Loggboken

Det räckte med ett sms för att lösa min förestående hemlöshet. Anton kunde tänka sig att hyra ut lägenheten längre och vips var det problemet ur världen. Rätt skönt, faktiskt, även om det är lite trivsamt att surfa runt och kolla lägenheter och börja drömma ihop framtida möblering och inredning.

Helgen gick snabbt; först var det kalas hos Björn och dagen därpå var jag och Jimmy ute med Olle, Emma och en tjej som hette Lisa, på Klubb Gås, nånslags rockklubb med stående spelningar på lördagar. Det var länge sen jag såg band som spelar live och det kändes rätt mycket som gamla Blå Huset, även om banden i fråga var bättre.

Blå Huset, för den som inte är uppvuxen i Arvika, är stadens replokalsansamling och därmed också tillhåll för allt från mediokra till brillianta yngre musiker i genrerna träskpunk, metal, rock och närliggande skolor. Jag blev som 15-åring ditschasad av min trumlärare Pelle och började spela i tjejbandet Voluspa. Vi gjorde en demo och spelade väl inför publik nåt dussin gånger. Musik är kanske inte min grej, men det var åtminstone en väldigt nostalgiskapande upplevelse att spela i band. Själva miljön är charmig och lördagens besök på klubben gav lite såna vibbar.

Efter allt detta ståhej var det lite skönt att söndagens rollspeleri ställde in, även om det hade varit roligt med mer ork. Jag var även tvungen att vända dygnet eftersom jag skulle på kurs på dagtid på måndagen. Att gå upp klockan 07.30 är klart ångestskapande. Tekniker-Daniel döpte vår exempelartikel till "Jag hatar måndagar", så jag var inte ensam.

Vi satt hela dagen med olika övningar och jag hängde med arbetskompisar som jag inte sett på länge, samt fick uppleva infernot som är lunchrusning. Därpå var tanken att jag skulle gå på en lägenhetsvisning i krokarna runt DN-skrapan, men jag bangade för det var för lång tid emellan och knatade hem. På tisdagen kom Jimmy över efter sitt jobb; det blev italiensk restaurang nere vid Fridhemsplan, lite film och lite hemmamys. Bra dag. Imorgon är det åter till gruvan.

Förra jobbpasset satt min reporter Susanne och nös på mig. Således blev jag förkyld. Hon kom med försoningsgåvor det här passet, i form av pappersnäsdukar och vicks och så var cirkeln sluten. Man blir ju alltid förkyld på jobbet under vintermånaderna; vi sitter för tätt, det är en massa småbarnsföräldrar i omlopp och alla är arbetsnarkomaner, så ingen går hem när de väl blivit infekterade.

Jag inledde min ledighet förkyld och det har tagit mig hela den tiden samt nuvarande jobbpass att tillfriskna, och då inte ens helt och fullt; jag snörvlar fortfarande och det är lite hack i skivan. Jimmy var över efter jobbet under veckan och sen åkte vi till Västerås på lördagen, för att spela med hans gamla spelgäng. Det var oheligt tidigt, men vi fick skjuts av Finn eller Fimpen som han kallades, så det gick oväntat smidigt. Det var också väldigt roligt att spela med gänget, även om jag yvdes lite om hur mycket plats man ska ta i ett nytt sällskap. Mitt lösning på att vara nervös är ju som bekant att börja prata ohämmat.

Jobbveckan innehöll bara en extraordinär dag och det var Obamas installation. Jag siktade på att fånga det historiska över det hela, dels eftersom jag är svag för det, men också för att det utan sin bakgrund bara skulle ha varit amerikanska ritualer som egentligen är lite för överregisserade.

Idag var jag på banken och skaffade ett förnyat lånelöfte. Sist jag gjorde det var tiderna goda, så icke nu. Mina ihopsnålade resurser har ökat, men jag fick låna mindre. Det är surt, men samtidigt så har jag ordnat den byråkratiska biten och kan nu börja spana på allvar. Kontraktet med Anton, min hyresvärd går ut i maj, så nåt drastiskt måste ju ske innan dess. De sista timmarna på jobbet satt jag mest och ögnade igenom bostadsannonserna och det var ganska roligt, även om själva springandet på visningar och nojjandet inte lockar alls.

Imorgon ska jag till Björn och fira av hans avfärd till Ryssland och språkstudier. Ska bli roligt att träffa folk igen, även om Björn kommer saknas mig.

I går när jag kom hem från jobbet så havererade samtliga kommunikationstekniska manicker i mitt hushåll. Nästan samtidigt.

Efter att ha glömt laddaren hos Jimmy, så var min mobil omtöcknad och somnade prompt. Jag trodde att mitt reservsystem skulle fungera, nämligen sladden som för över musik från datorn. Den brukar nämligen ladda mobilen samtidigt. Nu visade det sig att den funktionen bara inträffade om mobilen var vaken. Som Homer Simpson skulle ha sagt; doh!

Man har så mycket jox i telefonen nu för tiden; min musik till mellanrummen i tillvaron, alla kontaktuppgifter till folk, sms-funktionen, allt. Jag tänkte att jag kunde slå upp saker på nätet, men då hade bredbandet dött. Det gör det väldigt sällan, men nu gjorde det så.

