Loggboken

Vi lever i internets upplysningstid, Facebooks tidevarv.

Under den förra upplysningstiden hyllades positivistisk kunskap, alltså mätbara ting, men också nytänkande, uppfinningsrikedom och allmän nyfikenhet. Allt ska prövas, all ny kunskap är av godo. Perioden följde på renässansen som återuppväckt Europa ur det religiösa mörker som vilat över kontinenten. Det måste ha varit oerhört befriande för de befolkningslager som fick uppleva gradvis skillnad – att ha det bättre än tidigare generationer, att få rättigheter och möjligheter som ingen annan hittills haft.

Internet har gjort saker med vår tillvaro som får ses som revolutionerande, om än kanske i litet format om man tar till liknelsen med upplysningstidens episka framsteg. Några exempel: Wikipedia har tillgängliggjort encyklopedisk kunskap för en långt större allmänhet än vad bokförlagens lexikon någonsin gjorde där de samlade damm i hem till människor med högre utbildning.

Youtube banade väg för rörlig bild; alltfler tevekanaler låter surfare ta del av sitt material i efterhand (skulle man ha det i arkiv? vad ska det göra där för människan?). I och med den utveckling har min värld växt; jag kan se både amatörfilmer rakt in i folks privata liv på andra platser i världen och jag kan se händelser i realtid via webcasts från kontinentparlament och FN-toppmöten och allt man vill. Nya vyer, mer kunskap – upplysning!

Till internets upplysningstid hör dock en sak som inte förekom under den förra.

Då, på 1700-talet fick alla män (inte kvinnor. det kom sen. typ.) rättigheter, men inte en röst. Inte alla, inte i praktiken.

Inom vetenskap och filosofi gäller att en elit har tolkningsföreträde, man bygger sig ett namn på erkännandet av andra kunniga och kan sedan uttala sig. Professionalisering följer helt klart på idén om att kunskap är ett högt stående värde. I sak okunniga personer var föremål för rättigheter men hade ingenting att säga till om. De var uteslutna från möjligheten att skaffa utbildning och därigenom kunskap eftersom de satt fast i det låsta systemet på behovstrappans allra nedersta överlevnadstrappsteg.

I internets upplysningstid har däremot alla en röst. Och vi är många. Det finns mellan en och två miljard PC-datorer i bruk i världen, enligt olika källor. Här är en räknare av hur många som sålts i år. Inte alla använder datorer på samma sätt – men tillräckligt många i Sverige gör det på ett likartat sätt, så att det går att tala om ett paradigm, som påminner om andra länder i närheten (lite andra rutiner i USA, men samma grundbultar). Paradigmet rymmer att allting är möjligt att interagera med på nätet.

Vi facebookar, vi twittrar, vi lägger nu för tiden upp uppgifter och bilder på oss själva och det finns ett tusen och en bloggar om vad du vill (men troligast en tjej mellan 16 och 23 år som med text och bild vill berätta om sin unika stil och vardag). Vill du kommentera det som skrivits eller kanske tipsa om att du själv skrivit något lika unikt så gör du det i kommentarsfältet till bloggen.

Tidningar och tidskrifter testar också att öppna sina alster för kommentering. Det ska nog ses som ett försök att kapitalisera på idén om öppna forum, en populär företeelse med rötter i nätets barndom. Kvällstidningarnas nätbilagor har syltat ihop artiklar, kommentarer och samarbetspartners i form av spel, datingservice och företagssponsrade livsstilspropaganda, så att det är i princip ett forum.

Men vart leder detta då? Helt plötsligt har alla chans att kommentera allt och där kommentarspolicys sätter käppar i hjulet, är det bara att skapa en egen blogg och köra på. På så sätt kan inte kunskap monopoliseras av företag, stat eller andra makthavare. Felaktiga fakta kan påpekas i realtid. Proteströrelser får ett nytt gratis rum att röra sig i.

So far, so good. Yttrandefrihet, kunskapsspridning och andra goda effekter frodas. Du sköna nya värld. Eller?

Det finns så klart problem här med, som alltid i en komplex värld.

För det första; bara för att en röst säger någonting så blir inte det sagda sant.

På internet är det inte ens säkert att talaren är den som den utger sig för att vara. Det troligaste är motsatsen till och med. Det som slår mig när jag läst rasistiska kommentarer till nyhetsartiklar de senaste fyra åren, är ju hur ofta de är undertecknade med "Jenny" eller "Eva" eller annat generiskt svenskt kvinnonamn. Nu när Sverigedemokraterna tagit sig in i Sveriges riksdag så skjuts andelen kvinnor i parlamentet i sank – för att det är så få kvinnor i partiet, liksom bland dess väljare. Food for thought.

