Sex städer
Förutom Arvika så finns det fem platser i Sverige som jag verkligen känner till. Rent navigeringsmässigt skulle jag knappt klara mig i resten av landet, utan karta och förvirrad uppsyn. Vi reste en del med familjen när vi var små och jag har besökt vartenda landskap söder om Gävleborg, men det är suddigt i minnet.
Där jag hittar är:
Alla som skulle läsa vidare efter gymnasiet i Arvika åkte nämligen till Uppsala och det skulle jag också ha gjort om det inte vore för att journalisthögskolan låg i Göteborg. Min praktik lyckades jag dock förlägga till Upsala Nya Tidning (ålderdomlig stavning) och flyttade in i studentghettot Flogsta i en arton kvadratmeter stor låda. Två hus bort bodde Therese och tre hus bort bodde Marie, mina gamla Arvikavänner. De förgyllde tiden i den uppländska residensstaden och jag har gjort mängder med resor dit efteråt för att hälsa på dem. Allra vanligast sammanfaller det med Valborg, som firas med större intensitet i Uppsala än någon annanstans i riket.
Den här helgen hade dock Marie bjudit hem mig till henne, för att Therese flyttat tillbaka igen, efter ett par år i utlandet. Eller ja, Oslo. Hon hade arbetat på rättsmedicin på Oslo-polisen och förföll ha haft samma uppgifter som de i CSI-serierna, men utan teveglamour. Jag frågade henne om 17 maj och det verkar vara översättbart med Uppsalas Valborgsfirande. Marie var jag lite mer uppdaterad kring eftersom jag varit uppe flera gånger, men det var skönt att stanna uppe sent och prata om livet som det är nu. Dagen efter blev det pizza och hemfärd.
Bara att resa genom Uppsala är lite mysigt. Man känner igen sig och man vet var man ska ta vägen. En känsla som länge undgått mig i Stockholm. Men det berodde väl främst på att jag hela tiden var ute och reste till något av mina övriga fyra geografiska ankare. På tal om det ska jag åka till Göteborg nästa helg, för att fira Carros födelsedag och förhoppningsvis hinna träffa lite göteborgare.
Övrig tid har ägnats åt jobbet, en sån där påfrestande period när jag har 53-timmars arbetsvecka i två veckor. Det bröts av snyggt när Tomas påminde mig om att Olle firade 25 i sin nya lägenhet i Husby. Jag åkte dit efter jobbet, fick social skjuts och blev inte nämnvärt trött dagen efter heller. Mycket lyckat.
Där jag hittar är:
- Nyköping (Södermanland), där mormor och kusinfamiljen bor, en proper mellanstad med Maria Gripe-kuliss och mycket båtar.
- Kungshamn (Bohuslän), där farmor och farfar bodde, ett vinpinat samhälle i ren västkustmiljö; välbesökt på sommaren och öde på vintertid. Mer båtar.
- Göteborg, där jag bodde under studenttiden
- Stockholm, där jag bor nu
- Uppsala, dit jag for för att se hur livet skulle ha blivit
Alla som skulle läsa vidare efter gymnasiet i Arvika åkte nämligen till Uppsala och det skulle jag också ha gjort om det inte vore för att journalisthögskolan låg i Göteborg. Min praktik lyckades jag dock förlägga till Upsala Nya Tidning (ålderdomlig stavning) och flyttade in i studentghettot Flogsta i en arton kvadratmeter stor låda. Två hus bort bodde Therese och tre hus bort bodde Marie, mina gamla Arvikavänner. De förgyllde tiden i den uppländska residensstaden och jag har gjort mängder med resor dit efteråt för att hälsa på dem. Allra vanligast sammanfaller det med Valborg, som firas med större intensitet i Uppsala än någon annanstans i riket.
Den här helgen hade dock Marie bjudit hem mig till henne, för att Therese flyttat tillbaka igen, efter ett par år i utlandet. Eller ja, Oslo. Hon hade arbetat på rättsmedicin på Oslo-polisen och förföll ha haft samma uppgifter som de i CSI-serierna, men utan teveglamour. Jag frågade henne om 17 maj och det verkar vara översättbart med Uppsalas Valborgsfirande. Marie var jag lite mer uppdaterad kring eftersom jag varit uppe flera gånger, men det var skönt att stanna uppe sent och prata om livet som det är nu. Dagen efter blev det pizza och hemfärd.
