgon ska jag till jobbet extra tidigt på grund av valet. Ska bli spännande att se hur världen är när man vaknar imorgon.
