Loggboken

Hemmajul i Arvika för första gången på många år. Vi har spenderat jularna på farmors ålderdomshem eller hos den lilla släktklicken i Nyköping, men nu var vi alla hemma i det vintriga och ombonade hemmet i Ålgården. Jag hasade runt i pås-sockor och mors fleecekläder, eftersom jag tydligen blivit domesticerad av storstan och glömt hur kallt det är på golvet hemma. Pappa gjorde sitt till och eldade friskt. Vattnet i kranarna var antingen iskallt eller brännvarmt, och mitt rum, som ligger intill skorstenen var skönt uppvärmt hela tiden.

Jag brukar ju få nånslags släng av julstämning i mitten av december och försöka ösa på med pyssel, julsånger och adventsljus, men det här året löste det sig genom Hanna som hade ställt till med julfest i dagarna innan vi åkte hem. Det var en mingelkväll i hennes lägenhet i Sickla, med gröt, glögg, gran, mistel, pepparkakor, julgodis och överdåd. Jag är nu ingen mingelmänniska, men jag börjar känna igen folk i Hannas umgängeskrets och hade dessutom med mig Jimmy. Vi villade runt lite och hade allmänt trevligt, trots en ihärdig förkylning som jag dragit på mig.

Typiskt ledighetsfenomen, man blir sjuk när man slappnar av. Senare på kvällen åkte vi in till stan och mötte upp Jocke och Tomas med sällskap, som vidare följde med på efterfest hos Jimmy. Riktigt rolig kväll. Söndagen ägnades åt videotittande och intag av bakfyllegodis.

På måndagen åkte jag hem och möttes upp av föräldrarna. Tågresan blev shanghaiad av en bekant som jag jobbat med på Arvika Nyheter och som nu gick på konstfack i Stockholm. Trevligt att prata, men lite bekymmersamt, då jag tänkt mig läsa och snooza. Sara och Håvard hade kommit tidigare på kvällen så det blev familjesammankomst och middag.

Julen flöt på med mys, mat, spel, ett besök hos Håvards familj ute i obygden och en utgång i Arvika stad. Det var Lova som sytt ihop oss och det var jättekul att ses. Vi har ungefär samma relation till själva staden och kunde därför kombinera berått mod med komik. Efter ett glas vin på ett gammalt hak, beslöt vi oss för att göra en visit hemma hos Royne, där han satt med bröderna Fryxelius. Ett trevligt återseende och en bra förfest inför själva utgåendet. Just utevarandet hade jag nog kunnat hoppa, det är lite bedrövligt att gå ut i ett potpourri av gamla bekanta, varav man är jätteglad att se en fjärdedel och resten är bara besvärligt.

På väg till taxin mötte jag en kille som förr i tiden hjälpte oss i bandet när vi var nya på Blå Huset. Jag frågade lite hur det stod till och han sa att han stod precis där han stått alla andra utekvällar i Arvika; på huvudgatan, funderandes på om han skulle gå hem, eller trängas i kön till grillen, kanske däcka eller bara somna av uttråkning. Det var en klart ångestfylld inblick i tillvaron hemmavid, även om man så klart kan vara trött på sina rutiner var man än är. Men jag fick den distinkta känslan av att han inte bara menade samma mönster, utan faktiskt deja vu-upplevelser, med exakt samma upplägg på utekvällarna.

Jag spenderade lite mer tid med mamma och pappa, fick tag på den sista biljetten ut från Arvika, bokstavligt talat, och har nu kommit tillbaka till Stockholm. Årets julklapp ska nu paketeras upp och brukas; en sk Sleeptracker Pro som är en klocka man har på armen, vilken mäter sömnrytmen och väcker en när det passar bäst inom ett förinställt intervall. Ska bli kul att se om det funkar!

Jaha, då var det spikat till slut då.

I maj sökte jag tjänsten som tidningens reporter i Göteborg, dels för att en del av mig ville tillbaka och dels för att det var en makalös position. Jag skulle ha fått skriva, vilket ju är vad jag utbildat mig till och tänkt mig. Det hade varit ett ensamt arbete, men utmanande och tufft. Jag skulle ha fått täcka Norge också, vilket skulle ha fört mig närmare mitt egentliga favoritområde; utrikesrapportering. Det hade kort och gott varit ett bra steg i karriären.

Sommaren gick och det var tyst. Jag frågade personalchefen i september och han sa att tillsättningen lagts på is, eftersom det var andra stora omgörningar på tidningen som skulle ros i land först. När de var färdiga frågade jag igen. Personalchefen sa att jag inte var bortglömd eller avskriven.

Nu på sista arbetsdagen av sista arbetspasset för året råkade jag höra två medarbetare som stod och pratade. Den ene berättade för den andre att tjänsten var tillsatt av nån extern människa; de som sökt internt på redaktionen behövdes för mycket på sina positioner.

Och så var det över, klart och färdigt.

Med den senaste tidens utveckling kan jag inte säga att jag är missnöjd, men nånstans är det ändå en dröm som går om intet. Alldeles oavsett respektive stads attraktionskraft, och vänner som hejjat på (åt varsitt håll), så är det här i slutändan min egen boll. Lite sorgligt att det inte blev nåt, men nu har jag å andra sidan ett väldigt fördelaktigt läge.