Bara att resa genom Uppsala är lite mysigt. Man känner igen sig och man vet var man ska ta vägen. En känsla som länge undgått mig i Stockholm. Men det berodde väl främst på att jag hela tiden var ute och reste till något av mina övriga fyra geografiska ankare. På tal om det ska jag åka till Göteborg nästa helg, för att fira Carros födelsedag och förhoppningsvis hinna träffa lite göteborgare.
Övrig tid har ägnats åt jobbet, en sån där påfrestande period när jag har 53-timmars arbetsvecka i två veckor. Det bröts av snyggt när Tomas påminde mig om att Olle firade 25 i sin nya lägenhet i Husby. Jag åkte dit efter jobbet, fick social skjuts och blev inte nämnvärt trött dagen efter heller. Mycket lyckat.
Kulturkrock
Peter, en av vännerna i Göteborg, skulle upp till Stockholm för att demonstrera och undrade om han fick låna soffan. Det passade bra, eftersom jag just blev ledig den måndagen och Peter föreslog även att vi kunde gå ut och ta en öl. Han skulle träffa Stockholmschefen för företaget han jobbar på och jag hängde med.
Vi mötte upp chefen med entourage på O'Learys vid Centralen och då jag trodde att detta var på grund av fotbollsintresse (allsvensk match på storbildskärm i bakrunden) så försökte jag börja i den änden. Så var dock inte fallet. Killen som jag pratade med började i stället på tråden flådiga bilar och jag skrynklade ihop hjärnan för att komma på saker att säga om fordon. Han var inne på att köpa en Humvee, en slags amerikansk jeep, för 1,6 miljoner. Jag noterade en viss enorm inkomstskillnad, men tänkte att folk är folk.
Mat blev det på en restaurang i Vasastan och Peter pratade mycket med chefen. Jag försökte engagera den enda damen i sällskapet i konversation, men hon var klart mer intresserad av sin pojkväns uppmärksamhet. Den enda gången hon vaknade till var när jag sa att jag var kvartsdansk, på uppkommen anledning, då hennes mor var danska. Själva chefen var en sprudlande entreprenörssjäl med mycket att säga om allt. Han var bundis med alla från taxichaufförerna till restaurangägaren, bjöd på allt, trots milda försök från min sida att kompensera honom, och han berättade med inlevelse om sitt företaget.
Jag fick uppfattningen att säljare är ett släkte för sig; de förväntas vara väldigt rappa och att det är en hård, för att inte säga brutal tillvaro i ett trångt Stockholm. Ger man inte allt för företaget så vet man var dörren är. Vidare berättade chefen att han inte brukade gå på Stureplan så mycket längre. Det var så många markörer som vi skilde oss på; kvinnosyn, attityd, referenser, så att det blev komiskt till slut. Jag skrattade lite med Peter, när de andra var borta från bordet, och ännu mer när vi väntade på taxin utanför. Då sa nämligen chefen att han tyckte att jag var en smart tjej, som använde "många flerstaviga ord".
Nästa stopp på vägen var Icebar, en väldigt bisarr del av lobbyn till ett av de centrala hotellen. I ett mörkt rum slängde personal på oss en poncho i eskimå-stil och vi fördes in i en sluss. När den pyst färdigt kom vi in i en frusen värld av folk i likadana värmande kläder. Baren och väggarna var av isblock och till och med drinkarna serverades i urgröpta iskuber, som smälte när man klumpigt sippade på dem med handskbeklädda händer.
Där mötte ytterligare en bekant upp och om honom berättades att han tagit upp golf, enbart för att kunna säga vilket handikapp han hade. Som lyckligt lottad hade hans första slag varit en hole-in-one och det kunde han leva bra på. Då han själv nämnde sig vara en av de som frekventerar Stureplan så berättade jag historien om reportaget som DN gjorde, då de tog ett gäng från Södermalm och ett gäng från Stureplan och lät dem gå ut en kväll i varandras miljöer. Den bekante verkade mest tycka att det var en konstig idé.
Vi besökte därefter sagda Söder, men tjugosex våningar upp i en cocktailbar med enbart glasfönster och fantastisk utsikt åt alla håll. Tomas berättade senare att de övriga våningsplanen var studentlägenheter, men att restaurangen vi varit på satt upp en skylt som undanbad sig studenter på besök. Efter detta betalade chefen taxin hem och jag försökte en sista gång betala, men han skakade bara på huvudet.