Sverigedemokraterna har bemötts, ilsket och högljutt, där de tillåtits få ta plats i konventionella politiska sfärer. På nätet har de däremot kunnat breda ut sig genom taktisk hårdmarkering, dels idoga bifall till högerextrema inlägg och dels brännmärkning av all form av kritik som förtryckande PK-kultur.

Och om man oförhappandes snubblar förbi en pågående debatt på nätet under den här tiden, så ser det ju onekligen ut som att det myllrar av Sverigedemokrater i Sverige. En orättvisande bild med tanke på de 94,3 procent av landets befolkning som myllrade till vallokalerna och röstade på något helt annat på valdagen. (Den politiska debattsajten Newsmill fick problem med detta och gjorde ett lappkast i frågan.)

Två, i vårt privata användande av nätet, t ex facebookande i glada vänners lag eller surfande i jakt på information om saker vi behöver veta, så finns det många fler krafter som arbetar målmedvetet med att påverka oss. Företag som vill sälja saker, enskilda personer eller organisationer som vill sprida sitt budskap. Det är sällan du får objektiv information på nätet. Jag går gärna så långt att jag säger: Tro aldrig på något du läser på nätet.

Upplysningstiden, den historiska förlagan nu då, följdes av romantiken, en slags motrörelse mot all kantig och komprisslös vetenskap. Folk började tro på väsen och gammal folklore, de gillade fluffig estetik och tog strid för subjektivitet. Om det är sant för dig så är det giltigt i din värld. Och det ska jag säga er, det finns gott om romantiker, tomtar och troll på internet. Om vi bortser från de klassiska luddigheterna och saker man kan tro på utan belägg, så har jag ett exempel som berör förnuftstro – klimatfrågan.

Kort sammanfattning: En hel värld sluter upp när FN:s klimatpanel hävdar att människan påverkar atmosfären med sina utsläpp. Klimatmötet i Köpenhamn blir den samlande punkten. Medierna går igång på alla cylindrar – äntligen säger någon någonting påtagligt, som vi har väntat. Fram med chattar, interaktiva grafiker och expertutlåtanden.

Hackare tar dock fram bevis på interna stridigheter och mygel i en forskarvärld som svärtats av kamp om resurser och prestige. Bloggbävning följer. Fyndiga begrepp som Climategate myntas och forskare och medier utmålas på nätet som dogmatiskt lögnaktiga sammansvurna. FN:s klimatpanel ifrågasätts och tvingas tillsätta en utredning. Forskare överlag ifrågasätts. Klimatmötet i Köpenhamn floppar. Klimatfrågan kollapsar som en döende dandy.

Ni skulle se vad folk sa och hävdade sig veta under den här tiden. Forskarsamfundet må ha sina sidor men de, till skillnad från konspirationsteoretiker och slösurfande unga män kanske med en lätt släng av asperger, behöver bevisa saker gång efter annan genom vetenskaplig metodik och inför andra forskare. De kan inte bara slänga ur sig tvärsäkra uttalanden på nätet utan källa och med tvivelaktiga motiv.

Resultatet har ju blivit att planeten fortfarande blir varmare, oavsett hur orsakat det är av mänskliga handlingar, och opinionen som skulle kunna ha hjälpt till för att ge stöd åt lösningar, faktiska möjliga åtgärder, mot uppvärmningen eller varför inte teknologi som kan hjälpa människor i låglänta områden vid översvämningskatastrofer, föll ihop under tyngden av sig själv.

För klimatfrågan är iskall nu. Och det bara för att några människor med för mycket tid och ett saftigt internetberoende ville visa att de också har makt nu.

Om man bortser från människor med en agenda, så finns det också alldeles för mycket folk som vandaliserar på nätet. Om vi nu skippar floskler, lögner, vinklade påståenden och usel debatteknik så skriver folk ändå fruktansvärda saker bakom sin mask av anonymitet. Efter Bjästavåldtäkten pågick till exempel fullkomligt sanslösa trakasserier av offret ända tills TV4 tog upp saken. Men då vände vinden och förövaren förföljdes med samma sataniska intensitet på bloggar och Facebook.

Människor som får vara anonyma beter sig som – och är i all rimlig tolkning – den pöbelhop som de inte skulle behöva vara i en tid av upplysning.