Jag har en pojke som tycker om mig, fina vänner och en jobbsituation som jag uppenbarligen kan ställa krav på eftersom de behöver mig så mycket.

I övrigt har mamma och pappa varit på besök. Eftersom jag ändå skulle upplåta lägenheten och sova hos Jimmy, så tyckte jag att det var lika bra att de träffades allihop, så jag hade bjudit över honom på middag. Det var spännande åt alla håll och kanter, den där gamla grejen att jag gärna drar ihop mina olika nära och kära. Det känns så fånigt att inte introducera dom för varandra, dom man hänger med, och lite är det ju att visa upp personerna. Titta vilken bra människa jag hittat! Sen finns det ju lite skrockigt runt att just visa upp sin pojkvän för föräldrarna, men det gick glimrande. Äta mat och dricka vin är ju trevligt bara i sig och sen satt vi länge och pladdrade.

På fredagen tog jag och pappa en sväng till Ikea och köpte en bäddmadrass, lite stryktåliga plantor och en förtida julklapp i form av en usb-hårddisk. Väl hemma skaffade vi grekisk ta-hem-mat och hade en trevlig kväll. Jimmy hade ägnat kvällen åt jobbets julbord och verkade nöjd med tillställningen. Dagen därpå var det jobbdags och sen har arbetsdagarna tickat ner till jullovet. Som jag har nu. Känns enormt skönt.

Såhär går det när man inte skriver regelbundet, det var två veckor sedan sist. Samtidigt har det varit en väldigt hektisk tid.

Efter Örebro-resan var jag rätt trött och det får väl ses som helt hållet mitt eget fel. Jag jobbade två dagar och fick tokmigrän, som inte ville ge sig, så jag var hemma de sista två dagarna. Min nya bekantskap, som jag fikade med på söndagen efter Örebro-resan, heter Jimmy och visade sig vara intresserad av att ses mer, vilket jag också var, så vi hade gjort upp att vi skulle gå på Sofias inflyttningsfest ihop på lördagen och äta på restaurang Landet innan.

Kanske lite hastigt på, att presentera honom för vännerna på andra gången som vi träffades nånsin, i livet. Det löste sig mycket smidigt på fredagen, dan innan festen, då jag kände mig piggare och vi bestämde oss för att gå ut och äta efter hans jobb. Han jobbar precis nedanför bergsknallen som jag bor på i Stadshagen, så vi gick till ett italienskt ställe vid Fridhemsplan. Det är trångt och mysigt, med stearinljus och skållhet mat i keramikformar, och det var väldigt trevligt att sitta och prata och lära känna varandra lite mer i lugn och ro.

Jimmy bor i Aspudden, tio minuters promenad från Landet vid Telefonplan, och i för mig mycket bekanta nejder efter tiden på Hägerstensåsen. Vi var hemma hos honom lite innan och det kändes stabilt med ett hem som liknade mitt, om inte till formen så till innehållet, även om han hade mer spelböcker än jag. På Landet käkade vi finmat och hade en väldigt date-artad stund. Det kändes roligt, för jag har inte gjort så mycket sånt av min tid i singelvärlden.

Sofia bodde i korridor inne i konstfackkomplexet, alltså nästgårds från restaurangen, så det var bara att skutta dit sen. På det hela taget lite nervöst för mig, man vill ju gärna att alla ska gilla varandra, men det gick alldeles utmärkt. Stockholmarna verkade gilla Jimmy och han tyckte att de var trevliga och bra människor. Vid sidan av detta var det dessutom en mycket lyckad fest, vi stannade till morgonvagnarna.

Söndagen var vilodag och måndagen ägnades åt spel med Tomas, Jocke, Dani och Ove. På tisdagen hade jag bjudit över Jimmy hem till mig och det var en pirrig upplevelse. Mycket fjärilar i magen och förhoppningar. Vilka infriades helt och fullt. Det är skönt när man hittar någon som det känns som att man känt hela livet, men ändå kommer som en glad överraskning rakt in i ens tillvaro. Det var svårt att återgå till arbetet; man går runt på små moln och kan inte sluta le. Min nyhetschef tittade misstänksamt på mig när jag satt och småfnissade för mig själv och inte bråkade om nåt på hela dagen.

Det tråkiga är så klart mina arbetstider. Men jag upptäckte en bra sak; ett projekt på jobbet som jag sysslar med, kan tillåta mig att komma in samt lämna jobbet nån timme tidigare. Detta utnyttjade jag på fredagen, fick dels gjort lite uppfriskande omväxlande sysslor och kunde åka hem till Jimmy efter jobbet. Jättebra! Och arbetspasset känns kortare och lättare när man bryter av det.

Det är lite magiskt och surrealistiskt, men jag har på två veckor fått en pojkvän. Jag var lite rädd att jag ska vakna upp, eller rättare sagt han, och det ska försvinna, men nu börjar den oron falna. Han saknar mig när vi inte är tillsammans och när vi är det så känns allt bra. Det är kvillrande roligt och spännande. Och det är skönt att ha någon som tycker om mig såhär mycket.