Det var en väldigt spännande kväll. Peter var nöjd och jag tyckte att det hela varit underhållande, vad det gäller kulturkrockar och insyn i en något annorlunda värld än vad jag är van vid. Chefen var ju givmild och överlag en entusiasmerande person, även om jag inte skulle säga sympatisk. Men han försökte och jag försökte och det gick att umgås.
I övrigt har det varit ett tag sedan jag skrev; jag var på födelsedagskalas hos Björn och Malin, vilket var trivsamt, vi spelade brädspel med Tomas, Ove, Anna-Kerstin, Jocke och Dani, jag har fått hem min dator och min trådlösa hörlurar, laddat över en massa från den gamla datorn och jobbat i fem dagar. Efter Peters besök har det varit lugna dagar. Jag hade Tomas och Tobias över på fika, mat, pratstund och lite tillbakalutat spelande. Det var gôtt.
Vi mötte upp chefen med entourage på O'Learys vid Centralen och då jag trodde att detta var på grund av fotbollsintresse (allsvensk match på storbildskärm i bakrunden) så försökte jag börja i den änden. Så var dock inte fallet. Killen som jag pratade med började i stället på tråden flådiga bilar och jag skrynklade ihop hjärnan för att komma på saker att säga om fordon. Han var inne på att köpa en Humvee, en slags amerikansk jeep, för 1,6 miljoner. Jag noterade en viss enorm inkomstskillnad, men tänkte att folk är folk.
Mat blev det på en restaurang i Vasastan och Peter pratade mycket med chefen. Jag försökte engagera den enda damen i sällskapet i konversation, men hon var klart mer intresserad av sin pojkväns uppmärksamhet. Den enda gången hon vaknade till var när jag sa att jag var kvartsdansk, på uppkommen anledning, då hennes mor var danska. Själva chefen var en sprudlande entreprenörssjäl med mycket att säga om allt. Han var bundis med alla från taxichaufförerna till restaurangägaren, bjöd på allt, trots milda försök från min sida att kompensera honom, och han berättade med inlevelse om sitt företaget.
Jag fick uppfattningen att säljare är ett släkte för sig; de förväntas vara väldigt rappa och att det är en hård, för att inte säga brutal tillvaro i ett trångt Stockholm. Ger man inte allt för företaget så vet man var dörren är. Vidare berättade chefen att han inte brukade gå på Stureplan så mycket längre. Det var så många markörer som vi skilde oss på; kvinnosyn, attityd, referenser, så att det blev komiskt till slut. Jag skrattade lite med Peter, när de andra var borta från bordet, och ännu mer när vi väntade på taxin utanför. Då sa nämligen chefen att han tyckte att jag var en smart tjej, som använde "många flerstaviga ord".
Nästa stopp på vägen var Icebar, en väldigt bisarr del av lobbyn till ett av de centrala hotellen. I ett mörkt rum slängde personal på oss en poncho i eskimå-stil och vi fördes in i en sluss. När den pyst färdigt kom vi in i en frusen värld av folk i likadana värmande kläder. Baren och väggarna var av isblock och till och med drinkarna serverades i urgröpta iskuber, som smälte när man klumpigt sippade på dem med handskbeklädda händer.
Där mötte ytterligare en bekant upp och om honom berättades att han tagit upp golf, enbart för att kunna säga vilket handikapp han hade. Som lyckligt lottad hade hans första slag varit en hole-in-one och det kunde han leva bra på. Då han själv nämnde sig vara en av de som frekventerar Stureplan så berättade jag historien om reportaget som DN gjorde, då de tog ett gäng från Södermalm och ett gäng från Stureplan och lät dem gå ut en kväll i varandras miljöer. Den bekante verkade mest tycka att det var en konstig idé.
Vi besökte därefter sagda Söder, men tjugosex våningar upp i en cocktailbar med enbart glasfönster och fantastisk utsikt åt alla håll. Tomas berättade senare att de övriga våningsplanen var studentlägenheter, men att restaurangen vi varit på satt upp en skylt som undanbad sig studenter på besök. Efter detta betalade chefen taxin hem och jag försökte en sista gång betala, men han skakade bara på huvudet.
Det var en väldigt spännande kväll. Peter var nöjd och jag tyckte att det hela varit underhållande, vad det gäller kulturkrockar och insyn i en något annorlunda värld än vad jag är van vid. Chefen var ju givmild och överlag en entusiasmerande person, även om jag inte skulle säga sympatisk. Men han försökte och jag försökte och det gick att umgås.