Jag kliade mig i skallen och började rota i sladdlådan. Där hittade jag en trasig laddare. Och min jobbmobil. Aha! Men den sov också och det tog ett tag innan jag hittade laddaren till den. Väl vaken bad jobbmobilen att få en pinkod. Jag prövade mina vanliga varianter, men inget sesam fungerade. Det var bara att rota rätt på instruktionerna i papperslådan.

Så efter idel strul hade jag en mobil, som inte alls ser ut som jag är van vid inuti, och som envisades med att starta gps-programmet när jag instinktivt tryckte på tumknappen. Den hade ingen musik och inga nummer. Ruta ett. Men den hade internet och en alarmfunktion. Jag kände mig handikappad av mina egna tekniska hjälpmedel, det är tragikomiskt hur lätt man blir det.

I övrigt har jobbdagarna förflutit, med ett avbrott, då Görans efterfest emigrerade hem till mig på fredagen. Jag hade en jobbdag som stack ut i intensitet och det var Guldbaggemåndagen, då även Telia bestämde sig för att varsla folk och det var allmänt högt tempo. Det var skoj och vi fick beröm dagen efteråt, för väl genomförd jipporapportering. Nu ska jag ta det lugnt och utnyttja alla interaktiva verktyg som lägenheten har att erbjuda.

Det egentillverkade jullovet är nu till sin ända och jag har återgått till jobbet. De sista dagarna spenderades väl, med lek, godis och roligheter. Det var en liten kavalkad i att inte förneka sig någonting, vilket en renlevnadsmänniska skulle invända mot, men som tur har jag inte några sådana dragningar.

Sist jag skrev var det strax efter hemkomsten från Värmland. Jimmy kom dagen därpå, med sin mor, syster och svåger, vilka skulle hjälpa till att sätta upp saker i lägenheten i Aspudden. Vi fikade lite ihop innan de vände tillbaka till Tärnsjö, som är den familjens hemort. Jag  hade hittat en Pixies-bok till Jimmy i försenad julklapp och fick i min tur första säsongen av Dexter som vi engagerade oss i. Förtrollande psykopatdrama med härligt udda humor är mitt omdöme så här långt.

På måndagen åkte jag hem till mig och spelade rollspel; den här gången var vi hela högen och det var skoj. Både Ove och Dani kom direkt från tåget efter utfärder till sina respektive landsändar. Dagen därpå hade jag Jimmy över och vi gick lite i klädaffärer.

Min nyårsutstyrsel blev lite på en höft, men helt okej. Jag hade en konstig hög kjol och grävde fram ett gammalt smycke efter farmor som är så blingigt att det enbart går att använda på nyår och Nobelfesten. Vi var inbjudna till Jimmys kompis Mackans flickvän på nyårsmiddag och det var lite svårt att avgöra hur uppklätt det skulle vara, men jag tänkte att det är ju bara att ösa på. Det gänget var tämligen vuxna, vilket är ett sinnestillstånd, inte en ålderskategori, men jag pladdrade på och det gick fint att socialisera. Vi fick fyrarättersmiddag, som var mycket och god, samt bubbel i glasen. När tolvslaget kom ville alla stanna inne, men efter inringningen från Skansen fick jag fyrverkeriabstinens, så jag och Jimmy stack ut i krutröken. Vi pratade lite om hur 2008 hade varit och var helt ense om att det slutade på topp.

Efter att middagsgästerna börjat troppa av så bestämde vi oss för att åka till Olle och Emmas nyårsfest i Husby; en bra bit med taxi, men som tur var fick vi en småtossig chaufför som behövde stanna längs vägen och gav oss därför rabatt. På Husby-festen var de flesta av mina kompisar och det var ett bra beslut att få med lite vildare kalasande på slutet av kvällen. Mycket skoj och ett väldigt bra nyår.

Efter lite återhämtning hann jag och Jimmy även iväg till Västerås under ledigheten. Han har bott där i en massa år och återvänder dit ofta, för spel och umgänge med gamla kompisar, mycket snarlikt min relation till Göteborg. Vi sov över hos Adde, Jimmys kusin, som hade en fabulös etagevåning med kamin och stolligt snygg inredning. Vad som var mer viktigt var att han var brädspelsfantast och det ägnade vi kvällen åt tillsammans med Lasse, en annan ur Västerås-gänget. Båda två var heltrevliga och det var roligt med lite strategispelande.

Dagarna som följde blev en enda ström av rekreationella underverk; vi hann äta massa god mat, mysa, titta på en massa Dexter, åka en sväng till Ikea, jag fick träffa ytterligare en av Jimmys kompisar, Gustav, som vi lurade med ut på några öl efter en spelsession i Hammarbyhöjden och lyckades till och med sammanstråla med Jocke och sällskap som var ute den kvällen.

Det är klart att jobbet ter sig bedrövligt gråtråkigt, när man har haft en sån svit av sötebrödsdagar innan. Det var dock helt okej att komma tillbaka, jag hade inte glömt alla mina lösenord och det var kul att träffa alla arbetskamraterna igen. Lite segt, men nu är det läge att dra igång lite projekt och planera framtiden. Jag tror att det blir bra.