I övrigt har det varit ett tag sedan jag skrev; jag var på födelsedagskalas hos Björn och Malin, vilket var trivsamt, vi spelade brädspel med Tomas, Ove, Anna-Kerstin, Jocke och Dani, jag har fått hem min dator och min trådlösa hörlurar, laddat över en massa från den gamla datorn och jobbat i fem dagar. Efter Peters besök har det varit lugna dagar. Jag hade Tomas och Tobias över på fika, mat, pratstund och lite tillbakalutat spelande. Det var gôtt.
Uppgraderingar
Göta-petter! Nu har jag tryckt på knappen.
För ungefär två år sedan började min dator låta som en ställverk i Oskarshamn; ett högstämt surrande som inte ville ge sig. Man vänjer sig vid det efter ett tag, men tanken föddes ändå på att det kanske var dags att köpa sig en ny dator. Den hade ju ändå sex-sju år på nacken, men det har verkat så överflödigt då det gamla skrället, trots sina buggar och brister, fortfarande fungerade. Hjälpligt.
Men nu har jag alltså köpt mig en laptop. Sara gillar inte mitt uttal; jag säger lapptopp och hon är mer för det engelska och mer faktiska laäpptopp. En gång beslöt sig mormor att ta en PRO-kurs i engelska vid 80-års ålder. Det sägs att ens inlärningsförmåga avstannar med tiden, men mormor gav det en ärlig chans. Tyvärr föll hon på uttalet och jag, i ett försök att vara behjälplig, skrev ner hela kapitel ur boken på låtsasfonetiska. Det var mycket "aj wånt" och "jo käänt", men det hjälpte inte. Jag tycker ändock att det var en beundransvärd insats från mormors sida.
Alldeles hur som helst så har det här året gått i uppgraderingarnas tecken. Jag har varit hos tandläkaren för första gången på flera år, jag har skaffat nya migräntabletter och gjorde åtminstone ett försök till att korrigera min skelning, även om det föll pladask vid den förkirurgiska undersökningen.
Doktorn: Ser du verkligen fortfarande två papegojklistermärken?
Åsa: Öh, ja.
Doktorn: Då är det här ingen idé.
Varför skulle jag helt plötsligt, efter ett helt liv av dubbelseende, sluta göra det för att hon trixar med specialglasögon och linsuttröttning? Nä, det blev det inget med, men tanken var ändå att se huruvida jag kunde bättra på mitt allmänna tillstånd. Jag har även köpt nya hörlurar, ett par trådlösa till datorn och ett par att hänga runt halsen till mobilen. Sammantaget syftar ju investeringarna till att förbättra livssituationen. Mindre krångel, skönare leverne, spara tid. På min senaste Göteborgs-visit skrockade Jonathan att jag höll på att levla och det ligger nåt i det.
Jag var till och med på stan igår och klämde på bärbara datorer hos Siba samt besökte en Telia-butik. Den var lite mer avancerad i sin kundhantering än jag var van vid. Lokalen var enorm, men med mycket få varor i sig. Jag gick fram till mina hörlurar och försökte dra i dom, men de satt fastlåsta och på hänglåset stod att jag skulle kontakta personalen. Jag ser mig omkring. Butiksbiträdena var utspridda i lokalen; en del verkade ströva fritt, andra satt bakom diskar med oklar kategorisering. Jag gick tveksamt fram mot några, men alla verkade upptagna med kunder. Till slut inser jag att det är ett kösystem och att personalmänniskorna kom ut till kunden med rätt nummer. Finurligt och kundvänligt, men man förväntades bara förstå systemet, så fort man kom in i butiken.
Det blev promenad hem sen, vilket från Hötorget till Stadshagsplan är en okej sträcka. Jag vill nu egentligen inte bli en sån som promenerar, utan i uppgraderingens tecken, kanske hellre komma så långt att jag springer eller nåt annat. Men krypa först, jogga sen.
Då uppgraderingar tar tid så får de ske mestadels under ledigperioderna. Jag har just kommit av ett skift och det var verkligen tråkigt. Ingenting hände, förutom sent en kväll, då en parvel villade bort sig på Kvikkjokk-fjället. Det var jobbigt att arbeta med, eftersom man i det läget trodde att barnet inte skulle klara natten. Nu blev det ju en solskenshistoria till slut, då killen hade hållit sig varm genom att gå tills det mörknade, gömt sig i ett stenröse för skydd undan regn och käkat medhavd matsäck och blåbär. I övrigt har det inte hänt så mycket, sen senaste skrivelsen.
Ikväll ska jag på födelsedagskalas hos Malin och Björn.
För ungefär två år sedan började min dator låta som en ställverk i Oskarshamn; ett högstämt surrande som inte ville ge sig. Man vänjer sig vid det efter ett tag, men tanken föddes ändå på att det kanske var dags att köpa sig en ny dator. Den hade ju ändå sex-sju år på nacken, men det har verkat så överflödigt då det gamla skrället, trots sina buggar och brister, fortfarande fungerade. Hjälpligt.
Men nu har jag alltså köpt mig en laptop. Sara gillar inte mitt uttal; jag säger lapptopp och hon är mer för det engelska och mer faktiska laäpptopp. En gång beslöt sig mormor att ta en PRO-kurs i engelska vid 80-års ålder. Det sägs att ens inlärningsförmåga avstannar med tiden, men mormor gav det en ärlig chans. Tyvärr föll hon på uttalet och jag, i ett försök att vara behjälplig, skrev ner hela kapitel ur boken på låtsasfonetiska. Det var mycket "aj wånt" och "jo käänt", men det hjälpte inte. Jag tycker ändock att det var en beundransvärd insats från mormors sida.
Alldeles hur som helst så har det här året gått i uppgraderingarnas tecken. Jag har varit hos tandläkaren för första gången på flera år, jag har skaffat nya migräntabletter och gjorde åtminstone ett försök till att korrigera min skelning, även om det föll pladask vid den förkirurgiska undersökningen.
Doktorn: Ser du verkligen fortfarande två papegojklistermärken?
Åsa: Öh, ja.
Doktorn: Då är det här ingen idé.
Varför skulle jag helt plötsligt, efter ett helt liv av dubbelseende, sluta göra det för att hon trixar med specialglasögon och linsuttröttning? Nä, det blev det inget med, men tanken var ändå att se huruvida jag kunde bättra på mitt allmänna tillstånd. Jag har även köpt nya hörlurar, ett par trådlösa till datorn och ett par att hänga runt halsen till mobilen. Sammantaget syftar ju investeringarna till att förbättra livssituationen. Mindre krångel, skönare leverne, spara tid. På min senaste Göteborgs-visit skrockade Jonathan att jag höll på att levla och det ligger nåt i det.
Jag var till och med på stan igår och klämde på bärbara datorer hos Siba samt besökte en Telia-butik. Den var lite mer avancerad i sin kundhantering än jag var van vid. Lokalen var enorm, men med mycket få varor i sig. Jag gick fram till mina hörlurar och försökte dra i dom, men de satt fastlåsta och på hänglåset stod att jag skulle kontakta personalen. Jag ser mig omkring. Butiksbiträdena var utspridda i lokalen; en del verkade ströva fritt, andra satt bakom diskar med oklar kategorisering. Jag gick tveksamt fram mot några, men alla verkade upptagna med kunder. Till slut inser jag att det är ett kösystem och att personalmänniskorna kom ut till kunden med rätt nummer. Finurligt och kundvänligt, men man förväntades bara förstå systemet, så fort man kom in i butiken.
Det blev promenad hem sen, vilket från Hötorget till Stadshagsplan är en okej sträcka. Jag vill nu egentligen inte bli en sån som promenerar, utan i uppgraderingens tecken, kanske hellre komma så långt att jag springer eller nåt annat. Men krypa först, jogga sen.
Då uppgraderingar tar tid så får de ske mestadels under ledigperioderna. Jag har just kommit av ett skift och det var verkligen tråkigt. Ingenting hände, förutom sent en kväll, då en parvel villade bort sig på Kvikkjokk-fjället. Det var jobbigt att arbeta med, eftersom man i det läget trodde att barnet inte skulle klara natten. Nu blev det ju en solskenshistoria till slut, då killen hade hållit sig varm genom att gå tills det mörknade, gömt sig i ett stenröse för skydd undan regn och käkat medhavd matsäck och blåbär. I övrigt har det inte hänt så mycket, sen senaste skrivelsen.
Ikväll ska jag på födelsedagskalas hos Malin och Björn.
